Direktlänk till inlägg 22 februari 2015

NÄR NATTEN FALLER PÅ . B.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 22 februari 2015 06:55

KAPITEL. 2.

FÖRSTA ETAPPEN PÅ DEN INRE BÖNENS VÄG.

Inre bön är ingen övning som du förrättar efter ett i strikt, oföränderligt schema eller efter en fast metod.

Den har ingen bestämd form, som man noggrant och lätt kan beskriva. Den är rörelse, tillväxt, skeende.

Den utvecklar sig oupphörligt mot en ständigt tilltagande passivitet, tills den slutligen mynnar ut i den omdanade föreningen med Gud.

Den  inre bönen är med andra ord helt orienterad mot kontemplationen.

Teresa av Jesus är på denna punkt utomordentligt kategorisk.  "Vi måste alla", skriver hon i FULLKOMLIGHETENS VÄG till sina systrar, "sträva efter att nå kontemplation, eftersom vi inte är här för något annat, och detta inte endast under ett år eller två, eller ens tio år, utan ständigt".

Eftersom bönen är en dynamisk verklighet indelar Teresa den från alla fösta början i olika grader.

I sin självbiografi, BOKEN OM MITT LIV, delar hon upp den enligt fyra olika sätt att vattna en trädgärd.

I DEN INRE BORGEN liknar hon själen vid en borg, som består av flera koncentriskt ordnade boningar.

Framåtskridandet i bönelivet består i att man tränger djupare och djupare in i borgen, ända tills man når dess centrum, där Brudgmmen bor.   

Att bönen är orienterad mot kontemplationen och därför i ständig utveckling, är ett väsentligt grunddrag i den kristna bönen. Allt det övriga härleder sig ur detta.

Ur enna kontemplativa inriktning av bönen kan man till exempel härleda två andra fundamentala kännetecken.

För det första: den kristna bönen är en HJÄRTATS BÖN.

I kontemplationen spelar kärleken en långt viktigare roll än förståndet. Ty kontemplationen är en om än dunkel så dock verklig erfarenhet av Gud, vars väsen är kärlek.

Och kärlek kan endast erfaras av kärlek.

Att bönen från allra första  början är riktad mot denna kärlekserfarenhet har naturligtvis inverkan på hela dess utveckling.

Den skall alltså, under alla etapper, vara mycket mer en kärlekens än en tankens sak: "Om man skall komma långt på den vägen och nå fram till de efterlängtade boningarna, så gäller saken inte att tänka mycket", säger Teresa.

Och i BOKEN OM MITT LIV står den kända definitionen av bönen: "Den inre bönen synes mig inte vara något annat än vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet med den som vi vet älskar oss".

Ur insikten om att kontemlationen är bönens mål, kan ett annat kännetecken härledas: att MAN MÅSTE LÅTA SIG LEDAS AV DEN HELIGE ANDE och vara hans ingivelser mycket trogen.  Ty kontemplationen är ett Guds verk och inför den är människan maktlös.

Gud ger sig åt vem han vill och när han han vill.

Människans uppgift består endast i att ge honom tillfälle att ge henne sin nåd. Hon måste vara redo. uppmärksam, öppen, följsam, som mjukt vax i Guds hand.

Hon måste ständigt motta sin bön från honom.

Detta har i praktiken vittgående följder, också för dem som befinne rsig i "bönens första etapp".

Omm nan är övertygad om att bönen huvudsakligen är Guds verk, att den frambringas av den helige Ande, då skall man inte alltför lätt binda sig vid regler och metoder.

När Teresa av Jesus i sin bok KLOSTERSTIFTELSERNA skall ge några råd om bönen, börjar hon med dessa ord:

"Det är inte min avsikt eller tanke at det som jag här skall säga kommer att vara så riktigt och träffande att man skulle göra det till en ofelbar regel.

De vore ju dårskap att tro något sådant när det gäller så svårförståeliga ting.

Eftersom det finns många bivägar på denna andens väg, skulle det kunna hända att jag lyckas säga något som är riktigt beträffande någon av dem.

Om de som inte följer denna väg inte kommer att förstå

vad jag säger, beror det nog på att de följer en annan väg".

Också Johannes av Korset uttalar sig mycket tydligt om den frihet den andlige rådgivaren måste ge: "De som leder själarna måste inse och betänka att den som i första hand för själarna framåt och leder dem inte de själva utan den helige Ande, som aldrig brister i omsorg om dem.

Själva är de bara verktyg som tjänar till att inrikta själarna på fulkomligheten genom tron och Guds lag, i enlighet med den ande Gud skänker åt var och en. Därför bör all deras omsorg gå ut på att inte anpassa själarna efter deras eget beteende och deras egen natur, utan de bör i stället vara angelägna om att söka urskilja den väg som Gud vill leda dessa på".      

