KAPITEL.  25.

DÄR UPPBARELSER BEHANDLAS.

    DET SÄGS VAD DESSA ÄR

OCH EN VISS SKILLNAD FASTSTÄLLS.

1.   Den plan vi följer leder oss nu till att tala

om det andra slag av andliga förnimmelser

som vi har kallat uppenbarelser.

Egentligen hör de till den profetiska

andens kategori.

    Och allra först vill vi anmärka att en

uppenbarelse inte är annat än avslöjandet

av någon dold sanning, eller också tillkännagivandet av någon hemlighet eller

något mysterium.

Så låter Gud till exempel själen förstå en sak,

han visar henne en sanning, han yppar för henne

vissa av sina verk, förgångna,

närvarande eller tillkommande.  

2.  I enlighet med detta kan vi urskilja två slag

av  uppenbarelser: sådana som innebär ett

avslöjande av vissa sanningar för förståndet,

och demm kan vi i egentlig mening kalla

intellektuella kunskaper eller insikter;

och sådana som innebär ett tilkännagivande

av hemligheter, och dem kallar vi därför

uppenbarelser i egentlig mening och med större

rätt än de första.

De första kan vi ju srängt taget inte beteckna

somm uppenbarelser, ty de består endast i att

Gud låter själen lära känna obeslöjade

sanningar rörande världsliga eller andliga ting,

genom att han klart och otvetydigt håller

fram dem för hennes blick.

Jag har velat behandla dem båda under

benämningen upenbarelser, för det första

eftersom de är nära besläktade,

för det andra i avsikt att inte ytterligare

utöka det redan stora antalet uppdelningar.

3.   När detta väl är sagt kan vi mycket väl indela

uppenbarelserna i två slag av förnimmelser,

det ena kallar vi intellektuella kunskaper och det andra uppenbarelser av Gus hemligheter

och mysterier.

Vi skall tala  om detta i två kapitel så kortfattat

som möjligt och vi börjar med de

intellektuella kunskaperna.   

KAPITEL.  26.   DEL.  1.

DÄR DET TALAS OM FÖRSTÅNDSMÄSSIGA

KUNSKAPER OM RENA SANNINGAR.

DET SÄGS ATT DE ÄR AV TVÅ SLAG OCH HUR

SJÄLEN BÖR FÖRHÅLLA SIG GENTEMOT DEM.

1.   För att på rätt sätt kunna tala om dessa

kunskaper om rena sanningar, sådana som

de upptas i förståndet, skulle Gud själv behöva

ta min hand och föra min penna.

Ty käre läsare, du måste betänka att alla ord

är oförmögna att utttrycka vad dessa sanningar

egentligen är i sig själva och i förhållande till

själen.

För övrigt är det inte min avsikt att ge någon

uttömmande behandling av ämnet.

Mitt syfte är bara att visa hur själen bör använda

dessa sanningar och därigenom sträva framåt till

föreningen med Gud.

Och därför får det räcka att tala kortfattat om

saken och i ord säga bara det som gagnar

mitt syfte. 

2.  Detta slag av visioner eller rättare, av kunskaper

om sanningarna i sig själv, skiljer sig mycket

från dem som vi talade om i kap. 24.

Här rör det sig inte om ett skådande av timliga,

det vill säga materiella föremål med hjälp av

förståndet, utan här har vi att göra med ett

förståndsmässigt begripande och skådande

av sanningar om Gud och tingen,

sanningar om såväl det närvarande som

det förgångna och det tillkommande.

Och detta är nära besläktat med profetians

ande, som vi senare kanske skall tala om.

3.  Det är alltså att märka att detta slag av

kunskaper sönderfaller i två kategorier: somliga

har Skaparen till föremål, andra har tingen.

Båda slagen uppfyller själen med en tark glädje,

men den glädje som kommer av dem som har

Gud till föremål är sådan att den inte kan

jämföras med någonting, den låter sig inte beskrivas i ord eller begrepp.

Det är ju Gud själv som är källan till dessa kunskaper och därmed också till denna glädje,

han om vilken David säger:

"Dig är ingenting likt, o Gud"  ( Ps. 40:6 ).

Ty dessa kunskaper har Gud som omedelbart

innehåll, de tränger djupt in i den ena eller

andra av hans egenskaper, i hans allmakt eller

hans kraft, hans godhet, hans mildhet

och så vidare.

Och varje gång som Gud låter själen uppleva

honom, präglar han djupt in i henne det som

hon upplever.

Eftersom det här rör sig om ren kontemplation,

ser själen klart att det inte finns något sätt

at uttrycka detta i ord, annat än möjligen i

allmänt hållna begrepp.

Ty den oerhört stora glädje och lycka som hon

känner framkallar omedelbart sådana

uttryck på hennes läppar.

Och ändå är de alldeles otillräckliga för att

någon skall kunna förstå vad det egentligen

är som själen har njutit och erfarit.

 

4.  Efter att ha erfarit något av detta talar David

därför också bara i allmänna ord när han säger:

"Herrens rätter", det vill säga de krafter och egenskaper vi känner i Gud,  "är sanning,

allesammans rättfärdiga. 

De är dyrbarare än guld och de ädlaste stenar;

de är sötare än den renaste honung"

( Ps. 19:10-11 ).

Också om Mose läser vi att Gud en dag lät

honom skåda sitt väsen i upphöjd insikt,

i det han visade sig ett ögonblick för honom.

Men också han talar bara i helt allmänna ordalag

om detta.

