Alla inlägg den 26 juli 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 juli 2016 06:56

TRETTIOTREDJE STROFEN.


DÖLJ DIG, BRUDGUM, ÄLSKADE,


VÄND DITT ANSIKTE MOT BERGEN,


OCH TALA INTE OM DET,


MEN BETRAKTA FÖLJESLAGARNA


TILL HENNE SOM DRAR BORT MOT OKÄNDA ÖAR.


FÖRKLARING.


1.  I föregående stroferna har Brudgummen och Bruden tyglat och tystat de sinnliga, och de andliga lidelser och krafter som kunde oroa själen; i den här strofen börjar Bruden njuta av sin Älskade i själens

djupa stillhet.


Brudgummen är där förenad med henne i kärlek, och han uppfyller henne med den innerligaste

och underbaraste glädje.


Vad som då sker inom henne i det andliga äktenskapets stillhet tillsammans med hennes Älskade, det år så djupt och så fyllt av ljuvlighet,

att det är omöjligt för henne att uttrycka det och

att hon inte ens skulle vilja tala om det; ty detta

är sådant som Jesaja talar om:


"Min hemlighet är för mig själv"

( Vulgata: Jes. 24:16 ).


Och när hon nu äger detta i ensamhet, så är det också i ensamhet som hon förstår det, i ensamhet som hon njuter av det, och hon är lycklig att detta sker i ensamhet; hennes önskan är därför att det skall vara helt fördolt, upphöjt och fjärran från all

yttre förbindelse.


I detta avseende är hon som en som handlar med dyrbara pärlor, eller bättre, som den som har funnit en skatt i en åker och full av glädje går och gömmer den, för att ha den i säkerhet ( jfr. Matt. 13:44-46 ).


Det är detta som själen nu ber Brudgummen om, och det är därför som hon i sin önskan att bli bönhörd riktar fyra olika böner till honom:


Den första, att han skall värdigas meddela sig med henne i hennes innersta och mest fördolda djup.


Den andra, att han skall bekläda hennes krafter med sin Gudoms härlighet och prakt.


Den tredje, att dessa nådebevis skall beviljas henne på ett så högt plan att hon inte skall ha varken önskan eller förmåga att tala om det, och att hennes yttre sinnliga del skall vara ur stånd att

delta i det. 


Det fjärde slutligen, att han skall gripas av kärlek vid åsynen av de många dygder och goda egenskaper som han har nedlagt i henne, eftersom hon närmar sig honom och lyftes av sina mycket höga, sublima kunskaper om Gudomen, såväl som  

       av kärleksextaser som är underbarare och större än dem hon annars brukar få uppleva.


         DÖLJ DIG, BRUDGUM, ÄLSKADE.


2.  Hon menar: O min käre Brudgum, dra dig tillbaka till det innersta av min själ; meddela dig i  hemlighet med henne; visa henne dina dolda underverk som inget människoöga någonsin

har betraktat.


   VÄND DITT ANSIKTE MOT BERGEN.


3.   Guds ansikte betyder själva Gudomen, och bergen symboliserar själens krafter:

minne, förstånd och vilja.


Detta vill säga:


Utrusta mitt förstånd med din Gudom, genom att ge det insikt i de gudomliga sanningarna; trösta med din Gudom min vilja, genom att ge den och vidmakthålla i viljan den gudomliga kärleken;

        utrusta med din Gudom mitt minne, genom

att sätta det i besittning av den gudomliga härligheten.


På det sättet ber själen Gud om allt som hon

kan be honom om.


Därför nöjer hon sig inte längre med att ha kunskaper och en viss klarhet om Gud, liknande

dem som Mses fick när han fick se honom på

ryggen ( 2 Mos. 33:23 ), ty så känner man Gud bara genom hans verkan och hans handlingar.


Utan nu vill hon se Guds ansikte, d.v.s stå i väsentlig förbindelse med Gudomen, utan någon som helst förmedling i själen.


