Alla inlägg under januari 2017
INRE BORGEN.
SJÄTTE BONINGEN.
TIONDE KAPITLET.
BEHANDLAR ANDRA NÅDEGÅVOR SOM GUD
FÖRLÄNAR SJÄLEN, ANNORLUNDA ÄN DE REDAN
OMTALADE, OCH FRAMHÅLLER DEN STORA NYTTA
DE GÖR.
1. På många sätt meddelar sig Herren med själen
i dessa uppenbarelser, ibland när hon betryckt, andra gånger när hon står inför svåra prövningar,
åter andra när Hans Majestät vill glädja sig i hennes sällskap och öra henne glad.
Det finns inga skäl att gå in på enskildheter i varje särskilt fall.
Min avsikt är bara att i tur och ordning beskriva för er de olika saker som möter er på den här vägen
----- i den mån jag förstår dem ------ i den mån jag
förstår dem ------ för att ni , mina systrar, skall fatta deras natur och verkningar och inte låta lura
er att tro att varenda inbillning är en vision.
Och om det verkligen är en sådan skall ni veta att
den är fullt möjlig och inte bör göra er förvirrade eller betryckta.
Ty därav har djävulen stor vinning och han njuter
väleligen av att se en själ förtvivlad och orolig, eftersom han vet att detta hindrar henne från att helt ägna sig åt att älska och prisa Gud.
Hans Majestät kan meddela sig med oss på många andra sätt, mycket starkare och mindre farliga, eftersom jag tror att djävulen inte förmår
efterapa dem.
Därför är det också svårt att beskriva dem, ty de
har något mycket hemlighetsfullt över sig,
och bildvisionerna är det vida lättare att ge en föreställning om.
2. När Herren så behagar händer det att själen är försänkt i bön och i besittning av alla sinnesförmögenheter, och så kommer plötsligt en
hänryckning under vilken Herren uppenbarar stora hemligheter, somsjälen tycker sig skåda i Gud själv.
De är inte visioner av hans allraheligaste Mänskliga Natur.
Fastän jag säger att själen ser, ser den ingenting,
ty det är ingen bildvision utom en högst intellektuell vision.
Vad den innebär är att alla ting liksom skådas i Gud så att han innefattar dem alla i sig själv.
Detta är till stort gagn, ty även om det bara varar ett ögonblick förblir det ständigt ingraverat i själen.
Hon grips därvid av den största skamsenhet och inser med full klarhet hur illa vi gör när vi förtörnar
Gud, eftersom det är i Gud själv ------ det är inne i honom vi finns, menar jag ------ som vi begår våra stora ogärningar.
Jag skulle vilja framställa en liknelse ----- om det lyckas mig ------ för att komma er att förstå detta.
Ty fastän vi har hört det många gånger, har vi inte lagt märke till det eller brytt oss om att förstå det.
Hade vi verkligen fattat hur det står till förefaller en sådan oförskämdhet omöjlig.
3. Låt oss nu föreställa oss att Gud är som ett mycket stort och skönt hus eller palats och att detta palats är ------ som jag har sagt ----- Gud själv.
Är det då kanske möjligt för syndarna att gå ut ur detta palats för att utföra sina illgärningar?
Förvisso inte, utan just härinne, i själva detta palats
som är Gud själv, begås de vederstyggligheter och anstötligheter och illgärningar som vi syndare
ägnar oss åt.
O fruktansvärda tanke, värd att noga begrundas och till största gagn för oss som vet så föga och inte är
i stånd att fatta dessa sanningar ---- om vi det
gjorde skulle en så vanvettig förhävelse inte vara möjlig!
Må vi betänka, mina systrar, hur nådig och långmodig Gud är som inte genast störtar oss i djupet.
Må vi ägna honom den största tacksamhet och skämmas över att vi känner oss kränkta av det man gör eller säger emot oss.
Ty värst i världen är att se de många oförrrätter som Gud vår Skapare får lida avsina skapade
varelser och som begås inom honom själv, under det att vi ibland känner oss stuckna av ett ord som yttras i vår frånvaro, kanhända utan ond avsikt.
4. O mänskliga elände!
HUr länge, mina döttrar, skall det dröja innan vi i någon mån efterliknar denns store Gud?
O hur föga det betyder att stå ut med de oförrätter som tillfogas oss.
Må vi fastmer gärna ta emot dem och älska var och en som begår dem, ty denne store Gud har inte upphört att älska oss, fastän vi mycket har förtörnat
honom.
Han har alltså goda skäl att kräva attvi skall förlåta alla, vilken skymf de än har tillfogat oss.
Jag säger er, mina döttrar, att fastän en sådan vision snabbt drar förbi, är det en stor nåd Vår Herre bevisar dem som får den, om de söker dra nytta
av den genom att daligdags ha denn för ögonen.
5. Ibland händer det mycket plötsligt, på ett sätt som inte kan beskrivas, att Gud inom sig själv visar
oss en sanning som kommer alla sanningar i den skapade att framstå som idel tomhet.
Den lär oss klart inse att han ensam är sanningen
och att han aldrig an ljuga.
Därav fattar vi rätt vad David säger i en psalm, att varje man är en lögnare, något som vi aldrig annars
skulle ha fattat på det viset, hur många gånger vi än hörde det.
Detta är en sanning som aldrig kan svika.
Jag minns berättelsen om Pilatus, som bland de många frågor han ställde till Vår Herre under hans Lidande också frågade vad är sanning, och jag tänker på hur föga vi här nere kan fatta av denna högsta Sanning.
6. Jag önskar att jag kunde göra detta mer begripligt för er, men det låter sig inte beskrivas.
Den lärdomen kan vi, mina systrar, dra av detta,
att om vi i något vill efterlikna vår Gud och Brudgum, så gör vi väl i att alltid och allvarligt sträva efter att vandra i denna sanning.