Vår tids människor har mycket lättare för en affektiv form av bön än vad som tidigare var fallet. Kanske beror det på att den strikta rationaliteten i våra dagar på alla områden lätt väcker misstro.  Som reaktion mot de stora klassiska systemen spelar nu, till och med inom det filosofiska tänkandet, det affektiva elementet en mycket större roll än förut.  En annan orsak ligger i teknikens utveckling, som till en viss grad har mekaniserat människan och gjort henne en främling för sig själv.

Den har fått henne att mer och mer känna behov av att, åtminstone i sitt förhållande till Gud, få vara lugn och okomplicerad, kort sagt sig själv.

Inte heller Teresa av Jesus kunde resonera med förståndet under den inre bönen, och det är trösterikt för oss att höra.

I BOKEN OM MITT LIV skriver hon: "Att läsa goda böcker utgjorde all min förströelse.

Ty Gud hade inte gett mig förmågan att resonera med förståndet och inte heller att begagna mig av fantasin".

Och i FULLKOMLIGHETENS VÄG.
"Själv tillbringade jag mer än fjorton år utan att ens kunna meditera om jag inte hade en bok till hands, och säkert finns det många människor av samma slag som jag.

Andra kan inte meditera ens efter att ha läst en bok utan kan endast be muntliga böner, ty då är de minst förströdda".  

BEDJANDE LÄSNING

Den som börjar praktisera inre bön gör säkert bäst i att som Teresa ta en bok till hjälp.  I en långsam läsning, ständigt avbruten av korta uppehåll, finns hjälp mot de irrande tankarna.  I början är det emellertid inte endast föreställningsörmågan som drar människan från Gud.

Också viljan och sinnena, som ännu är helt inriktade på ytliga ting, vandrar sina egna vägar, och detta är naturigt, eftersom människan genom tusen band är djupt förankrad i tingen om sig själv.

Läsningen skall ständigt på nytt dra uppmärksamheten till Gud. Under uppehållen ---- och dessa måste med tiden bli allt talrikare och längre ---- skall vi kärleksfullt tala med Jesus om det lästa.

"Med Jesus" : han som är Gud med oss", Guds konkreta ansikte, han som genom sin mänskliga gestalt och påtagliga närhet i eukarstin talar mer direkt till oss än "Gud" kan göra.

Dessa korta samtal med honom skall i början kanske verka både onaturliga och framtvingade, och det är de också.

Men efter en tid skall de börja springa fram ur hjärtat, samtidigt som de mer och mer tar läsningens plats.

Principen som ligger till grund för den bedjande läsningen är nämligen att läsningen bara är ett medel, en språngbräda för samtalet med Jesus.  Ju snabbare du därför kan lämna medlet bakom dig, desto större framsteg gör du i bönen.

Ägnar du dig varje dag en gd stund åt detta slags bön får du snart erfara att Jesus, som först var en vag och abstrakt gestalt, mer och mer blir en levande person, en vän.

Förhållandet till honom är inte längre så konstlat som det var i början.  Mer och mer börjar det likna den vänskap du kan känna för en människa.

Kanske ögonblicket då har kommit för att övergå till en enklare form av bön.

"DEN INRE SAMLINGENS BÖN".

Termen kommer från Teresa av Jesus. I denna bön avstår man från läsningen och SLUTER SINA ÖGON.

Detta kan synas vara en onödig detalj, men den är av vikt och även Teresa fäster uppmärksamheten på den:

"Sinnena drar sig tillbaka från de yttre tingen och de bryr sig så litet om dem att ögonen omedvetet sluts för att slippa se dem och för att själens blick skall bli desto klarare och vaknare.  De som vandrar denna väg ber däför nästan alltid med slutna ögon.

Det är för övrigt en mycket god vana, emedan det betyder att själen anstränger sig för att slippa se tingen här nere, men detta är nödvändigt endast i början, ty senare kommer det att kosta henne en större ansträngning att hålla dem öppna under bönen".

I "den inre samlingens bön" samlas alla själsförmögenheterna för att dra sig inåt i själen.

"Vi skall se hur bina återvänder till kupan för att göra honungen", säger Teresa i en suggestiv bild om sinnena".

Där, i ditt innersta, föreställer du dig Jesus i en bestämd händelse ur hans liv, till exempel vid dopet i Jordan, mötet med Sackaios, den sista måltiden, någon scen ur passionshistorien eller mötet med Maria från Magdalena efter uppståndelsen, eller du kan föreställa dig att du likt Nikodemos innerligt och kärleksfullt talar med honom i nattens stillhet.

Och när du väl har samlat dig, talar du med honom och säger honom allt som fyller ditt hjärta och spontant kommer på läpparna.  Du yttrycker din  kärlek, tackar honom för hans vnskap, ber honom om en trogen, självutgivande kärlek .... Och så LYSSNAR du .... Det betyder inte att han talar tydliga, hörbara ord, snarare är hans ofattbara kärlek en "tyst musik" som du efter hand blir mer och mer mottaglig för och i vilken du finner allt större glädje.

