Alla inlägg den 30 december 2013

Av Jan-Owe Ahlstrand - 30 december 2013 06:55

DEN INRE BORGEN:

DEN SJÄTTE BONINGEN:

FJÄRDE KAPITLET:

  Handlar om hur Gud upphäver själens funktioner genom hänryckning eller extas eller hänförelse, vilket allt förefaller mig vara samma sak, om hur nödvändigt det är att ha stort mod för att kunna ta emot så stora nådegåvor från Hans Majestät.

1.  Mitt i allt vad jag har beskrivit av vedermödor med mera sådant, hur skall den stackars fjärilen finna ro?

Hela hennes önskan är att mer och mer få njuta av Brudgummen.

Och hans Majestät, som väl känner vår svaghet, brukar dessa medel och många andra för att ge oss med att förena oss med en så stor Herre och välja honom till Brudgum.

2.   Ni skrattar nog åt vad jag säger och tycker att det är dumheter.

Ty vem som helst av er menar att ingen kvinna är så ringa att hon behöver mod för att gifta sig med kungen.

Och så tror jag nog att det är när det gäller en jordisk konung.

Men gäller det den himmelske säger jag er att det krävs mera mod än ni tänker er. Ty vår natur är alltför blyg och nedslagen för en så stor sak, och om Gud inte gåve oss kraft till att nå vårt högsta goda håller jag det för att vara omöjligt.

Och här ser ni vad Hans Majestät gör för att fullborda denna trolovning.   Enligt min mening måste det ske genom att han skänker hänryckningar och därmed stänger ute sinnesintrycken.  Ty om själen fortfarande vore fången i dem och funne sig vara så nära detta höga Majestät, skulle det --- måhända  --- inte blir henne möjligt att stanna kvar i livet.

Jag menar äkta hänryckningar ich inte de kvinnliga svagheter och svimningar som vi har då och då och som alla förefaller os vara extaser och hänförelser.  Och, som jag tror migredan har sagt, det finns människor med en så svag kroppskonstitution att en enda vilans bön hotar att bli deras död. 

Jag vill nu nämna några olik slag av  hänryckning som jag har lärt känna --- genom samtal med många andligt erfarna personer ---- även om jag inte skulle lyckas bättre än när jag på ett annat ställe skrev om dessa  ting.

Av flera skäl förefaller det inte obefogat att upprepa vad jag har sagt, om inte  för annat så för att här sammanföra det som hör till de olika boningarna.

3.  Ett slag shänryckning är när själen  --- även om hon inte är försänkt i bön  --- blir berörd av något ord som hon minns eller får höra av Gud. Det ser ut som om Hans Majestät, gripen av medlidande när han ser själen lida så länge av begär efter honom, hade låtit den gnistan vi har talat om växa i hennes innersta tills hon helt och hållet

fattar eld som en fågel Fenix.

Hon är född på nytt och  ---- det kan vi fromt tro  --- hennes synder är henne förlåtna  ( det vill säga om hon har det rätta sinnelaget och har nyttjat de medel som Kyrkan lärt henne ).  När hon sålunda  har blivit renad förenar han sig med henne på ett sätt som ingen kan förstå utom dessa båda.

Och inte heller själen själv förstår det så väl att hon efteråt kan beskriva det, fastän hon inte har mist sitt inre sinne.  Ty det är inte som när någon råkar i svimning eller paroxysmer, så att ingenting av vare sig det inre eller yttre kan uppfattas. 

4.  Det jag menar med detta tillstånd är att själen aldrig har varit så vaken för det som hör Gud till och aldrig ha upplysts av ett så stort ljus och en sådann kunskap om Hans Majestät.

Detta förfaller omöjligt, när själskrafterna till den grad har sjunkit undan  ----- man kan säga att de är döda, och sinnena desslikes  ---- hur skall en sådan hemlighet kunnas förstås ?   Jag vet det inte, kanske inte heller någon annan skapad varelse, utan endast skaparen själv.

Detsamma gäller om många andra ting som sker i detta tillstånd, jag menar i dessa två boningar.

