BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

KAPITEL.  22.

OM DE SKADOR SOM ÅSAMKAS SJÄLEN NÄR

HENNES VILJA MED GLÄDJE VÄNDER SIG TILL

DET NATURLIGA GODA.

1.  Många av de skador och vinster som jag räknar upp vid behandlingen av de olika slagen av glädje, till antalet sex, är gemensamma för dem alla.

Emellertid, eftersom de uppkommer direkt ur avståendet från eller anslutningen till den glädje som hör till det ena eller det andra slaget,

så kan det som jag anför om vart och ett av

       em lika väl tillämpas på de andras, på grund av

deras inbördes samband.

Men mitt huvudsyfte är att framställa de speciella skador eller vinster som uppstår för själen när hon gläder sig åt det naturliga goda eller inte gör det.

Jag kallar dem speciella, därför att de härrör direkt

och omedelbart ur ett bestämt slags glädje, under det att de ur ett annat slag bara följer

      förmedlat och indirekt.

Den andliga ljumheten till exempel framgår direkt ur vart och ett och ur alla slagen av glädje.

På så sätt är denna skada gemensam för alla sex slagen av glädje, under det att sinnlighet som själsligt ont på ett särskilt sätt och direkt har sin

         grund i själen åt kroppens naturliga företräden.

Oh om allt detta skall vi nu tala. 

2.   De viktigaste andliga och kroppsliga skador som direkt och omedelbart uppstår i själen ur glädjen åt det naturliga goda kan återförenas till sex grundskador.

Den första skadan är fåfäng äregirighet, självhävelse, högmod och ringaktning för nästan.

Man kan nämligen inte ensidigt uppskatta en sak utan att vända sig bort från de andra.

Då uppkommer det, åtminstone på ett faktiskt och

underförstått sätt, en ringaktning för allt det övriga.

      

Ty det är naturligt att av den uppskattning man ger en sak följer att man vänder sitt hjärta från det andra och till den man föredrar.

Denna faktiska ringaktning leder sedan lätt till en avsiktlig och frivillig ringaktning av något av dessa ting, antingen speciellt eller allmänt, och denna

          känsla stannar då inte bara kvar i hjärtat, utan den träder också i dagen utåt och uppenbarar sig i

      ord, såsom:

Den eller den saken, den eller den personen, är inte

      som den eller den.

Den andra skadan består i att denna glädje över naturliga ting uppeggar sinnena och leder till

     eftergivenhet, sinnliga lustar och otukt.

Den  tredje skadan är lusten att ge sig hän åt smicker och lovtal, i vilket det ligger en bedräglig fåfänga enligt Jesajas ord:

"Mitt folk, de som prisar dig för dig vilse"

     ( 3:12 ).

Utan tvivel talar man emellanåt sanning när man i beundran framhäver skönheten och behagfullheten hos någon annan, men det vore i alla fall underligt 

      om inte dessa ord skulle utöva något skadligt

inflytande på nästan, vare sig de väcker fåfäng

         tillfredsställelse och självbelåtenhet,

     eler ofullkomliga böjelser och avsikter.

Den fjärde skadan är allmän.

Den består i en stark avtrubbning av förståndet

och omdömet liksom vid glädjen åt timliga goda ting, men på sätt och vis i ännu högre grad.

Ty de naturliga ägodelarna står i mycket intimare förbindelse med människan än de timliga, och den

       glädje man känner över dem gör sig också mycket snabbare gällande; den lämnar djupare spår

          i sinnena och bedårar människohjärtat ännu

mycket mera.

Förnuft och omdöme förlorar sin frihet och blir liksom förmörkade till följd av denna intima

glädje känsla.

Ur detta uppstår den femte skadan, som består i förströddhet hos minnet, eller bättre sagt, utvikningar hos anden genom tankar på det skapade.

Ur detta uppstår den sjätte skadan som också är allmän, nämligen ljumhet och tröghet hos anden, vilket förorsakar äckel och en känsla av långtråkighet inför himmelska ting, till dess

       man slutligen känner avsky för dem.

Vid denna glädje över naturliga ting förlorar man ofelbart andens renhet, åtminstone i början.

Om man trots allt känner någon iver, så är den bara sinnlig betingad och av grov natur, alltså mycket litet andlig, och den leder inte till inåtvändighet

      och samling.

Den består snarare i sinnlig njutning än i själens spänstighet.

Ty själen är alltför jordisk och svag för att den skulle kunna avlägsna den vanemässiga glädjen.

Och dnna ofullkomliga vana räcker till för att utplåna den andliga renheten, även om själen vid somliga tillfällen inte samtycker till nya akter

av glädje.

Följderna av ett sådant liv vittnar er om sinnlig svaghet än om andlig styrka.

Är inte detta fallet, skall man märka det på den styrka och ofullkomlighet man äger när tillfälle erbjuder sig.

Därmed vil jag inte förneka att trots allt många

dygder kan bestå vid sidan av en mängd ofulkomligheter.

Men så länge man inte avstår från glädjen över de naturliga gåvorna, kan den inre anden absolut inte vara ren och uppfylld av Guds glädje.