Ty när Herren ett ögonblick visade sig för honom

denna insikt, kastade han sig till marken och sade:

"Häskare, Herre och Gud, barmhärtig och mild

och stor i förbarmande och sannfärdig, du som

bevarar nå mot tusende"  ( 2 Mos. 34:6-7b ).

Här ser vi också Mose kände sig ur stånd att i

ett enda uttryck återge vad han sett i Gud.

Och därför säger han så och upprepar det i

alla dessa ord.

Om en själ någon gång blir upplyft till sådana hög

insikter och sedan efteråt försöker säga något

om dem, är hon fullt medveten om att han ändå

ingenting har utsagt om vad hon upplevt.

Ty hon inser att det inte finns några ord som kan uttrycka detta.

Likadant var det för den helige Paulus.

När han en gång fick uppleva en sådan djup

insikt i Gud, benödade han sig inte om att berätta

om det, han sade endast att det inte är tillåtet

för en mäniska att tala om detta ämne

( jfr. 2 Kor. 12:4 ).

5.   Dessa gudomliga insikter eller kunskaper

som har Gud till föremål, de gäller aldrig detaljer.

Eftersom de endast befattar sig med den Högsta

Prinicipen, kan de inte gå in på enskildheter,

med udantag för det fall då det samtidigt rör

sig om någon sanning angående något föremål

som står lägre än Gud och som samtidigt får

lära känna.

Men om de trör sig om de gudomliga insikterna

själva, då är detta alldeles omöjligt.

   Dessa höga insikter kan emellertid endast

beviljas en själ som når fram til förening

med Gud, ty de utgör just själva denna förening.

Föreningen med Gud består just i att själen

får ta emot dessa insikter under en alldeles

speciell kontakt eller beröring, som äger rum 

mellan själen och Gudomen.

Sålunda är det Gud själv som man då känner

och uplever. Och fastän föreningen inte är lika

uppenbar och tydlig som i den eviga härligheten,

är denna kontakt med all insikt och hänryckning

dock så sublim och så pefekt att den

genomtränger själens själva substans.

Djävulen är helt oförmögen att blanda sig i detta

skeende eller att åstadkomma något liknande,

ty det existerar ingenting som ens tillnärmelsevis

kan jämföras med detta eller som kan ge

en sådan njutning och salighet.

Dessa insikter är ju ett njutande av Guds väsen 

och det eviga livet, och något så

högt kan djävulen inte uppdikta.

6.  Väl kan han ge ett visst sken av detta genom

att framställa något stort och pompöst som kan

imponera på själen, och försöka få henne att tro

att detta är Gud. 

Men dessa bilder kan inte tränga in i själens substans och inte förnya henne och plötsligt

upptända hennes kärlek, så som insikterna

från Gud gör.

Ty det finns vissa av dessa insikter och kontakter

som Gud skapar i själens själva substans,

och dessa berikar henne till den grad att en enda

av dem är tillräcklig både för att på en gång

befria henne från alla de ofullkomligheter

som hon under hela sitt liv dittills inte har

lyckats lägga bort, och för att överhopa

henne med andliga skatter och himmelska dygder.

7.  Dessa kontakter med Gud är så ljuvliga

för själen och fyllda av den innerligaste glädje

att hon genom en enda sådan kontakt känner

sig fullständigt gottgjord för livets alla lidanden,

hur många dessa än varit.

Dessutom uppfylls hon av ett sådant mod

och en sådan lust att få lida för Guds skull

att hon känner det som en särskild plåga

att se hur hon i själa verket lider.

8.   Så höga insikter kan inte komma till själen

genom någon jämförelse eller någon inbllning

från hennes sida, då de ju är upphöjda över allt

sådant.

Det är Gud själv som frambringar dem i själen

utan hennes egen medverkan.

Och ofta är det just när hon minst tänker

på det och minst av allt eftersträvar det, som

hon brukar få dessa himmelska kontakter,

och de lämnar kvar i henne vissa outplånliga

minnen av Gud.

Ibland väcks de helt plötsligt inom henne

endast genom att hon kommer att tänka på

vissa ting, ofta helt betydelselösa.

Men så kännbara och starka är de,

att inte bara själen, utan ibland också kroppen

skälver av glädje.

Emellanåt kommer de när själen befinner sig

i djup stillhet, och då känner hon inte någon

skälvning utan bara en upphöjd glädje

och andlig vederkvickelse.

9.   Andra gånger kommer de med anledning av

något ord som man säger eller hör, hämtat ur

den Heliga Skrift eller från annat håll.

Ändå är deras verkan och känslostyrka inte

alltid av samma grad,  ofta är de nämligen

mycket svaga.

Men hur svaga de än må vara, är en enda av dessa

gudomliga kontakter eller dessa minnen

värdefullare för själen än aldrig så många

kunskaper och meditationer över de skapade

tingen och över Guds verk.

   Men eftersom dessa insikter kommer så plötsligt

över själen och som sagt utan hennes egen, medverkan finns det ingenting som själen

kan göra, varken för att söka dem eller för

att avvisa dem.

Hon skall bara ödmjukt och undergivet ta emot

dem, så att Gud får utföra sitt verk när

han vill och så som han vill. 

10.  Jag säger därmed inte att själen skall förhålla

sig negativ till dessa insikter, liksom till de

andra slagen av kunskap.

Ty som vi har sagt, de utgör en del av föreningen

med Gud, till vilken vi ju försöker leda själen.

   Det är ju därför som vi lär henne att avlägga

och helt befria sig från alla de andra slagen

av kunskap.   Och det medel som vi måste använda

för att nå de höga insikterna i Gud, det är att

vara ödmjuka, att tålmodigt lida av kärlek till

Gud och att vara oegennyttiga i fråga om all

belöning.

