TRETTIOTREDJE STROFEN.

DÖLJ DIG, BRUDGUM, ÄLSKADE,

VÄND DITT ANSIKTE MOT BERGEN,

OCH TALA INTE OM DET,

MEN BETRAKTA FÖLJESLAGARNA

TILL HENNE SOM DRAR BORT MOT OKÄNDA ÖAR.

FÖRKLARING.

1.  I föregående stroferna har Brudgummen och Bruden tyglat och tystat de sinnliga, och de andliga lidelser och krafter som kunde oroa själen; i den här strofen börjar Bruden njuta av sin Älskade i själens

djupa stillhet.

Brudgummen är där förenad med henne i kärlek, och han uppfyller henne med den innerligaste

och underbaraste glädje.

Vad som då sker inom henne i det andliga äktenskapets stillhet tillsammans med hennes Älskade, det år så djupt och så fyllt av ljuvlighet,

att det är omöjligt för henne att uttrycka det och

att hon inte ens skulle vilja tala om det; ty detta

är sådant som Jesaja talar om:

"Min hemlighet är för mig själv"

( Vulgata: Jes. 24:16 ).

Och när hon nu äger detta i ensamhet, så är det också i ensamhet som hon förstår det, i ensamhet som hon njuter av det, och hon är lycklig att detta sker i ensamhet; hennes önskan är därför att det skall vara helt fördolt, upphöjt och fjärran från all

yttre förbindelse.

I detta avseende är hon som en som handlar med dyrbara pärlor, eller bättre, som den som har funnit en skatt i en åker och full av glädje går och gömmer den, för att ha den i säkerhet ( jfr. Matt. 13:44-46 ).

Det är detta som själen nu ber Brudgummen om, och det är därför som hon i sin önskan att bli bönhörd riktar fyra olika böner till honom:

Den första, att han skall värdigas meddela sig med henne i hennes innersta och mest fördolda djup.

Den andra, att han skall bekläda hennes krafter med sin Gudoms härlighet och prakt.

Den tredje, att dessa nådebevis skall beviljas henne på ett så högt plan att hon inte skall ha varken önskan eller förmåga att tala om det, och att hennes yttre sinnliga del skall vara ur stånd att

delta i det. 

Det fjärde slutligen, att han skall gripas av kärlek vid åsynen av de många dygder och goda egenskaper som han har nedlagt i henne, eftersom hon närmar sig honom och lyftes av sina mycket höga, sublima kunskaper om Gudomen, såväl som  

       av kärleksextaser som är underbarare och större än dem hon annars brukar få uppleva.

         DÖLJ DIG, BRUDGUM, ÄLSKADE.

2.  Hon menar: O min käre Brudgum, dra dig tillbaka till det innersta av min själ; meddela dig i  hemlighet med henne; visa henne dina dolda underverk som inget människoöga någonsin

har betraktat.

   VÄND DITT ANSIKTE MOT BERGEN.

3.   Guds ansikte betyder själva Gudomen, och bergen symboliserar själens krafter:

minne, förstånd och vilja.

Detta vill säga:

Utrusta mitt förstånd med din Gudom, genom att ge det insikt i de gudomliga sanningarna; trösta med din Gudom min vilja, genom att ge den och vidmakthålla i viljan den gudomliga kärleken;

        utrusta med din Gudom mitt minne, genom

att sätta det i besittning av den gudomliga härligheten.

På det sättet ber själen Gud om allt som hon

kan be honom om.

Därför nöjer hon sig inte längre med att ha kunskaper och en viss klarhet om Gud, liknande

dem som Mses fick när han fick se honom på

ryggen ( 2 Mos. 33:23 ), ty så känner man Gud bara genom hans verkan och hans handlingar.

Utan nu vill hon se Guds ansikte, d.v.s stå i väsentlig förbindelse med Gudomen, utan någon som helst förmedling i själen.

Detta försiggår genom en viss kontakt mellan själen och Gudomen, något som står över alla accidenser, eftersom det rör sig om en kontakt

mellan en ren substans och en annan ren substans,

        d.v.s mellan själen och Gudomen;

och därför säger själen genast:

                OCH TALA INTE OM DET.

4.  Detta betyder: Tala inte om det, såsom i det föregående, när de glimtar av klarhet som du gav

mig var sådana att du lät de yttre sinnena förstå dem; det rörde sig ju då om ynnestbevis som

varken för upphöjda eller för djupa för sinnena.

Men nu ber jag om att dessa glimtar av klarhet skall bli så upphöjda, väsentliga och innerliga, att du inte skall säga något därom till sinnena och att dessa 

      skall vara ur stånd att känna till dem.

Ty en substans kan inte meddela sig med sinnena, och sålunda är det som minnet mottar inte

verkligen Gud i hans substans.

Men själen som här önskar nå fram till denna substantiella förbindelse med Guds verkliga väsen, vilket inte mottages av sinnena, ber alltså 

      Brudgummen att denna förbindelse skall få

äga rum på ett sätt som är fördolt för sinnena;

           med andra ord, att Brudgummen inte skall

meddela sig på ett så lågt sätt och så till det yttre

att sinnena skall kunna känna till det och man

        skall kunna uttrycka det.

     MEN BETRAKTA FÖLJESLAGARNA.

5.  Vi har redan förut sagt, att Guds blick betyder hans kärlek.

Dessa som själen kallar sina följslagare, är mängden av dygder, gåvor, fullkomligheter

och andliga rikedomar som pryder henne.

Hon tycks alltså säga:

Vänd dig mot mitt inre, o min Älskade.

Betrakta med kärlek de dygder och fullkomligheter som du har givit min själ som följeslagare, så att när du grips av kärlek till henne skall du kunna dölja dig i henne och slå dig ned där, naturligtvis

        tillhör dessa dygder dig, men eftersom du har givit dem åt min själ, så tillhör de henne också.

   TILL HENNE SOM DRAR BORT MOT OKÄNDA ÖAR.

6.  Det vill säga till min själ:

Hon lyfter sig mot dig genom utmordentliga glimtar

av klarhet om dig själv, på sätt och på vägar som

är främmade och okända för alla sinnen

och som står utanför det vanliga sättet att lära

       känna saker och ting.

Bruden tycks alltså säga:

Eftersm jag lyfter mig upp emot dig genom

underbara kunskaper som är främmande för sinnena, så ha godheten att meddela dig du också med mig, på ett så innerligt och sublimt sätt

       att det förblir främmande för alla mina sinnen.