Ty denna och den följande låter mycket väl förena sig, eftersom det inte finns någon stängd dörr mellan den ena och den andra.  Men då det förkommer sådant i denn följande boningen som inte har livit uppenbarat för dem som ännu inte har nått dit, fnner jag det lämpligt att dela upp dem.

5.   När själen befinner sig i detta hänryckta tillstånd håller Herren det för gott att uppenbara vissa hemligheter, såsom himmelska ting och bildvisioner.   Dem kan hon efteråt beskriva, ty de blir så grundligt inpräglade i minnet att hon aldrig glömmer dem.  Men är det fråga om intellektuella isioner låter de sig inte på lika sätt förklaras.

Ty vid sådana tillfällen måste flera bli så upphöjda att den som lever här på jorden inte förmår återge dem i tal.   Men sedan sinnesförmögenheterna återvänt kan det finas mycket att säga om dess intellektuella visioner.

Nu kan det hända att några av er inte vet vad en vision är, allra minst en intellektuell vision.

Det skall jag tala om för er i sinom tid, eftersom min överordnade har gett mig i uppdrag att göra det.

Även om det förefaller fräckt och förmätet kan det möjligen vara till nytta för en eller annan själ.

6.  Kanske säger ni: om man efteråt inte minns de höga nådegåvor som Herren där borta på andra sidan har skänkt själen, till vad gagn är det då?

O, mina döttrar, nyttan är så stor att dess pris aldrig kan bli för högt.  Ty även om dessa ting aldrig kan beskrivas är de så djupt inpräntade i själens innersta att de aldrig kan glömmas.

Men om ingen föreställning finns kvar och själskrafterna ingenting fattar, hur skall då något kunna bevaras i minnet ?    Inte heller det vet jag.

Men jag vet att några sanningar om Guds storhet är så fast inristade i själen att även om tron inte sade henne vem han är och att hon är skyldig tt ha honom till Gud, så skulle hon från den stunden dyrka honom som sådan, liksom Jakob gjorde när han såg stegen.  Andra hemligheter, han i nte kunde beskriva, bör ha uppenbarats för honom.   Ty enbart genom att se en stege där änglar vandrar upp och ner lär han, om han inte haft ett högre inre ljus, knappast ha kunnat fatta så stora mysterier.

7.  Jag är inte säker på att det jag har sagt är riktigt, ty nog har jag hört berättelsen men vet inte omjag rätt kommer ihåg den. Inte heller Moses visste att berätta allt vad han hade sett  törnbusken, utan bara det som Gud ville att han skulle säga.  Men om Gud inte hade uppenbarat hemligheter för hans själ så att han med säkerhet trodde att det var Gud som talade skulle han inte ha utsatt sig för så många och så svåra vedermödor.

Det var när han hörde så stora ting inifrån den där buskens törnen som han fick mod att göra vad han gjorde för Israels folk.   Mina systrar, vi behöver inte söka efter förnuftsskäl för att fatta Guds hemligheter, utan liksom vi tror på hans allmakt bör vi också tro att en jordmask med så ringa makt, som är oss beskärd, saknar förmåga att fullt fatta hans storhet.   Må vi mycket prisa honom för att han har hjäpt oss att ofta något av den.

8.  Gärna skulle jag vilja lyckas med att framställa en liknelse för att få er att förstå något av det jag säger, fast jag tror inte att jag kan hitta på något av det jag säger, fast jag tror inte att jag kan hitta på någon som passar.

Men låt oss säga så här.  Ni träder in i ett rum som tillhört en konung eller en hög herre --- jag tror att det kallas camarin  ("damrum", kammare eller loge där hovdamer eller --- i senare tid ---- skådespelerskor klär sig och sminkar sig ) ----- fullt av en oändlig massa saker av glas och lergods i en sådan ordning att man ser alltihop när man träder in.  Jag har en gång blivit införd i ett sådant rum hos hertiginnan av Alba --- jag var på genomresa och blev ålagd att besöka denna höga dam på hennes enträgna begäran ---- och när jag trädde in greps jag av häpnad och undran över vad all denna bråkiga och brokiga massa saker kunde ha för nytta med sig.