Detta försiggår genom en viss kontakt mellan själen och Gudomen, något som står över alla accidenser, eftersom det rör sig om en kontakt

mellan en ren substans och en annan ren substans,

        d.v.s mellan själen och Gudomen;

och därför säger själen genast:


                OCH TALA INTE OM DET.


4.  Detta betyder: Tala inte om det, såsom i det föregående, när de glimtar av klarhet som du gav

mig var sådana att du lät de yttre sinnena förstå dem; det rörde sig ju då om ynnestbevis som

varken för upphöjda eller för djupa för sinnena.


Men nu ber jag om att dessa glimtar av klarhet skall bli så upphöjda, väsentliga och innerliga, att du inte skall säga något därom till sinnena och att dessa 

      skall vara ur stånd att känna till dem.


Ty en substans kan inte meddela sig med sinnena, och sålunda är det som minnet mottar inte

verkligen Gud i hans substans.


Men själen som här önskar nå fram till denna substantiella förbindelse med Guds verkliga väsen, vilket inte mottages av sinnena, ber alltså 

      Brudgummen att denna förbindelse skall få

äga rum på ett sätt som är fördolt för sinnena;

           med andra ord, att Brudgummen inte skall

meddela sig på ett så lågt sätt och så till det yttre

att sinnena skall kunna känna till det och man

        skall kunna uttrycka det.


     MEN BETRAKTA FÖLJESLAGARNA.


5.  Vi har redan förut sagt, att Guds blick betyder hans kärlek.


Dessa som själen kallar sina följslagare, är mängden av dygder, gåvor, fullkomligheter

och andliga rikedomar som pryder henne.


Hon tycks alltså säga:


Vänd dig mot mitt inre, o min Älskade.

Betrakta med kärlek de dygder och fullkomligheter som du har givit min själ som följeslagare, så att när du grips av kärlek till henne skall du kunna dölja dig i henne och slå dig ned där, naturligtvis

        tillhör dessa dygder dig, men eftersom du har givit dem åt min själ, så tillhör de henne också.


   TILL HENNE SOM DRAR BORT MOT OKÄNDA ÖAR.


6.  Det vill säga till min själ:


Hon lyfter sig mot dig genom utmordentliga glimtar

av klarhet om dig själv, på sätt och på vägar som

är främmade och okända för alla sinnen

och som står utanför det vanliga sättet att lära

       känna saker och ting.


Bruden tycks alltså säga:


Eftersm jag lyfter mig upp emot dig genom

underbara kunskaper som är främmande för sinnena, så ha godheten att meddela dig du också med mig, på ett så innerligt och sublimt sätt

       att det förblir främmande för alla mina sinnen.


 

        







ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 juli 2016 06:56

ANDLIG SÅNG.  TRETTIOANDRA STROFEN.


O NYMFER FRÅN JUDEEN,


SÅ LÄNGE SOM ÖVER BLOMMOR OCH


ROSENBUSKAR


AMBRAN SPRIDER SIN DOFT,


SÅ STANNA KVAR I FÖRSTÄDERNA,


OCH SE TILL ATT INTE RÖRA VID TRÖSKELN


TILL VÅRA PORTAR.


FÖRKLARING.


1.  Det är Bruden som talar i denna strof.


Hon ser den högre, andliga delen av sig själv berikad med de värdefullaste gåvor och uppfylld med glädje från hennes Älskade.


Och därför är det hennes önskan att på något säkert och bestående sätt kunna bevara detta som Brudgummen har givit henne, så som vi har sett i de två föregående stroferna.


Likväl skulle själens lägre del, sinnligheten, kunna hindra ynnerst, och det gör den också; den oroar detta värdefulla goda.


Bruden ber alltså krafterna och sinnena i denna lägre del av henne själv att dämpa sig och avstå

från sina handlingar och sin upprördhet, liksom

också att inte överskrida sitt eget område, som just är sinnlighetens; ty det skulle vara att överföra 

       bekymmer och oro till den högre, andliga delen av själen; det är alltså nödvändigt att de inte ens med den minsta lilla rörelse hindrar det goda

           och den ljuvlighet som själen och de sinnliga krafterna börjar röra på sig medan anden just

       håller på att njuta av allt sitt goda, så oroar

och besvärar de henne i proportion till sin rörelse

och verksamhet.


