Direktlänk till inlägg 16 februari 2015

NÄR NATTEN FALLER PÅ. A.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 16 februari 2015 16:27

KAPITEL 1.

FÖRBEREDELSE TILL BÖNEN.

"Om någon av er vill bygga ett torn" säger Jesus,

sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar,

för att se om han har råd med bygget?"  ( Luk. 14:28 ).

Att börja ett böneliv är ett stort företag, och därför måste man gå till väga med omsorg och eftertanke.

Att be gör man inte på improvisation.

I FULLKOMLIGHETENS VÄG, som Teresa av Jesus

(1515-1582 ) skrev som en traktat om bönen, läser vi:

"Det är om bönen ni har bett mig säga något ... Innan jag talar om den inre bönen, det vill säga om bönen i egentlig mening, måste jag säga er vissa saker som är nödvändiga för alla dem som traktar efter att vandra bönens väg.

Så nödvändiga är de ..... att det dem förutan är omöjligt att vara verkligt kontemplativ".

Och säkert att det inte utan skäl som dessa "nödvändiga saker"  ( kärlek till nästan, frigörelse från det skapade, ödmjukhet ) upptar ungefär hlften av boken.

Likaså säger Johannes av Korsets  BESTIGNING AV BERGET

KARMEL egentligen ingenting annat än hur man skall förbereda sig för bön och kontemplation.

Man kan förbereda sig för kontemplation men däremot inte åstadkomma den.

Den är inte något människan gör, utan något som Gud gör, förusatt att människan tillåter honm.

I sin bok INTO THE SILENT LAND liknar Martin Laird dessa förberedelser vid de färdigheter som en trädgårdsmästare och seglare måste använda sig av.

En trädgårdsmästare sår och vattnar för att möjliggöra växt, men han åstadkommer den inte.

En seglare  tar vinden i sin tjänst men får det inte att blåsa.

Vår uppgift är att skapa rymd inom oss, befästa oss i en hållning av öppenhet, ödmjukhet, hängivelse.

Men kontemplationens gåva är uteslutande Guds.

Han ger den när han vill och på det sätt han vill.

Och är vi riktigt disponibla så ger han den, det kan vi lita på.

Bland de många ting som är en förutsättning för den inre bönen är det tre som är säskilt viktiga;  andlig läsning, vanan att vandra i Guds närvaro och självförsakelse. 

ANDLIG LÄSNING.

Som allmän regel kan man lugnt hävda att det är absolut omöjligt att göra framsteg i den inre bönen utan regelbunden andlig läsning.

Den som gör sig några illusioner på det området kommer väl småningom att lära av erfarenheten.

Det räcker med att man under en kortare tid har försummat den andliga läsningen för att man skall märka hur den inre bönen undermineras.  Ständigt på nytt blir vi inkrönkta i oss själva, oden gamla människan sticker upp sitt huvud.

Vi har en stor benägenhet att glida ner från den plan där vi ser skapelsen i Guds ljus och ur evighetens perspektiv.

Det är just den andliga läsningens uppgift att återställa vår inriktning mot Gud, det är den som på nytt skall lyfta oss upp till det plan där vi kan se med trons ogrumlade blick, det är den som skall hjälpa oaa att avstå från våra jordiska tankar och strävanden.  Men kanske är den andliga läsningen framför allt nödvändig för att uppmuntra oss.

Den stora frestelsen på bönens väg är nämligen den att tappa modet. Bönelivet kan ta sådana förvrande vändningar, det kan förefalla så hopplöst, så vansinnigt.

Då kan de människor som har gått före oss på denna väg skänka oss insikt om Guds vägar, som leder oss fram på ett helt annat sätt än vad vi föreställde oss.    

Med andlig läsning är inte vilken läsning som helst.

Den andliga läsningen syftar inte till att exempelvis hålla oss a jour med tidens andliga strömningar.