Ty dessa nådebevis kommer inte själen till del

om hon gör anspråk på dem, nej de är bara ett

bevis på en alldeles särskilt stor kärlek från

Gud, därför att själen förhåller sig fullständigt

oegennyttig i förhållande till honom.

Det är detta som Guds Son menar, när han hos

Johannes säger:  "Den som älskar mig,

han skall bli älskad av min Fader, och jag skall

älska honom och skall uppenbara mig för honom"

( Joh. 14:21 ).

Dessa ord innefattar de insikter och kontakter

som vi talar om, genom vilka Gud uppenbarar

sig för den själ som verkligen älskar honom.

    

KAPITEL. 24.

DÄR TVÅ SLAGS ANDLIGA VISIONER

BEHANDLAS, VILKA KOMMER PÅ

ÖVERNATURLIG VÄG.

1.   Nu skulle jag vilja tala om andliga visioner

i egentlig mening, det vill säga de som framträder

för det andliga ögat utan förmedling av något

som helst kroppsligt sinne.

Dessa visioner är av två slag: det finns visioner

av kroppsliga väsen eller väsen som är

skilda från materien.

    Visioner av kroppsliga väsen avser alla

matriella ting som finns i himlen och på jorden.

Själen kan se dem medan hon ännu lever i kroppen,

med hjälp av ett visst övernaturligt ljus som

kommer från Gud.

Och i detta ljus kan hon skåda alla ting som finns

i himlen och på jorden, även om de är avlägsna

från henne själv.

Så läser vi till exempel i kapitel 21 i Uppenbarelseboken om en sådan vision som

den helige Johannes fick, där han berättar för

oss om den himmelska staden Jerusalems

härlighet som han såg.

Likaså läser vi om den helige Benedictus,

hur han i en andlig vision såg hela världen.

Denna vision, säger den helige Thomas

i sin QUODLIBETA, försiggick i ett ljus från himlen.

2.   De andra visionerna, de somm har okroppsliga väsen till föremål, kan inte äga rum ens med hjälp av detta ljus från Gud som vi talar om, utan där

erfordras ett ännu högre ljus, det så kallade

salighetens ljus.

Därför är dessa visioner av okroppsliga väsen,

såsom änglar och själar, inte möjliga i för detta

livet och kan inte äga rum så länge vi lever i

en förgänglig kropp.

Ty om Gud ville meddela dem till själen i deras

verklighet, så som de verklighen är, då skulle

själen genast lämna kroppen och sluta

sitt dödliga liv här på jorden.

     Därför sade Gud till Mose, när denne bad att 

få skåda Gud:  "ingen människa kan se mig

och leva"  ( 2 Mos. 33:20 ).

Så snart därför Israels barn trodde att de skulle

få se Gud, eller att de hade sett Gud eller

en ängel, fruktade de att de skulle dö, så som

det står skrivet i Andra Mosebok, där de

uppfyllda av skkräck säger till Mose:

"Herreen får inte tala med oss, ty då måste

vi dö"  ( 20:19 ).

Det var som om de menat:  Måtte Gud inte

meddela sigmed oss klart och öppet!

Likaså läser vi Domarboken att Manoach,

Simsons far, som hade sett en ängel i gestalt

av en vacker ung man, sade till sin hustru

som haft samma vision:

"Vi skall dö, ty vi har sett Gud"  ( 13:22 ).

3.  Därför är sådana visioner inte förenliga med

vårt liv här på jorden annat än undantagsvis

och tillfälligt, och i så fall bara om Gud då antingen

sätter de naturliga livsvillkoren ur kraft eller

själv upprätthåller dem, mensamtidigt lösgör

anden fullständigt från naturen, så att det

naturliga förhållandet mellan själ

och kropp ersätts. 

    När den helige Paulus hade haft visioner av

detta slag och i tredje himlen hade sett

okroppsliga väsen, uttryckte han sig därför i

dessa ord:  "Huruvida det var i kroppen eller

utanför kroppen, det vet jag inte, Gud vet det"

( 2 Kor. 12:2 ).

Han blev hänryckt till att se dessa ting

och han såg dem, men han sade själv att han

inte visste "om han såg dem i kroppen eller

skild från kroppen, endast Gud visste det".

Detta visar oss emellertid klart att han blev bortryckt från det naturliga livet och att detta

var Guds verk.

Samma orsak ligger också bakom följande

tilldragelse som den Heliga Skrift skildrar

( 2 Mos. 33:22 ).

När Gud, efter vad man tror, uppenbarade sitt

verkliga väsen för Mose, sade han till honom

att han skulle ställa honom i en klippgrota

och skydda honom, han skulle betäcka honom

med sin högra hand och bevara honom,

så att han inte skulle dö när Guds härlighet

strålade fram.

Detta framstrålade eller förbigående var endast

en övergående uppenbarelse av Gud som

han själv gav Mose, under det att han med

sin högra hand skyddade Moses naturliga liv.

    Men sådana verkliga visioner av Guds väsen,

som gavs åt denhelige Paulus och Mose

och vår fader Elia, han som dolde sitt ansikte

Vid Guds stilla susning, är mycket sällsynta.

De förekommer nästan aldrig och ges endast

åt ett fåtal. 

Gud ger dem bara åt sådana som är mycket

starka i  Kyrkans ande och upptända av nitälskan

för hans lag, så som de tre män var som vi

just hart alat om.

