KAPITEL. 24.

DÄR TVÅ SLAGS ANDLIGA VISIONER

BEHANDLAS, VILKA KOMMER PÅ

ÖVERNATURLIG VÄG.

1.   Nu skulle jag vilja tala om andliga visioner

i egentlig mening, det vill säga de som framträder

för det andliga ögat utan förmedling av något

som helst kroppsligt sinne.

Dessa visioner är av två slag: det finns visioner

av kroppsliga väsen eller väsen som är

skilda från materien.

    Visioner av kroppsliga väsen avser alla

matriella ting som finns i himlen och på jorden.

Själen kan se dem medan hon ännu lever i kroppen,

med hjälp av ett visst övernaturligt ljus som

kommer från Gud.

Och i detta ljus kan hon skåda alla ting som finns

i himlen och på jorden, även om de är avlägsna

från henne själv.

Så läser vi till exempel i kapitel 21 i Uppenbarelseboken om en sådan vision som

den helige Johannes fick, där han berättar för

oss om den himmelska staden Jerusalems

härlighet som han såg.

Likaså läser vi om den helige Benedictus,

hur han i en andlig vision såg hela världen.

Denna vision, säger den helige Thomas

i sin QUODLIBETA, försiggick i ett ljus från himlen.

2.   De andra visionerna, de somm har okroppsliga väsen till föremål, kan inte äga rum ens med hjälp av detta ljus från Gud som vi talar om, utan där

erfordras ett ännu högre ljus, det så kallade

salighetens ljus.

Därför är dessa visioner av okroppsliga väsen,

såsom änglar och själar, inte möjliga i för detta

livet och kan inte äga rum så länge vi lever i

en förgänglig kropp.

Ty om Gud ville meddela dem till själen i deras

verklighet, så som de verklighen är, då skulle

själen genast lämna kroppen och sluta

sitt dödliga liv här på jorden.

     Därför sade Gud till Mose, när denne bad att 

få skåda Gud:  "ingen människa kan se mig

och leva"  ( 2 Mos. 33:20 ).

Så snart därför Israels barn trodde att de skulle

få se Gud, eller att de hade sett Gud eller

en ängel, fruktade de att de skulle dö, så som

det står skrivet i Andra Mosebok, där de

uppfyllda av skkräck säger till Mose:

"Herreen får inte tala med oss, ty då måste

vi dö"  ( 20:19 ).

Det var som om de menat:  Måtte Gud inte

meddela sigmed oss klart och öppet!

Likaså läser vi Domarboken att Manoach,

Simsons far, som hade sett en ängel i gestalt

av en vacker ung man, sade till sin hustru

som haft samma vision:

"Vi skall dö, ty vi har sett Gud"  ( 13:22 ).

3.  Därför är sådana visioner inte förenliga med

vårt liv här på jorden annat än undantagsvis

och tillfälligt, och i så fall bara om Gud då antingen

sätter de naturliga livsvillkoren ur kraft eller

själv upprätthåller dem, mensamtidigt lösgör

anden fullständigt från naturen, så att det

naturliga förhållandet mellan själ

och kropp ersätts. 

    När den helige Paulus hade haft visioner av

detta slag och i tredje himlen hade sett

okroppsliga väsen, uttryckte han sig därför i

dessa ord:  "Huruvida det var i kroppen eller

utanför kroppen, det vet jag inte, Gud vet det"

( 2 Kor. 12:2 ).

Han blev hänryckt till att se dessa ting

och han såg dem, men han sade själv att han

inte visste "om han såg dem i kroppen eller

skild från kroppen, endast Gud visste det".

Detta visar oss emellertid klart att han blev bortryckt från det naturliga livet och att detta

var Guds verk.

Samma orsak ligger också bakom följande

tilldragelse som den Heliga Skrift skildrar

( 2 Mos. 33:22 ).

När Gud, efter vad man tror, uppenbarade sitt

verkliga väsen för Mose, sade han till honom

att han skulle ställa honom i en klippgrota

och skydda honom, han skulle betäcka honom

med sin högra hand och bevara honom,

så att han inte skulle dö när Guds härlighet

strålade fram.

Detta framstrålade eller förbigående var endast

en övergående uppenbarelse av Gud som

han själv gav Mose, under det att han med

sin högra hand skyddade Moses naturliga liv.

    Men sådana verkliga visioner av Guds väsen,

som gavs åt denhelige Paulus och Mose

och vår fader Elia, han som dolde sitt ansikte

Vid Guds stilla susning, är mycket sällsynta.