Jag menar inte bara att vi aldrig skall ljuga -----
de vet jag att ni, ära vare Gud, lägger stor vikt vid att aldrig göra, av något som helst skäl, här i våra
kloster ------ utan att vi skall vandra i sanningen
inför Gud och människor, på alla sätt vi kan.
I synnerhet skall vi inte vilja bli hållna för bättre än vad vi är.
Må vi handla så att vi ger Gud vad som är hans och oss vad som är vårt.
Därmed låter vi sanningen komma till sin fulla rätt
och visar vår ringaktning för denna världen, sm är idel lögn och falskhet och därför utan bestånd.
7. Jag har någon gång undrat över varför Vår Herre är en sådan vän av ödmjkuhetens dygd.
Och ---- som det tycktes mig plötsligt, utan att jag förut hade tänkt närmare på saken ----- stod skälet klart för mig:
Gud är den högsta Sanningen, och ödmjukhet är är att vandra i sanningen.
Det är en stor sak att inte akta något hos oss för gott utan fastmer inse vårt elände och vår intighet.
Den som inte fattar detta vandrar i lögnen.
Den som bäst fattar det behagar mest den högsta Sanningen, därför att han vandrar i sanningen.
Må Gud, mina systrar, förläna oss nåden att aldrig vika bort från denna självkännedom, amen.
8. Sådana nådegåvor förlänar Vår Herre själen därför att han betraktar henne som sin sanna brud, fast besluten att i allt göra vad han vill.
Han önskar ge henne någon kännedom om hur detta skall ske och om sin storhet.
Mer har jag inte att säga.
Jag har nämnt dessa två saker därför att jag anser dem vara till stort gagn.
I dylika nådegåvor finns ingenting att frukta, utan det tillkommer Herren tack och lov för att han
har förlänat oss dem.
Här finns det ---- enligt min mening ----- inget rum för vare sig djävulen eller den egna inbillningen, varför själen kan vila i stor tillfredsställelse.
INRE BORGEN.
SJÄTTE BONINGEN.
ELFTE KAPITELET.
HANDLAR OM DE BEGÄR ATT FRÖJDAS I GUD
SOM HAN INGJUTER I SJÄLEN, OCH SOM ÄR
STARKA OCH HÄFTIGA ATT HON LÖPER FARA
ATT MISTA LIVET; OCH OM DET GAGN SOM
ÅTFÖLJER DENNA AV HERREN FÖRLÄNADE
NÅD.
1. Ha alla dessa nådegåvor som Brudgummen har förlänat själen räckt till för att tillfredsställa
denna lilla duva eller fjäril ( tro inte att jag har glömt dem ) så att hon har kunnat slå sig till ro
på den plats där hon skall dö?
Förviso inte, ty dessförinnan blir det bara värre.
Även om hon många år har åtnjutit dessa nådegåvor, suckar och gråter hon oavlåtligt, ty på varje nådegåva följer en ännu större smärta.
Orsaken är att ju mer hon kommer till insikt om sin Guds storhet och omh ur fjärran och främmnade hon själv är för honom, desto starkare växer sig begäret.
Ju mer kärleken växer, desto klarare visar det sig
hur mycket denne store Gud och Herre förtjänar att bli älskad.
Under årens lopp tillväxer detta begär undan för undan så att det för med sig stor pina, vilket jag
nu skall söka beskriva.
Jag säger år, i enlighet med vad som hände den person jag här talar om ( FÖRF ).
Men jag vet mycket väl att Gud inte är beroende av några tidsgränser, och att han på ett ögonblick
kan lyfta upp en själ till högsta höjd som här kan beskrivas.
Hans Majestät har makt att göra allt vad han vill,
ochhan har sin glädje i att göra mycket för oss.
2. Vad vi redan har talat om är den ångest, de tårar och suckar och häftiga anfall vi råkar ut för
( de tycks helt och hållet ha sitt ursprung i vår kärlek med dess starka känslor, men i jämförelse
med det andra som nu följer är allt detta ett
ingenting, ty det förefaller likna en pyrande eld som man väl kan stå ut med även om den gör ont ).
När denna själ nu går vidare och börjar brinna invärtes i sig själv, händer det många gånger att en mycket flyktig tanke eller ett ord som hon gör,
att döden dröjer för länge ------- det kommer utifrån, men hon vet inte hur eller varifrån ------
får henne att känna en stöt, som om hon hade
träffats av en brinnande pil.
Jag menar inte att det verkligen är en pil, men vaddet än må vara är det klart att det inte kan ha sitt ursprung i vår egen natur.
Lika litet är det en stöt, fastän jag kallar det stöt.
Det sårar skarpt, men smärtan är ----- synes det mig -------- inte den som hör denna jorden till, utan den hör hemma i själens innersta djup.
Därifrån strålar den ut, och hur snabbt den än drar förbi förvandlar den hela vår jordiska natur till stoft, så att vi i det ögonblick är den punkt då
själsförmögenheterna är till den grad bundna att de inte har någon annan frihet än att förnimma denna smärtas tillväxt.
3. Jag vill inte att det jag säger skall te sig överdrivet; jag inser sannerligen att jag kommer till korta när jag söker uttrycka mig, ty jag kan det inte.
Sinnena och själsförmögenheterna rycks bort helt och hållet utom ---- som jag redan har sagt ------ de krafter som får oss att känna det där lidandet.
Förståndet är så livaktigt att det klart inser varför
denna själ känner Guds frånvaro, och Hans Majestät hjälper just nu till genom att skänka en så levande kunskap om sig själv ut i smärtan ökas till
den grad att den som drabbas därav brister ut i höga skrik.
Även om det är en tålig människa, väl van vid att uthärda svåra plågor,kan hon i detta fallet inte bete
sig bättre, ty denna känsla sitter inne i kroppen
------- som jag redan har sagt ----- utan i det innersta av själen.