4.  Sådana visioner av andliga väsen kan visserligen

inte få skådas ohöljt och klart med förståndet

här på jorden, men i det innersta av själen kan

de kännas, och de upplevs då som ett kärleksfullt

igenkännande, med gudomlig beröring och en

outsäglig förening.  Men detta illhör de andliga

känslornas område, som vi med Guds hjälp

senare skall tala om.

    Vårt mål är att föra själen till gudomlig förening,

till en förening med Guds väsen.

Vi skall tala om detta när vi behandlar den mystiska

förståelsen, dunkla och oklara kunskapen om Gud,

som vi ännu har att tala om.

Då får vi se hur själen me dhjälp av denna kärleksfulla och dunkla kunskap på ett sublimt

och verkligt gudomligt sätt sig med Gud.

Ty denna dunkla och kärleksfulla kunskap,

tron, står på sätt och vis här i jorden i samma

förhållande till föreningen med Gud som salighetens ljus i det kommande livet står till det klara skådandet av Gud.

5.  Men nu skall vi alltså tala om visioner av

kroppsliga väsen, somm andligen meddelas till

själen och som liknar kroppsliga visoner.

Ty liksom ögonen med hjälp av det naturliga ljuset varseblir kroppsliga föremål, så ser förståndet

i det inre, upplyst av det övernaturliga ljus vi har

talat om, dessa samma naturliga föremål

och andra ting också, om Gud så vill.

Den enda skillnaden ligger i arten och formen

för visionen.

     De andliga och intellektuella visionerna är klarare och finare än de kroppsliga.

När Gud vill ge själen en nådegåva av detta slag,

ger han henne det övernaturliga vi talar om,

med vars hjälp hon ser de ting som Gud vill

visa henne, alldeles lätt och klart, antingen

de är av himmelskt eller jordiskt ursprung.

Det är då alldeles betydelselöst och ingalunda något hinder för henne om dessa ting befinner

sig nära eller fjärran.

Ibland är det som om en ljusport öppnades

och genom den ser man ett ljus ksom en blixt

för ett ögonblick lysa upp nattens mörker.

Man ser då tingen klart och tydligt, men strax

sjunker de tillbaka in i mörkret

och former och intryck av föremålen blir kvar

i fantasin.

Likadant är det fenomen som försiggår i själen,

bara så mycket fullkomligare.

Ty de ting som själen ser andligen under inverkan

av det där ljuset, de inpräglas så djupt att varje

gång hon tänker på dem se rhon dem för sig,

precis så som hon första gången såg dem.

De syns så klart som i en spegel, som återspeglar

föremålen framför den, så ofta man ser i den.

Och intrycket av denna bild i själen är så starkt

att det aldrig helt försvinner ur minnet,

även om det emellanåt kan bli något bortträngt.

6.  Den verkan som dessa visioner frambringar

i själen är ro och klarhet, en glädje som himlens

slighet, ljuvlighet, renhet och kärlek, ödmjukhet

och gudshängivelse, andens upplyftande i Gud.

Dessa verkningar är mer eller mindre djupgående,

bland är verkan mera kännbar i den ena känslan,

ibland i den andra, alltefter det själsliga

tillståndet och efter Guds vilja.

7.  Men också djävulen kan framkalla sådana

visioner i själen eller efterapa dem.

Då använder han sig av ett naturligt ljus

och påverkar fantasin.

Genom en andlig suggestion belyser han tingen

i anden, de må vara nära eller fjärran.

För att förklara den passus i Matteusevangeliet

där det berättas att djävulen visade Kristus

"alla världens riken och deras härlighet"

( 4:8 ), hävdar flera lärda män att han gjorde det

genom andlig suggestion.

Ty det var inte möjligt att han skulle ha gett

de kroppsliga ögonen en så vid utblick

och visat alla världens riken och deras härlighet.  

     Emellerid finns det en mycket stor skillnad mellan de visioner som kommer från djävulen

och dem som kommer från Gud.

Ty de verkningar som de djävuliska visionerna

framkallar i själen liknar på inget sätt dem som

de gudomliga framkallar.

De förstnämnda förorsakar andlig torka i

umgänget med Gud, en viss böjelse för

självuppskattning och fö att tillåta och fästa

stort avseende vid dessa visioner.

De skapar ingalunda ödmjukhet, mildhet

och kärlek till Gud. 

Vidare inpräglas inte föremålen i dessa onda

visioner med den ljuvliga klarhet i själen som

fallet är i det äkta, inte heller stannar de kvar

i själen utan utplånas igen ganska snart,

utom kanske i det fall då själen sätter stort värde

på dem.

Men då är det återigen bara egenkärleken som

på naturligt sätt väcker minnet av dem i själen.

Och det är ett mycket sterilt minne,

som alls inte uppväcker den kärlek

och ödmjukhet som de goda visionerna gör

när man tänker på dem.   

           

8.  Då dessa visioner har de skapade tingen till

föremål med vilka Gud inte har någon likhet,

någon proportion eller någon förbindelse,

kan de inte heller vara något direkt medel till

förening med Gud.

Därför måste själen inta en nagativ hållning till

dem, liksom till dem vi tidigare har talat om,

ty endast det direkta medlet, vilket är tron,

kan hjälpa henne till framsteg.

Därför bör själen inte heller skapa liksom ett arkiv eller en hemlig skattkammare inom sig för alla

dessa intryck av visioner som har inpräglats

i henne, och inte heller får  hon vilja stödja sig

på dem.