De förekommer nästan aldrig och ges endast

åt ett fåtal. 

Gud ger dem bara åt sådana som är mycket

starka i  Kyrkans ande och upptända av nitälskan

för hans lag, så som de tre män var som vi

just hart alat om.

4.  Sådana visioner av andliga väsen kan visserligen

inte få skådas ohöljt och klart med förståndet

här på jorden, men i det innersta av själen kan

de kännas, och de upplevs då som ett kärleksfullt

igenkännande, med gudomlig beröring och en

outsäglig förening.  Men detta illhör de andliga

känslornas område, som vi med Guds hjälp

senare skall tala om.

    Vårt mål är att föra själen till gudomlig förening,

till en förening med Guds väsen.

Vi skall tala om detta när vi behandlar den mystiska

förståelsen, dunkla och oklara kunskapen om Gud,

som vi ännu har att tala om.

Då får vi se hur själen me dhjälp av denna kärleksfulla och dunkla kunskap på ett sublimt

och verkligt gudomligt sätt sig med Gud.

Ty denna dunkla och kärleksfulla kunskap,

tron, står på sätt och vis här i jorden i samma

förhållande till föreningen med Gud som salighetens ljus i det kommande livet står till det klara skådandet av Gud.

5.  Men nu skall vi alltså tala om visioner av

kroppsliga väsen, somm andligen meddelas till

själen och som liknar kroppsliga visoner.

Ty liksom ögonen med hjälp av det naturliga ljuset varseblir kroppsliga föremål, så ser förståndet

i det inre, upplyst av det övernaturliga ljus vi har

talat om, dessa samma naturliga föremål

och andra ting också, om Gud så vill.

Den enda skillnaden ligger i arten och formen

för visionen.

     De andliga och intellektuella visionerna är klarare och finare än de kroppsliga.

När Gud vill ge själen en nådegåva av detta slag,

ger han henne det övernaturliga vi talar om,

med vars hjälp hon ser de ting som Gud vill

visa henne, alldeles lätt och klart, antingen

de är av himmelskt eller jordiskt ursprung.

Det är då alldeles betydelselöst och ingalunda något hinder för henne om dessa ting befinner

sig nära eller fjärran.

Ibland är det som om en ljusport öppnades

och genom den ser man ett ljus ksom en blixt

för ett ögonblick lysa upp nattens mörker.

Man ser då tingen klart och tydligt, men strax

sjunker de tillbaka in i mörkret

och former och intryck av föremålen blir kvar

i fantasin.

Likadant är det fenomen som försiggår i själen,

bara så mycket fullkomligare.

Ty de ting som själen ser andligen under inverkan

av det där ljuset, de inpräglas så djupt att varje

gång hon tänker på dem se rhon dem för sig,

precis så som hon första gången såg dem.

De syns så klart som i en spegel, som återspeglar

föremålen framför den, så ofta man ser i den.

Och intrycket av denna bild i själen är så starkt

att det aldrig helt försvinner ur minnet,

även om det emellanåt kan bli något bortträngt.

6.  Den verkan som dessa visioner frambringar

i själen är ro och klarhet, en glädje som himlens

slighet, ljuvlighet, renhet och kärlek, ödmjukhet

och gudshängivelse, andens upplyftande i Gud.

Dessa verkningar är mer eller mindre djupgående,

bland är verkan mera kännbar i den ena känslan,

ibland i den andra, alltefter det själsliga

tillståndet och efter Guds vilja.

7.  Men också djävulen kan framkalla sådana

visioner i själen eller efterapa dem.

Då använder han sig av ett naturligt ljus

och påverkar fantasin.

Genom en andlig suggestion belyser han tingen

i anden, de må vara nära eller fjärran.

För att förklara den passus i Matteusevangeliet

där det berättas att djävulen visade Kristus

"alla världens riken och deras härlighet"

( 4:8 ), hävdar flera lärda män att han gjorde det

genom andlig suggestion.

Ty det var inte möjligt att han skulle ha gett

de kroppsliga ögonen en så vid utblick

och visat alla världens riken och deras härlighet.  

     Emellerid finns det en mycket stor skillnad mellan de visioner som kommer från djävulen

och dem som kommer från Gud.

Ty de verkningar som de djävuliska visionerna

framkallar i själen liknar på inget sätt dem som

de gudomliga framkallar.

De förstnämnda förorsakar andlig torka i

umgänget med Gud, en viss böjelse för

självuppskattning och fö att tillåta och fästa

stort avseende vid dessa visioner.