Detta är vad hon säger:


        O NYMFER FRÅN JUDEEN.


2.   Själen betecknar med namnet Judeen den lägre,

sinnliga delen av sig själv;  hon kallar den Judeen därför att den är svag, köttslig och i sig själv blind,

         som det judiska folket är. 


Hon ger namnet nymfer åt alla inbillningar, fantasier, rörelser och känslor hos denna lägre del; 

ty på samma sätt som nymferna drar till sig hjärtan genom sina förförelser och gunster,

        så försöker dessa sinnlighetens handlingar

och rörelser att på ett mycket behagligt sätt att dra till sig den förnuftiga delens vilja, genom att

            förmå den att lämna de inre tingen för

de yttre föremålen som de önskar och söker.


De drar också förståndet till sig för att det skall förena sig med dem och ansluta sig till deras låga och sinnliga sätt.


Med ett ord, deras mål är att forma och förena dem med varandra.

Själen säger alltså:

Ni där, sinnliga handlingar och rörelser,


SÅ LÄNGE SOM ÖVER BLOMMOR OCH


ROSENBUSKAR


AMBRAN SPRIDER SIN DOFT.


3.  Blommorna föreställer själens dygder, som vi redan har sagt, och rosenbuskarna symboliserar

själens tre krafter, alltså förståndet, minnet

och viljan, som bär de gudomliga tankarnas,

de kärleksfulla handlingarnas och alla dygders

rosor och blommor.


Ambran föreställer den gudomliga Anden som bor i själen; denna gudomliga Ambra "fyller med vällukt"  blommorna och rosenbuskarna när den sprider

sig till själens krafter och dygder, utbreder sig i dem

         och ger åt själen genom dem sina dofter

som är gudomligt ljuvliga.


Men medan denne gudomlige Ande uppfyller min själ med ljuvlighet,


        SÅ STANNA KVAR I FÖRSTÄDERNA.


4.   I Judeens förstäder.


Judeen är som sagt den sinnliga delen av själen, dessa förstäder är de inre sinnliga sinnena:

       fantasin, inbillningen och minnet; i dessa

sinnen finns och bevaras föreställningar, bilder

och former av tingen; och dessa kallar vi för

        nymfer; för att komma in i de inre sinnenas

förstäder tränger de in genom de yttre sinnenas portar: hörseln, synen, luktsinnet, smaken och

      beröringen; därför kan vi ge namnet förstäder åt krafterna och sinnena hos denna sinnliga del

av själen:

de är förstäderna utanför utanför själva innerstaden; ty det som man kallar innerstaden i  själen, det är det som djupast inom henne, det vill

      säga hennes förnuftiga del som är i stånd att

komma i förbindelse med Gud och vars handlingar står i motsats till sinnlighetens handlingar. 


Men det finns en naturlig förbindelse mellan invånarna i den sinnliga delens förstäder, dem som vi har kallat nymfer ( och invånarna i den förnuftiga delen eller innerstaden ).


Därav framgår följaktligen att vad som tilldrar sig i den lägre delen av själen också vanligtvis uppfattas i den förnuftiga delen, och följaktligen drar det till sig den förnuftiga delens uppmärksamhet

        och stör den delens andliga sät att handla

i Gud.


Och det är därför som själen säger till Judeens nymfer att stanna kvar i sina förstäder, det vill

säga att förbli stilla i sina sinnliga, inre och yttre sinnen.


OCH SE TILL ATT INTE RÖRA VID TRÖSKELN


TILL VÅRA PORTAR. 


