TREDJE BOKEN. KAPITEL 2. A.

DÄR MINNETS NATURLIGA FÖRNIMMELSER

BEHANDLAS.  DET VISAS HUR MINNET MÅSTE

VARA TOMT PÅ DEM, FÖR ATT SJÄLEN SKALL

KUNNA FÖRENA SIG MED GUD GENOM

SJÄLSFÖRMÖGENHETER.

1.   Läsaren får inte någon av dessa böcker förlora ur sikte det mål som vi har uppställt för oss.

Ty i annat fall skulle åtskilliga betänkligheter kunna stiga upp inom honom, antingen han läser det som vi i det föregående har sagt om förståndet eller det

     som vi nu har att säg aom minnet och sedermera

om viljan.

När hon ser hur vi tillintetgör dessa själsförmögenheter med avseende på deras respektive verksamheter, kunde han kanske komma på den tanken att vi river ned det andliga livets

       byggnad i stället för att bygga upp den.

Och detta skulle vara sant om vi bara vände oss

till nybörjare.

Ty dessa måste ju verkligen fortsätta att förbereda

sig genom sådana iakttagelser som kan hämtas

     ur meditationer och argumenteringar.

2.  Men vårt mål är att undervisa om hur man skall kunna överskrida detta stadium, för att genom kontemplation så småningom uppnå förening

med Gud.

Och det är därför som själsförmögenheternas alla sinnligt förnimbara hjälmedel måste överges

och bringas till tystnad, för att Gud ensam skall kunna skapa denna förening med själen.

För att möjliggöra detta finns det bara ett medel, nämligen att röja alla hinder ur vägen och se till

att själskrafterna inställer all verksamhet inom

      sitt naturliga område.

På det sättet skaffas utrymme för det övernaturliga,

som skall komma och uppfylla själen och upplysa henne.  

Ty hennes egen förmåga är inte tillräcklig för att lyfta henne till en så upphöjd värdighet.

Tvärtom skulle själen vara ett hinder för sig själv om hon inte drog sig ur spelet.

3. Om det nu är riktigt ------ och det är det ----

att själen så småningom får lära känna Gud mera genom vad han inte är än genom vad han är,

       måste hon försöka nå fram till honom på liknande sätt, genom att helt och hållet avstå från sina förnimmelser och iakttagelser, naturliga

      såväl som övernaturliga, i stället för att lämna tillträde åt dem.

Efter denna metod kommer vi det följande att gå tillväga med minnet.

Vi tänker nämligen röja alla naturliga trånga skrankor ur vägen för det, och sedan lyfta upp det över sig självt, det vill säga över varje noga uttryckt kunskap och över varje sinnligt förnimbart

ägande, upp till det högsta hoppet om den

ofattbare Guden.

4.  Jag börjar alltså med de naturliga kunskaperna.

Och jag säger att hos minnet är dessa kunskaper

     de som det kan bilda sig om föremålen med hjälp av de fem kroppsliga sinnena, alltså hörseln, syn, lukt, smak och känsel, vidare alla iakttagelser

         som minnet på detta sätt bildar och klart

kan föreställa sig.

Alla dessa kunskaper och bilder måste minnet emellertid helt göra sig av med.

Det måste sträva efter att till och med förlora varje begrepp om dem, så att de inte lämnar minsta intryck eller spår efter sig.

Ja, minnet skall vara så tomt på dem, som om det aldrig hade vetat något om dem.

Om själen vill förena sig med Gud också genom minnet, har hon ingen annan möjlighet än att förinta

sitt minne beträffande alla dessa bilder.

Ty minnet kan förenas med Gud endast om det gör sg fullständigt fritt från alla bilder som inte är Gud.

Men nu kan ju Gud inte inneslutas i någon bestämd form eller föreställning, som vi har sagt redan i förståndets natt.

Och då "ingen kan  tjäna  två herrar", som Kristus säger  ( Matt. 6:24 ), kan inte heller minnet vara fullkomligt förenat med Gud om det fortfarande är förenat med enskilda former och föreställninngar.

Men nu finns det inte någon form eller bild under vilka minnet skulle kunna fatta Gud.

Därför är också minnet, när det är förenat med

Gud, utan form och utan gestalt, vilket även den dagliga erfarenheten lär oss.

Inbillningskraften är inte längre verksam och minnet är helt försjunket i det högsta goda, glömskt av allt, och erinrar sig ingenting.

Ty denna förening med Gud gör fantasin alldeles tom och renar den från alla former och kunskaper,

för att höja den till ett övernaturligt tillstånd.

