INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

NIONDE KAPITLET.  DEL 1.

HANDLAR OM HUR HERREN MEDDELAR SIG MED

SJÄLEN GENOM BILDVISIONER OCH MANAR

ENTRÄGET DEM SOM ÖNSKAR GÅ DEN VÄGEN ATT

NOGA TA SIG I AKT.

ANGER GODA SKÄL FÖR DENNA VARNING.

ÄR TILL STOR NYTTA.

1.  Vi kommer nu till bildvisionerna, varom det har sagts att här kan djävulen lättare smuggla sig in

        förut beskrivna, och det må vara sant.

Men om de kommer från Herren förefaller de mig på något sätt vara till större gagn, eftersom de är mera i enlighet med vår natur; jag undantar då dem som

           Herren har i beredskap i den följande boningen och med vilka inga andra kan jämföras.

2.  Låt oss nu föreställa oss --- som jag sade i föregående kapitel ----- att denna Herre är här, liksom om vi i ett gyllene skrin hade en ädelsten avhögsta värde och kraft.

Vi vet me dsäkerhet at den finns där, fastän vi aldrig harsett den.

Stenens krafter upphör inte att vara oss till gagn,

så länge vi bär den med oss.

Även om vi aldrig har fått se en blir den fördenskull inte mindre dyrbar för oss, ty av erfarenhet vet vi att den har botat ossför många sjukdomar,

        i enlighet med sinn atur.

Men vi vågar inte beskåda den eller öppna relikskrinet, inte heller skulle vi kunna det, ty endast den som äger smycket känner till sättet att öppna det.

Fastän hanhar lånat oss det för at vi skall dra nytta därav, behåller han nyckeln til vad som är hans eget.

När han vill visa oss det öppnar han, och när så skall vara tar han det åter.

3.  Nu säger vi att han någon gång plötsligt vill öppna skrinet för att göra gott mot den som fått det till låns.

Det är klart att själens tillfredställelse efteråt blir större om hon kan erinra sig ädelstenens underbara glans så att den blir än grundligare inpräglad i hennes minne.

Det är vad som sker när det behagar Vår Herre att ytterligare glädja denna själ.

Han visar i full klarhet sin allraheligaste Mäniskonatur på vilket sätt han vill, antingen sådan han var när han vandrade här på jorden eller efter upståndelsen. 

Och fastän synen går så snabbt förbi at den kan jämföras med en blixt, blir denna övermåttan härliga bild så djupt ingraverad i vår inbilning att jag

            håller det för omöjligt att den någonsin försvinner därur förrän själen får skåda den och njuta av den i evigheten.

4.   Fastän jag säger bild är det tydligt för den som skådar den att det inte är fråga om enn målad tavla

            utan om en i sanning levande bild, som ibland talar med själen och rent av uppenbarar stora hemligheter.

Ni bör veta att även om synen varar en stund, så går det  inte att stirra in i den, lika litet som det går att stirra in i solen.

Det man ser drar alltid mycket snabbt förbi.

Det är inte så at dess glans, liksom solens, plågar den inre synen, genom vilken allt detta skådas.

( Vad den yttre synen beträffar kan jag ingenting säga om den saken, eftersom den person jag nämnt och om vilken jag i synnerhet kan uttala mig inte

        har varit med om det;  och vad man inte har erfarenhet av kan man inte rätt pplys aom ).

Den inre synens glans är som ett ljus flödande från en halvskymd sol, så förtunnat som hade det gått        genom en väl slipad diamant, eller som en klädnad av finaste linne.

Varje gång Gud skänker själen en sådan nåd råkar en så hänryckning, så att hennes egen låghet intekan uthärda en så skräckinjanade syn.

5.  Jag säger skräck injagande därför att den visserligen är skönare och härligare än vad någon kan föreställa sig ( även om vi levde i tusen år med

            denna syn oavlåtligt i tankarna, så skulle den vida övergå all vår inbillning och allt vårt förstånd), men dess närvaro har ett så överväldigande majestät att själen grips av den största fruktan. 

Hon behöver inte besvara frågan hur hon utan att någon har sagt henne det vet vem som har uppenbarat sig för henne.

Han har klart gett sig tillkänna som himlens och jordens Herre.

Så förhåller det sig inte med denna jordens kungar, som sig själva skattas ringa om de inte åtföljs av sin svit och utropas av sina härolder. 

6.  O Herre, hur föga vi kristna känne rdig!

Hur skall den dagen bli då du kommer för att döma oss?

När du kommer i största vänskap för att möta din brud och ändå väcker en sådan fruktan, o mina döttrar, vad skall det då bli när en vredgade rösten säger:

    "Gå bort, ni av min Fader förbannande"?

7.  Må du denna nåd som Gud har bevisat själen stanna kvar i minnet.

Det kommer att vara oss tillicke ringa nytta.

Till och med Sankt Hieronymus, så helig han än var, fördrev det inte ur sitt minne.

Vi kommer då att räkna för intet de lidandenn vi får utstå genom att strängt följa ordensreglerna, ty hur länge de än varar är det ändå bara ett ögonblick

       i jämförelse med evigheten.

Jag säger er  i sanning att jag aldrig ----- hur fördärvad jag änmå vara ----- har hyst fruktan för  helvetets plågor.

De är ingenting när jag jämför dem med vad de fördömda måste känna när de får se vreden tändas i dessa Herrens ögon som har varit så sköna,

        milda och barmhärtiga.

Jag tror att mitt hjärta aldrig skulle kunna uthärda detta.

Så har jag känt det hela mit liv.

Hur mycket starkare skall i nte denkänna det för vilken han har uppenbarat sig!

Medvetandet blir så överväldigande att medvetandet försvinner.

Detta bör vara orsaken till att själens krafter blir upphävda, så att Herren kan komma hennes svaghet till hjälp för att låta henne förena sig med

          hans sublima förbund med Gud.

8.  När själen en längre tid kan ägna sig åt att betrakta denne Herre, anser jag inte att det är en

       vision utan något slags mycket häftigt tänkande som i inbillningen har framkallat någon sorts bild.

Den är ett dött ting i jämförelse med det andra.

9.  Det händer att några ( jag vet att det är så, ty jag har talat om det, inte med tre eller fyra, utan med

        många ) har en så svag inbillning eller ett så flinkt förstånd eller vad det nu kan vara,

        att de till den grad fördjupar sig i sina föreställningar att de tror sig klart ha sett allt vad de tänker ut.

Om de hade haft en äkta vision skulle e utan minst atvivel ha insett sin villfarelse.

Men nu fogar de själva samman det deras inbillning har skådat, och det får sedan ingen annan verkan

       än att de förblir kalla, mycket kallare än om de hade sett en andaktsbild.

Dtta är förstås ingenting att bry sig om, och det glöms bort mycket fortare än en dröm.