5.  Det vill säga att ni inte ens genom första rörelser skall röra vid den högre delen av själen, ty de första rörelserna i själen är ingången och tröskeln varöver man gå in i själen, och när dessa första rörelser når fram förståndet har de redan

överskridit portarnas tröskel; men om dessa första

rörelser förblir vad de är, säger man att de bara

       vidrör tröskeln eller klappar på porten.


Detta händer när den sinnliga delen av själen anfaller förnuftet genom någon oordnad handling.


Men själen önskar inte bara att desa första rörelser inte skall beröra henne, utan också att alla de överväganden skall lämnas åsido som inte bidrar

till att bevara det lugn och den lycka hon åtnjuter.


Sålunda blir alltså denna sinnliga del med alla sina makter, sina krafter och andra svagheter hädanefter fullständigt underkastade anden då själen befinner sig i detta tillstånd.


Anden för hädanefter ett liv i en salighet som liknar oskuldens salighet, då all harmoni och duglighet

hos människans sinnliga del bara tjänade till att öka hennes lycka och hjälpte henne att bättre känna  

      och älska Gud, i frid och full samstämmighet

med hennes högre del.


Lycklig den själ som når detta tillstånd!

"Men vem är denne?

Vi vill överhopa honom med lovsånger, ty något

underbart har han utfört i sitt liv!"  ( Syrak. 31:9 ). 


6.  Vi har satt in denna strof här för att visa vilken ljuvlig och trygg frid som själen äger, när hon

väl har upnått detta sublima tillstånd.


Man skall alltså inte tro att när hon här klargör

sin önskan att nymferna skall sluta med sin upprördhet, så skulle det betyda att hon förvirrades av dem i detta tillstånd.


Nej, all denna upprördhet har redan lugnats, som vi

redan har sagt.


Denna önskan rör alltså snarare de själar som ännu befinner sig på framåtskridandets väg och dem

som är långt komna än dem som redan har uppnått

fullkomningen; ty hos dessa senare har lidelser och rörelser bar föga eller intet inflytande.


 

     



           

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 juli 2016 06:55

ANDLIG SÅNG.  TRETTIONDE OCH TRETTIOFÖRSTA


STROFERNA.


O NI, FÅGLAR.


LEJON, HJORTAR, HOPPANDE HINDAR,


BERG, DALAR, STRÄNDER,


VATTEN, VINDAR, ELDAR,


OCH NI, ALLA FARHÅGOR, SOM VAKAR I NATTEN,



DET ÄR MED LYRORNAS LJUVHET


OCH SIRENERNAS SÅNG JAG BESVÄR ER,


MÅ ER VREDE VIKA,


VIDRÖR INTE MUREN,


FÖR ATT BRUDEN SKALL SOVA LUGNARE.


FÖRKLARING.


1.  Brudgummen fortsätter, han visar i dessa två strofer hur genom lyrornas ljuvhet, dessa som

är en symbol för den ljuvhet som själen mestadels

      åtnjuter i detta tillstånd, såväl som genom sirenernas sång, de som är en sinnebild för de njutningar som alltid uppfyller henne, han lyckas

           göra slut på alla hennes handlingar och hennes lidelser; ty tidigare fanns det för henne

ett hinder och ett förtret i detta:

      Hon kunde inte i lugn och ro njuta av denna

ynnerst på grund av distraktioner från hennes fantasi. 


Därför besvär Brudgummen dem att vika bort; han bringar dessutom ordning i de två naturliga krafterna vreden och begäret, som tidigare

orsakade själen en del bekymmer.


På samma sätt visar han för medelst dessa lyror

och denna sång hur man i detta tillstånd höjer till deras respektive fulländing och rätta användning,

       såvitt det är möjligt i detta liv, de tre själskrafterna:  förståndet, viljan och minnet.


Vidare, de fyra lidelserna, som är smärtan, hoppet,

glädjen och fruktan, dämpas och underställs förnuftet, tack vare den tillfredsställelse som

själen befinner sig i, och som betecknas med

        lyrornas ljuvlighet och sirenernas sång, som vi

kommer att tala om. 