En sådan läsning kan vara nyttig för vissa människor, ja till och med vara en plikt för dem som skall undervisa, men den utspelas helt och hållet på intellektets nivå, och det är just på den nivån som bönen inte utspelar sig.

Bönen äger rum på HJÄRTATS nivå, och hjärtat kan inte näras med rent förståndsmässig föda.

Den andliga läsningen borde vara en LECTIO DIVINA, så som de gamla fäderna utövade den och som den fortfarande lever kvar i klostertraditionen.

Ja, under de senaste decennierna har LECTIO DIVINA, kanske som en följd av intresset för öken fäderna, upplevt något av en renässans i många kristna kretsar.

Med LECTIO DIVINA förstår man en långsam, koncentrerad läsnng, främst av Bibeln, som direkt leder till bön och egentligen redan är bön.

En läsning som ständigt avbryts av korta uppehåll då man lyssnar till den helige Ande och ger honom tillfälle att tala.

Det var på det sättet som Teresa av Jesus läste andliga böcker.  Till sin biktfader skrev hon en gång:

"Jag längtar alltid efter tid att läsa, ty det har jag alltid varit förtjust i.  Men jag läser mycket litet, ty snart jag har en bok, känner jag mig dragen inåt och därmed är jag tillfredsställd.  Så blir min läsning till bön".

De gamla fäderna kallar denna läsning för en MEDITATIO i ordets ursprungliga bemärkelse, nämligen ett ständigt upprepande, ett tåligt mumlande av samma ord.

Cassianus ( 360-433 ) klar detta VOLUTATIO CORDIS, hjärtats gungande, hjärtat som går upp och ner som ett skepp vilket driver på Andens dyningar, så att Guds ord välver sig fram och tillbaka i vårt sinne.

Under medeltiden använde man för detta en oväntad men mycket suggestiv bild:  RUMINARI, att idissla ordet.

Man tänker spontant på hur de drömmande korna fridsamt och oupphörligt idisslar sin föda.

Denna bild är mycket klargörande: den talar om tro, om helhjärtad uppmärksamhet, om tålmodigt bearbetande.

Vid denna läsning är det inte fråga om att lära sig något nytt.  Tvärtom rör det sig alltid om saker vi sedan länge känner till och ofta har hört.

Här är det fråga om att med HJÄRTAT fatta det vi förut fattade med vårt förstånd.  

Detta "att förstå i sitt hjärta", som Jesus också talar om

( Matt. 13:15, där Jesus själv citerar Jes. 6:10 ), är mycket mer en Guds gåva  än en intellektuell förståelse, en gåva som vi som vi måste be "himlaljusens Fader" ( Jak. 1:17 ) om.  Därför borde den andliga läsningen alltid föregås av en

------- om också helt kort --- bön, där vi ber Herren att han måtte öppna och upplysa våra tillslutna hjärtan, så att vi kan höra och förstå hans ord.

Guds ord får inte stanna i vårt huvud eller förstånd utan det måste tränga ner och in i vårt hjärta.  Vi kan till exempel anropa den helige Ande.  Eller vi kan säga som Samuel, när Herren ropade på honom:  "Tala, Herre, din tjänare hör" 

( 1 Sam 3:10 ).  Vi kan också tänka på Marias beredvillighet och öppenhet när hon sade:  "Jag är Herrens tjänarinna"

( Luk. 1:38 ).

Den andliga läsningen bör således börja och sluta med bön.

Den bör vara som en bro som förbinder två bönemoment med varandra, men inte statiskt utan dynamatiskt med tilltagande intensitet.  

Det framgår av dte som sagts att de mest lämpliga böckerna för andlig läsning inte är de som har vetenskapligliga pretentioner, utan de som har skrivits utifrån hjärtat.

På allra första plats kommer naturligtvis den heliga Skrift, det Gamla men framförallt det Nya Testamentet, där Gud uppenbarar sin kärlek till det Nya Testamentet, där Gud uppenbarar sin kärlek till människan.

