KAPITEL.  26.   DEL.  1.

DÄR DET TALAS OM FÖRSTÅNDSMÄSSIGA

KUNSKAPER OM RENA SANNINGAR.

DET SÄGS ATT DE ÄR AV TVÅ SLAG OCH HUR

SJÄLEN BÖR FÖRHÅLLA SIG GENTEMOT DEM.

1.   För att på rätt sätt kunna tala om dessa

kunskaper om rena sanningar, sådana som

de upptas i förståndet, skulle Gud själv behöva

ta min hand och föra min penna.

Ty käre läsare, du måste betänka att alla ord

är oförmögna att utttrycka vad dessa sanningar

egentligen är i sig själva och i förhållande till

själen.

För övrigt är det inte min avsikt att ge någon

uttömmande behandling av ämnet.

Mitt syfte är bara att visa hur själen bör använda

dessa sanningar och därigenom sträva framåt till

föreningen med Gud.

Och därför får det räcka att tala kortfattat om

saken och i ord säga bara det som gagnar

mitt syfte. 

2.  Detta slag av visioner eller rättare, av kunskaper

om sanningarna i sig själv, skiljer sig mycket

från dem som vi talade om i kap. 24.

Här rör det sig inte om ett skådande av timliga,

det vill säga materiella föremål med hjälp av

förståndet, utan här har vi att göra med ett

förståndsmässigt begripande och skådande

av sanningar om Gud och tingen,

sanningar om såväl det närvarande som

det förgångna och det tillkommande.

Och detta är nära besläktat med profetians

ande, som vi senare kanske skall tala om.

3.  Det är alltså att märka att detta slag av

kunskaper sönderfaller i två kategorier: somliga

har Skaparen till föremål, andra har tingen.

Båda slagen uppfyller själen med en tark glädje,

men den glädje som kommer av dem som har

Gud till föremål är sådan att den inte kan

jämföras med någonting, den låter sig inte beskrivas i ord eller begrepp.

Det är ju Gud själv som är källan till dessa kunskaper och därmed också till denna glädje,

han om vilken David säger:

"Dig är ingenting likt, o Gud"  ( Ps. 40:6 ).

Ty dessa kunskaper har Gud som omedelbart

innehåll, de tränger djupt in i den ena eller

andra av hans egenskaper, i hans allmakt eller

hans kraft, hans godhet, hans mildhet

och så vidare.

Och varje gång som Gud låter själen uppleva

honom, präglar han djupt in i henne det som

hon upplever.

Eftersom det här rör sig om ren kontemplation,

ser själen klart att det inte finns något sätt

at uttrycka detta i ord, annat än möjligen i

allmänt hållna begrepp.

Ty den oerhört stora glädje och lycka som hon

känner framkallar omedelbart sådana

uttryck på hennes läppar.

Och ändå är de alldeles otillräckliga för att

någon skall kunna förstå vad det egentligen

är som själen har njutit och erfarit.

 

4.  Efter att ha erfarit något av detta talar David

därför också bara i allmänna ord när han säger:

"Herrens rätter", det vill säga de krafter och egenskaper vi känner i Gud,  "är sanning,

allesammans rättfärdiga. 

De är dyrbarare än guld och de ädlaste stenar;

de är sötare än den renaste honung"

( Ps. 19:10-11 ).

Också om Mose läser vi att Gud en dag lät

honom skåda sitt väsen i upphöjd insikt,

i det han visade sig ett ögonblick för honom.

Men också han talar bara i helt allmänna ordalag

om detta.

Ty när Herren ett ögonblick visade sig för honom

denna insikt, kastade han sig till marken och sade:

"Häskare, Herre och Gud, barmhärtig och mild

och stor i förbarmande och sannfärdig, du som

bevarar nå mot tusende"  ( 2 Mos. 34:6-7b ).

Här ser vi också Mose kände sig ur stånd att i

ett enda uttryck återge vad han sett i Gud.

Och därför säger han så och upprepar det i

alla dessa ord.

Om en själ någon gång blir upplyft till sådana hög

insikter och sedan efteråt försöker säga något

om dem, är hon fullt medveten om att han ändå

ingenting har utsagt om vad hon upplevt.

Ty hon inser att det inte finns några ord som kan uttrycka detta.

Likadant var det för den helige Paulus.

När han en gång fick uppleva en sådan djup

insikt i Gud, benödade han sig inte om att berätta

om det, han sade endast att det inte är tillåtet

för en mäniska att tala om detta ämne

( jfr. 2 Kor. 12:4 ).

5.   Dessa gudomliga insikter eller kunskaper

som har Gud till föremål, de gäller aldrig detaljer.

Eftersom de endast befattar sig med den Högsta

Prinicipen, kan de inte gå in på enskildheter,

med udantag för det fall då det samtidigt rör

sig om någon sanning angående något föremål

som står lägre än Gud och som samtidigt får

lära känna.

Men om de trör sig om de gudomliga insikterna

själva, då är detta alldeles omöjligt.