Där härskar altjämt det "kött som ligger i strid med anden"  ( Gal 5:17 ), och även om anden inte märker den skada den lider, är den åtminstone offer för

     en hemlig förströddhet.

3.  Men jag återgår till den andra skadan, som i sig innehåller ett stort antal andra.

Ingen penna kan beskriva och inget ord uttrycka detta, en sak som dock är varken dunkel eller hemlig, hur långt denna skada sträcker sig

och hur stora olyckor som härrör sig ur glädjen åt den naturliga skönheten och behagfullheten.

Dagligen framspringer ur den tallösa mord, förluster av ära, skymfningar, förskingringar, svartsjuka och strider, äktenskapsbrott, våldtäkter och otukt,

     detta är de oundvikliga följderna.

Ja, till och med helgon faller, och de till ett antal som jämförs med en "tredjedel av alla himlens

       stjärnor, vilka av drakens stjärt drogs med och kastades ned på jorden"  ( Upp. 12:4 ).

"Hur har inte guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats!

Heliga stenar ligger kringkastade i alla gators hörn.

Sions ädlaste söner, som aktades lika med fint guld, hur räknas de inte nu som lerkärl, krukmakarehänders verk!"   ( Klag 4:1-2 ). 

4.  Hur långt når det inte, det gift som rinner ur denna andra skada?

Var finns någon som inte mer eller mindre närmar sina läppar till en gyllene kalk som framräcks av den babyloniska skökan i Uppenbarelseboken

( 17:4 )?

Hon sitter på det stora vilddjuret som har sju huvuden och tio horn, och ropar att det varken finns hög eller låg, varken helgon eller syndare som inte bjuder att dricka av sitt vin, för att på något sätt

       berusa deras hjärtan.

Och, som samma text berättar, har alla,

"jordens kungar blivit druckna av detta vin" ( 17:2 );

        i alla samhällsklasser gör hon erövringar, hon  tränger till och med in i prästdömets härliga helgedom och, som Daniel säger, ställer sin av

           förbannelser tyngda kalk på den heliga

platsen ( 9:27 )

Den finns knappast någon som är stark nog att motstå, som hon inte ger att dricka mer eller mindre av vinet i denna kalk, det vill säga av den fåfänga

       glädjen över de naturliga gåvor vi talar om.

Därför heter det att alla jordens kungar har berusat sig av denna kalk.

Det torde finnas få, hur heliga de än varit, som inte i någo blivit tjusade och förvirrade av detta glädjens och nöjets vin som skönhet och behagfullhet

erbjuder.

5.   Vi måste lägga märke till att det här talas om

"berusning".

Så snart man nämligen har druckit av sinnesnjutningens vin känner sig hjärtats genast fånget och gripet av yrsel; förståndet å sin sida

       blir omtöcknat, så som det sker med vindrinkaren.

Tar man inte genast ett läkemedel mot detta gift för att hastigt kasta upp det, befinner sig själens liv i fara.

Ty när den andliga svagheten tiltar, når själen ett lika beklagansvärt tillstånd som Simson när fienderna hade stuckit ut hans ögon och klippt

       hans hår, vilket utgjorde hans första styrka

( Dom 16:19 ).

Då ser sig också själen tvingad att dra kvarnstenen,  hon är en fånge mitt ibland fiender och kanske kommer hon att dö den andra döden,

        som är den andliga döden, liksom Simson

    dog mitt ibland fiender.

Orsaken till alla dessa olyckor är den att själen berusae sig med deta slags glädje.

Den åstadkommer på det andliga planet detsamma som den åstadkom för Simson på det timliga,

      och detta sker i våra dagar för ett stort antal

människor.

Och kanske kommer själens fiender att säga till henne detsamma som filisteerna sade till Simson

       för att skämma ut honom:

"Vardet inte du som slet av tredubbla rep, som slet sönder lejon och slog ned tusentals filisteer?

Var det inte du som lyfte portarna ur deras gångjärn och som undkom alla dina fiender?"

6.  Låt oss emellertid för att avsluta detta ämne anvisa det nödvändiga läkemedlet mot detta dödliga gift.

Här är det.

Så snart hjärtat känner en dragning till denna fåfänga glädje åt de naturliga gåvorna, skalldet erinra sig hur fåfäng det är att söka sin glädje i vad som helst som står utanför tjänandet av Gud,

        och hur farligt och fördärvligt detta är.

Vidare skall själen betänka vilken katastrof det blev för änglarna, när dessa gladde sig och kände välbehag över sin skönhet och sina naturliga gåvor.

Ty för detta fels skull blev de kastade ned i avgrundens faror.

Denna fåfänga störtar varje dag också människor i namnlöst elände.

Därför måste man rycka upp sig och i rätt tid ta det läkemedel sompoeten tilråder dem som börjar känna denna dragning inom sig:

"Skynda digg endast i början; räddningen kommer för sent, om genom dröjsmål det onda får växa sig starkt".

Den Vise säger:

"Så se då inte på vinet, att det är så rött, att det ger

sådan glans i bägaren och att det så lätt rinner ned.

På slutet stinger det ju som ormen, och likt basiiken sprutar det gift"  ( Ord. 23:31-32 ).