ANDLIG SÅNG.  TRETTIOANDRA STROFEN.

O NYMFER FRÅN JUDEEN,

SÅ LÄNGE SOM ÖVER BLOMMOR OCH

ROSENBUSKAR

AMBRAN SPRIDER SIN DOFT,

SÅ STANNA KVAR I FÖRSTÄDERNA,

OCH SE TILL ATT INTE RÖRA VID TRÖSKELN

TILL VÅRA PORTAR.

FÖRKLARING.

1.  Det är Bruden som talar i denna strof.

Hon ser den högre, andliga delen av sig själv berikad med de värdefullaste gåvor och uppfylld med glädje från hennes Älskade.

Och därför är det hennes önskan att på något säkert och bestående sätt kunna bevara detta som Brudgummen har givit henne, så som vi har sett i de två föregående stroferna.

Likväl skulle själens lägre del, sinnligheten, kunna hindra ynnerst, och det gör den också; den oroar detta värdefulla goda.

Bruden ber alltså krafterna och sinnena i denna lägre del av henne själv att dämpa sig och avstå

från sina handlingar och sin upprördhet, liksom

också att inte överskrida sitt eget område, som just är sinnlighetens; ty det skulle vara att överföra 

       bekymmer och oro till den högre, andliga delen av själen; det är alltså nödvändigt att de inte ens med den minsta lilla rörelse hindrar det goda

           och den ljuvlighet som själen och de sinnliga krafterna börjar röra på sig medan anden just

       håller på att njuta av allt sitt goda, så oroar

och besvärar de henne i proportion till sin rörelse

och verksamhet.

Detta är vad hon säger:

        O NYMFER FRÅN JUDEEN.

2.   Själen betecknar med namnet Judeen den lägre,

sinnliga delen av sig själv;  hon kallar den Judeen därför att den är svag, köttslig och i sig själv blind,

         som det judiska folket är. 

Hon ger namnet nymfer åt alla inbillningar, fantasier, rörelser och känslor hos denna lägre del; 

ty på samma sätt som nymferna drar till sig hjärtan genom sina förförelser och gunster,

        så försöker dessa sinnlighetens handlingar

och rörelser att på ett mycket behagligt sätt att dra till sig den förnuftiga delens vilja, genom att

            förmå den att lämna de inre tingen för

de yttre föremålen som de önskar och söker.

De drar också förståndet till sig för att det skall förena sig med dem och ansluta sig till deras låga och sinnliga sätt.

Med ett ord, deras mål är att forma och förena dem med varandra.

Själen säger alltså:

Ni där, sinnliga handlingar och rörelser,

SÅ LÄNGE SOM ÖVER BLOMMOR OCH

ROSENBUSKAR

AMBRAN SPRIDER SIN DOFT.

3.  Blommorna föreställer själens dygder, som vi redan har sagt, och rosenbuskarna symboliserar

själens tre krafter, alltså förståndet, minnet

och viljan, som bär de gudomliga tankarnas,

de kärleksfulla handlingarnas och alla dygders

rosor och blommor.

Ambran föreställer den gudomliga Anden som bor i själen; denna gudomliga Ambra "fyller med vällukt"  blommorna och rosenbuskarna när den sprider

sig till själens krafter och dygder, utbreder sig i dem

         och ger åt själen genom dem sina dofter

som är gudomligt ljuvliga.

Men medan denne gudomlige Ande uppfyller min själ med ljuvlighet,

        SÅ STANNA KVAR I FÖRSTÄDERNA.

4.   I Judeens förstäder.

Judeen är som sagt den sinnliga delen av själen, dessa förstäder är de inre sinnliga sinnena:

       fantasin, inbillningen och minnet; i dessa

sinnen finns och bevaras föreställningar, bilder

och former av tingen; och dessa kallar vi för

        nymfer; för att komma in i de inre sinnenas

förstäder tränger de in genom de yttre sinnenas portar: hörseln, synen, luktsinnet, smaken och

      beröringen; därför kan vi ge namnet förstäder åt krafterna och sinnena hos denna sinnliga del

av själen:

de är förstäderna utanför utanför själva innerstaden; ty det som man kallar innerstaden i  själen, det är det som djupast inom henne, det vill

      säga hennes förnuftiga del som är i stånd att

komma i förbindelse med Gud och vars handlingar står i motsats till sinnlighetens handlingar. 

Men det finns en naturlig förbindelse mellan invånarna i den sinnliga delens förstäder, dem som vi har kallat nymfer ( och invånarna i den förnuftiga delen eller innerstaden ).

Därav framgår följaktligen att vad som tilldrar sig i den lägre delen av själen också vanligtvis uppfattas i den förnuftiga delen, och följaktligen drar det till sig den förnuftiga delens uppmärksamhet

        och stör den delens andliga sät att handla

i Gud.

Och det är därför som själen säger till Judeens nymfer att stanna kvar i sina förstäder, det vill

säga att förbli stilla i sina sinnliga, inre och yttre sinnen.

OCH SE TILL ATT INTE RÖRA VID TRÖSKELN

TILL VÅRA PORTAR. 

5.  Det vill säga att ni inte ens genom första rörelser skall röra vid den högre delen av själen, ty de första rörelserna i själen är ingången och tröskeln varöver man gå in i själen, och när dessa första rörelser når fram förståndet har de redan

överskridit portarnas tröskel; men om dessa första

rörelser förblir vad de är, säger man att de bara

       vidrör tröskeln eller klappar på porten.

Detta händer när den sinnliga delen av själen anfaller förnuftet genom någon oordnad handling.

Men själen önskar inte bara att desa första rörelser inte skall beröra henne, utan också att alla de överväganden skall lämnas åsido som inte bidrar

till att bevara det lugn och den lycka hon åtnjuter.

Sålunda blir alltså denna sinnliga del med alla sina makter, sina krafter och andra svagheter hädanefter fullständigt underkastade anden då själen befinner sig i detta tillstånd.

Anden för hädanefter ett liv i en salighet som liknar oskuldens salighet, då all harmoni och duglighet

hos människans sinnliga del bara tjänade till att öka hennes lycka och hjälpte henne att bättre känna  

      och älska Gud, i frid och full samstämmighet

med hennes högre del.

Lycklig den själ som når detta tillstånd!

"Men vem är denne?

Vi vill överhopa honom med lovsånger, ty något

underbart har han utfört i sitt liv!"  ( Syrak. 31:9 ). 

6.  Vi har satt in denna strof här för att visa vilken ljuvlig och trygg frid som själen äger, när hon

väl har upnått detta sublima tillstånd.

Man skall alltså inte tro att när hon här klargör

sin önskan att nymferna skall sluta med sin upprördhet, så skulle det betyda att hon förvirrades av dem i detta tillstånd.

Nej, all denna upprördhet har redan lugnats, som vi

redan har sagt.

Denna önskan rör alltså snarare de själar som ännu befinner sig på framåtskridandets väg och dem

som är långt komna än dem som redan har uppnått

fullkomningen; ty hos dessa senare har lidelser och rörelser bar föga eller intet inflytande.