Härav fick denna person kunskap om hur mycket starkare själens känslor är än kroppens, och på det sättet kunde hon också föreställa sig lidandet i
skärselden, vilket inte blir mindre av att själen är löst från jorden utan tvärtom större än allt vi får utstå här nere.
4. Jag har sett en personi det tillståndet som jag sannerligen trodde skulle dö, och det var inte så
underligt, eftersom detta förvisso innebär stor dödsfara.
Fastän det varar bara en kort stund lämnar det kroppen alldeles sönderbråkad, och pulsen blir
då så svag att själen nu tycks vara redo att överlåta sig åt Gud, varken mer eller mindre.
Den naturliga kroppsvärmen avtar, under det att den inre glöden bränner så starkt attom den bara
ökades en smula så skulle Gud uppfylla alla själens begär.
Det är inte så att kroppen känner någon större eller mindre plåga ( även om den ---- som jag har sagt ------
är sönderbråkad, så att den under två eller tre
dagar inte ens har kraft att skriva något utan att det gör mycket ont, och alltid förefaller mig vara kraftlösare än förut ).
Skälet till att det inte känns någon smärta bör vara att känslan är så mycket starkare längst inne i själen,så stark att hon inte bryr sig om det som hör kroppen till.
Det är på samma sätt som när vi känner en mycket
skarp smärta på ett ställe och då inte lägger märke till vad som gör ont på andra ställen
( det är något som jag väl har prövat på ).
Här känns ingen smärta, varken större eller mindre, och jag tror inte man skulle känna någon om man så hackades i småbitar.
5. Nu säger ni kanske att detta är en bristfällighet:
varför inte helt rätta sigefter Guds vilja närman helt har överlämnat sig åt honom.
Ända fram till denna stund har själen kunnat handla så, och hon har också gjort det hela sitt liv.
Men nu kan hon det inte längre, ty hennes förstånd
har kommit därhän att hon inte mera råder över sig själv.
Hon kan inte tänka på något annat än orsaken till att hon l ider.
Då det som är hennes goda är frånvarande, varför skulle hon vilja leva?
Hon harkommit in i enunderlig ensamhet.
Ingen av hela jordens skapade varelser håller henne sällskap ----- och jag tror inte heller att någon av de himmelska gör det, eftrsom ingen går upp mot den
ende hon älskar ------ utan allt gör hennes pina värre.
Hon ser sig själv som hängande i luften, oförmögen att finna en viloplats på jorden och utan kraft att stiga upptill himlen.
Törsten bränner henne, men hon kan inte komma till vatten.
Det är en törst som inte står att uthärda, men den är av en sådan art att den inte kan stillas, och själen vill inte heller att den skall stillas, av något
annat vatten än det Vår Herre erbjöd den samaritiska kvinnan; och sådant vatten står inte til buds.
6. O Gud hjälpe mig, Herre, hur hård är du inte mot dem som älskar dig!
Men allt detta betyder föga i jämförelse med vad du skänker demefteråt.
Det är rätt och billigt att mycket kostar mycket;
det gäller ju att rena själen för att ge henne tillträde till den sjunde boningen ------ liksom de som
skall träda in i himlen renas i skärselden -----
och då är detta ringa lidande som en droppe i havet.
Änmer ärdet så med dessa plågor och prövningar ( enligt vad jag tror kan av alla här på jorden inga vara större, och den person som talar om har
genomgått många, både kroppsliga och andliga,
men alla tycks henne vara ett intet i jämförelse med dessa ).
Själen märker att detta lidande är så mycket värt att hon klart inser hur ovärdig hon är att bära det.
Det finns ingenting som kan ge lindring, men nhon vil ändå mycket gärna lida och skule vilja göra det hela sitt liv om det vore Gud till behag,
fastän detta skulle vara att dö inte en gång,
utanatt alltid och oupphörligt vara döende, vilket sannerligen inte är litet.
7. Må vi nu, mina systrar, betrakta dem som i är i helvetet.
De står inte i den gemenskap med Gud och har ingen del i den tillfredsställelse och glädje som han
ingjuter i själen.
Inte heller ser de ngot gagnerikt i lidandet utan lider bara ständigt mer och mer ------ jag menar att de tillfälliga plågorna mer och mer ökar -------
vartill kommer att själens lidanden är så mycket värre än kroppens, och att de som dessa får utstå
är så mycket större i jämförelse med dem vi just har beskrivit.
Och de vet att så skall det alltid förbli.
Hur skall det gå med dessa olyckliga själar?
Och vad kan vi göra, eller lida, under ett så kort liv som inte är att räkna för intet om det befriar oss
från så fruktansvärda och eviga plågor?
Jag säger er att den som inte har genomgått detta omöjligen kan bringas till insikt om vad själens lidanden är, eller hur mycket de skiljer sig från kroppens.
Herren själv kräver att vi skall förstå det, för att vi så mycket bättre må inse vad vi är honom skyldiga därför att han har försatt i detta tillstånd, där vi
tack vare hans barmhärtighet kan hoppas på
att han skall göra oss fria och förlåta oss våra synder.
8. Låt oss nu återvända till det vi talade om närvi lämnade denna själ i den största pina, som dock inte varar längre; när den är som längst tre eller fyra timmar ------ förfaller det mig -------
ty om den varade längre skulle den, om inte genom ett mirakel, vara möjlig att uthärda för den naturliga svagheten.
Vid ett tillfälle varade det hela bara en kvarts timme och lämnade den drabbade liksom sönderhackad i småbitar ( SYFTAR PÅ EN EXTAS SOM FÖRF. HADE I SALAMANCA 1571 OCH SOM HON HAR BSKRIVIT PÅ ANDRA STÄLLEN I SINA SKRIFTER ).
Sanningen är att han denna gång helt förlorade medvetandet, så häftigt kom anfallet
( hon var sysselsatt med samtal, det var sista dagen av Uppståndelsens Påsk, och hon hade under hela påsken känt en sådan torka att hon liksom inte fattade vilken högtid det var ).