Ty skulle hon göra detta, skulle dessa intryck

och bilder och  personer som är inristade i hennes

fantasi bara bli till ett hinder för henne på

vägen till Gud, som ju leder genom en fullständig

försakelse av alla skapade ting.

Men om nu tvärtom dessa intryck ständigt är

närvarnde inom henne, kan de ändå inte skada

henne, förutsatt att hon inte fäster någon

vikt vid dem.

Utan tvivel uppväcker minnet av dessa visioner

en viss grad av kärlek till Gud och lust till

kontemplation.  Med detta förmår i mycket högre grad den rena tron och försakelsen av alla

visioner, så att själen inte bekymrar sig om hur

eller varifrån hennes framsteg kommer.

    Så kan det till exempel hända att själen är

alldeles uppfylld av ren kärlek till Gud, utan

att hon vet om något Varifrån eller Varför.

Men orsaken ligger i att i samma mån som tron

slog rot i henne och utvecklades genom

försakelse och mörker och avsägelse av alla ting

eller genom fattigdom i anden ( vilket allt

betcknar en och samma sak ), slog gudskärleken

rot i henne och utvcklades.

Ju mera alltså själen går in för att leva i natt

och intet beräffande allt yttre och inre som

hon kan få del av, desto mera går hon framåt

i tro, och följaktligen också i hopp och kärlek,

eftersom dessa tre teologala dygder ju

är oskiljaktiga.

9.  Ibland förstår inte själen denna kärlek

och känner den inte inom sig.

Den har för övrigt inte sitt säte i sinnena

och framkallar inte någon lyckokänsla, utan den

har sitt säte i själen och uppenbarar sig genom

sin styrka.

Denn  uppväcker mera mod och oförfärad kraft

än själen tidigare känt, men ibland strmmar den

också över i sinnena och yttrar sig då i

ljuvliga glädjekänslor.

Omm själen alltså vill uppnå den kärlek,

gjlädje och hänryckning som dessa visioner

framkallar, måste hon uppbringa stor fasthet

och en anda av självförsakelse, därtill måste

hon vara besluten att framhärda i utblottning

och mörker vad alla visioner beträffar.

På så sätt bygger hon denna kärlek och hänryckning på vad hon inte ser och inte känner, vad hon i detta livet inte kan se och inte kan känna,

nämligen Gud, som  är ofattbar och står över allt.

   Det är därför som vi måste gå till honom till

mötes på den fullständiga frigörelsens väg.

Om man försummar detta, går själen inte framåt,

även om hon är så besinningfull, ödmjuk

och stark att djävulen inte kan bedra henne

med visioner eller lura henne till förmätenhet,

såsom ofta är fallet.

Denna försumlighet är trots allt för själen

ett hinder för andlig utblottning, och fattigdom

och frgörelse i tron.

Och just dessa ting är oundgängligen nödvändiga

om själen skall nå fram  till förening med Gud.

10.  Men eftersom läran om dessa intellektuella

visioner är densamma som den som gäller

för sinnenas övernaturliga visioner och förnimmelser som vi har talat om i kap. 19

och 20, behöver vi här inte längre uppehålla oss

vid detta ämne. 

   

 

KAPITEL.  23.

DÄR VI BÖRJAR ATT TALA OM FÖRSTÅNDETS

   FÖRNIMMELSER, SOM ÄR RENT ANDLIGA.

        VI BESKRIVER DERAS VÄSEN.

1.   Den lära vi har framställt om förståndets

förnimmelser, som vi får genom sinnena,

är något kortfattad i förhållande till vad som

skulle kunna sägas.

Ändå har jag inte velat utbreda mig mera detta

ämne, ty för att nådet mål jag föresatt mig,

vilket är att frigöra förståndet från dessa

förnimmelsers bojor och införa det i trons

mörka natt, förstår jag att jag redan har varit

alltför mångordig.

       Nu skall vi alltså börja tala om förståndets

fyra slag av förnimmelser, vilka som vi har sagt

i kapitel 10 är visioner, uppenbarelser,

ord och andliga känslor.

       Vi kallar dem rent andliga, därför att de inte

som de kroppsliga elle rde genom inbillningskraften

förmedlade förnimmelserna meddelas till förståndet

genom de kroppsliga sinnena.

Nej, utan förmedling av något kroppligt sinne,

varken utifrån eller inifrån, erbjuder de sig

klart och bestämt på övernaturlig väg åt

förståndet, utan dess medverkan.

De vill säga at själen inte företar sig någonting

och från sin sida på inget sätt bidrar,

åtminstone inte av fri vilja eller liksom

av egen aktivitet.

2.  Det bör emellertid beaktas att, för att nu tala

i vidare ochmera allmän mening, dessa fyra

förnimmelser tillsammans kan kallas själsvisioner,

ty när man talar om själen, så är att förstå

och att se samma sak.

Eftersom dessa fyra förnimmelser ju är fattbara

för förståndet, är de också andligen synliga.

Den insikt som av dem bildas i förståndet kan

kallas en intellektuell vision.

Alla föremål för de övriga sinnena som kan

uppfattas med synen, hörseln, lukten, smaken

och känseln tillhör förståndets område

i den mån de falle runder begreppen sanna

eller falska.

Och liksom allt som kroppens ögon ser resulterar

i ett kroppsligt skådande, resulterar också allt

som är fattbart för själens andliga ögon,

som är förståndet, i ett andligt skådande.

Ty vi upprepar det, för förståndet är att förstå

och att se samma sak.

Vi kan följaktligen allmänt talat kalla dessa fyra

förnimmelser också för visioner, under det att vi

inte kan uttrycka oss så när det rör sig om de

andra sinnena, ty det ena sinnets föremål

är inte samma som det andras.

