KAPITEL.   21.

ORDET "FÖRKLÄDD" FÖRKLARAS, OCH DÄRPÅ

BERÄTTAS DET OM FÖRKLÄDNADENS

OLIKA FÄRGER I DENNA NATT.

1.   Efter att framställt orsakerna till att själen

kallar denna kontemplation en hemlig stege,

återstår det oss nu att förklara ordet FÖRKLÄDD

och att ange skälet till att hon har gått ut

FÖRKLÄDD på denna hemliga stege.

2.  För att förstå det hela måste man först betänka

att ordet FÖRKLÄDA SIG inte betyder annat än

att uppträda i en annan skepnad och dölja sin

egen klädnad och gestalt under någonting annat,

för att därigenom utåt visa den önskan

man i sitt hjärta har att vinna den personens gunst som man älskar, eller också för att dölja sig för fienders blickar och bättre kunna förverkliga

en plan.

Och därvid väljer man alltid den form och färg

på klädnaden som bäst ger uttryck åt hjärtats

känslor eller som bäst döljer oss för våra fiender.

 

3.   När själen nu en gång har träffats av kärleken

till Kristus, sin Brudgum, så är det hennes önskan

att behaga honom och att tillvinna sig hans ynnest.

Och därför går hon ut förklädd i den klädnad som

allra  tydligast ger uttryck åt hennes andes

känslor och som allra bäst skyddar henne mot hennes motståndare och fiender, nämligen

      djävulen, världen och hennes eget kött.

Den dräkt hon bär har tre huvudfärger: vitt,

grönt och rött.

Dessa färger betecknar de tre teologiska dygderna:

tron, hoppet och kärleken.

Det är med dem som hon dels skall tillvinna

sig sin Älskades gunst och ynnest, och dels finna

skydd och fullständig trygghet för sina fiender.

     Ty tron är en underklädnad av så lysande

vithet att den bländar varje förstånds blickar.

När själen stiger fram iklädd tron, så kan djävulen

inte se och inte skada henne, och hon vandrar

då i fullständig trygghet; denna dygd beskyddar

henne mycket mer än alla andra mot djävulen,

      som är hennes mest fruktansvärda

och listiga fiende.

4.  Och den helige Petrus som inte kunde finna

någon bättre sköld mot honom, hann säger därför:

    "Stå honom emot, fasta i tron"   ( 1 Petr. 5:9 ).

För att tillvinna sig både den Älskades gunst och föreningen med honom kan själen inte ikläda

sig något bättre än trons vita klädnad, ty den är

begynnelsen och grundvalen varpå alla

andra dygders klädnader vilar,

Ty, som Aposteln säger, 

"Utan tro är det omöjligt att täckas Gud"

( Hebr. 11:6 ).

Men med tron,, ifall en är levande, är det omöjligt

at inte täckas Gud.

Han säger oss själv genom en profets röst:

"I tron skall jag trolova mig med dig"  ( Hos. 2:20 ).

Det är som om han sade:  Om du, o själ,

vill förena dig med mig och ta mig till Brudgum,

då måste du komma till mig iförd trons inre klädnad.

5.   Själen är iförd denna trons vita klädnad när hon flyr ut i kontemplationens mörka natt och när hon

som vi förut talat om tränger fram igenom

mörker och inre ångest.

Förståndet ger henne inte längre någon ljus

vederkvickelse, varken genom övernaturlig upplysning eftersom himmelen tycks henne stängd

och Gud försvunnen, eller genom naturlig

upplysning eftersom de som undervisar henne

inte längre tillfredsställer henne.

 

Icke desto mindre utstår hon tålmodigt allting

och fortsätter sin vandring fram genom alla

prövningar utan att förtröttas och utan att

förlora tilliten till denn Älskade.

       Och han prövar sin Bruds tro i dessa lidanden

och sorger, så att hon sedan i sanning skall

kunna göra detta ord av David till sitt:

"Efter dina läppars ord höll jag ståndaktigt ut på svåra vägar"  ( Ps. 17:4 ).

6.  Direkt ovanpå denna trns vita klädnad drar

själen på en andra klädnad som är grön, varigenom

som vi redan sagt hoppets dygd betecknas.

Genom den bevarar och skyddar själen sig för sin

andra fiende, världen.

Ty detta fasta hopp till Gud ger själen så stor

styrka och djärvhet och hon lyftes med en sådan

kraft upp till det eviga livets rikedomar, att denna

världens alla ting i förhållande till det som hon hoppas på tyckes henne fadda, öde, livlösa

och värdelösa, så som de ju i själva verket också är.

Här utblottar och frigör sig själen från alla världsliga klädnader och höljen, hon fäster inte längre sitt hjärta vid någonting, hon hoppas

inte på någonting av det som finns eller kommer

att finnas i världen, utan hon lever endast iförd

hoppet på det eviga livet.

Därvid blir hennes hjärta så upphöjt över världen

att världen inte kan nå henne och fasthålla henne,

ja inte ens nå henne med blickarna.

7.  Och så vandrar själen iförd denna gröna

dräkt och klädnad, väl skyddad mot sin andra

fiende, världen.

Ty den helige Paulus kallar hoppet "frälsningens

hjälm"  ( 1 Tess. 5:8 ), och hjälmen är ett vapen

som skyddar hela huvudet och döljer det så väl,

attallt är betäckt med undantag för den springa

som kallas visiret och som man själv behöver

för att kunna se.