Man kan --- särskilt i vår tid ----- med all rätt betvivla äktheten i den människas böneliv som inte ger det näring genom en trogen och regelbunden kontakt med Bibeln.Efter Bibeln bör vi med förkärlek gå til HELGONENS ELLER MYSTIKERNAS SKRIFTER.

Hos dem ser vi ständigt på nytt vilka vida horisonter bönelivet öppnar för oss, vilken glädje och frid vi skulle finna om vi helt och fullt hängav oss åt bönen.

Låt oss inte lyssna till dem som påstår att det är meningslöst för ny börjare att läsa böcker om mystik, att det är för "högt" för dem, att det lätt kan förvilla dem eller göra dem besvikna.

"Vad jag i sanning kan säga er", försäkrar Teresa av Jesus,

"är att om jag inte hade haft några sådana nådebevis eller kände till dem genom erfarenhet, ja, inte ens trodde att jag någonsin i livet skulle få veta något om dem .... så behöver jag bara läsa i böckerna om de nådegåvor och vederkvickelser Heren skänker de själar som tjänar honom, för att min själ skall fröjda sig storligen och känna sig manad att på det högsta prisa och lova Gud.....

När vi ser att åtskilligt som förefaller oss omöjligt är mycket väl möjligt för andra, och det med en lätthet som lyfter dem, så upmuntras vi av deras flykt till att själva djärvas flyga, liksom fågelungar, även om de inte genast förmår flyga så högt, undan för undan lär sig det genom att härma sina föräldrar".

Hur lång tid skall man avsätta för andlig läsning?

Trappistmunken Eugene Boylan  ( 1904-1963 ) skriver:

"Utan regelbunden andlig läsning gör man inga framsteg i bönen, och det finns inte ens hopp om att man skall framhärda i det andliga livet.

Att ge ett tidsminimum för denna övning finner jag vara ett vanskligt försök.         

Ty Guds nåd förstår alltid att anpassa sig efter omständigheterna...  Man kan dock säga att den som utan tvingande orsaker reducerar den andliga läsningen till mindre än tre timmar per vecka kommer att låta sin själ dö av svält."
En daglig halvtimme förefaller att vara lämplig för andlig läsning. Den påstår sig inte knna finna denna halvtimme bevisar i de flesta fall att han inte värdesätter den andliga läsningen eller åtminstone inte fnner den nödvändig.

Ty för de saker vi anser nödvändiga finner vi alltid tid.

Varje människa har praktiskt taget varje dygn tid för att äta och sova.

Avv erfarenhet vet man att detta är oumbärligt.

Om vi skulle finna den andiga läsningen nödvändig, skulle många andra, i och för sig kanskae intressanta och nyttiga, men inet strikt nödvändiga, saker få ge vika för denna.

ATT LEVA I GUDS NÄRVARO.   

Att vandra i Guds närvaro är egentligen ingenting anat än att  låta bönen överskrida de bestämda bönetiderna för att genomsyra hela dagen.

När vi fått vanan att ägna oss åt inre bön sker detta spontant, och man kan i strikt bemärkelse inte längre tala om övning.  I början av det andliga livet måste vi emellertid ÖVA UPP medvetandet om Guds närvaro.

I Karmel har vi alltid fäst stor vikt vid denna "vandring i Guds närvaro".  En karmelit citerar gärna profeten Elias ord:

"Gud är den levande, inför vars ansikte jag står"

( 1. Kon. 17:1, enl. Vulgata ). Dessa ord är Ordets ideal.

I novisernas skolningbetonas denna övning inte endast i teorin utan också i praktiken.

Så var det förr i novitiatet "ringarens" uppgift att då och då ge en kort signal med en klocka för att på deta vis påminna medbröderna om Herrens närvaro, och noviserna rekommenderas fortfarande till exempel när klockan slår medvetet erinra sig den.

Men är inte detta formalism?

Jo, för den som övar det på ett formalistiskt sätt.