Snart begrep jag att Herren bör prisas för att han låtit mig se så många olika ting.

Om nu finner jag det vara en synnerligen nåd, till gagn för just det jag vill säga er.  Fastän jag var där en bra stund fanns det så mycket att se att jag strax efteråt hade glömt allt, till den grad att inte ett enda av de många föremålen fanns kvar i mitt minne, liksom om jag aldrig hade sett dem.

Inte heller kunde jag säga vad fason det var på dem, men helheten av det jag hade sett kom jag ihåg.

På samma sätt är det när själen har blivit ett med Gud och kommit in i den himmelrikets boning som vi bör ha innerst inne i våra själar  ( ty det är klart att om Gud finns i dem måste han bo i någon av dessa boningar ).

Och även om själen befinner sig i extas är det inte säkert att Herren alltid vill att hon skall skåda dessa hemligheter, eftersom hon är så försjunken i vad hon åtnjuter att denna stora lycka räcker för henne.

Men ibland behagar det honom att låta hnne komma upp ur denna försjunkenhet, och då ser hon genast vad som har funnits i detta rum.  Så snart hon återvänt till sig själv erinrar hon sig de stora ting somm hon sett.

Men hon kan inte beskriva något av dem, och hennes natur räcker inte till för att omfatta mer av det övernaturliga än vad Gud vill avslöja för henne.

9.   För min del anser jag att omm själen i hennes hänryckningar, ibland ingenting förstår av de hemligheter som Gud avslöjar i hennes hänryckningar, så är det inte hänryckningar utan någon sorts naturlig svaghet som kan drabba personer med svag konstitution  ---- som ofta är fallet hos kvinnor.

Med någon kraft i anden kan själen underkuva naturen och på det sättet stanna kvar i sin försjunkenhet, som jag tror mig ha sagt på tal om vilans bön.           

Sådant har ingenting att göra med hänryckningar.  Ty ni kan vara övertygade om att när Gud har bortrövat hela själen och gjort henne till sinegendom och nu till sin brud, så kommer han att visa henne någon del av det må vara är det mycket nog för att tillhöra en stor Gud, som inte skall tillåta vare sig själskrafterna eller sinnena att bli till hinder utan genast skall  låta stänga dörrarna till alla dessa boningar, så att endast dörren till det rum där han bor skall vara öppen för oss.   Välsignad vare ensådan barmhärtighet!  Och med skäl vare de förbannade som inte söker begagna sig av detta och går miste omm en sådan Herre.

10.  O mina systrar!  Hur platt intet är det vi avstår från, och hur platt intet är allt vad vi gör och kan göra för en Gud som vill ingå förbund med en jordmask.  Och om vi hoppas att i detta livet få njuta av detta goda, vad är det vi håller på med?  Vad är det vi sysslar med ?

Vad förslår för att vi ett ögonblick skall låta bli att söka efter denne Herre, som bruden gjorde genom gator och torg?  O vilket dumt skämt är inte allt i denna världen om det inte hjälper oss och leder oss fram till detta, hur mycket vi än kan inbilla oss om dessa världsliga nöjen och rikedomar och njutningar!

Hur är inte allt äckel och avskräde i jämförelse med de skatter som är att njuta av utan slut!

Och allt är ett intet i jämförelse med att ha till vår herre den Herre som råder över alla skatter i himmelen och på jorden.

11.  O mänskliga förblindelser!  Hur länge, hur länge skall det dröja innan detta skymmande damm tas bort från våra ögon?   Även om det bland oss inte förefaller finnas så mycket som gör oss blinda för allt, ser jag en hel del dammkorn och kiselgrus som , om det får växa, räcker till för att göra oss stor skada.

Låt oss alltså, mina systrar, dra nytta av dessa svagheter, för Guds kärleks skull, så att vi lär känna vårt elände och får en klarare syn, liksom vår Brudgum botade den blinde med att lägga jord på hans ögon.

Må vi inse hur ofullkomliga vi är och allt enträgnare bedja honom att vända vårt elände oss till god, så att i i allt må vara Hans Majestät till behag.

