KAPITEL.   23.

DEN FJÄRDE VERSEN FÖRKLARAS, OCH DET

FRAMHÅLLES HUR LYCKLIGT DET ÄR ATT SJÄLEN

HAR KUNNAT GÅ SÅ UNDANGÖMDA SMYGVÄGAR UNDER DENNA NATT, OCH HUR DJÄVULEN

FASTÄN HAN KAN TRÄNGA IN I ANDRA

UPPHÖJDA BONINGAR LIKVÄL INTE TRÄNGER

IN I DENNA.

1.  Detta uttryck  ------  att smyga sig ----- betyder att gå i hemlighet eler i skydd för andras blickar.

När själen alltså säger att hon SMÖG SIG UT

I MÖRKER, så kunde hon inte tydligare låta oss

förstå den fullständiga trygghet som hon talade

om i första versen av denna strof och som hon

fick åtnjuta, när hon tack vare den dunkla

kontemplationen vandrade vägen till

kärleksföreningen med Gud.

När nu själen säger:  "Jag var i mörker när jag

smög ut", så tillkännager hon därmed att hon

var dold för djävulen och beskyddad mot hans

listiga planer och försåt.

2.   Orsaken till att den själ som vandrar

i kontemplationens mörker är fri och skyddad mot djävulens försåt, det är att den ingjutna

kontemplationen mottas i henne på ett passivt 

och hemligt sätt, varvid de inre och yttre sinnena

och själskrafterna hos hennes lägre del

förblir i mörker.

Därav kommer det sig att själen inte bara är dold

för dessa själskrafter och skyddad mot de hinder som deras naturliga svaghet skulle ha kunnat

uppställa, utan att hon också är skyddad

mot djävulen, som inte kan upptäcka vad som sker

inom henne annat än genom dessa själskrafters

förmedling.

     Ju mer dessa gudomliga delgivanden är andliga,

inre och höjda över sinnena, desto mindre 

är djävulen i stånd att förstå dem.

3.   Det är alltså mycket viktigt för själens trygghet

att hennes inre förbindelser med Gud är sådana,

att sinnena hos hennes lägre del förblir i mörker

och inte känner till, ja inte kan känna till dessa

förblindelser.

På så sätt blir inte den sinnliga och lägre delens svaghet till ett hinder för andens frihet 

och andliga förbindelsen kan bli rikligare;

och vidare, eftersom djävulen inte kan tränga

in i denna innersta del  av själen, så vandrar hon

i större trygghet.

Vi kan alltså i detta hänseende förstå följande

ord av Frälsaren, genom att fatta dem i andlig

bemärkelse:  "Låt icke din vänstra hand få veta

vad den högra gör" ( Matt. 6:3 ).

Det är som om han hade sagt:

Låt det som händer till höger, eller i den högre

och andliga delen av själen, få vara okänt för

den vänstra, och se till att den lägre och sinnliga

delen av själen inte får veta om det.

Denna förbindelse bör vara en absolut hemlighet

mellan anden och Gud.

4.  Visserligen inträffar det ofta att dessa andliga

delgivanden till själen, som är så hemliga

och djupa att djävulen inte lyckas fatta deras

natur och egenskaper, emmellanåt skapar

ett sådant lug och en så djup tystnad i den lägre delens sinnen och själskrafter, att han blir

varse att de existerar ochatt själen har fått

motta något utsökt nådebevis.

När han då ser att han inte kan motarbeta dem

därför att de äger rum i djupet av själen,  

så underlåter han ingenting för att uppröra

och förvirra den sinnliga och lägre delen som han

rår på.

Där uppväcker han lidanden, fruktansvärda

hjärnspöken och fasor för att framkalla oro

och förvirring i själens högre och andliga del,

där det goda finns som hon just mottar

och njuter av.

Men ofta när delgivandet av en sådan kontemplation bara strömmar in i anden och med kraft verkar där, går djävulens onda planer

på att förvirra själen om intet.

Tvärtom vinner själen på det, kärleken i henne ökas

och hon upplever rentav en ännu större frid.

    Och det är någonting ganska underbart, så snart

hon känner närvaron av den störande fienden

drar hon sig djupare in i sig själv, in i sitt allra

innersta, utan att vet vad som händer eller gör någoting själv, och därvid känner hon mycket

väl att hon nu befinner sig på en säker tillflyktsort

långt borta från fienden och dold för honom.

På det sättet vinner hon ännu mera av den frid

och glädje som fienden ville beröva henne.

       Och så försvinner alla de fasor som kom till

henne utifrån, själen känner det tydligt.

       Därför gläder hon sig åt att se att hon

i hemlighet och stor trygghet kan njuta

Brudgummens stilla frid och ljuvlighet, som världen

och djävulen varken kan ge eller ta.

      Hon känner av erfarenhet sanningen i det som

Bruden  i höga Visan med anledning av detta säger:

      "Se, sextio hjältar omgiva Salomos bärstol ......

till värn mot nattens faror"  ( 3:7-8).

      Hon är medveten om sin kraft och frid, om

hon också i yttre avseende emellenåt känner

plågorna i sitt kött och sina ben.

