KAPITEL 3.

VÄXTKRIS I BÖNELIVET:  SINNENAS NATT.

"Det är verkligen något som väcker det djupaste medlidande, att se så många människor som Gud har gett både anlag och säskild nåd att stiga högre, och som om de ansträngde sig också skulle uppnå det höga mål vi talat om, men som likväl stannar kvar i sitt gamla triviala sätt att umgås med Gud  .....

Ja, det finns människor som, i stället för att överlämna sig åt Gud och tillgodogöra sig hans hjälp, direkt motarbetar honom genom sitt oöverlagda handlingssätt och sin motspändstighet ...... Man måste alltså först att överlämna sig åt Guds ledning, närhelst det behagar Hans Majestät att föra oss framåt.

Och det är därför som vi här med Guds hjälp skall ge undervisning och råd såväl till nybörjare som till mera erfarna, för att de skall kunna först sig själva, eller åtminstone låta sig ledas av Gud". 

Efter en första period av större eller mindre framgång i bönen genomgår man i allmänhet en kris, då man har intryck av att ha gått vilse eller hamnat i återvändsgränd.

Kanske var våra steg verkligen rika på löften, vi kände oss ta del i ett stort äventyr, vi hade redan fått en liten försmak avvad som väntade oss och vi föreställde oss redan det ögonblick då vi i sanning skulle kunna säga:

"Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig"  ( Gal. 2:20 ).

Denna förhoppning var inte felaktig.  Det är varken högmodigt eller dåraktigt att hoppas att vi i detta liv efter hand skall bli så renade och omdanade i Jesus att vår död blir en kärlekens död, så som Johannes av Korset beskriver den. 

Det är förmätet att tänka att vi med egen kraft kan vandra denna väg, men det är inte förmätet att tro att Jesus skall förverkliga detta i oss. Tre månader efter sitt inträde i klostret skrev Therese av Lisieux  ( 1873-1897 ), då en oerfaren och långtifrån felfri postulant, till sin far:

"Jag skall försöka ära dig genom att bli ett stort helgon".

Dét är inte fel att nära en sådan önskan, ja, man kan till och med förmoda att den som inte har denna önskan aldrig skall nå målet. 

Tro, förtröstan och ivrig längtan ger mod att framhärda på bönens MÄRKLIGA väg.

På bönens väg kan vi inte göra några beräkningar och säga som pilgrimen på väg till en berömd vallfartsort: om jag varje dag tillryggalägger trettio kilometer, skall jag inom sextio dagar har nått mitt mål.

Om det vore så, skulle det vara relativt lätt.

Varje  kväll skulle vi kunna blicka tillbaka på den tillryggalagda vägen och med glädje och tillfredsställelse konstatera  att vi kommit en bra bit närmare målet.

Men så är det inte.  Bönens väg är inte en tydligt markerad väg; den är ofta mycket sällsam och ibland känner man inte alls igen den.

Det är en väg som man finner och regelbundet förlorar, en väg som man ständigt på nytt måste söka, en väg som ibland blir så höjd i dimma att man endast trevande kan fortsätta på den.

Sinnenas passiva natt är en sådan period i bönelivet då vägen helt eller delvis blir osynlig.  En period då många, säkert de allra flesta, ger upp den inre bönen.

Därför är också denna natt en etapp av avgörande betydelse för resten av livet.  Johannes av Korset har vigt en hel bok i SJÄLENS DUNKLA NATT åt att analysera denna kris.

Vi kan tryggt fråga honom till råds och göra ett försök att översätta hans tankar till vår tids språk.

NATTEN: BRON MELLAN MEDITATION OCH KONTEMPLATION. 

Vad befinner sig människan det ögonblick natten faller över henne?  Hannhar redan någon tid övat sig i "meditation".

Med "meditation" avser Johannes av Korset varje form av inre bön som förgår kontemplationen vare sig man nu betraktar någon av trossanningarna, lever sig in i en evangelietext eller betygar Jesus sin kärlek och villighet att följa honom.

Meditation har så småningom förenklats, men den har inte blivit så enkel att den svarar mot hans beskrivning av kontemplationen:  "När själen i detta tillstånd beger sig in i bön, då dricker hon liksom någon som har vatten inom räckhåll, med välbehag och utan möda och utan att först behöva skaffa fram det andliga vattnet genom den akvedukt som eftertanken är, med dess föreställningar och bilder.

Så snart hon försätter sig i Guds närvaro, inträder nästan genast den dunkla älskande kunskapen om Gud, full av frid och ro, ur vilken själen dricker vishet,

kärlek och glädje".

Det finns ingen lugn övergång från meditation till kontemplation, som om kontemplationen skulle vara en förlängning av meditationen.

Det finns ingen kontinuitet mellan aktiv och passiv bön.

Mellan de båda ligger ett dike.

Sinnenas natt är enligt Johannes av Korset just den växtkris då du lämnar meditationen bakom dig för att så småningom föras in i den kontemplativa bönen. 

Också hos Teresa av Jesus finns det ett dike mellan aktiv och passiv bön ( meditation och kontemplation ), men hos henne tycks diket vara ännu större.

Den passiva bönen faller så att säga plötsligt från himlen.

Det sker helt oförväntat och människan erfar då en djup lycka, hon njuter en hög och innerlig tillfredsställelse, hon får en försmak av himlen.

Hos Johannes av Korset sker det mycket med gradvis.

Den begynnande kontemplationen är nästan omärklig, och i många fall är bedjaren helt enkelt inte medveten om den.

Det kan därför inte vara tal om tillfredsställelse, utan tvärtom erfar man enligt Johannes oro, ångest, osäkerhet.

Man skulle kunna säga att människan i sinnenas natt är kontemplativ utan att själv veta om det.

Gud meddelar sig med henne på ett nytt sätt, men människan förstår det inte.

Johannes av korset låter alltså kontemplationen börja tidigare än Teresa.

Teresa skall aldrig tala om "övernaturlig" bön hos någon som genomgår denna natts andliga torka.

Denna olikhet i framställningen beror på att Johannes av Korset är teolog: han nöjer sig inte med att endast konstatera och beskriva, utan han söker också efter tingens sammanhang.

Tack vare sin teologiska reflektion ser han Gud vara i verksamhet redan i nattens torka, även om denna gudomliga verkan ännu inte är helt och hållet förnimbar.

Teresa däremot är en kvinna med mycket sunt förnuft men utan teologiskt bagage: hon beskriver endast vad hon erfar.  

Kanske är det en av Johannes av Korsets största fötjänster att han så tydligt har känt igen och utförligt beskrivit sinnenas natt och andens natt.

Hos alla mystikens författare kan man finna en beskrivning av förening med Gud, emen endast Johannes av Korset ger en grundlig förklaring till vad Gud menar med dessa två smärtsamma faser i bönelivet.

Genom hans förklaring upptäcker man i dessa två perioder en mening och dynamik: de är steg som för oss framåt på vägen.