Det är emelertid möjligt att med hjälp av sådana enkla medel, om de ärligt och UTHÅLLIGT övas, på relativt kort tid bli så van vid Herrens närvaro att man, som Teresa av Jesus säger,  "inte längre kommer at kunna köra bort honom".

I samma bok skriver hon dessa uppmuntrande ord:

"Ingenting, systrar, kan man lära sig utan en smula möda,

så för Guds kärleks skull betrakta den ansträngning och den tid som ni brukar för detta ändamål för väl använda.

Jag vet att om ni anstränger er skall ni, med Guds hjälp, efter ett år eller kanske redan efter ett halvt har uppnått den inre samlingen.

Tänk vilken kort tid för att vinna en så stor välsignelse, ty dte är verkligen en stor välsignelse att få lägga en fast grund för de stora ting till vilka det kanske behagar Herren att kalla er.  Så kommer han att finna er förberedda när han ser

er vid sin sida.

Må hans Majestät aldrig tillåta att vi drar oss undan hans närvaro".

Några sidor tidagare hade hon skrivit:  "Jag vet att Herren aldrig skall lämna oss ensammna och övergivna om vi ödmjukt ber honom hålla oss sällskap.  Om vi under ett år inte lyckas uppnå denna vana att leva i hans närhet, må vi försöka under flera.

Låt oss aldrig ångra en så väl använd tid .... Jag är säker på att det är en vana vi kan uppnå och att vi förmår sträva efter att vandra vid denne sanne Mästares sida". 

Vill vi ägna oss åt bön för att komma närmare Gud måste vi därför fatta ett fast beslut att ofta under dagens lopp upplyfta hjärtat till Gud. 

Omm vi försummar det och obetänksamt tilåter våra tankar och känslor att gå dit de vill, skall erfarenheten visa att bönen blir mycket svårare.  Vad vi på morgonen kanske med stor möda uppnådde i vår bön kommer nog att förloras under dagens lopp, och då försvåras lätt också nästa bönetimme.

Bönen är inte någon oas i en ändlös öken, inte någon timme av intensiv gudskontakt mitt under en dag fylld av förströelser och bekymmer.

Om bönen vore en intellektuell uppgift skulle dessa bilder kanske stämma. Bönen är emellertid en hjärtats sak: den har att göra med kärlek, och kärleken kan man inte begränsa till noggrant bestämda tider.

Efter en intensiv studietimme kan vi möjligen koppla av och fullkomligt lägga åt sidan det vi läste.

Men det är omöjligt att säga: nu skall jag älska Gud en timme och sedan skall jag fortsätta som om ingenting hänt.

Kärleken kan man inte sätta inom parentes.

Gör vi det kan vi vara övertygade om att vi inte vet vad kärlek är.

"Man ber alltid eller också ber man aldrig", hör man ibland sägas, och det ligger ligger mycket sanning i de orden.

Därför måste vi även utanför de egentliga bönetiderna också leva i Guds närvaro.

När någon är förälskad går hans tankar spontant till den han älskar.  Detta gäller också kärleken till Gud eller borde åtnminstone göra det.

Det finns emellertid enn skillnad. När det rör människor är den älskade ofta frånvarande, och därför når den älskandes tankar och känslor inte verkligheten utan blir så att säga hängande i luften.

Och även om den älskade kroppsligen är närvarande, finns det ofta inte en andlig kommunikation, eftersom hann eller hon kan vara förströdd eller upptagen med något annat och på så sätt andligen är frånvarande.

Gud är däremot den ständigt närvarande och Gud är alldrig förströdd.  Från ögonblick till ögonblick, dag och natt ä det möjligt att träda i kärleksgemenskap med honom.