5.  Men ibland när de andliga delgivandena

inte strömmar särskilt djupt in anden utan

också brör sinnena, så lyckas djävulen bättre 

att förvirra och störa anden genom sinnenas

förmedling.

    Ibland är dessa plågor ochkval stora, ja outsägliga.

Eftersom det här rör sig om en konfrontation

av ande mot ande, så kan den fasa som den onde

anden förorsakar i den goda anden, dvs.

själen, bli alldeles outhärdlig om han lyckas

med att skapa förvirring i henne.

Också detta låter oss Bruden i Höga Visan förstå,

när hon berättar atthon hade mött något liknande

vid en tidpunkt då hon ville hänge sig åt inre

samling för at njuta en sådan nådegåva:

     "Till valnötslunden gick jag ned,

för attglädja mig åt grönskan i delen, för att se

om vinträden hade slagit ut .....

Jag visste om intet, då råkade min själ i förvirring

på grund av Aminadabs vagnar", dvs.

djävulens  ( 6:10-11 ).

6.  Vid andra tillfällen, när Gud verkar genom

en god ängels förmedling, förkommer det att

djävulen varseblir vissa nådegåvor; ty dem

som Gud ger genom en god ängels förmedling,

dem tillåter Gud ofta att djävulen får kännedom

om.

Detta sker framför allt för at han skall kunna motarbeta dem av alla sina krafter, så som

det i rättvisans namn tillkommer honom

och så att han inte skall kunna åberopa sig på

sin rätt och säga, att han inte fått tillfälle

att försöka besegra själen, såsom han sade om

Job ( Job. 2:4-6 ).

Om det skulle bli så, om Gud inte gav en viss

möjlighet till framgång åt de båda motståndarna,

åt både den goda och den onda ängeln.

Men så blir segern också desto ärofullare,

och den själ som segrar och förblir trogen

i frestelsen får en desto härligare belöning.

7.  Vi måste här alltså påpeka att detta är orsaken

till att Gud tillåter djävulen att inverka på själen

i samma mån och och på samma sätt som

han själv handlar och förfar med henne.

       Om hon t.ex får verkliga visioner genom

en god ängel ------ som är den som vanligen

förmedlar dem, även om man skulle få se Kristus,

efter som Kristus nästan aldrig visar sig personligen

------ så tillåter Gud likaledes den onda ängeln

att framställa falska visioner, och dessa kan

vara så bedrägligt lika de sanna att själen

lätt blir bedragen om hon inte är försktig;

det är har hänt många människor.

Vi har ett exempel i Andra Moseboken.

Det berättas där att alla sanna underverk som Mose

gjorde, skenbart också utfördes av Faraos

trollkarlar.

När Mose lät grodor komma fram så gjorde de

det också, när han förvandlade vatten till blod

så gjorde de likadant ( 7:11-12; 8:7 ). 

8.   Men det är inte bara detta slags kroppsliga

visioner som djävulen gör efter, utan han

blandar sig också i de andliga nådebevis,

som ges av den goda ängeln, när han får kännedom

om dem, såsom vi har sagt.

Ty somJob säger om honom:

"Allt vad högt är ser han" ( Job. 41:25 ),

gör efter och blandar sig i.

Eftersom emellertid dessa andliga delgivanden

i sig själva varken har form eller gestalt,

kan han inter efterbilda dem på samma sätt

som dem som framställes för oss i någon bild

eller figur.

För att därför anfalla själen på samma sätt som

den goda ängeln använder, träder han fram

för henne med sin skräckinjagande ande,

för att bekämpa och förstöra det andliga

med något andligt.

Sker detta vid en tidpunkt när den goda ängeln

just lyfter själen til kontemplationens tillstånd,

så kan själen inte så snabbt fly in i kontemplationens avskildhet och hemliga gömställe

att inte djävulen lägger märke till hene och får henne in i sin cirkel, ochgenom sin närvaro

inger han henne då en bestörtning och en andlig

förvirring som ibland kann vara mycket besvärande

för själen.

Men andra gånger kan hon ögonblickligen tillbakavisa den onde fienden, så att han inte får tid

attinge henne några skräckintryck.

Hon flyr då in i sig själv, stärkt av den goda

ängels verksamma nåd.

9.  Ibland får emellertid djävulen övertaget

och skapar då förvirring och skräck i själen.

         Detta är för henne en plåga som övergår alla andra i detta livet.

Ty eftersom denna kärlek förmedlas från ande

till ande, öppet och ganska frigjort från allt

kroppsligt, är den mera uppskakande än alla

sinnliga smärtor.

Det räcker emellertid inte länge, ty om den gjorde

det och blev långvarig så skulle anden lämna

kroppen, såohyggliga är den plåga som

den onde anden framkallar.

      När allt är över har det kvarlämnat ett minne

som i sig självt är t illräckligt för att orsaka

svår pina.

10.  Allt som vi nu har talat om utspelar sig

passivt i själen, utan att hon själv kan göra

varken eller emot.