3.  Men eftersom dessa förnimmelser inpräglas

i själen under lknande former som den övriga

sinnesverksamheten, så kan vi i egentlig

och speciell mening, beteckna som "vision"

det som förståndet uppfattar under formen

av ett seende. 

Förståndet kan nämligen se tingen precis lika

andligt som ögat ser dem kroppsligt.

Likaså kan vi beteckna som "uppenbarelse"

det som förståndet uppfattar genom varseblivande

och kännedom om nya föremål ----- liksom också

örat uppfattar ljud som det dittills aldrig hört.

Och vad förståndet uppfatar som om det hörde,

det kan vi kalla för "ord".

Och vad förståndet lär känna under en form som

liknar de övriga sinnenas former, som till

exempel en ljuvlig andlig doft, en andlig smak,

ett andligt nöje som själen övernaturligt kan erfara,

det kallar vi "andliga känslor".

Av allt detta skpar nu förståndet en insikt eller

ett andligt skådandem som vi har kallat det,

och detta utan hjälp av någon form, bild eller

gestaltning av inbillningskraften eller av den

naturiga fantasin.

Nej, omedelbart, genom övernaturligt ingripande

och genom överneturlig förmedling meddelas

dessa ting till själen.

4.  Likväl måste man behandla detta slaga

förnimmelser på samma sätt som vi sagt att man

måste behandla kroppsligt-sinnliga förnimmelser

och inbillningskraftens förnimmelser:

man måste frigöra förståndet från dem,

och med hjälp av dem styra och leda förståndet

från dem, ohmed hjälp av dem styra och leda förståndet fram igenom trons andliga natt,

ända fram till den gudomliga och verkliga

föreningen med Gud.

Ty så snart man sysselsätter sig med dylika ting

förlorar förståndet i skärpa och spärrar

därigenom vägen för sig till den ensamhet och den

utblottning på allting som är nödvändiga för själen.

Naturligtvis är dessa förnimmelser av en högre art

och nyttigare och mycket säkrare än de som

förmedlas av de kroppsliga sinnena

och inbillningskraften, eftersom de ju redan

är djupare belägna, rent andliga och därför

mindre åtkomliga för djävulen.

 

De förmedlas renare och finare till själen och utan

den minsta medverkan från henne själv eller

från fantasin, åtminstone utan aktiv samverkan.

Om emellertid förståndet inte är tilräckligt

vaksamt, kan det fortfarande hända att det möter

hinder på denna väg och råkar vilse.

5.  Vi skulle nu visserligen kunna behandla alla

dessa fyra sorters förnimmelser gemensamt

och ge för dem alla på en gång samma råd

som vi ger för de andra förnimmelserna,

nämligen att man inte skall vara förmäten nog

att begära eller önska dem.

Men då hela saken blir klarare belyst om men betraktar den från olika sidor, och då det finns

speciella saker att säga om var och en av dem,

är det bäst att tala om dem var för sig.

Därför skall vi börja med de första, alltså de

andliga eller intellektuella visionerna.

   

 

KAPITEL.  22.  DEL. 2.

   EN SVÅRIGHET FÅR SIN LÖSNING.

DÄREFTER VISAS ATT I DET NYA FÖRBUNDET

ÄR DET INTE TILLÅTET ATT PÅ ÖVERNATURLIG

   VÄG RÅDFRÅGA GUD, SOM DET VAR I DET

GAMLA FÖRBUNDET.  DETTA BEVISAS GENOM

   EN TEXT HOS DEN HELIGE PAULUS.

11.  När Mose hörde dessa ord hämtade han genast

mod och tillit vid tanken på att bli understödd

av broderns råd.

Det är nämligen utmärkande för en verkligt

ödmjuk själ att  inte våga underhandla ensam

med Gud och att inte känna sig säker annat än genom en medmänniskas ledning och räd.

För övrigt vill Gud ha det så, ty där människor

samlas för att efterforska sanningen, där finns

också Gud för att uppenbara den och övertyga

dem med naturliga skäl.

Det var så som Gud själv sade att han ville

handla med Mose och Aron, när han skulle

vara på deras läppar. 

   Därför heter det också i evangeliet:  "Var två

eller tre än är församlade för att efterforska

vad som mest länder till mitt namns heder och ära,

där är jag mitt ibland dem"  ( Matt. 18:20 ),

det vill säga för att upplysa dem och bekräfta

de gudomliga sanningarna i deras hjärtan.

Låt oss lägga märke till att Gud inte säger:

Där "en ensam" befinner sig, där skall jag också

vara, utan han säger:  Det finns åtminstone "två".

Han vill låta oss förstå att han inte vill att

någon ensam för sig själv skall tro på vad han

anser vara gudomliga sanningar, och att han

inte skall fästa sig vid eller stödja sig

på dem utan råd och ledning från Kyrkan

och hennes tjänare.

Den som förlitar sig på sig själv har inte Gud

med sig till att upplysa honom och befästa

sanningen i hans hjärta.

Och därför skall han sakna kraft och sanningslidelse.

12.  Det är detta som också Predikaren betonar

med orden: "Ve den som är ensam!

Ty om han faller, har han ingen som hjälper

honom upp. Om två sover tillsammans, värmer

de varandra",  nämligen genom Guds kärleks

eld, som är mitt ibland dem.

"En ensam, hur skulle han kunna värma sig?"

Det vill säga hur skulla han kunna värja sig för

kylan i de gudomliga tingen?

