Direktlänk till inlägg 28 februari 2015

BESVARADER FRÅGOR FRÅN BOKEN: NÄR NATTEN FALLER PÅ.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 28 februari 2015 10:09

NATTEN:   BRON MELLAN MEDITATION OCH KONTEMPLATION.

Det finns ingen lugn övergång från meditation till kontemplation, som om kontemplationen skulle vara en förlängning av meditationen.

Det finns i kontinutet mellan aktiv och passiv bön.

Mellan de båda ligger ett dike.

Sinnenas natt är enligt Johannes av Korset just den växtkris då du lämnar meditationen bakom dig för att så småningom

föras in i den kontemplativa bönen.  Sid. 34. 

KAPITEL 4.

KONTEMPLATIV BÖN.

ETT FÖRSÖK TILL FÖRKLARING.

Johannes av korset är teolog; han vet att oförmågan att meditera orsakas just av det faktum att Gud arbetar i själens djup.  Han förstår att Gud vänder bort själen från sinnenas nivå, den nivå där meditionen hör hemma, för att höja den till andens nivå.

Meditationen är inte längre möjlig därför att kontemplationen --- detta "stilla och kärleksfulla inströmmande av Gud själv"  --- redan, om än omedvetet, är för handen.

Om detta är sant, om denna oförmåga att meditera kommer sig av det faktum att kontemplationen börjar bana sig väg i djupet, är det klart att man måste överge meditionen så fort som möjligt.   Sid.  67. 

FÖRSTRÖDDHETENS PROBLEM.

Vi går in i en kyrka, vi faller på knä inför sakramentet.

I omgivningens ögon och kanske också inför vårt eget fariseiska öga är vi försänkta i bön.

Men i verkligheten står vi ännu vid tvättmaskinen eller är vi kvar med eleverna i klassen, eller fortsätter vi meningsutbytet med en medbroder.

det är det banal, alldagliga och absoluta universiella problemet med förströddheten.

Det problemet fanna naturligtvis förr, men det blir mer akut när man har sagt farväl till meditationen.

Tex. vid eukaristin; man föreställde sig en scenen vid den sista måltiden, man satt bland de tolv och lyssnade till de kärlekens ord som Jesus talade till sina lärljungar .....

Allt detta var något ganska konkret och gav en fast stödjepunkt som tankar och fantasi kunde fästas vid.

I den kontemplativa bönen är det annorlunda.

Den kärleksfulla uppmärksamheten som du där skall ägna dig åt ger få konkreta stödjepunkter, det ligger i själva sakens natur att den är allmän, generell.

Inga känslor uppväcks i den det finnes inte mycket att uppleva --- i den mening man vanligen ger det ordet ----- ingen omväxling alltså, ingen intressant läsning  ( som ofta förgår "meditationen" ), inga nya insikter som slår dig.

Det är mera likt en ökenresenärs upplevelser, en ändlös sandslätt, enformig och grå, utan något objekt på vilket blicken kan vila.  Sid. 72-73.

Finns det en lösning på problemet med förströddhet under den kontemplativa bönen?

Det första vi har att göra är därför att ta emot förströddheten.

En människas bön är normalt en tankspridd bön.

Detta lugna och tillitsfulla accepterande är ett skydd mot upproriskhet, ett slags inre raseri över att vi inte lyckas be som vi skulle vilja.

Den frid som bejakandet ger reducerar i sig själv förströddheten i betydande grad.

Dom Chapman skriver i ett brev:

"Distraktioner.  Eftersom dessa inte omintetgör vår bön bör vi vara fullkomligt nöjda med att de dyker upp förutsatt att vi inte rår för det.

( Jag menar inte att vi resignerat skall FOGA OSS I dem utan VILJA dem.

En kontemplativ människa skall aldrig FOGA SIG I Guds vilja utan VILJA den ).  Sid.  74.

FÖRSTRÖDDHET GENOM BRIST PÅ HÄNGIVELSE.

Förströddhet är först och främst en MORALISKT problem.

En stor del av tankspriddheten kommer av det faktum att vi inte helt och fullt gett oss åt Gud.