Alla dessa olägenheter, dem vill Gud se vika undan,

så att själen skall kunna njuta så mycket hon vill och utan något avbrott fridens glädje och lyckan

         i hennes förening med Gud.


            O NI, LÄTTA FÅGLAR.


2.  Brudgummen ger namnet lätta fåglar åt de distraktioner från fantasin som, lätta och snabba,

fladdrar i alla riktningar.


Det är de som, just när viljan i frid njuter av den underbara samvaron med den Älskade, brukar orsaka själen avsmak och komma henne att förlora

sin glädje genom deras genomträngande

och snabba rörelser.


Men Brudgummen befaller dem med lyrornas fina välljud att stanna upp; ty i betraktande av den ljuvlighet och glädje som numera får njuta

av och och som är så rika och starka och ofta

         förekommande, kan de inte längre skada henne så som förr när hennes fullkomlighet

inte var så stor; och det är därför som de bör

      upphöra med sitt oroliga fladdrande,

säväl som med deras anfall och tvång.


Denna befallning tillämpas för övrigt också på de andra delarna av denna strof som vi nu skall förklara; låt oss börja med den därpå följande versen:


            LEJON, HJORTAR, HOPPANDE HINDAR.


3.  Lejonen betecknar här de häftiga och livliga utfallen av vreden: denna kraft handlar med

styrka och djärvhet liksom lejonen.


Hjortarna och de hoppande hindarna föreställer

den andra naturliga kraften i själen, begäret;

denna kraft eftertraktar saker och ting, och den har två verkningar:

feghet och djärvhet.


Fegheten visar sig när saker och ting inte passar henne, då blir hon klenmodig, hon drar sig tillbaka och sluter sig inom sig själv, hon blir feg;

i detta liknar man henne vid hjortarna:

          ty då hjortarna har begärets kraft mycket mera utvecklad än vad det storta antal andra djur har, är de också skyggare och fegare.


Men denna kraft visar upp sin djärvhet när saker och ting faller henne i smaken; då är hon varken

skygg eller feg; hon blir djärv, hon eftersträvar

och fullföljer sitt mål med hela glöden av sina

         önskningar och känslor.


Därför liknar man henne också vid hindarna:

dessa djur har så stor lystenhet efter det de önskar,

att de närmar sig det inte bara löpande utan också hoppande och det är därför som det här talas

        om dem som "hoppande".


4.  Likaså, att besvärja lejonen, det är att tygla häftigheten och anfallen från vreden; att besvärja hjortarna, det är att stärka begäret i den feghet

och försagdhet som det förut befann sig i;

         och att besvärja de hoppande hindarna,

det är att tillfredställa och lugna de önskningar

och böjelser som först gjorde själen orolig,

            när hon hoppade liksom hindarna från ett föremål till ett annat för att behaga begäret; men nu

är det så att begäret numera är tillfredsställt,

      genom lyrornas ljuvhet, som hon gläder sig åt.

och sirenernas sång, vars skönhet bringar

henne till ro.


Men låt oss lägga noga märke till att Brudgummen inte besvär varken vreden eller begäret:

dessa två krafter kan aldrig vara helt borta ur

själen; han riktar sig bara till deras besvärande

         och oordnade handlingar som liknas vid lejonen, hjortarna och de hoppande hindarna:

      det är bara dessas handlingar som absolut

inte får finna still längre i detta tillstånd av

andligt äktenskap.


               BERG, DALAR, STRÄNDER.


5.  Dessa tre ord betecknar de felaktiga och  oordnade handlingarna av de tre själskrafter

som kallas minnet, förståndet och viljan.


Dessa handlingar är oordnade och felaktliga när de

är alltför höga eller när de är alltför låga eller tröga, eller när de, utan att gå till någon av dessa

       ytterligheter, dock lutar åt det ena eller det andra.


Sålunda betecknar bergen som är mycket höga de handlingar som på ett oordnat sätt överskrider

sina egna gränser. 