Ingen i den karmelitiska traditionen talar väl så inträngande och inbjudande om nödvändigheten av at leva i Guds närvaro och som Broder Loens av Uppståndlesen  ( 1614-1691 ):

"Den heligaste, vanligaste och nödvändigaste övningen i det andliga livet är att leva i Guds närvaro, det är att glädja sig över hans gudomliga sällskap och göra det till en vana att

leva med honom.  Mann skall ödmjukt och kärleksfullt tala med honom, vid alla tillfällen, i varje ögonblick, utan regler eller mått, särskilt i frestelsens stund,, i lidandet, i torka och movilja och till och med i otrohet och synd".

Et avv de effektivaste medlen för att på så sätt under dagens lopp bevara medvetandet om Guds närvaro är de så kallade skottbönerna, korta intensiva böner som man likt pilar "skjuter av" mot Gud.  De bygger på en mycket gammal tradition och anbefalls av många helgon.

Men vilkoret för de verkligen skall hjälpa oss att vandra i Guds närvaro är att vi inte riktar dem till en för oss avlägsen Gud, utan till den som står oss närmare än vi står oss själva.

I honom är det ju som vi lever, rör oss och är till.

Gud är den store Älskaren som som hör den svagaste viskning, som märker hjärtats minsta rörelse.

Medan ordet skottbön kanske passar bäst på en intensiv bön om hjälp, till exmpel i frestelsens stund, kunde man kalla de korta, mer eller mindre ordlösa kärleksbetygelser för andningsböner ( eng. och fr. ASPIRATIONS ).

Att ofta i kärlek vända sig till Fadern eller Jesus är som att andas i Gud.

En av ökenfädernas mest omtyckta skottböner var första versen i psaltarpsalmen 70, den som vanligen inleder tidebönen:  "Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp."  Vacker är också Jesusbönen.

Det finns i olika varianter med en vanligaste är kanske:

"Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig."

Den har sitt ursprung i denn ortodoxa kyrkan, men är nu brukad och älskad också i andra kristna tradioner.

Naturligtvis är det  inte alltid nödvändigt att använda färdigformulerade böner.

Vi kan också själva spontant uttrycka vad som rör sig inom oss. Men ibland är vi så tomma att vi med glädje tar till ord som vi finner i liturgin eller hos någon avv Guds vänner, som kan hjälpa oss att uttrycka eller åtminstone vår kärlek.     

Detta attvandra i Guds närvaro har den fördelen att det inte fodrar någon bestämd tid.

När som helst och överallt kan man upplyfta sitt hjärta till Gud, rikta ett ord till honom eller bara andas i honom.

Broder Lorens kan inte nog lovorda denna övning:

"Genom att leva i Guds närvaro .... lär själen sig att umgås så förtroligt och innerligt med Gud att nästan hela hennes liv blir till ständiga akter avv kärlek, tillbedjan, ånger, förtröstan, tacksägelse, offer, åkallan och alla de mest upphöjda dygder".   

SJÄLVFÖRSAKELSE.

Bönelivet är ingenting annat än Jesu ständiga tillväxt i människans väsen.  Det är inting annat än det nya dynamiska livet i Jesus som efter hand tränger tillbaka det gamla livet:

"Han skall bli större och jag blir mindre" ( Joh. 3:30 ).

Det skall komma dagar, ja långa perioder, då man smärtsamt får erfara hur det egna livet står i vägen för Jesu tillväxt, hur man trots sin längtan och sina strävanden ständigt kröker in sig i sig själv.

I princip dog den gamla människan i dopet, men denna principiella död måste bli existensiell verklighet.

Vid dopet lades trons rö ned i själen, men nu måste detta frö få växa och genomsyra hela människan.

Man kan säga att bönen är det kraftigaste och effektivaste medlet om man vill förlora sig själv i Gud.

Men samtidigt måste man tillägga att den äkta, rena bönen tränger fram just i den mån den gamla människan dör.

Vi kan inte vara öppna för Gud om vi ännu är helt fyllda av oss själva och tingen.

I den mån egoismen i oss dör, kommer Jesus att uppfylla det rum som egoismen förut ockuperade.