Det enda hon hörde var ett ord om att livet aldrig tar slut ( I EN SÅNG SJUNGEN AV EN NUNNA ).
Att tro sig vara i stånd atstå emot sådant är inte bättre än om en människa bleve kastad i elden och
sökte förmå lågorna att avstå från hetta och låta bli att bränna henne.
Sin plåga kan honinte dölja, utan de närvarande förstår mycket väl att hon svävar i stor fara,
även om de inte kan bli vitne till vad som sker i hennes innersta.
Sanningen är att de kan hålla henne sällskap, men
som skuggor, i likhet med vad allt annat här på jorden förefaller henne vara.
9. Ni bör ----- om ni någon gång skulle komma i detta tillstånd ------ veta att det är möjligt att det kan bero på vår naturliga svaghet.
Det händer ibland när själen är i det tillstånd vi har beskrivit att hon längtar så hon kan dö efter att dö
( SP. SE MUERE POR MORIR, ALLUSION PÅ FÖRF:S DIKT MUERO PORGUE NO MUERO );
Hon är så hårt pressad att nästan inget fattas för att skall lämna kroppen, men i själva verket
är hon rädd och vill ha lindring i sin plåga för att slippa dö genast.
Denna fruktan beror förstås på naturlig svaghet, men å andra sidan upphör inte hennes längtan att dö, och det kan inte heller finnas något medel att ta bort hennes plåga förrän Herren själv tar bort den.
Det gör han för det allra mesta genom någon stor hänryckning eller vision, där den sanne Hugsvalaren tröstar och styrker henne, så att hon vill leva så
länge det är hans vilja.
10. Detta är något mycket plågsamt; men på själen
har det de största verkningar, så att hon förlorar sin fruktan för de vedermödor som kan följa; ty dessa
tycks henne vara ett ingenting i jämförelse med de svåra smärtor hon harprövat på.
De har varit henne till så stort gagn att hon gärna skulle vilja utstå dem många gånger om.
Men detta är på intet sätt möjligt, det finns inget medel som återför oss till dem förrän Herren så vill,
lika litet som det finns något medel att göra motstånd mot dem eller undvika dem när de kommer.
Själen har mycket större förakt för världen nu än förut, ty hon inser att ingenting om hör den till var av minsta värde för henne i hennes plågor.
Och hon har gjort sig mycket mera fri från allt skapat, ty hon förstår nu att endast Skaparen är den som kan trösta och änglas för att förtörna honom,
ty hon vet att han har förmågan att plåga lika väl som att trösta.
11. Två ting tycks mig möta på denna andliga väg som innebär dödlig fara.
Den ena är plågan, som sannerligen är en fara,
och en icke ringa fara.
Den andra är den mycket överdrivna glädjen och njutningen, som kan gå så extrem ytterlighet at det ser ut som om själen svimmade bort, tills föga
fattades för att hon skulle lämna kroppen.
Det vore i sanning en icke ringa lycka för henne.
Nu ser ni, mina systrar, hur rätt jag hade när jag sade att det krävs mod, och hur rätt Herren har när han ----- på en bön om sådana nådegåvor ---- svarar som svarade Sebedei söner:
om ni kan dricka den kalken.
12. Jag tror, mina systrar, att vi alla skulle svara ja, och av goda skäl.
Ty Hans Majestät ger styrka åt dem han ser behöva den, och han skyddar och försvarar dessa själar
vid alla tillfällen.
Blir de förföljda och förtalade går han i borgen för dem, liksom han gjorde för Magdalena, om också inte med ord, så med gärningar.
Och till sist, till sist, innan de dör betalar han dem allt på en gång, som ni snart skall få se.
Vare han välsignad i evighet och högt lovad av alla skapade varelser, amen.
INRE BORGEN.
SJÄTTE BONINGEN.
NIONDE KAPITLET. DEL 1.
HANDLAR OM HUR HERREN MEDDELAR SIG MED
SJÄLEN GENOM BILDVISIONER OCH MANAR
ENTRÄGET DEM SOM ÖNSKAR GÅ DEN VÄGEN ATT
NOGA TA SIG I AKT.
ANGER GODA SKÄL FÖR DENNA VARNING.
ÄR TILL STOR NYTTA.
1. Vi kommer nu till bildvisionerna, varom det har sagts att här kan djävulen lättare smuggla sig in
förut beskrivna, och det må vara sant.
Men om de kommer från Herren förefaller de mig på något sätt vara till större gagn, eftersom de är mera i enlighet med vår natur; jag undantar då dem som
Herren har i beredskap i den följande boningen och med vilka inga andra kan jämföras.
2. Låt oss nu föreställa oss --- som jag sade i föregående kapitel ----- att denna Herre är här, liksom om vi i ett gyllene skrin hade en ädelsten avhögsta värde och kraft.
Vi vet me dsäkerhet at den finns där, fastän vi aldrig harsett den.
Stenens krafter upphör inte att vara oss till gagn,
så länge vi bär den med oss.
Även om vi aldrig har fått se en blir den fördenskull inte mindre dyrbar för oss, ty av erfarenhet vet vi att den har botat ossför många sjukdomar,
i enlighet med sinn atur.
Men vi vågar inte beskåda den eller öppna relikskrinet, inte heller skulle vi kunna det, ty endast den som äger smycket känner till sättet att öppna det.
Fastän hanhar lånat oss det för at vi skall dra nytta därav, behåller han nyckeln til vad som är hans eget.
När han vill visa oss det öppnar han, och när så skall vara tar han det åter.
3. Nu säger vi att han någon gång plötsligt vill öppna skrinet för att göra gott mot den som fått det till låns.
Det är klart att själens tillfredställelse efteråt blir större om hon kan erinra sig ädelstenens underbara glans så att den blir än grundligare inpräglad i hennes minne.