Dalarna som är mycket låga betecknar de handlingar av de tre krafterna som inte uppnår

det rätta mått som de borde ha.  


Stränderna som varken är mycket höga eller mycket låga är likväl inte någon jämn och slät

mark, därför har de i någon mån del i den ena

eller den andra av dessa två ytterligheter;

       de betecknar sådana handlingar av krafterna som en smula överskrider eller inte helt och hållet

uppnår den gyllene medelvägens linje.


Fastän dessa handlingar inte är mycket oordnade, vilket skulle vara en dödssynd, så är de det dock

till en viss grad; ty det rör sig om antingen

förlåtliga synder eller ofulkomligheter, hur små de än må vara i förståndet, minnet och viljan. 


Men alla dessa handlingar som befinner sig utanför

den gyllene medelvägen, dem besvärjer Brudgummmen likaså att vika undan i de

ljuva lyrornas och sirensångens namn, som vi har talat om.


Ty det är dessa lyror och denna sång som så fint håller tillbaka de tre själskrafterna inom deras

rätta verkningsområde, att de handlar med hela

den fullkomning som är en egen för dem:

         de inte bara undgår ytterligheter, de har

inte ens minsta del i någon sådan.

Här är nu de andra verserna:


          VATTEN, VINDAR, ELDAR,


    OM NI ALLA FARHÅGOR, SOM VAKAR I NATTEN.


6.  Dessa fyra ord betecknar känslorna hos de fyra lidelsrna vilka som vi sagt är smärtan, hoppet, glädjen och fruktan.


Vattnen markerar de känslor av smärta som plågar själen och genomtränger henne som vatten.


Därför säger David om dem, i det han vänder

sig till Gud:

"Fräls mig Gud; ty vattnen tränger mig inpå livet"

( Ps. 69:1 ).


Vindarna åsyftar hoppets känslor; ty dessa känslor flyger som vinden mot ett avlägset föremål som

de åstundar och hoppas på;

David har också sagt:

"Jag spärrar upp min mun ( av hopp ) och flämtar

( av åstundan ), ty jag hoppas på dina bud och jag

åstundar dem"  ( Ps. 119:131 ).


Ivern antyder känslorna hos glädjens lidelse; ty dessa känslor upptänder hjärtat som eld.


Samme David säger vidare:

"Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst, och när jag begrundade, upptändes en eld i mig"  ( Ps. 39:4 ).


Det är detsamma som att glädjen upptändes i mig,

när jag begrundade.


De farhågor som vakar om natten är känslorna från en annan lidelse, som heter fruktan.


Dessa känslor hos de andliga människor som ännu inte har uppnått det andliga äktenskapet som

vi talar om, är för det mesta mycket livliga.


De kommer ibland från Gud, i den stund då han vill ge dem vissa ynnestbevis, som vi ovan har talat om.


Vanligtvis är anden offer för fruktan och rädsla, under det att kroppen och sinnena är upphetsade, 

därför att deras natur ännu inte är stärkt, fullkomnad, och inte van vid sådana ynnestbevis.


Andra gånger kommer denna fruktan från djävulen;

då själen kallas av Gud för att samla sig i honom

och i honom erfara hans ljuvlighet, då blir djävulen till den grad avundsjuk och förtretad över detta

        goda och den frid som själen får åtnjuta, att han försöker att ingjuta skräck och fruktan

           i anden för att hindra den att njuta av denna nåd; det är som om han hotade henne där i hennes

andliga del; när han ser att han inte kan tränga in

      själens  inre, därför att hon är mycket samlad

och förenad med Gud, så försöker han att åtminstone anfalla henne utifrån i hennes  känslomässiga del; han inger henne distraktioner,

            allt slags ångest, smärtor och skräck; han skulle vilja genom dessa medel lyckas förvirra

Bruden på hennes bröllopsbädd.


Denna fruktan har kallats nattliga farhågor,

därför att de kommer från demonerna, och djävulen betjänar sig av dessa farhågor för att utbreda sina

skuggor i själen och fördunkla det gudomliga ljus

         som hon njuter av.