12.   Utan att jag lade märke till det jag har gjort en lång utvikning.  Förlåt mig, mina systrar, och var förvissade om att  jag, när jag nu kommer fram till Guds stora härligheter --- till att tala om dem, menar jag  -----  inte kann låta bli att sörja över det jag ser att vi går miste om genom vår egen skuld.  Ty fastän det är sant att det finns ting som Herren ger åt vem han vill, skulle han ge dem åt oss alla om vi älskade Hans Majestät lika mycket som han älskar oss.  Hanhar ingen annan åstundan änatt ha någon at ge dem åt, och därav minskas inte hans rikedomar.

13.  För att nu vända åter till det jag har att säga, så befaller Brudgummen att boningarnas dörrar skall stängas, likaså portarna till borgen och dess omgivning.  När han vill försätta själen i hänryckning mister hon andan så att hon, även om de övriga sinnena några gånger dröjer kvar en smula längre, även om de övriga sinnena några gånger dröjer kvar en smula längre; omöjligen kan tala.  Andra gånger försvinner allt ögonblickligen; händerna och hela kroppen blir så kalla att själen tycks ha flytt, och ibland förefaller det som anderäkten hade upphört.

Detta varar bara en kort stund  --- åt gången, menar jag  --- och när denna djupa försjunkenhet lättar en smula tycks kroppen återvända till sig själv och dra andan, för att sedan än en gång sjunka ner i döden och därmed ge själen så mycket mera liv.   Allt som allt, en så stor extas varar inte länge.

14.  Men även efteråt händer det att viljan är så bedövad och förståndet så bortrövat --- efterverkningar som varar en eller flera dagar  --- att själen inte tycks vara i stånd att fatta något annat än det som väcker viljan att älska.   För detta är hon mycket vaken, men sovande när det gäller att trotsigt gripa tag i någonting skapat.

15.  O!  När själen helt vänder åter till sig själv, hur mycket skäms hon inte och hur stor blir inte den överväldigande önskan hon känner att på alla sätt bli använd av Gud så som han vill!

Om de föregående bönerna har haft de verkningar vi redanhar talat om, vilka skall de då bli av en sådan nåd som denna?  Hon skulle vilja ha tusen liv för att använda dem i Guds tjänst, och hon ville att alla ting på jorden hade tungor till att lovprisa honom.  Hon har de häftigaste begär efter botövningar. 

Och hon bryr sig inte mycket om hurudana de är, ty kärlekens makt gör att de föga betyder.

Hon inser att matyrerna inte fäste stor vikt id de plågor de utstod --- ty med den hjälp Vår Herre ger är det lätt --- och därför klagar dessa själar inför Hans Majestät över att han inte ger dem något tillfälle att lida.

16.  När denna nåd blir dem bevisad i hemlighet håller de den för att vara mycket stor.

Men sker i andra människors åsyn känner de det som en sådan katastrof ochskymf att själen inte längre har någon glädje av vad den erfarit utan plågas och bekymrar sig över vad de som har varit åsyna vittnen tänker därom.

Då hon känner världens ondska anser hon att det kanske inte blir tagit för vad det är utan att det, i stället för att bli kanske inte blir en anledning att prisa Gud, måhända blir en anledning till förhastade domar.

På något sätt förefaller mig denna pina och skam vara ett  tecken på bristande ödmjukhet.

Själen har sig inte längre i sin hand. Ty om denna person ville se sig klandrad, vad klagar hon då för?

En som var utsatt för denna prövning ( förf, som har beskrivit den i Libro de la Vida ) fick höra av år Herre själv:

Lid inte av detta , ty antingen kommer de att prisa mig eller klandra dig; i vilket fall som helst är det du som vinner.

Jag märkte efteråt att denna person kände sig mycket tröstad ochstärkt i sitt mod av dessa ord, och därför har jag skrivit ner dem här, ifall någon annan skulle råka ut för samma prövning.

Det ser ut som om Vår Herre ville att alla skulle förstå att en sådan själ nu har blivit hans, så att ingen får röra henne.  Var och en må gärna angripa hennes kropp  eller ära eller egendom, ty detta blir till ära  för Hans Majestät.   Men gäller angreppet själen blir det nej.

