UR UPPENBARELSENS FEMTE BOK.

 

REVELATION 4.

 

MARIA ----- DEN KRÖNTA DROTTNINGEN

 

    ÖVER ALLT SKAPAT.

 

Sonen talar:

 

  "Jag är den Konungen, i min gudom utan 

början och utan slut.

       Kronan har varken början eller slut.

Den betecknar min makt, som inte hade någon

      början och inte skall ha något slut.

Men jag hade också en annan krona, förvarad

       inom mig, och den kronan är jag själv, Gud.

Denna krona var förberedd för den som skulle

      ha den största kärleken till mig och denna

krona har du, min allra ljuvaste Moder,

      vunnit och dragut till dig med din rättfärdighet

och kärlek.

       Änglar och helgon frambär det vittnesbördet

att i dig finns en kärlek till mig som var mer

      brinnande och en kyskhet som var renare

än alla andras och som behagade mig mera

      än alla andras.

 

Ditt huvud var helt visst som glänsande guld

    och ditt hår som solens strålar, ty din allra 

renaste junfrulighet, som hos dig är liksom 

     alla dygders huvud, och dinn återhållsamhet

i fråga om alla otillåtna begärelser har behagat

     mig och strålade inför mig med all ödmjukhet.

Därför kallas du med rätta för den krönta

      drottningen över allt som är skapat:

drottning för din renhets skull,  krönt för din

       upphöjda värdighets skull.

 

Din panna hade en oförliknelig vithet och den

       betecknar ditt samvetets ärbarhet.

Det finns den mänskliga kunskapens fullhet

     och i den lyser den gudomliga vishetens sötma

mer än hos någon annan.

       Dina ögon var i min Faders åsyn så klart lysande att han kunde spegla sig i dem, 

      ty i din andliga syn och i din själs kunskap

såg Fadern all din vilja, som inte ville något annat

        än honom och inte längtade efter något 

annat än vad som överenstämde med hans vilja.

 

Dina öron var så rena man kan tänka sig och de var

      öppna som de allra renaste fönster, 

när Gabriel bar fram till dig min vilja och när jag,

       Gud blev människai dig.

Dina kinder var ädelt färgade, nämligen vita 

    och röda, ty ryktet om dina berömvärda gärningar och shönheten i din livsföring, som dagligen

      brann i dig, behagade mig.

Min Gud och Fader gadde sig sannerligen över

   skönheten i ditt liv och han vände aldrig bort

sina ögon från dig och av din kärlek för alla kärlek.

 

Din mun var som en lykta som brinner därinne

    och kastar sitt sken utåt, ty din själs ord

och hängivenhet brann av gudomlig kunskap

      och strålade utåt genom dina kroppsliga

åthävors sköna gestalt och i dina dygders

      sköna harmoni.

 

Sannerligen, du allra käraste Moder, ordet från

     din mor liksom drog min gudom till dig och glöden i din gudomliga ljuvlighet skilde mig aldrig

     från dig, ty dina ord är ljuvligare än honung

och honungskaka.

      Din hals har en ädel böjning och en skön

resning, ty din själs rättfärdighet är helt böjd mot

      mig och rör sig efter min vilja, ty den var 

aldrig böjd mot det onda som högmodet är.

      Liksom alltså halsen böjer sig på samma sätt

som huvudet, så böjs hela din avsikt och gärning

      efter min vilja.

Ditt inre var så fullt av dina dygders hela sötma,

      att inget gott finns i mig som inte finns hos dig

och dricka mjölk från dina bröst.

 

Dina armar var sköna genom den sanna lydnaden

      och uthålligheten i mödorna.

Därför fick dina kroppsliga händer beröra min 

        mänskliga natur och därför vilade jag

tillsammans med min gudom i dina armar.

     Ditt moderliv var rent som elfenben och lysande

med största klarhet, likt ett rum prytt av ädlaste

       stenar, ty ditt samvetets i din tros fasthet

försvagades aldrig och kunde inte fläckas ens

      under prövningar.

Detta ditt moderlivs, dvs, din tros, väggar var som

     klart skinande guld, ty där var dina dygders 

styrka, dn visdom, rättvisa och måttfullhet,

      tillsammans med din fulländade uthållighet,

och alla dessa dygder hade den gudomliga

     kärlekens fullkomlighet.

 

Dina fötter var rena frånall smuts, som vore de 

      fulla av doftande örter, ty din själs hopp 

och hängivenhet var inriktade mot mig, din Gud,

     och doftande så att de var en förbild för

andra att efterlikna.

     Platsen i ditt moderliv ----- såväl det andliga 

som det kroppliga ----- var för mig så åtråvärd

      och din själ var mig så välbehaglig, att jag

inte tvekade att stiga ner från den höga 

    himmelen till dig och bo hos dig, utan istället

fann den största glädje däri.

      Därför, högt älskade Moder, var det tillbörligt

att den krona som är jag själv, Gud, och som

     skulle bli människa ----- inte sattes på någon

annan än på dig, ty du är sannerligen

      moder och jungfru".