Det är vad som sker när det behagar Vår Herre att ytterligare glädja denna själ.
Han visar i full klarhet sin allraheligaste Mäniskonatur på vilket sätt han vill, antingen sådan han var när han vandrade här på jorden eller efter upståndelsen.
Och fastän synen går så snabbt förbi at den kan jämföras med en blixt, blir denna övermåttan härliga bild så djupt ingraverad i vår inbilning att jag
håller det för omöjligt att den någonsin försvinner därur förrän själen får skåda den och njuta av den i evigheten.
4. Fastän jag säger bild är det tydligt för den som skådar den att det inte är fråga om enn målad tavla
utan om en i sanning levande bild, som ibland talar med själen och rent av uppenbarar stora hemligheter.
Ni bör veta att även om synen varar en stund, så går det inte att stirra in i den, lika litet som det går att stirra in i solen.
Det man ser drar alltid mycket snabbt förbi.
Det är inte så at dess glans, liksom solens, plågar den inre synen, genom vilken allt detta skådas.
( Vad den yttre synen beträffar kan jag ingenting säga om den saken, eftersom den person jag nämnt och om vilken jag i synnerhet kan uttala mig inte
har varit med om det; och vad man inte har erfarenhet av kan man inte rätt pplys aom ).
Den inre synens glans är som ett ljus flödande från en halvskymd sol, så förtunnat som hade det gått genom en väl slipad diamant, eller som en klädnad av finaste linne.
Varje gång Gud skänker själen en sådan nåd råkar en så hänryckning, så att hennes egen låghet intekan uthärda en så skräckinjanade syn.
5. Jag säger skräck injagande därför att den visserligen är skönare och härligare än vad någon kan föreställa sig ( även om vi levde i tusen år med
denna syn oavlåtligt i tankarna, så skulle den vida övergå all vår inbillning och allt vårt förstånd), men dess närvaro har ett så överväldigande majestät att själen grips av den största fruktan.
Hon behöver inte besvara frågan hur hon utan att någon har sagt henne det vet vem som har uppenbarat sig för henne.
Han har klart gett sig tillkänna som himlens och jordens Herre.
Så förhåller det sig inte med denna jordens kungar, som sig själva skattas ringa om de inte åtföljs av sin svit och utropas av sina härolder.
6. O Herre, hur föga vi kristna känne rdig!
Hur skall den dagen bli då du kommer för att döma oss?
När du kommer i största vänskap för att möta din brud och ändå väcker en sådan fruktan, o mina döttrar, vad skall det då bli när en vredgade rösten säger:
"Gå bort, ni av min Fader förbannande"?
7. Må du denna nåd som Gud har bevisat själen stanna kvar i minnet.
Det kommer att vara oss tillicke ringa nytta.
Till och med Sankt Hieronymus, så helig han än var, fördrev det inte ur sitt minne.
Vi kommer då att räkna för intet de lidandenn vi får utstå genom att strängt följa ordensreglerna, ty hur länge de än varar är det ändå bara ett ögonblick
i jämförelse med evigheten.
Jag säger er i sanning att jag aldrig ----- hur fördärvad jag änmå vara ----- har hyst fruktan för helvetets plågor.
De är ingenting när jag jämför dem med vad de fördömda måste känna när de får se vreden tändas i dessa Herrens ögon som har varit så sköna,
milda och barmhärtiga.
Jag tror att mitt hjärta aldrig skulle kunna uthärda detta.
Så har jag känt det hela mit liv.
Hur mycket starkare skall i nte denkänna det för vilken han har uppenbarat sig!
Medvetandet blir så överväldigande att medvetandet försvinner.
Detta bör vara orsaken till att själens krafter blir upphävda, så att Herren kan komma hennes svaghet till hjälp för att låta henne förena sig med
hans sublima förbund med Gud.
8. När själen en längre tid kan ägna sig åt att betrakta denne Herre, anser jag inte att det är en
vision utan något slags mycket häftigt tänkande som i inbillningen har framkallat någon sorts bild.
Den är ett dött ting i jämförelse med det andra.
9. Det händer att några ( jag vet att det är så, ty jag har talat om det, inte med tre eller fyra, utan med
många ) har en så svag inbillning eller ett så flinkt förstånd eller vad det nu kan vara,
att de till den grad fördjupar sig i sina föreställningar att de tror sig klart ha sett allt vad de tänker ut.
Om de hade haft en äkta vision skulle e utan minst atvivel ha insett sin villfarelse.
Men nu fogar de själva samman det deras inbillning har skådat, och det får sedan ingen annan verkan
än att de förblir kalla, mycket kallare än om de hade sett en andaktsbild.
Dtta är förstås ingenting att bry sig om, och det glöms bort mycket fortare än en dröm.
TACKA; INSIKTENS ORD ::: SÅDDEN I INSIKTENS
ÅKER.
1700. Ärelystet hjärta sinne känner sitt ursprung
i övermodet : stoltheten :: högmodet.
1701. Ärelysten : äregirigigheten ärekärleken stormodigheten makt-lystenheten stoltheten
vad ger de till sin nästas liv .
1702. Stolte bär stolthetens klädnad.
1703. Ärelystne bär ärelystnadens klädnad.
1704. Äregirige bär äregirighetens klädnad.
1705. Maktlystne bär maktlystenhetens klädnad.
1706. Ärelystna ögon : ser sin egen ära.
1707. Äregiriges ögon ser sin egen äregirighet.
1708. Maktlystnes ögon ser sin egen
maktlystenhet.
1709. Frimodiga ord tacksammes uppmuntran.
1710. Frimodigheten uppmuntrar den
frimodige.
1711. Saktmodigheten uppmuntrar den
saktmodige.
1712. Ödmjukheten uppmuntrar den ödmjuke.