   Dessa höga insikter kan emellertid endast

beviljas en själ som når fram til förening

med Gud, ty de utgör just själva denna förening.

Föreningen med Gud består just i att själen

får ta emot dessa insikter under en alldeles

speciell kontakt eller beröring, som äger rum 

mellan själen och Gudomen.

Sålunda är det Gud själv som man då känner

och uplever. Och fastän föreningen inte är lika

uppenbar och tydlig som i den eviga härligheten,

är denna kontakt med all insikt och hänryckning

dock så sublim och så pefekt att den

genomtränger själens själva substans.

Djävulen är helt oförmögen att blanda sig i detta

skeende eller att åstadkomma något liknande,

ty det existerar ingenting som ens tillnärmelsevis

kan jämföras med detta eller som kan ge

en sådan njutning och salighet.

Dessa insikter är ju ett njutande av Guds väsen 

och det eviga livet, och något så

högt kan djävulen inte uppdikta.

6.  Väl kan han ge ett visst sken av detta genom

att framställa något stort och pompöst som kan

imponera på själen, och försöka få henne att tro

att detta är Gud. 

Men dessa bilder kan inte tränga in i själens substans och inte förnya henne och plötsligt

upptända hennes kärlek, så som insikterna

från Gud gör.

Ty det finns vissa av dessa insikter och kontakter

som Gud skapar i själens själva substans,

och dessa berikar henne till den grad att en enda

av dem är tillräcklig både för att på en gång

befria henne från alla de ofullkomligheter

som hon under hela sitt liv dittills inte har

lyckats lägga bort, och för att överhopa

henne med andliga skatter och himmelska dygder.

7.  Dessa kontakter med Gud är så ljuvliga

för själen och fyllda av den innerligaste glädje

att hon genom en enda sådan kontakt känner

sig fullständigt gottgjord för livets alla lidanden,

hur många dessa än varit.

Dessutom uppfylls hon av ett sådant mod

och en sådan lust att få lida för Guds skull

att hon känner det som en särskild plåga

att se hur hon i själa verket lider.

8.   Så höga insikter kan inte komma till själen

genom någon jämförelse eller någon inbllning

från hennes sida, då de ju är upphöjda över allt

sådant.

Det är Gud själv som frambringar dem i själen

utan hennes egen medverkan.

Och ofta är det just när hon minst tänker

på det och minst av allt eftersträvar det, som

hon brukar få dessa himmelska kontakter,

och de lämnar kvar i henne vissa outplånliga

minnen av Gud.

Ibland väcks de helt plötsligt inom henne

endast genom att hon kommer att tänka på

vissa ting, ofta helt betydelselösa.

Men så kännbara och starka är de,

att inte bara själen, utan ibland också kroppen

skälver av glädje.

Emellanåt kommer de när själen befinner sig

i djup stillhet, och då känner hon inte någon

skälvning utan bara en upphöjd glädje

och andlig vederkvickelse.

9.   Andra gånger kommer de med anledning av

något ord som man säger eller hör, hämtat ur

den Heliga Skrift eller från annat håll.

Ändå är deras verkan och känslostyrka inte

alltid av samma grad,  ofta är de nämligen

mycket svaga.

Men hur svaga de än må vara, är en enda av dessa

gudomliga kontakter eller dessa minnen

värdefullare för själen än aldrig så många

kunskaper och meditationer över de skapade

tingen och över Guds verk.

   Men eftersom dessa insikter kommer så plötsligt

över själen och som sagt utan hennes egen, medverkan finns det ingenting som själen

kan göra, varken för att söka dem eller för

att avvisa dem.

Hon skall bara ödmjukt och undergivet ta emot

dem, så att Gud får utföra sitt verk när

han vill och så som han vill. 

10.  Jag säger därmed inte att själen skall förhålla

sig negativ till dessa insikter, liksom till de

andra slagen av kunskap.

Ty som vi har sagt, de utgör en del av föreningen

med Gud, till vilken vi ju försöker leda själen.

   Det är ju därför som vi lär henne att avlägga

och helt befria sig från alla de andra slagen

av kunskap.   Och det medel som vi måste använda

för att nå de höga insikterna i Gud, det är att

vara ödmjuka, att tålmodigt lida av kärlek till

Gud och att vara oegennyttiga i fråga om all

belöning.

Ty dessa nådebevis kommer inte själen till del

om hon gör anspråk på dem, nej de är bara ett

bevis på en alldeles särskilt stor kärlek från

Gud, därför att själen förhåller sig fullständigt

oegennyttig i förhållande till honom.

Det är detta som Guds Son menar, när han hos

Johannes säger:  "Den som älskar mig,

han skall bli älskad av min Fader, och jag skall

älska honom och skall uppenbara mig för honom"

( Joh. 14:21 ).

Dessa ord innefattar de insikter och kontakter

som vi talar om, genom vilka Gud uppenbarar

sig för den själ som verkligen älskar honom.