Och han gör det i så rikligt mått och på ett så påträngande sät att vi pånytt tvingas bereda onom ett ännu större rum ivårt väsen.

Så lockar han oss till att mer och mer avstå från oss själva ända till dess han ensam är kvar och vi i sanning kan säga: 

"Du allena är Herre, de allena den Högste."

Det föregående har redan visat den djupaste grunden till självförsakelsen.  Mann skulle kunna ange en hel rad olika skäl till att man skall försaka sig själv.

Det främsta skälet är emellertid att bönen måste få blomma ut i mystik.  Det finns ingen anan väg till den sanna mystiken änn en djupgående askes, liksom det inte finns någon annan väg till uppståndelsen än korset. 

Det är där vi måste söka orsaken till att alla stora mystiker driver självförsakelsen så långt.

De vill göra oss fria ifrån tingen och oss själva så att målet kan nås: människans fullkomliga omdaning i Gud.

En Gud omdanad människa låter sig uteslutande ledas av den helige Ande.  Så länge människan ännu låter sig ledas av personliga böjelser, så länge hon --- om också endast i till synes obetydliga saker  ----- söker sig själv, är föreningen med Gud utesluten.

"Vilken betydelse har det" säger Johannes av Korset, "Om en fågel är bunden vid en tunn tråd eller med ett rep?

Tråden som binder den kan vara tunn, fågeln förblir dock bunden av den likväl som av ett rep, och inte förrän han har slitit av den kan han flyga.

Visserligen är en tunn tråd lättare att slita av, men hur lätt det än är, så kan fågeln inte flyga sin väg förrän han verkligen har gjort det".

Denna självförsakelse och utblottelse är i själva verket ingeting annat än KÄRLEKENS FRÅNSIDA: mann vänder sig till Gud och då vänder man sig autmatiskt bort från sig själv och skapelsen.

"Att älska Gud är" enligt Johannes av Korset, " att för Guds skull arbeta på att effektivt befria sig från allt som inte är Gud". 

Ännu tydligare säger Teresa av Jesus:  "Jag tror inte att det beror så mycket på att kroppsligen avlägsna sig, som på att tveklöst hänge sig åt den gode Jesus, vår Herre, ty i honom finner ju själen allt och glömmer därför bort allt det övriga.

Askes är ett bejakande, successivt och alltmer existentiellt, av den Gud som bor inom oss och vill genomtränga hela vår varelse med sitt eget liv.

Det framgår av de citerade texterna att den viktigaste och effektivaste formen av självförsakelse är den INRE.

Det bästa medlet att glömma bort sig själv är att tänka på den Andre, den Älskade.

Därför skall försakelsen framför allt vara en takens, minnets, och fantasins försakelse.  Hur många onyttiga saker tänker vi inte på under dagens lopp och hur mycken tid förlorar vi inte med det! Detta är den viktigaste försakelsen: varje gång vi blir medvetna om att fatasin bygger luftslott och eller minet mal förflutna ting och händelser, skall vi OMEDELBART, kanske med hjälp av en kort bön, återknyta kontakten med Gud.

Detta inte endast under bönen, utan även när vi äter, tvättar oss, går på gatan, väntar på bussen eller vaknar på natten.

Den första försakelsen är således att öva sig i att vandra i Guds närvaro.  Inte som om livet i Guds närvaro endast eller ens i första hand skulle vara en försakelse, men då nu människan till den grad är inkrökt i sig själv är det ofta, åtminstone i början, en stor försakelse för henne att återvända till Gud.

Men det finns också en YTTRE försakelse, och även denna är absolut nödvändig.

Johannes av Korset är skoningslös i det fallet.