Ty om hon inte har den mest brottsliga djärvhet att skilja sig från sin Brudgum kommer han att försvara henne mot hela världen och till och med mot hela helvetet.

17.  Jag vet inte om jag har kunnat ge någon föreställning om vad hänryckning är; som jag har sagt är det omöjlgt att helt lyckas med detta. Dock tror jag inte att det jag sagt har varit på något sätt bortkastat, eftersom det är bra att veta vad det är fråga om och verkningarna av de falska hänryckningarna är något helt annorlunda.

När jag säger falska menar jag inte att de bedrar sig själva.  Då tecken och verkningar inte står i samklang med en så stor nåd, blir denna själv missaktad och inte utan skäl misstrodd när Herren senare förlänar den åt någon.

Vare han välsignad i evigheters evigheter, amen, amen. 

FEMTE KAPITLET.

Fortsättning av detsamma, samt en framställning av hur Gud höjer själen genom en andens flykt av annat slag än det som redan beskrivits.  Förklarar varför det krävs med härvidlag.  Ävenså sägs något om den nåd Herren förlänar på ett så ljuvligt sätt.  Är till stor nytta.

1.  Det finns ett annat slag av hänryckning somjag kallar andens flykt --- och även om allt till sitt väsen är ett skiljer det sig mycket åt i vårt innersta.

Ibland känner man plötsligt en så häftig rörelse i själen att anden tycks hasta fram med en snabbhet som inger stor skräck, särskilt i början.   Därför säger jag att det krävs mycket mod av den som Gud har tilldelat denna nådegåva,, tillika med tro och tillit och ödmjuk undermjuk undergivenhet så att Vår Herre får  göra vad han vill med själen.  Tror ni att det bara blir en smula oro hos den som är vid sina sinnens fulla bruk när själen på detta sätt blir  utom sig ( och kroppen med henne, efter vad vi har läst här och där ) utan att man vet varav det kommer, eller från vem, eller på vad sätt?  Ty i början kan man inte vara  säker på att denna plötsliga rörelse kommer från Gud.

2.   Finns det något medel att stå emot?  Ingalunda.  Vad värre är  ----- det har jag fått lära mig av en viss person --- motstånd är till skada, ty Gud tycks ha velat låta själen förstå att då hon så många gånger och med ett sådant allvar har överlämnat sig i hans händer och av fullaste vilja helt erbjudit sig åt honom, så bör hon finna sig i att inte längre i minsta avseende råda över sig själv; hon blir bara ryckt bort med ännu större kraft.

Oh nu fattar hon att honn inte förmår mer än ett halmstrå när det dras till bärnstenen, som ni kanske har sett; hon vilar i hans händer som har en sådan makt, och finner det säkrast att göra en dygd av nödvändigheten.

Och eftersom det var tal om halmstrån är det förvisso så att lika lätt som en stark karl bär bort ett halmstrå, lika lätt förmår vår store jätte föra bort anden.

3.  Det förefaller mig som den vattenbassäng vi talade om  --- jag tor det var i fjärde boningen, men inte riktigt  ( IV:2 )  --- började fyllas --- och med vilken ljuvligt och mildhet  ---- det vill säga utan någon upprördhet.

Men nu låter denne store Gud, som håller vattubäckarna i sin hand och inte tillstäder havet att flöda över sina bräddar, källorna öppnas för att släppa in vatnnet i bassängen med en sådankraft att en väldig våg reser sig och lyfter upp vår själs lilla skepp högt i höjden.

Och liksom ett skepp ingenting förmår, inte heller dess k apten eller någon annan av dess styrmän, när vågorna kommer med sitt raseri och kastar det vart det vill, ännu mindre kan der inre i själen hålla den önskade kursen, och lika litet kan sinnena och själskrafterna göra mer änn vad som är dem föreskrivet; vad det yttre beträffar har det ingenting med saken att skaffa.