5.  Det är någoting mycket underligt som då ibland kan ske.

När Gud skänker minnet sådana förenande kontakter, förekommer det ibland att det i hjärnan,

där minnet har sitt säte, plötsligt uppstår ett slags

       omvälvning, så stark att man tror att man svimmar och förlorar förnuft och alla sinnen.

Denna effekt är mer eller mindre stark, beroende på hur stark den gudomliga kontakten är.

Men på detta sätt blir som sagt minnet befriat

och renat från alla sina kunskaper, vilka blir

liksom främmande, och minnet blir till den grad medvetet om sig självt att det måste göra en riktig kraftansträngning för att kunna erinra sig något.

6.  Denna glömska hos minnet och denna förlamning av inbillningskraften som inträder till följd av minnets förening med Gud är ibland sådana att rundig tid förgår innan man märker det och vet vad

som har hänt.

        Och eftersom inbillningskraften ofta förblir förlamad, märker själen inte alls något smärtsamt

händer henne, ty utan inbillningskraften finns

     det inga känslor. 

För att Gud skall ge själen sådana förenande kontakter bör hon emellertid befria sig själv från

alla förnimbara kunskaper.

Men vi måste lägga märke till denna bortkoppling av själsförmögenheterna inte existerar på samma

sätt hos de fullkomliga själarna, ty de har nått

      fram till den fullkomliga föreningen,

och sådana bortkopplingar äger rum endast i 

början av föreningen.

7.  Nu svarar ni mig kanske:

Allt detta är mycket bra, men följden blir ju att man förstör det naturliga bruket av själskrafterna oc deras normala förlopp.

I så fall blir ju människan mera lik ett djuroch glömsk av allt, och vad värre är, hon är inte i stånd att tänka förnuftigt längre och att komma ihåg det naturliga livets behov och funktioner. 

Men det heter ju att Gud förstör inte naturen,

utan fullkomnar den.

Ur det som här lärs ut följer emellertid med nödvändighet en tillintetgörelse av naturen.  

Ty då vet människan inte längre av moralens

och förnuftets regler som hon dock skulle rätta sig efter, och inte heller naturens lagar som hon

    skulle tillämpa.

Hon kan ju inte längre erina sig något av allt detta,

eftersom hon frigör sig från alla kunskaper och former som är nödvändiga hjälpmedel för

minnesförmågan.

8.  På denna invändning svarar jag att det förehåller

sig verkligen så.

Ju mera minnet förenar sig med Gud, desto fullkomligare blir de klara och tydliga kunskaperna,

     ändå därhän att de går fullständigt förlorade. 

Deta äger rum när fullkomningen övergår till föreningens tillstånd.

I början, vid själva inträdandet i detta tillstånd,

är det oundvikligt att själen helt glömmer sin omgivning, eftersom all abilder och erinringar alltmer försvinner ur minnet.

Till följd av detta begår hon då många fel i sitt yttre uppträdande.

Man tänker då varken på att äta eller dricka,

inte heller på om man redan har gjort en sak

eller inte, om man har sett en sak eller inte,

       om man redan har sagt en sak eller inte,

just på grund av att minnet är så helt förskjunket

i Gud.

Men så snart föreningen har blivit varaktig,

vilket för själen är det högsta goda, förekommer

inte längre någon sådan glömska i fråga om hennes

moraliska eller naturliga handlande. 

Tvärtom visar hon då prov på en överlägsen fulkomning i alla handlingar som är lämpliga

och nödvändiga, eftersom dessa handlngar inte längre utgår från minnets bilder och erinringar.

Ty då själen nu som sagt befinner sig i föreningens tillstånd, vilket är ett övernaturligt tillstånd, upphävs den naturliga verksamheten hos minnet

      och de övriga själsförmögenheterna.

Dessa lämnar området för sin naturliga funktion

och övergår till det gudomligas, det vill säga till det övernatrligas område.

Minnet har således omformats till Gud och kan därför inte längre ta emot intryck av tingen genom förmedling av bilder och kunskaper.

I detta tillstånd är all verksamhet hos minnet och de övriga själsförmögenheterna gudomliga.

Då alltså själskrafterna är omformade till Gud,

är de Guds egendom och Gud är deras ende Herre.

Därför är det också han som sätter dem i verksamhet och på gudomligt sätt bestämmer över

dem enigt sin gudomlige Ande och vilja.

Och detta fullbordas på ett sådant sätt att Guds handlingar och själskrafternas handlingar inte

är årskilda, och att själens handlingar är Guds

handlingar.

De är alltså gudomliga handlingar, ty "den som

förenas med Gud, han är en enda ande med honom"

( 1 Kor. 6:17 ).

Av detta framgår alltså att själens handlingar

i föreningens tillstånd utgår från Guds Ande

och är gudomliga.