Men det är nödvändigt att veta, att när den goda

ängeln tillter djävulen att få övertag över själen

och inge hene sådana känslor av andlig skräck,

så har ängeln för avsikt attrena henne.

Han förbereder henne därigenom till någon stor fest

eller himmelsk nåd.

Ty Gud tillintetgör endast för att ge liv,

och ödmjukar endast för at upphöja.

    Själen behöver inte vänta länge på denna

erfarenhet.

Ju mörkare och hemskare reningen har varit,

desto underbarare och ljuvligare blir den kontemplation hon får, ja ibland så hög,

att själen inte finner ord att beskriva den.

Vad som har gjort mycket till för att förandliga

hennes ande och förbereda den till en så stor

nåd, det är just den skräck som den onde

anden har ingett henne; ty dessa andliga visioner

tillhör mera det himmelska livet än det

jordiska, och när man är en sådan förberedes

man för det kommande livet.

11.  Vad vi här har sagt gäller det fall när Gud

besöker själen genom den goda ängeln,

och när själen, som vi har sagt, inte befinner

sig så helt i mörker och trygghet, att inte

fienden möjligen kan angripa henne.

Men när Gud själv besöker henne, de besannas

den versrad som vi har anfört, ty då är det

i fullständigt mörker ochi skydd för fienden

sommhon mottar de andliga nådebevisen

av Gud.

Skälet därtill är att Guds Majestät verkligen

bor i själen, dit varken någon ängel eller djävulen

kan komma för att ta reda på vad som där

försiggår eller lära känna det innerliga

och hemlighetsfulla umgänge som äger rum

mellan Gud och själen.

Ty detta umgänge är, i den mån det utgår från Gud

själv, fullständigt gudomligt och upphöjt,

och det består i substantiella berörringar,

som innebär en gudomlig förening mellan själen

och Gud.

Eftersom det här rör sig om det högsta stadiet

av bön, så överför en enda av dessa beröringar

mera nåd till själen än allt annat.

12.   Detta är de beröringar om vilka Bruden ber

i början av Höga Visan när hon säger:

"Kyssar give han mig, kyssar av sin mun!" ( 1:1 ).

Eftersom det rör sig om en så innerlig förbindelse

mellan Gud och själen och om en så stor nåd som själen varmt längtar efter, så önskar hon

och uppskattar denna beröring med Gudomen mer än alla andra nådebevis som Gud kunde ge henne.

Därför kände sig Bruden i Höga Visan inte heller

tillfredställd efter alla de nådebevis hon dittills

hade fått besjungit, utanbad om dessa gudomliga

beröringar med följande ord:

"Ack, att du vore såsom en min broder, ammad

vid min moders bröst!

Om jag då mötte dig ensam därute, så finge

jag kyssa dig, och ingen skulle tänka illa om mig

därför"  ( 8:1 ).

Hon låter därmed förstå att hon önskar att Gud

måtte ge henne detta nådebevis ensam därute,

långt borta från alla skapade varelser

och utan deras vetskap.

     Ty detta antyder orden "ensam därute"

och "ammad", det vill säga med den sinnliga delens

böjelser och känslor tillfredsställda.

      Och detta äger rum när själen redan njuter

andens frihet och när varken den sinnliga delen

själv eller djävulen kan utgöra något hinder

för henne; då får hon uppleva den ljuvlighet

och frid som strömmar ur denna nåd.

Då skulle djävulen inte våga angripa henne,

och han skulle inte lyckas därmed, ty han

skulle vara oförmögen att fatta dessa gudomliga

beröringar, som äger rum mellan själens substans

och Guds kärleksfulla substans.

13.  En sådan nådegåva kan ingen uppnå mer

än den själ som har genomgått och fullbordat

en fullständig inre rening och andlig utblottning

och andlig utblottning och frigörelse frånn allt

skapat.

Detta verk sker i hemlighet, som vi redan utförligt

har framställt och som vi ytterligare kommer att framhäva på tal om denna vers.

Som vi har sagt är det alltså i mörker

och avskildhet som själen genom kärleken alltmer

bekräftas i föreningen med Gud, och därför

besjunger hon detta i den nämnda versen med orden:  "Jag var i mörker när jag smög ut."  

14.  När dessa nådebevis meddelas själen i det

fördolda, det vill säga endat i anden, då ser hon,

utn att förstå hur det går till, den högre delen av

sig själv så avlägsen och skild från den lägre och sinnliga delen, att hon inom sig själv varseblir

två delar som är klart åtskilda sinsemellan.

Det tycks henne att de ingenting har att göra

med varandra, så avlägsna och skilda från

varandra är de.

Och isjälva verket förhåller det sig på sätt och vis

just så, ty den verksamhet sm utföres är helt

andlig och har ingenting att göra med

den sinnliga delen.

På detta sätt blir själen så småningom helt

förandligad, och i den förenade kontemplationens

fördoldhet inställer de andliga känslorna

och böjelserna helt sin verksamhet.

Och därför sjunger själen när hon talar om sin högre

del denna sista vers:

             OCH HELA MITT HUS LÅG I VILA.