Vidare säger man att dessa farhågor vakar därför

att deras syfte är att hålla själen vaken och att dra henne ifrån den sköna inre sömn som hon befinner sig i; demonerna å andra sidan, de som är upphov

       till dessa farhågor, upphör inte att vaka

för att utgjuta dem i själen.


Dessa inre farhågor som ingjuts på ett passivt sätt hos andliga människor antingen av Gud eller av djävulen, som jag har sagt.


Jag uppehåller mig här inte vid andra farhågor, timliga eller naturliga; de andliga människor vi

talat om har inte sådana, men de ovannämnda

farhågorna hör dem till.


7.  Den älskade besvär alltså dessa fyra slags känslor, själens fyra lidelser; han får dem att

vika och han lugnar dem.


Han ger åt Bruden i detta tillstånd ett överflöd av sina rikedomar, av kraft och lycka; tack vare de harmoniska lyrorna låter han henne smaka sin

ljuvlighet, och tack vare sirenernas sång

           uppfyller han henne med sina ljuvligheter.


Det är på så sätt som dessa lidelser, långt ifrån att härska inom henne, rentav är oförmögna att skapa ens det minsta bekymmer i själen.


Själens storhet och stabilitet i detta tillstånd är underbara; tidigare trängde smärtans vatten in i henne av vilken orsak som helst, liksom också på grund av de egna synderna eller andras;

       och det är framför allt just dessa lidanden

som vanligtvis drabbar andliga människor.


Naturligtvis vet själen vad som är synd; men synden kan varken förorsaka henne sorg eller känslosam

smärta.


Medlidande hyser hon inte mer, eller bättre sagt,

hon har inte längre den känslosamhet som finns i medlidandet, men hon har medlidandets handlingar, och de mest fullkomliga handlingar.


Själen har numera inte längre den svaghet som hon förut ådaglade? i utövandet av dygder; hon har bevarat det som är dygdernas kraft, uthållighet

och fullkomlighet.


Hon handlar på samma sätt som Änglarna; dessa har mycket klart för sig vad det är som orsakar smärtan utan att någonsin själva känna av den;

de utövar medlidandets och barmhärtighetens gärningar utan att uppleva känslan därav;

       likadant förhåller det sig med de själar som

uppnått denna kärleksförvandling.


Men någon gång, det är sant, och i vissa omständigheter lämnar Gud ut dem åt deras känslosamhet och tillåter att de lider, detta för

att ge dem tillfälle att samla förtjänster, såsom han gjorde med den Heliga Jungfrun, hans Moder,

        ( men i sig självt för detta tillstånd av andligt

äktenskap inte detta med sig ), och med

den helige Paulus.


8.  Hoppets önskningar orsakar henne inte heller någon plåga; ty hon är redan tillfredsställd så mycket som hon kan bli i detta liv, sedan hon har blivit förenad med Gud; hon har ingenting att hoppas av världen, ingenting att önska i andligt hänseende.


I verkligheten upplever hon sig själv helt överhopad med gudomliga rikedomar; likaså antingen hon lever

eller dör, så är hon helt samstämd med Guds vilja

        och i full harmoni med den, vilket gör att inte

ens hennes önskan att få se Gud beledsagas

av någon som helst plåga.

     

Det på samma sätt med glädjens känslor som hon tidigare erfor på ett mer eller mindre livligt sätt;

hon märker inte om de minskas, och när de ökas ger de henne inte intryck av någon nyhet.


I verkligheten är den glädje som hon alltid lever i så överflödande att hon är lik havet, som inte förminskas av de vattendrag som lämnar det,

och som inte ökas av de floder som går in i det.


Sådan är den själ där källan finns, den källa, säger Kristus i Johannesevangeliet,

"vars vatten springer upp med evigt liv"

( Joh. 4:14 ).


Slutligen är det så att inte ens de farhågor som vakar i natten når fram till henne.