1713. Tacksamheten uppmuntrar den tacksamme.
1714. Vänliga ord uppmuntrar mänskligheten.
1715. Uppmuntrande ord värdesätter människors
hjärtan och sinnen.
1716. Vänliga ord uppskattar människors
hjärtan och sinnen.
1718. Tacksamma ord värdesätter människors
hjärtan och sinnen.
1719. Ödmjuka ord visar sin ödmjukhet
inför människors hjärtan och sinnen.
1720. Orsaken till människors förvirring förtvivlan oro människan gjort fel-aktiga beslut.
1721. Det som sås idag blir morgondagens skörd.
1722. Orden som sås idag blir morgondagens skörd.
1723. Sås bitterhetens ord idag blir morgondagens skörd bitterhetens skörd.
1724. Sås ödmjukhetens ord idag blir morgondagens skörd skördad på ödmjukhetens
åker.
1725. Sås saktmodighetens ord idag blir morgondagens skörd skördad på
saktmodighetens åker.
1726. Lögnen gör oss o-värdiga o-älskade
o-uppskattade.
1727. Sanningen gör oss värdefulla uppskattade
älskvärda.
1728. Ödmjuke ödmjukhetens egendom.
1729. Vänlige vänlighetens egendom.
1730. Saktmodige saktmodighetens egndom.
1731. Ärelystne ärelystenhetens egendom.
1732. Vrede häftige vredens häftighetens egendom.
1733. Lögnaren lögnens egendom.
1734. Tacksamme tacksamhetens egendom.
1735. Orolige förvirrade orolighetens förvirringens
egendom.
1736. Bittre bitterhetens egendom.
1737. Förtalaren förtalighetens egendom.
1738. Argsinte arsinthetens egendom.
1739. Frimodighetens rikedomar frigör rädslans träldoms-ok i hennes tal seende lyssnande.
1740. Frimodighetens insikts-tal välja rätt ord
i rätt tid.
1741. Sås frimodighetens ord idag blir morgondagens skörd skördad i frimodighetens
fruktbara jord.
1742. Dominantiskt beteende saknar uppmuntran
älskvärdigheten värdigheten.
1743. Visar sig sanningen föraktas lögnen.
1744. Visar sig saktmodigheten hyses förakt
för vreden Och häftigheten.
1745. Visar sig tystnaden ringaktas talträngda
tungor.
1746. Visar sig ödmjukheten föraktas högmodet
stoltheten Och övermodet.
1747. Visar sig tålamodet : ringaktas o-tåligheten.
1748a. Visar sig frimodigheten den ner på
rädslan.
1748b. Rädslan hånar frimodigheten.
1749. Visar sig tacksamheten föraktas
o-tacksamheten.
1750. Ödmjukheten förtjänas bli älskad
uppskattad av människo-hjärta.
1751. Tålamodet förtjänas att bli uppskattad :
älskad av människo-hjärtan.
1752. Saktmodighetens inre tillväxt i
saktmodiga hjärtat förändrar hennes hjärta
sinnet tungans tal.
1753. Själens innersta längtan avsaknad efter
saktmodighetens outsinliga rika källor .
1754. Själens innersta längtan avsaknad efter
ödmjukhetens mildhetens outsinliga rika källor.
1755. Själens innersta längtan avsaknad efter
saktmodigheten bevarar henne ifrån vredens häftighetens smärtsamma sår
på själs-livet.
1756. Själens innersta längtan efter ödmjukheten
bevarar henne ifrån stolthetens högmodets
smärtsamma sår på själs-livet.
1757. Själens innersta längtan avsaknaden
efter tystnaden bevarar henne ifrån tungans talträngda smärtsamma sår på själs-livet.
1758. Själens innersta längtan efter
frimodighetens liv bevarar henne ifrån rädslans
smärtsamma sår på själs-livet.
1759. Själens innersta längtan avsaknad efter
ödmjukhetens inre liv bevarar henne ifrån dominantiska beteendes smärtsamma sår
på själs-livet.
1760. Själens innersta längtan efter tystnaden
bevarar henne från förtalets skvallrets
smärtsamma sårr på själs-livet.
1761. Själens innersta längtan avsaknad efter
sanningen bevarar henne ifrån lögnens falskhetens smärtsamma sår på själs-livet.
1762. Själens innersta längtan efter
tacksamheten bevarar henne ifrån
o-tacksamhetens smärtsamma sår på själs-livet.
1763. Rädslans sinnelag påverkas av seendets
intryck Och hörandets intryck.
1764. Rädslan lögnens språkrör villig utnyttja
seendet hörandet vilket aktiverar rädslan.
1765. Lögnen +++ rädslan varandra till stöd
hjälp utföra deras samarbets-styrka.
1766. Rädslan påverkas av lögnens dominantiska
vilja: Jag är Herre över rädslan.
1767. Lögnens dominanstiska vilja : invaderar
mänsklighetens hjärta tunga tankar.
1768. Lögnens fiende sanningens ord.
1769. Lydnaden belönar den lydige.
1770. O-lydnaden belönings-lös.
1771. Bekvämligheten latheten belöningslös.
1772. Egoismen belöningslös.
1773. Egoismen förloraren där ödmjukheten råder.
1774. Egoismen äger starkt inflytande i egoistiska
människo-själar.
1775. Självgodheten egen-äran ärelystenheten
där råder egoismen.
1776. Känna medlidande vara barmhärtig vara
medkänslig visad medömkan ser andras behov.
1777. Egoismens egen-styrka lever i sig själv.
1778. Ego-styrkan livet i själv-förtröstan.
1779. Kontroll-beteendet visar ego-viljan.
1780. Kontroll-attityden visar ego-viljan.
1781. Kontroll-behovet visar ego-viljan.
1782. Rädd om Tystnaden visar ödmjukheten.
1783. Rädd inför tystnadens verklighet.
1784. Vara beroende kontroll-behovet.
1785. Ödmjukheten ödmjukes förebild.