Bland annat säger han: "Se till att din håg alltid är vänd: 

inte till det lättaste utan till det svåraste inte till det som mest motsvarar din smak, utan till det som är mindre i din smak; inte till det som är behagligast, utan till det obehagligaste; inte till det vilsamma, utan till det mödosamma; inte till det trösterika, utan till det som inte ger tröst; inte till det mesta; utan tll det minsta; nte till det högsta och dyrbaraste, utan till det lägsta och föraktade; inte till att önska någoting, utan till att söka det yttersta hos de jordiska tingen; utan det sämsta; och önska för Kristi skull att få gå in i all nakenhet och utblottelse och fattigdom ifråga om allt som finns i denna världen.

Hur ska vi förstå detta?

Först och främst är det alldeles säkert att Johannes av Korset inte begär att vi alltid skall GÖRA det svåraste.

Han vill endast ange RIKTNINGEN: vi måste HA LÄNGTAN och alltid VARA REDO att av kärlek till Herren förneka oss själva. För att rätt förstå vad han menar måste vi läsa vad han därmed säger: "Dessa verk skall du av hjärtat omfatta och bemöda dig om att anpassa din vilja efter.

Ty om du utför dem av hjärtat, komer du inom kort att känna stor glädje och tillfredsställelse, bra du handlar MED ORDNING OCH MED OMDÖME".

Detta sista tillägg är av stor vikt, ty utan denna precisering skulle man kunna komma till de mest felaktiga tolkningar.

Dessa ord bör tolkas så här:

--- MED ORDNING (ordenada ): det måste finnas en ordning och riktning i denna askes, dvs. den måste vara inriktad på kärleken.  Den måste vara få kärleken att växa, den måste inge oss mod, göra oss bredevilliga att ständigt gå framåt på kärlekns väg.  En askes som skulle trycka ner oss, göra oss tungsinta och modlösa skulle inte vara en med ordning utövad askes.

----- OMDÖME ( discretamente ): just för att dena askes skall utövas med ordning, är urskiljningsförmåga nödvändig.

Det betyder att vi förstår att väljade mest skickade medlen för att nå vårt mål.

Denna urskiljningsförmåga anbefalls också karmeliten i ordensregeln, som slutar med orden:  "Må han dock använda sig av det sunda förnuftet, som utgör måttstocken för alla dygder".  Vi måste alltså göra ett urval bland försakelserna och låta oss ledas av den grad av kärlek vi redan uppnått.

Den som som älskar litet kan endast offra litet den som älskar mycket kan också offra mycket.

I sin kommentar till "Den inre borgen", THE INTERIOR CASTLE EXLPORED, skriver karmeliternunnan Ruth Burrows: "Hur kan vi beskriva generositet?  Det finns inget mönster för den .....

En form den tar för den ene är inte den form den tar för den andre.

Vad vi har att göra är att allvarligt be om nåden att vara generösa, om ljus att se vad som begärs av oss, inte bara i allmänhet utan i varje särskilt ögonblick.

De finns bokstavligt talat inte ett enda ögonblick när jag intestår inför ett val mellan Gud och mig själv.

Sann generositet är alltid alert, alltid redo .... en beslutsamhet att inte fästa avseende vid oss själva, att acceptera livet som det är, att stå till tjänst för de andra,

att vara trogna våra förpliktelser, stora som små, oavsett hur tråkiga, oromantiska eller otacksamma de än kan tyckas, att vara villiga att ta på oss de kanske tunga bördor man lägger på oss, att inte fundera över om vi känner oss glada eller ledsna, tröstade eller plågade."

Erfarenheten visar att ju mer kärleken tlltar, desto mer vill man offra.

Man skall alltså låta sig ledas av själva den nytta de olika försakelserna för med sig.

Somliga försakelser har en större utblottande effekt än andra. Så är det mycket mer fruktbart att tyst och ödmjukt ta emot en obefogad tillrättavisning än att själv välja en försakelse.  När allt kommer omkring ligger hela försakelsens mening innesluten i dessa Jesu ord:  "Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn.

Men  om det dör, ger det rik skörd".  ( Joh. 12:24 ). 


     

   

      



 

 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se