Hon är så dränkt i ljus, så stark, så grundad i Guds frid, att farhågorna inte kan förblinda henne med sin skräck, inte väcka henne med sina anfall.


Därför finns det inte någonting som är i stånd att orsaka henne bekymmer.


Hon har lämnat allt skapat, som vi har sagt,

och hon har gått in i njutningarnas trädgård som hon längtade efter.


Där njuter hon all frid, smakar all ljuvlighet;

hon liksom översvämmas av all glädje, så långt hennes yttre förhållanden och henne situation

på denna jord tillåter det.


Det är om denna själ som den Vise talar när han i Ordspråksboken säger:

"Den trygga och fridsamma själen är som ett ständigt gästabud"  ( Ords. 15:15 ).


Ty liksom det vid ett gästabud finns alla slags rätter om är mustiga för gommen, och liksom örat får njuta av allt slags vacker musik, så är det också

        för den själ som befinner sig vid det ständiga gästabud som den Älskade nu har berett åt henne

             i sin famn; hon får där njuta all glädje,

smaka all ljuvlighet.


9.  Men då den som läser dessa rader inte tänka att vår framställning har varit långdragen.


Ty i verkligheten är det så, att om vi helt skulle

förklara vad själen upplever när hon väl en gång har blivit upphöjd till detta saliga tilstånd, så skulle alla ord och all tid inte vara nog för detta och vi skulle

        bara kunna berätta en mycket liten del av det;

ty om själen når fram till att äga Guds frid, denna frid som övergår allt förstånd  ( jfr. Fil. 4:7 ),

            så är det klart att allt förstånd är oförmöget

att förklara den och man har bara att tiga stilla.


Nu skall vi tala om den följande versen:


          DET ÄR MED LYRORNAS LJUVHET


   OCH SIRENERNAS SÅNG JAG BESVÄR ER.


10.  Som vi redan har sagt, det är lyrornas ljuvhet som dränker själen i detta tillstånd av andligt äktenskap.


På samma sätt som lyrornas musik fyller anden med skönhet och ger den vila, hänrycker den och håller den så gripen att den skyddas mot all plåga

och sorg, så samlar också denna ljuvhet själen

så helt inom sig själv, att ingen plåga är i stånd

      att få nå fram till henne.


Därför besvär också den Älskade själkrafterna

och lidelserna att sluta upp att oroa själen på grund

av all den skönhet och lycka som han ger henne.


Vad beträffar sirenernas sång, så betyder den som vi också har sagt de njutningar som vanligtvis

översvämmar själen.


Därigenom befrias själen helt och hållet från alla

sina fiender såväl som från alla de tröttsamma bekymmer som talat om, och som är ineslutna i följande vers:


            MÅ ER VREDE VILA.


11.   Vrede kallas alla dessa oordnade handlingar

och känslor som vi redan har nämnt.


Vreden är en viss häftig rörelse som överskrider förnuftets gränser när dess handling är felaktig;

så är det med de handlingar och känslor som vi

har talat om:

de överskrider gränserna för fridens och lugnets område i själen, om de härskar i henne;

och det är därför som Brudgummen säger:


      VIDRÖR INTE MUREN.


12.  Med mur menas här den fridens, dygdernas

och fullkomligheternas befästning, som är själens privilegium och som tjänar den till skydd; det är

försvarsmuren till hennes Älskades trädgård.

Vilket förklarar det namn som Brudgummen ger henne i Höga Visan ( 4:12):

"Min syster är en sluten trädgård"; akta er alltså

för att vidröra denna mur,


        FÖR ATT BRUDEN SKALL SOVA LUGNARE.


13.  Det vill säga för att hon skall kunna njuta så som hon själv vill av det lugn och den ljuvlighet

som utör hennes stora glädje i den trädgård hon

       har gått in i, och där hon lutar nacken mot den

Älskades mjuka armar.


Och sålunda finns det därefter inte längre någon

port som är stängd för själen.

 






 


   





 

 






Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se