1786. Saktmodigheten saktmodiges förebild.
1787. Frimodigheten frimodiges förebild.
1788. Tålmodigheten tålmodiges förebild.
1789. Uthålligheten uthålliges förebild.
1790. Själv-försvarande tungan egoismens
språkrör.
1791. Livet i stoltheten lever efter hennes livsstil och livsföring.
1792. Tungans skrytsamma beteende:
1793. Tungans kontroll-beteende ärar ego-tungan.
1794. Tungans kontroll-behov visar hennes behov.
1795. Betjänandet visar ödmjukt hjärta.
1796. Villighetens hjärta betjänar andras behov.
1797. Snurrigheten o-ansvarig.
1798. O-vilighetens hjärta o-villig betjäna
andras behov.
1799. Sorgset hjärta behovets hjärta.
INRE BORGEN.
SJÄTTE BONINGEN.
NIONDE KAPITLET. DEL. 2.
HANDLAR OM HUR HERREN MEDDELAR SIG
MED SJÄLEN GENOM BILDVISIONER OCH
MANAR ENTRÄGET DEM SOM ÖNSKAR GÅ DEN
VÄGEN ATT NOGA TA SIG I AKT.
ANGER GODA SKÄL FÖR DENNA VARNING.
ÄR TILL STOR NYTTA.
10. Så är det inte med de upplevelser vi här har att behandla.
Själen är alldeles fjärran från att tro eller ens tänka sig att hon skulle få skåda en syn, och så står den plötsligt helt inpå henne.
Alla hennes krafter och sinnen skakas av största fruktan och bävan för för att strax sjunka in i den
ljuvaste frid.
Liksom när Sankt Paulus kastades till marken och det kom storm och dån från himlen, på samma sätt blir det i denna inre värld ett våldsamt uppror.
Och så med en gång blir, som jag har sagt, allt lugnt, och själen får en grundlig undervisning om de högsta sanningar att hon inte behöver någon annan
läromästare.
Den äkta visheten har utan hennes eget bemödande befriat henne från hennes slöa dumhet, och förvissningen om att denna nåd kommer från Gud
håller i sig någon tid, även om det finns de som säger motsatsen; än så länge kan ingen få henne
att frukta för att ha blivit bedragen.
Senare, när biktfadern inger henne sådana farhågor, låter Gud henne vackla fram i tankar på att hon för sina synders skull möjligen har farit vilse.
Men hon tror det inte vara annat än ----- som jag har beskrivit vid andra tillfällen ----- frestelser i trosfrågor.
Djävulen kan ställa till förtret men inte själen från att stå fast i detta.
Tvärtom, ju häftigare hans angrepp är, desto starkare blir förvissningen att han kan åstadkomma så mycket gott ( det är heller inte mycket han förmår i själens innersta ).
Åtskilligt kan han framställa, men inte med denna sanning, detta Majestät och dessa verkningar.
11. Då biktfäderna inte kan se in i dessa nådegåvor ------- och kanske inte heller de som fått dem förmår beskriva dem ------- känner de sig med allt skäl
räddhågade och finner det nödvändigt att gå fram med största försiktighet.
De måste vänta tills tiden visar alla frukter dssa syner ger upphov till och undan för undan ta reda på hur själen tillväxer i ödmjukhet tillika med styrka och dygd.
Om det är djävulens verk visar sig snart tecken på den saken, och hans tusen lögner blir avslöjade.
Om biktfadern har erfarenhet och själv har varit med om dylikt, behöver han inte lång tid för att komma till insikt.
Av det som berättas för honom ser han strax om det är Guds eller inbillningens eller djävulens verk, särskilt om Hans Majestät har förlänat honom gåvan att urskilja andarna.
Har han denna gåva och dessutom är lärd skall han förstå det mycket bra, även om han inte har någon erfarenhet.
12. Vad som är alldeles nödvändigt, mina systrar, är att ni går till er biktfader med största enkelhet och uppriktigt.
Jag talar inte om att ni skall bekänna era synder
-------- det faller av sig självt ------ utan om att ni skall
berätta vad som hänt er i bönen.
Ty om ni inte gör det kan jag inte försäkra att det går er väl eller att det är Gud som undervisar er.
Han tycker mycket om att vi talar till dem som är i hans ställe med samma uppriktighet och klarhet
som till honom själv, i önskan att alla våra tankar och än mer våra gärningar, hur obetydliga
de än är, må bli veterliga.
Om ni gör så, skall ni inte gå omkring bestörta och oroliga, ty även om det ni har upplevt inte kommer från Gud skall det inte bli er till skada, om ni bevarar ödmjukheten och det goda samvetet.
Hans Majestät vet att vända det onda till gott,
och vägen där djävulen söker föra er i fördärvet blir er vinning.
Vid tanken på de stora nådegåvor ni har fått av Gud kommer ni att än mer bemöda er om att vara honom till lags och ständigt ha hans bild i minnet.
En mycket lärd man har sagt att djävulen är en stor målare, och om han visade honom den mest levande bild av Vår Herre, så skulle det inte göra honom
betryckt utan tvärtom stärka hans andakt och komma att bekämpa djävulen med dennas egna onda medel.
Ty hur illasinnad en målare än är bör man fördenskull inte avstå från att vörda den bild han skapat, om den föreställer vår högsta goda.
13. Det syntes denne lärde vara mycket illa att, som några råder till, håna sådana bilder.
Han sade att närhelst vi får se en målning av vår Herre Konung bör vi vörda den.
Jag anser att han har rätt; även här i världen känns det så.
Om någon finge veta att man på liknande sätt häcklade porträttet av en vän, skulle han inte tycka om det.
Hur mycket större skäl har vi då inte att ständigt känna vördnad när vi ser ett krucifix eller någon annan bild av vår Härskare?
Fastän jag har skrivit om detta på annat ställe vill jag gärna lägga fram det här också.