De skapar ingalunda ödmjukhet, mildhet

och kärlek till Gud. 

Vidare inpräglas inte föremålen i dessa onda

visioner med den ljuvliga klarhet i själen som

fallet är i det äkta, inte heller stannar de kvar

i själen utan utplånas igen ganska snart,

utom kanske i det fall då själen sätter stort värde

på dem.

Men då är det återigen bara egenkärleken som

på naturligt sätt väcker minnet av dem i själen.

Och det är ett mycket sterilt minne,

som alls inte uppväcker den kärlek

och ödmjukhet som de goda visionerna gör

när man tänker på dem.   

           

8.  Då dessa visioner har de skapade tingen till

föremål med vilka Gud inte har någon likhet,

någon proportion eller någon förbindelse,

kan de inte heller vara något direkt medel till

förening med Gud.

Därför måste själen inta en nagativ hållning till

dem, liksom till dem vi tidigare har talat om,

ty endast det direkta medlet, vilket är tron,

kan hjälpa henne till framsteg.

Därför bör själen inte heller skapa liksom ett arkiv eller en hemlig skattkammare inom sig för alla

dessa intryck av visioner som har inpräglats

i henne, och inte heller får  hon vilja stödja sig

på dem.

Ty skulle hon göra detta, skulle dessa intryck

och bilder och  personer som är inristade i hennes

fantasi bara bli till ett hinder för henne på

vägen till Gud, som ju leder genom en fullständig

försakelse av alla skapade ting.

Men om nu tvärtom dessa intryck ständigt är

närvarnde inom henne, kan de ändå inte skada

henne, förutsatt att hon inte fäster någon

vikt vid dem.

Utan tvivel uppväcker minnet av dessa visioner

en viss grad av kärlek till Gud och lust till

kontemplation.  Med detta förmår i mycket högre grad den rena tron och försakelsen av alla

visioner, så att själen inte bekymrar sig om hur

eller varifrån hennes framsteg kommer.

    Så kan det till exempel hända att själen är

alldeles uppfylld av ren kärlek till Gud, utan

att hon vet om något Varifrån eller Varför.

Men orsaken ligger i att i samma mån som tron

slog rot i henne och utvecklades genom

försakelse och mörker och avsägelse av alla ting

eller genom fattigdom i anden ( vilket allt

betcknar en och samma sak ), slog gudskärleken

rot i henne och utvcklades.

Ju mera alltså själen går in för att leva i natt

och intet beräffande allt yttre och inre som

hon kan få del av, desto mera går hon framåt

i tro, och följaktligen också i hopp och kärlek,

eftersom dessa tre teologala dygder ju

är oskiljaktiga.

9.  Ibland förstår inte själen denna kärlek

och känner den inte inom sig.

Den har för övrigt inte sitt säte i sinnena

och framkallar inte någon lyckokänsla, utan den

har sitt säte i själen och uppenbarar sig genom

sin styrka.

Denn  uppväcker mera mod och oförfärad kraft

än själen tidigare känt, men ibland strmmar den

också över i sinnena och yttrar sig då i

ljuvliga glädjekänslor.

Omm själen alltså vill uppnå den kärlek,

gjlädje och hänryckning som dessa visioner

framkallar, måste hon uppbringa stor fasthet

och en anda av självförsakelse, därtill måste

hon vara besluten att framhärda i utblottning

och mörker vad alla visioner beträffar.

På så sätt bygger hon denna kärlek och hänryckning på vad hon inte ser och inte känner, vad hon i detta livet inte kan se och inte kan känna,

nämligen Gud, som  är ofattbar och står över allt.

   Det är därför som vi måste gå till honom till

mötes på den fullständiga frigörelsens väg.

Om man försummar detta, går själen inte framåt,

även om hon är så besinningfull, ödmjuk

och stark att djävulen inte kan bedra henne

med visioner eller lura henne till förmätenhet,

såsom ofta är fallet.

Denna försumlighet är trots allt för själen

ett hinder för andlig utblottning, och fattigdom

och frgörelse i tron.

Och just dessa ting är oundgängligen nödvändiga

om själen skall nå fram  till förening med Gud.

10.  Men eftersom läran om dessa intellektuella

visioner är densamma som den som gäller

för sinnenas övernaturliga visioner och förnimmelser som vi har talat om i kap. 19

och 20, behöver vi här inte längre uppehålla oss

vid detta ämne.