Du blir också mer och mer medveten om det oerhörda i att Gud älskar dig, att han har sänt sin egen Son för att visa dig sin kärlek.

Om vi har en mycket livlig fantasi är vi kanske mer hjälpta om vi långsamt och med långa uppehåll ber en muntlig bön,

til exempel Fader vår.

Tillsammans med Jesus kan vi be de olika bönepunkterna och  tillsammans med honom rikta dem till Fader, medan vi lugnt låter dem genomsyra hjärtat.

När vi ett ögonblick, eller till och med en längre stund, har varit borta i tankarna och på nytt kommer tillbaka till oss själva, kan vi genast återta böneorden så att anden och hjärtat åter kan samla sig.     

Att göra bruk av välkända muntliga böner har dessutom den fördelen att dessa gamla och slitna böner plötsligt och lätt kann framstå för oss i nytt ljus och uppenbara en aldrig tidigare anad rikedom.

Denna vana att enkelt samtala med Jesu är ytterst fruktbar och för oss mycket snabbt till den kontemplativa bönen.

Teresa av Jesus uttalar sig här mycket bestämt:

"Detta sätt att be samlar sinnet mycket snabbare andra sätt och medför stora välsignelser även om det bara är fråga om muntlig bön.

Man kallar denna bön en INRE SAMLING, emedan själen samlar alla sina själsförmögenheter och går in i sig själv tillsammans med sin Gud.

Där skall den gudomlige Mästaren mycket tidigare söka upp hnne, undervisa henne och skänka henne vilans bön än på någon annan väg".

Det är av stor vikt för detta samtal med Jesus att man går till väga på ett otvunget, naturligt och enkelt sätt.

Detta gäller för övrigt varje slag av samtal.

Ett samtals första och sista regel är konsten att vara okonstlad. Även här gäller orden:

"Om ni inte blir som barn ..... När du en tid brukat denna enkla, affektiva bön, skall du märka att den för var dag blir allt enklare.

Medan du i början såg till att ha ett stort antal saker att tala om med Jesus, av rädsla för att annars sitta där stum, blir efter hand umgänget med honom allt mer enahanda.

Vissa teman dyker ständigt upp på nytt, somliga muntliga böner inställer sig regelbundet, längre, du  lyssnar allt mer, och vad du under detta stilla lyssnande förnmmer blir mer och mer detsamma:

Jesus älskar mig.  Jesus och själen är som två förälskade, som under sin första bekantskap känner behov av att uttrycka sig i många ord, att tala om varje dags erfarenheter, bekymmer och händelser.

Men efter en tid har de talat ut och de känner att dessa ting är alltför vardagliga och banala. De vill komma till själva kärnan.  Det finns nu endast en sak att säga, en enda underbar erfarenhet som är värd att tala om: att de älskar varandra. Och kärleken är alltid densamma och ändå alltid ny. Den är som Gud själv, han är av evighet och ändå alltid ung.  Och så måste det ju vara, eftersom Gud är själva Kärleken.

Denna utveckling mot en ständigt växande förenkling tillhör inte endast bönelivet, det gäller för hela det andliga livet.

Så kommer du att att för den andliga läsningen i allt mindre omfattningsöka olika slag av böcker.

Du kommer att känna dig tillfreds med några få som du ofta läser om, ända till dess endast en blir kvar:  Guds egen bok, den heliga Skrift.

Att leva i Guds nävaro, vilket i början var en "övning", blir efter hand en andra natur: du lever i Gud som du andas i luften.  De försakelser som du i början förpliktade dig till, och som du med hjälp av din andliga vägledare noggrant bestämde, blir allt mer relativa och ses på et nytt sätt.

De detaljerade försakelserna har en tendens att mynna ut i hela livet: det gäller inte så mycket den eller den försakelsen utan ett  liv i försakelse.

Du är inte längre på jakt efter försakelser, tvärtom, de anmäler sig själva under dagens lopp, och dessa försakelser vill du troget bejaka under den helige Andes ledning.

Detsamma gäller samvetsrannsakan, fattandet av beslut och andra olika punkter.  Man kan säkert säga att denna förenkling är den verkliga prövostenen för människans framsteg i bönelivet och därmed för hela hennes andliga liv.

Kanske kan man få den uppfattningen att en ständig förenling av den affektiva bönen av sig själv skall mynna  ut i vilans bön, men så är det inte.  Det finns ingen kontinuitet mellan den affektiva bönen, hur enkel den än blir, och vilans bön.  Vilans bön, den första bönefasen då man gått över mystikens röskel, ligger på ett annat, djupare plan än den affektiva bönen.

För att nå detta plan måste man gå igenom en smärtsam övergångsplan.    

   

  

  

 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se