De flesta människor, också de gudsvigda,

"vet inte vilket ben de skall stå på",

så som Elia bittert klagar är fallet med israeliterna  ( 1 Kong. 18:21 ).

De vill samtidigt tjäna Herren och Baal, Gud och sig själva.

"Jag hatar vankelmod", står det i Psalm. 119.

Om vårt hjärta hela dagen är delat mellan Gud och oss själva är det naturligt att denna halvhet också avspeglas i bönen, och då kan naturligtvis inte Gud fullfölja sitt verk i oss.

Som Thomas Green uttrycker det:

"Om vi inte växer i kärlek, är det inte för att Guds kärlek till oss är begränsad, utan för att vi sätter gränser för vad hans kärlek får göra i oss. 

En människa som indentifierar sig med sitt arbete, som helt går upp i det och drunknar i det, kan inte heller bli fri från arbetet när hon vill börja sin bön.

Arbetet följer med envist, tyranniskt.

Den som plågas under bönen av en envist återkommande tanke, eller av bekymmer och ängslan, kan vanligen i detta se ett tecken på bristande hängivelse.

Nu är det just det utmärkande för kontemplativ bön att den omöjliggörs när vi vägrar Gud någonting, vad det vara må.

Den kontemplativa bönen förutsätter en total överlåtelse, man kallar den därför också ofta överlåtelsens bön.

Så länge vi ännu håller något kvar, klamrar oss fast vid något, vägrar på någon punkt, kan man inte tala om sann överlåtelse och följaktligen inte heller om sann bön.

Var och en som ber kontemplativt kan konstatera hur det tex. är fullkomligt omöjligt att be så länge man i sitt hjärta hyser agg till någon, om än aldrig så litet.

I meditationen är det inte helt detsamma.

Du kan tala med Gud under bönen om en händelse ur evangeliet och hämta en bestämd föresats ur den, utan att därigenom livet idess helhet sätts i fråga.

I den kontemplativa bönen står du inför ett alternativ:

antingen hålla fast vid dig själv och samtidigt ge upp bönen eller också lämna allt, slita av alla band och kasta dig ut.   Sid. 74-75.

FÖRSTRÖDDHET GENOM BRIST PÅ INRE SAMLING.

Förströddhet är också ett PSYKOLOGISKT problem.

Det är möjligt att jag verkligen inte vägrat Gud något, att jag är lösgjord från arbetet och från mig själv ( åtminstone vad den inre beredvilligheten beträffar )  och ändå är mycket förströdd i bönen helt enkelt på grund av en viss oförmåga till inre samling.

Allt som har hänt under dagens lopp kommer emot mig i bönen.

Det lägger inte beslag på mitt inre, men i mitt huvud råder ett virrvarr av tanka, känslor och minnen.

För vår tids människor är det skärskilt svårt att samla sig.

Teknikens framsteg, maskinernas och datorernas mångfald för med sig att dagens människa lever i ett hetsigare tempo än våra farföräldrar gjorde. 

Allt arbetar med ständigt ökande hastighet.

Det är inte möjligt annat än att den uppskruvade rytmen utsätter hennes egen rytm för fara.

Teknikens utveckling för också med sig att sinnensorganen utsätts för mycket starkare retningar än förr.   Sid. 76.

Fråga två:  Hur kan vi be "när du inte kan be"?

Vara bedjande på jobbet, i bilen, på cyklingen och under olika motionsrundor.

Tex. bedja för själarna i Skärselden.

Fråga tre:  Nämn fem meningar eller korta avsnitt som blivit viktiga för dig.

Några aha-upplevelser.

 ( 1 ).  De gamla fäderna kallar denna läsning för en MEDITATION i ordets ursprungliga bemärkelse, nämligen ett ständigt upprepande, ett tålmodigt mumlande av sanmma ord.

Cassianus  ( 360-433 ) kallar detta VOLUTATIO CORDIS, hjärtats gungande, hjärtats som går upp och ner som ett skepp vilket driver på Andens dyningar, så att Guds ord välver sig fram och tillbaka i vårt sinne.  Sid. 12.

( 2 ).   Utgångspunkt: sinnena i fullt dagsljus.