"Och om någon övervinner en ensam människa",

det vill säga om djävulen övervinner dem som

vill stå ensamma i gudomliga ting,

"så kommer två tillsammans att motstå honom",

det vill säga lärljungen och mästaren som

sluter sig saman för att utforska sanningen

och rätta sig efter den ( Pred. 4:10-12 ).

I den mån en människa står ensam känner hon

sig vanligen svag och kraftlös iförhållande till

sanningen, även om hon har fått motta den

av Gud. 

Detta är en så stor sanning att till och med

den helige Paulus, som redan länge höll på

att predika detta evangelium som han fått

av Gud och inte av människor, inte kände

sig lugn förrän han fick rådslå om det med den

helige Petrus och apostlarna.

Ty han sade:  "Dett av oro för att mitt strävande

nu skulle vara förgäves elle förut hade

varit det"  ( Gal. 2:2 ).

Han var inte säker på sin sak, förrän han hade

fått denna säkerhet av en människa.

Är det inte något ganska sällsamt detta, o Paulus,

att den som hade gett dig evangeliet inte också

kunde ge dig säkerhet om att inte begå

något fel när du predikade det?   

13.   Av detta inser man klart att man inte får lita

på de meddelanden som Gud ger oss, annat än om

man  följer den ordning vi talar om.

Även om vi antar att någon har fått visshet om något, så som den helige Paulus hade fått om

evangeliet eftersom han hade börjat predika det,

och om vi vidare antar atthans uppenbarelse

kommer från Gud, kan han trots allt missta sig

ifråga om denna sin uppenbarelse och vad som

rör den.

Ty om Gud också avslöjar ett, så avslöjar han därmed inte alltid också ett annat.

Och om han ibland anger själva saken, anger han

dock inte alltid samtidigt hur den skall utföras.

Vamligtvis gör och uppenbarar han nämligen

inte sådant som människan själv kan fullgöra

genom eget handlande eller stöd på

en annans råd.

Och detta inte ens i de fall där han sedan långa tider står i det mest förtroliga förhållande till

själen.  Detta visste också den helige Paulus

mycket väl.  Ty fastän han var övertygad om

att evangeliet hade blivit uppenbarat för

honom av Gud, gick han ändå i väg och rådgjorde

om det med apostlarna.

Denna sanning framstår oclså mycket klart

i Andra Mosebok  ( 18:21-22 ), där vi ser

att Gud, som ju umgicks så förtroligt med Mose,

aldrig själv gav honom det råd som han fick av

sin svärfar Jetro, nämligen att han skulle välja

t några andra domare som skulla hjälpa honom

i hans ämbetsutövning, så att folket inte skulle

behöva vänta på honom från bittida till sent.

Detta råd gillade Gud, men han hade inte själv

gett det åt Mose, ty det var en sak som mänskligt

förnuft och omdöme kunde upptäcka.

Likadant är det med all de detaljer i visioner

och meddelanden som ligger inom räckhåll för

mänsklig klokhet och mänskligt omdöme.

Gud brukar inte uppenbara dem, i stället vill

han att man i möjligaste mån skall begagna sig

av detta mänsliga medel.

Och alla dessa ting skall behandlas därefter,

med undantag från trossanningar, ty de är

upphöjda över allt förnuft och allt ömdöme,

även om de inte strider mot detta.

14.  Om alltså någon är säker på att Gud

och helgonen ofta har förtroliga samtal med

honom, skall han därför inte tro att de också

måste göra honom upmärksam på de fel

som han kanske på vissa punkter begår,

när han i stället kan lära känna dem på annat sätt.

Man bör alltså aldrig invagga sig i säkerhet.

Så läser vi i Apostlagärningarna hur

den helige Petrus, som dock var Kyrkans överhuvud och undervisad direkt av Gud, ändå begick

ett fel genom att fasthålla vid en viss judisk

rituell sed.

Och likväl iakttog Gud tystnad.

Slutligen  tog Paulus till orda, så som han själv

berättar: "När jag såg att lärljungarna inte

vandrade med fasta steg enligt evangeliets

sanning, sade jag till Petrus i allas närvaro:

"Om du som är  jude lever på hedningars sätt

och inte på judars, vilken list vill du då använda

för att få hedningarna att leva efter judisk sed?"

Men Gud visade inte själv detta fel för Petrus,

ty dennes förställning hörde till förståndets

verksamhetsområde, och Petrus kunde lätt

med sitt förstånd bli medveten om det.

15.  På domens dag kommer Gud att straffa många fel och synder hos en stor mängd själar med vilka

han haft en nära vänskap och åt vilka han gett en

speciell klarsyn och dygd.

Dessa satte emellertid sin tillit till det förtroliga

umgänge de hade med Gud och de nådegåvor

de fick av honom, och därmed försummade de

sina övriga plikter och blev vårdslösa.

Därför kommer dessa själar, som Kristus säger

i evangeliet, att fylla sav förvåning och säga:

"Herre, Herre, har vi profeterat i namn och genom

ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt

namn gjort många kraftgärningar?".

Och Herren säger att han skall svara dem med 

dessa ord:   "Men då skall jag betyga för dem:

Jag har aldrig känt er, gå bort ifrån mig,

ni ogärningsmän"  ( Matt. 7:22-23 ).

Till dessa hörde också profeten Bileam

och andra liknande.

Gud talade till dem och gav dem nådegåvor,

och likväl förblev de synadare.  Men desto mer

kommer Herren att förbrå sina utvalda vänner,

som han umgicks så förtroligt med på jorden.