4.   Sannerligen, mina systrar,, bara genom att skriva detta grips jag av bestörtning över vilken väldig makt denne store Konung och Kejsare här visar sig äga.

Hur skall den de verka på var och en som erfaren?  För min del tror jag att om Hans Majestät på samma sätt somm hann avslöjade sig för demm som vandrar genom världen till förtappelsen, så skulle de, omm också inte av kärlek så avv fruktan,, inte våga förtörna honom.

O vilka förpliktelser har inte de som har ledda in på en så upphöjd väg att bruka alla sina krafter för att inte väcka denne Herres vrede!  För hans skull bönfaller jag er, mina systrar, att de som av Hans Majestät har förlänats dessa eller liknande nådegåvor inte må nöja sig med att bara ta emot.

Btänk att den somstår i stor skuld har mycket att betala.

5.  Därför krävs det också mycket mod, något som är av största vikt, ty om Vår Herre inte skänker oss det kommer själen ständigt att vandra i den svåraste bedrövelse.

När hon betänker vad Hans Majestät har gjort med henne och sedan vänder sig till sig själv, inser hon hur illa hon har tjänat honom för att uppfyll sina förpliktelser och hur det ytterst ringa som hon har gjort är fullt av fel och sprickor och svaghet.  För att inte minnas hur ofullkomlig varje god gärningar är --- om hon nu ens har utfört någon --- finner hon det bäst att glömma den för att endast bära med sig sina synder och förlita sig på Guds barmhärtighet.

Då hon inte har något att betala med får hon ersätta det med det förbarmande och den nåd somalltid finns för syndarna.

6.  Kanske svarar hann henne som han svarade en person (förf. ) när hon på detta sätt var svårt plågad inför att krucifix, vid tanken på att hon aldrig hade haft något att skänka Gud eller avstå från hans skull.

Den korsfäste själv tröstade henne med att han skulle ge henne alla de plågor och prövningar som han hade utstått under sitt lidande, så att han kunde offra dem åt hans Fader som sina egna.  Härav kände sig enna själ  ---- efter vad jag hört av henne  ---- så tröstad och så rik att hon aldrig kunde glömma det utan mindes det var gång hon kände sig eländig och hämtade tröst och mod ur vad hon hade fått uppleva. 

Jag knde berätta om andra saker av liknanade slag, ty eftersom jag har umgåtts med så många heliga och med bönen fötrogna personer känner jag till åtskilliga.

Men för att ni inte skall tro att jag talar om mig själv låter jag bli. Det har jag sagt förefaller mig vara till stor nytta, för att lära er inse hur mycket det behagar Vår Herre att vi känner oss själva och ständigt besinnar och åter besinnar vår fattigdom och vårt elände, så att vi inte inbillar oss äga något som vi inte har fått till skänks.

Alltså, mina systrar, för att ta emot detta och mycket anat som erbjuds själenn när Heren har lyfthenne så högt upp krävs det mod och --- enligt min mening --- mer på höjderna än i djupet, om själen har den rätta ödmjukheten.

Må Herre i sin nåd förlåta oss den.

7.  För att nu vända oss till andens plötsliga hänryckning så är den aven art som sannerligen tycks tyda på attanden rycks loss fånn kroppen.

Å andra sidan är det klart att personen i fråga inte är död; hon kan inte säga mer än att hon inte vet om hon varit i kroppen eller inte, under några ögonblick.

Allt som förefaller det som om hon hade varit i en annan värld, mycket olik den vi lever i, och skådat ett annat ljus, så annorlunda än det som lyser här nere att om hon hela sit l iv ägnade sig åt att tänka ut dessa och liknande ting, så skulle det omöjligen räcka till.

Det händer att hon på ett ögonblick får lära sig så mångs saker samtidigt att omm hon också arbetade fler år med att passa in dem i sin inbillnings och tankevärld, så skulle honn inte lyckas med mer än en tusenedel.

Detta är inte en intellektuell vision utan enn bildvision, sedd med själens ögon mycket klarrae än det vi ser med kroppens, och mycket förmedlas utan ord. Om vi sålunda ser några avhelgonen lär vi känna dem som om vi länge hade umgåtts med dem.