        Detta är också umärkande för hoppet,

som döljer själens huvud och alla dess sinnen

på ett sådant sätt, att de inte kan fördjupa

sig i något jordiskt och att de skyddas mot

världens alla pilar.

      Det återstår bara ett visir genom vilket blicken

kan riktas uppåt och ingen annanstans.

Och däri består hoppets egentliga uppgift att rikta

själens ögon enbart mot Gud, såsom David gjorde

       när han sade:  "Mina ögn se alltid till Herren"

( Ps. 25:15 ).

Han hoppas nämligen inte på frälsning från något

annat håll, såsom han säger i en annan psalm:

        "Såsom en tjänarinnas ögon skåda på hennes

härskarinnas hand, så skåda våra ögon upp

till Herren, vår Gud, till dess han varder oss nådig"

( Ps. 123:2 ), oss som ha satt vårt hopp till honom.

8.  Själen är alltså iförd denna gröna dräkt vari henens ögon alltid är vända mot Gud och ingenting

annat, och hon finner inte behag i någonting

utom i honom.

Därför är hon så välbehaglig för den Älskade

att man i sanning kan säga atthon av honom

uppnår allt vad honn hoppas.

Och det är därför som Brudgummen säger till

henne i Höga Visan att hon har tagit hans hjärta

med enenda blick ( 4:9 ).

Utan denna gröna dräkt, somm är hoppet till

Gud allena, kan själen inte våga eftersträva en sådan kärlek; hon skulle inte uppnå någonting,

ty det är bara det fasta hoppet som bevekar

Guds hjärta och besegrar det.

9. Förklädd i denna hoppets dräkt vandrar själen

som sagt sin väg genom denna hemliga

och mörka natt som vi har talat om.

Hon är så utblttad på allt ägande och allt stöd,

att hon riktar alla sina blickar och känslor

till Gud och sänker sin mun i stoftet, för att

kanhända där finna något hopp , såsom

Jeremia säger  ( Klag. 3:29 ).

10.  Över denna vita och gröna dräkt drar nu själen

en annan, en röd, för att fullständiga och fullända

hela förklädnaden och skruden, hon ikläder sig nämligen nu en praktfull högröd toga, som

symboliserar kärleken, den tredje teologiska

dygden.

Denna står inte bara vackert emot de två andra

dygderna, utan den lyfter också själen till en

sådan fullkomning och gör henne så vacker

och ljuvlig inför Gud, att hon rentav vågar säga:

"Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems

döttrar.   Därför älskade mig konungen och förde

mig in i sina gemak"  ( Höga V. 1:4-5 ).

I denna den utgivande kärlekens klädnad

beskyddas själen och döljes för sin tredje fiende,

köttet.

Ty där den verkliga kärleken till Gud härskar,

där har inte längre kärleken till jaget och de

egna intressena något tillträde.

Denna kärlek stärker dessutom de andra dygderna och ger dem liv och kraft för att skydda själen,

och behag och ljuskraft för att glädja den Älskade.

Ty utanden heliga kärleken är ingen dygd vacker inför Gud.

Denna kärlekär den purpurbärstol som Höga Visan

talar om och som själen begagnar för att komma fram till den gyllene bädd där Gud vilar ( 3:10 ).

Klädd i denna purpurklädnad vandar själen när

hon, som vi i den första strofen beskrev,

går ut i den mörka natten, ut ur sig själv och bort

från allt skapat, och upptänd av längtan och kärlek

stiger uppför kontemplationens hemliga stege,

upp till den fullkomliga föreningen med Gud,

hennes längtans mål.

11.  Detta är alltså själens förklädnad när hon,

som hon säger, i trons natt stiger uppför den

hemliga stegen.

Och detta är förklädnadens tre färger, och de utgör

den underbara förberedelsen till själens förening

med Gud genom hennes tre själskrafter:

förståndet, minnet ochviljan.

Tron gör förståndet tmt och blint ifråga om all

naturlig kunskap och bereder det därör till

föreningen med den  gudomliga Visheten.

Hoppet gör minnet tomt och skiljer det från allt ägande av skapade ting, ty som den helige

Paulus säger,  hoppet sträcker sig efter vad man

inte har ( Rom. 8:24 ).

Så avlägsnar hoppet minnet från sådant som det

i detta livet kann äga, och sätter det i besittning

av det som det hoppas på.

Därför förbereder hoppet på Gud minnet till förening

med Gud på ett desto renare sätt, ju djupare

tomhet det lyckas skapa i minnet.

     Det förhåller sig på precis samma sätt med kärleken.

Den renar viljan från alla dessa böjelser och begär

efter vad somm inte ärGud och riktar dem

allesamman hän mot Gud allena.

Så förbereder den denna själskraft och förenar

den med Gud i kärlek.

Med ett ord, förutom att dessa tre dygder har till uppgift att skilja själen från allt som står lägre

än Gud, så har de just därigenom uppgiften

att förena med Gud.

12.  Därför är det så att om själen inte verkligen

har iklätt sig dessa tre dygder, så kan hon omöjligen nå fram till fullkomliga kärleken

till Gud.

För att nå sin längtans mål, dvs. den lyckliga

och glädjerika föreningen med sin Älskade,

måste själen följaktligen nödvändigtvis iföra sig

denna dräkt och förkldnad.

Därför är det nu en stor lycka för henne att ha lyckats ikläda sig denna dräkt och att ha burit

den trofast ända fram till den dag då hon äntligen

har uppnått sitt eftersträvade och efterlängtade

mål, kärleksföreningen.

Och därför tillägger hon genast denna vers:

                    O LYCKLIGA LOTT!