Jag har sett en person ( FÖRF. SJÄLV ) alldeles
förtvivlad därför att hon hade blivit befalld att bruka detta föraktets medel.
Jag vet inte vem som hade hittat på ett sådant råd,
för att plåga den som inte har annat att göra än att lyda, och kommer det från biktfadern tycker hon sig
gå förlorad om hon inte följer det.
Mitt råd är att om någon ger ett sådant råd, så lägg
i all ödmjukhet fram nyssnämnda skäl emot det
och följ det inte.
Mig passade synnerligen väl de goda råd jag fick i detta fall.
14. Till stor vinning för själen är denna Herrens nåd som består i att hon ------ när hon tänker på honom och hans liv och lidande ------ minns hans allra mildaste och skönaste anlete.
Det är till den största tröst, liksom det här nere är förmer att ha sett en människa som gjort oss mycket gott än att aldrig ha lärt känna henne.
Jag försäkrar er att ett så ljuvligt minne är till stor tröst och nytta.
Andra mycket goda ting följer med detta.
Men då jag redan har sagt så många saker om detta och kommer att säga ännu flera, vill jag varken trötta ut mig själv eller trötta ut er.
När ni vet eller hör att Gud förlänar själarna dessa nådegåvor, vill jag allvarligt råda er att aldrig bönfalla honom om eller ens önska att han måtte föra er in på den vägen.
15. Hur god denna väg än må tyckas er vara, och hur mycket den än må aktas och vördas,
skall man inte längta efter den av följand eskäl.
Fördet första är det brist på ödmjukhet att önska sig det man aldrig har förtjänat.
Därför tror jag att den som har sådana önskningar inte är långt hunnen.
Liksom en ringa arbetare är fjärran från att vija bli kung ----- han finner det ----- på samma sätt förhåller sig den ödmjuke i liknande fall.
För min del tror jag att Heren aldrig förlänar några nådegåvor utanatt först ha skänkt djup sjävkännedom.
Hur skall den som har så högtflygande tankar förstå vilken stor nåd det är att hon ännu inte har hamnat
i helvetet?
För det andra kan hon vara säker på at bli vilseförd
och råka i stor fara, ty djävulen behöver inte mer än se dörren stå på glänt förrän han träder in och
ställer till med tusen bedrägerier.
För det tredje har själva inbllningen den verkan, att om någon ivrigt åstundar något så kommer denna person att se och höra just det hon vill; liksom de
som har en stark lust till något och tänker på det dagarna igenom snart börjar drömma om det.
För det fjärde är det en alldeles för stor djärvhet av mig att vilja välja väg, då jag inte vet vilken som bäst passar mig.
Jag bör låta Herren råda; han känner mig och skall
leda mig in på den väg han finner lämplig, på det att hans vilja i allt må ske.
För det femte, tror ni att de som Heren har förlänar sådana nådegåvor endast har obetydliga vedermödor atutstå?
Nej, de är mycket svåra och av många olika sig.
Hur vet ni om ni orkar med att bära dem?
För det sjätte kanske man förlorar det man tror sig ha vunnit, som det hände Saul när han blev kung.
16. Till sist, mina sytrar, finns det också andra skäl än dessa.
Tromig, säkrast är att inte vilja något annat än det Gud vill; han känner oss bättre än vi känner oss själva, och hans älskar oss.
Må vi överlämna oss i hans händer, på det att hans vilja må ske i oss.
Om vår vilja alltid är fast förankrad i hans kan vi inte fara vilse.
Ni måste komma ihåg att ni inte förtjänar större ära genom att ha fått ta emot sådana nådegåvor.
Tvärtom, ju mer ni har fått ta emot, desto mer är ni
förpliktade att tjäna.
Heren berövar oss inga förtjänster, ty de ligger i våra egna händer.
Det finns många heliga som aldrig har fått veta vad det är att ta emot sådana nådegåvor, och andra har fått veta ta emot dem utan att därför bli heliga.
Tro inte heller att de är beständiga.
För en nådegåva sänder Herren många fler vedermödor, och därför bör själen inte sträva
efter ytterligare nådegåvor utan efter att bruka dem hon fått till att tjäna honom.
17. Sant är att de bör vara till storhjälp för att nå högsta fulländning i dygderna.
Men den som har kommit därhän på bekostnad av sin egen möda har mycket störe förtjänster.
Jag känner en person, eller rättare sagt två -------
den ena var en man ------ som Herren hade förlänat några nådegåvor,och som var så ivriga att tjäna
Hans Majestät på egen bekostnad, utan dessa belöningar, och så angelägna om att få lida,
att de beklagade sig inför Vår Herre över att han
skänkte dem sådana; hade det varit möjligt skulle de ha undanbett sig dem.
Jag talar nu inte om dessa visioner som sannerligen
är till största gagn och bör skattas mycket högt,
utan om de gåvor som Herren förlänar i kontemplationen.
18. Sant är att önskningar av detta slag ------ enligt
min mening ------- också är övernaturliga och utmärker själar som är mycket upptända av kärlek
och vill visa Herren att de inte tjänar honom
för lönens skull.
Därför strävar de ----- som jag har sagt ----- aldrig efter att vinna saligheten för att därmed stärka viljan att tjäna, utan vad de vill är att tillfredsställa
kärleken, vars natur är att ständigt vara verksam på tusen olika sätt.
Vore det möjligt skulle själen söka finna på medel att helt uppgå i honom, och om så krävdes skulle hon önska att för alltid bli förintad till Guds större ära.
Det är vad hon helst skulle vilja.
Lovad vare han i evighet, amen, han som har nedlåtit sig till att träda i förbindelse med så eländiga varelser för att visa dem sin storhet.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 | |||
9 |
10 |
11 |
12 |
13 | 14 | 15 | |||
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 | 29 |
|||
30 |
31 | ||||||||
|