Han kommer att förebrå dem deras fel och försummelser, vilka han inte själv behövde

underrätta dem om, därför att hans lag

och detnaturliga förstånd han gett dem hade

varit tillräckliga.     

16.   För att nu avsluta detta ämne drar jag

följande slutsats det hittills sagda.

Vilket övernaturligt meddelande en själ än få

och på vilket sätt det än må ske, måste hon

genast och utan omsvep, fullständigt, enkelt

och sant framlägga det för sin biktfader.

Hon kommer kanske att tycka att det inte

finns någon orsak att slösa tid med att avlägga

räkenskap över det, eftersom hon ju som sagt

ändå vill göra sig fri från det, bryr sig om det

och inte vill ha det.

Men det är ändå nödvändigt att tala ut om allt

detta, även om själen inte inser vad det skall

tjäna till.

Ty endast på detta sätt erhåller själen säkerhet,

särskilt när det rör sig om visioner,

upenbarelser och andra övernaturliga meddelanden,

de må ha varit tydliga elle ej, det spelar ingen roll.

Och detta av tre orsaker.

För det första.  Gud meddelar många ting, vilkas

verkan, kraft, ljus och visshet han inte låter

själen märka, så länge hon inte har anförtrott sig,

det vill jag upprepa, åt den människa som

Guds vilja har bestämt och insatt som hennes andlige domare. 

Honom tillkommer det att binda eller lösa,

att gilla eller ogilla vad som sker inom henne,

som vi redan har visat med ovan framlagda texter.

Och vår egen dagliga erfarenhet är beviset därför.

Vi ser i själva verket hur de ödmjuka själar

som är de för vilka sådana ting händer,

efer att de talat med de rättmätiga personerna,

får uppleva en dittills oanad känsla av lugn,

kraft, lju och visshet.  Ja, flera hade betraktat upplevelserna som något likgiltigt som något

främmande, betraktade dem efteråt som en gåva

som de på nytt fått motta.

17.  För det andra.  Vanligen har själen behov

av att få undervisning om vad det är som

sker inom henne, för att hon på den väg där hon befinner sig skall kunna nå fram till andlig

utblottning och andlig fattigdom.

alltså gå in i den mörka natten.  Om hon inte

får denna undervisning ------ under förutsättning

att hon inte söker övernaturliga meddelanden

----- så kommer hon utan att märka det att

förslöas och fördummas på det andliga livets vägar

och råka in på sinnenas väg där dessa

speciella meddelanden delvis äger rum.

18.  För det tredje.  Skall själen lära sig att ödmjukt

underordna sig och att verkligen späka sig,

är det nyttigt för henne att redogöra för allting,

även om hon inte lägger någon vikt vid det,

ja rentav anser det ingenting värt.

Det finns nämligen själar som har mycket svårt

för att öppna sig och tala om sig själva, de anser

att det är betydelselösa ting och undrar över ad

biktfadern skall tänka.

Detta är ett tecken på bristande ödmjukhet.

Och därför är det nödvändigt att dessa själar

underkastar sig och talar ut.

Andra själar skäms över att tala om övernaturliga

meddelanden, därför att de inte inser varför

just de skulle ha fått sådana nådegåvor,

som enligt deras åsikt endast tillkommer helgon.

Eller också finns det andra orsaker som gör det svårt för dem att öppna sig.  Och eftersom de

inte fäster någon som  helst vikt vid dessa ting,

menar de att heller inte finns någon anledning

att tala om dem.

Men just därför är det bra för dem att övervinna sig själva och lätta sitt hjärta.

Ty först av den förödmjukelsen blir de ödmjuka,

och de blir de ödmjuka, och de blir meddelsamma,

fogliga och beredvilliga att tala med sin biktfader.

Därefter kan de utan svårighet gå till honom

med alt.

19.  Här måste vi emellertid göra ett påpekande 

med anledning av vad vi har sagt.

Vi har hållit så strängt på att själarna bör

tillbakavisa alla slags övernaturliga meddelanden

och på att biktfäderna inte bör ha långa samtal

om sådana med själarna.

Men å andra sidan skulle biktfäderna handla

fel om de i detta avseende visade dem motvilja,

olust eller förakt.

Detta skulle bara åstadkomma att själarna drog

sig tillbaka och sedan inte vågade berätta sådant.

Det skulle emellertid leda till en mängd olägenheter

om vägen till öppenhjärtighet spärrades för dem.

Dessa övernaturliga meddelanden är medel och

sätt genom vilka Gud vill leda själarna.

Och därför finns det ingen anledning att bli

förvånad elle irriteras över detta.

Tvärtom måste man handla med godhet och lugn,

ge själarna mod och göra öppenhjärtigheten

lättare för dem.

Och skulle det bli nödvändigt att direkt uppmana dem att tala öppet, därför att det för många

är så svårt, är detta helt på sin plats.

    Biktfadern skall gå in för att leda dem på trons väg, han skall lära dem at helt enkelt vända bort

blicken från alla dessa övernaturliga händelser

och visa dem hur man frigör vilja och ande

därifrån för att komma framåt.

Slutligen skall han få dem att förstå att inför Gud

är en anda handling, en enda viljeakt av kärlek

till honom mera värd än alla visioner,

uppenbarelser och meddelanden som någonsin

kan komma från himlen, därför att i dessa ligger

det varken någon förtjänst eller någon förseelse.

För övrigt skall han tala om för dem att det finns

många själar som inte alls känner till sådana 

saker och som ändå har kommit ofantligt

mycket längre än så många andra som har fått

uppleva dem i rikligt mått.