Johannes lär  ---- och den allmänna erfarenheten bekräftar det  ---- att människan efter det att hon omvänt sig  till Gud i regel upplever en tid av andligt överflöd.

Med "omvändelse" menas här inte övergången från ett syndigt liv till ett kristet liv, utan övergången från ett liv som bestod av plikter och bud till ett liv där man kärleksfullt umgås med Gud, till ett jag-du-förhållande till Gud:

du är min Fader, jag är ditt barn.

Efter denna omvändelse kommer vanligtvis en period av feta år eller snarare feta månader:

"Så snart själen beslutar sig för att tjäna Gud på ett generöst sätt, så börjar Gud vanligen att lyfta upp henne och vårda henne så som en älskande mor vårdar sitt lilla barn.

Hon värmer det vid sitt modersbröst, när det med söt mjölk och mild, välsmakande mat, bär i sina armar och smeker det.  Sid. 35-36.

( 3 ).   LUTTRING ELLER LJUMHET?

Att vi med så mycken ångest och oro tänker på Gud är samtidigt, enligt Johannes av Korset, ett tecken som låter oss se om torkan som vi möter i bönen kommer från Gud, eller om den tvärtom är följden av vår ljumhet.

Därav förstår man att denna motvilja och torka inte beror på kallsinne och ljumhet; ty det är en egenskap hos ljumheten att den inte bekymrar sig om de himmelska tingen och inte hyser någon oro för dem. 

Därför är det stor skillnad mellan känslotorka och ljumhet.

Ljumheten yttrar sig i slapphet hos anden och i tröghet hos viljan och förståndet, och därvid bryr man sig inte längre om att tjäna Gud.

Men i den renande känslotorkan erfar själen en smärtsam oro för att hon kanske inte tjänar Gud så bra som hon borde".   Sid. 49-50.

( 4 ).  ÄR SINNENAS NATT FÖR ALLA?

Johannes av Korset tycks ju tydligt skilja på två kategorier av människor, av vilka den ena är kallad av Gud till kontemplation och den andra inte.

Varför? Det vet Gud.

Kohannes av Korset går här inte in på orsakerna till denna diskriminering.

Men han gör det däremot på ett par andra ställen i sina verk.

I LEVANDE KÄRLEKSLÅGA skriver han bl.a:

"Här bör vi ange orsaken till varför det är så få som når fram till detta höga tillstånd av fulkomlighet i föreningen med Gud.

Man bör veta att det inte beror på att Gud vill att det bara skall finnas få av dessa andar som upphöjts så högt.

Han skulle ju snarare vilja att alla vore fullkomliga.

Men han finner bara få kärl som kan utstå ett så högt och sublimt verk.

Gud prövar dem i det lilla och finner dem vara så svaga att de genast undflyr mödan och vill inte underkasta sig minsta bedrövelse och späkning ....

Därför fortsätter han inte med att rena dem och lyfta upp dem ur jordens stoft genom späkningens möda .....

De flyr från LIVETS SMALA VÄG och söker sig till den BREDA VÄG som leder till deras egen vederkvickelse, men det är ju denna väg som leder till undergång.

På detta sätt LÄMNAR DE INTE NÅGOT UTRYMME FÖR GUD och kan inte ta emot vad de bad honom om, nu när han börjar ge dem det.

Härigenom blir de liksom onyttiga kärl.  Sid. 55.

( 5 ).  KAPITEL 4.

KONTEMPLATIV BÖN.

Vi har redan talat om sinnenas natt.

Här flöjer en sammanfatning av de tre tecken som enligt Johannes av Korset pekar på att den är för handen:

----  Man finner inte tillfredsställelse eller glädje vare sig i Gud eller i det skapade.

----- Man plågas av änslan därför att man tycker sig gå bakåt.

----- Man kan inte längre meditera, använda sin tankeförmåga under bönen.

Nu ser det hela ut att vara mycket enkelt:

den som känner igen sig i dessa tre tecken vet att han har kommit in i sinnenas natt och att tiden är inne för en mera kontemplativ bön.    

Janowe av den helige Johannes, kärlekens apostel.

  

 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se