8.   Andra gången, fogas till det man ser med själens ögon, i en intellektuell vision, ytterligare uppenbarelser,, säskilt en skara änglar med deras Herre. Utan att man ser något med kroppens eller själens ögon får man --- i ett underbart tillstånd som jag inte kan beskriva   ----- skåda det jag har talat om och mycket annat som det inte finns ord för.

Den somm har varit med om detta och har större skicklighet än jag kan måhända lyckas förklara det, även om det förefaller mig mycket svårt. Om allt detta händer medan man i kroppen ller inte, det kan jag inte säga.

Åtminstone kan jag inte svära på att man är i kroppen, inte heller på att kroppen är berövad själen.

9.  Ofta har jag tänkt att om solen står kvar på himlen och dess strålar är så starka att de, utan att hon flyttar sig, ändå genast når fram till oss, så måste själen och anden, vilka är samma sak som solen och dess strålar , kunna förbli på sin plats och ändå genom den värmekraft som utgår från den sanna Rättfärdighetens Sol höja sig över sig själv med någon högre del av sitt väsen.

Nå, jag vet inte vad jag säger; vad som är sant är att lika fort som kulan flyger ur hakebössan när man ger eld, lika snabbt höjer sig vårt inre till flykt  --- jag vet inte något namn på det, ty även om det inte hörs ett ljud är det så tydligt fråga om en rörelse att det omöjligen kan vara en ren nyck.

När själen, såvitt hon förstår, har kommit utanför sig själv upenbaras stora tingför henne.

Och sedan hon har återvänt till medvetande om sig har hon vunnit så mycket att hon i jämförelse med det hon har sett aktar allt på denna jorden ringa och tycker det vara idel avskräde.

Hon vandra vidare här nere i stor pina, och hon ser ingeting av det hon förut brukade finna gott som som inte nu förefaller henne helt värdelöst. Herren har tycks velat visa henne något av det land dit hon är på vah, liksom de spejare Israels folk hade sänt ut till det förlovade landet återvände med teckenn på dess bördighet; detta för att den mödosamma vägens mödor lättare skulle uthärdas i vetskap om vart man är på väg för att  finna ro. Även omm något som så snabbt drar förbi inte förefaller oss vara till stor nytta,

är verkningarna i själen så betydande att endast den sommhar erfarit dem kan fatta deras värde.

10.  Härav inser man klart att det inte komma från djävulen.

Likså är det omöjligt att härleda det från den egna inbillningen; inte heller kan djävulen frambringa sådana verkningar i själen att hon förblir i ett tillstånd avfrid och stillhet och framsteg.    

Särskilt tre ting av allra högsta grad är att märka; medvetandet omm Guds storhet  --- ju mer han låter oss skåda den desto klarare fattar vi den; självkännedom och ödmjukhet; när vi ser hur ett ringa väsen, i jämförelse med Skaparen av så väldiga ting, har vågat förtörna honom och ändå vågar lyfta blicken mot honom; för det tredje; att hålla alla jordiska ting för mycket ringa,  om det inte är fråga om sådana som kan brukas i en så stor Guds tjänst.

11.  Dessa är smycken som Brudgummen börjar skänka sin brud, och de är av så högt värde att hon noga aktar sig för att mista dem.  Vad hon har sett är så djupt inristat i i hennes minne att jag tror det vara möjligt för henne att glömma det förrän hon evigt får njuta denna glädje; att dessförinnan glömma skulle vara den största olycka för själen.

MenBrudgummen som har skänkt henne dessa smycken är mäktig nog att skydda henne mot att förlora dem.

12.  För att vända åter till behovet av mod; tycker ni verkligen att det är en så obetydlig sak?

Förvisso känns det som om själen lämnade kroppen när sinnena försvinner utan att man förstår hur det går till.

Då är det nödvändigt at han ger oss allt annat dessutom skänker oss mod. Ni säger att denna skräck blir väl betald; det säger jag också.  Vare han evigt prisad som kan skänka så mycket.  Må detbehaga Hans Majestät att göra oss värdiga att tjäna honom.  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards