KAPITEL.  12.

VI VISAR HUR DENNA FRUKTANSVÄRDA NATT

ÄR EN SKÄRSELD, OCH HUR DEN GUDOMLIGA

VISHETEN  UPPLYSER MÄNNISKORNA PÅ

JORDEN MED SAMMA LJUS VARMED DEN RENAR

OCH UPPLYSER ÄNGLARNA I HIMMELEN.

1.  Det nu sagda låter oss förstå hur denna

kärlekseldens dunkla natt samtidigt somden renar

själen i mörkret också så småningom upplyser

henne i mörkret.

Likaså inser vi därigenom att såväl som det

i det andra livet finns en mörk och matriell eld

som renar andarna, så finns det i detta livet en kärleksfull, mörk och andlig eld som renar och luttrar dem.

     Skillnaden består bara däri att i skärselden

är det elden som renar, under det at på jorden

är det kärleken ensam som renar och upplyser.

        Detta är den kärlek somDavid bad om när

han sade:
"Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta" ( Ps. 51:12 ).

       Ty hjärtats renhet är intet annat än Guds

kärlek och nåd.

       Och därför kallas de renhjärtade saliga

av Frälsaren  ( Matt. 5:8 ),

vilket betyder att de är uppfyllda av kärlek,

ty salighet ges bara åt kärleken.

2.  Men om själen nu renas när hon upplyses

av den gudomliga Vishetens kärleksfulla eld,

så är det därför att Gud aldrig ger den mystiska

visheten utan att också ge kärlek, eftersom det

är kärleken själv som ingjuter den.

          Det är detta som Jeremia klart visar oss

när han säger:

"Från höjden sände han en eld i mina ben

och han undervisade mig" ( Klag. 1:13 ).

        David säger att Guds Vishet är lik silver

renat i eld  ( Ps. 12:7 ),  vilket betyder att det

har renats i kärlekens luttrande eld.

      Ty denna dunkla kontemplation ingjuter

på en gång kärlek och vishet i själen; den mottas

av varje själ alltefter just hennes förmåga

och behov, och den upplyser och renar henne

från henens okunnighet, såsom den Vise som

hade erfarit det säger:

"Visheten upplyste all min okunnighet" 

( Syrak. 51:19-20 ).

3.   Därav följer likaså att dessa själar renas

och upplyses av samma Guds Vishet som renar 

änglarna från deras okunnighet och som undervisar och upplyser dem om vad de förut inte visste.

        Denna Vishet går från Gud ut till de högsta

hierarkierna ändå ned till de lägsta, och därifrån

slutligen till människorna.

Det är därför som den Heliga Skrift i fullständig

sanning och korrekthet i uttrycken säger att

änglarnas alla verk och alla ingivelser till

människorna kommer från dem och från Gud

på samma gång.

     Ty Gud leder vanligen sin vilja genom änglarna,

och dessa meddelar den i sin tur från den ene

till den andre utan dröjsmål, liksom solstrålen

tränger tvärs igenom en mängd glasfönster

som står i rad efter varandra.

Om också solstrålen i verkligheten av sig själv

tränger igenom alla fönstren, så överför

och meddelar dock varje enskilt fönster ljuset

i en mildare form åt nästa fönster, alltefter

fönsters art, och mera inskränkt och försvagat,

alltefter som fönstret står närmare eller längre

bort från solen.

4.   Därav följer att ju närmare de högre och de lägre hierarkierna står Gud, desto mera renas och upplyses de och mottar en allmän klar insikt;

men det följer också att de lägre hierarkierna mottar denna insikt bara så mycket svagare

och avlägsnare.

      Därav följer också att människan, som är

den sista som denna kärleksfulla kontemplation

når fram till när det behagar Gud att ge henne den,

kommer att motta den på sitt eget ofullkomliga

sätt, mycket begränsat och smärtsamt.

      Ty det Guds ljus som ängeln får uppfyller honom

med kärleks klarhet och ljuvlighet, såsom det

passar en ren ande som är förberedd att ta emot

en sådan nåd.

När det emellertid gäller människan som är oren

och svag, är det naturligt att Gud upplyser henne

så som vi har sagt genom att försätta henne

i mörker, plåga och ängslan, just så som solen

gör med det sjuka ögat.

          

      Han uppfyller henne med en passionerad

och smärtfylld kärlek, och detta varav ända till

dessa att kärlekens eld genom sitt renande verkan

har förandligat och fullkomnat henne, så att hon,

liksom änglarna, till slut blir i stånd till en ljuv

förening med detta kärleksfulla nådeinflytande.

       Härom skall vi med Guds hjälp senare tala.

Men i väntan på detta är det i sorger och bedrövelser som hon mottar denna kontemplation

och denna kärleksfulla insikt som vi talar om.

5.   Vad detta uppflammande och dessa kärleksval

beträffar, känner själen dem dock inte alltid.

       Ty i  börja av den andliga reningen ägnar sig

denna gudomliga eld mera åt att torka ut

och förbereda själens trä än åt att upptända det.

Men med tiden, när elden så småningom har

värmt upp själen, känner hon rätt ofta detta

uppflammande och denna kärleksglöd.

        Då nu förståndet här medelst detta mörker

blir alltmer renat, så händer det ibland att den

mystiska och älskande Gudsvisheten samtidigt

som den upptänder viljan också upplyser

och berör den andra själsförmögenheten,

förståndet, och ger detta någon kunskap eller

klarhet om Gud som är så härlig och himmelsk,

att viljan genom denna klarhet flammar upp ien

underbar hänförelse.

 

    Utan att viljan själv gör något slår då den

gudomliga kärlekens eld ut i full låga, så att själen,

tack vare den klara förståelse därav som hon får,

tycker sig förvandlad till en levande eld.

     Därför säger David i en psalm:

"Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst; när jag

begrundade, upptändes en eld i mig"

( Ps. 39:4 ).

6.   Den  gemensama kärleksbrand hos de två

själsförmögenheterna, förståndet och viljan,

som här försiggår är en källa till rikedom

och glädje för själen.

Hon har utan tvivel kommit i beröring med Gudomen

och redan uppnått begynnelsen av den fullkomliga

kärleksföreningen som hon eftersträvar.

        Och därför kan man inte vänta sig en beröring

av denna upphöjda känsla och gudomliga kärlek

förrän man har genomgått många lidanden

och fullgjort största delen av reningen.

        För de lägre graderna däremot, dem som vanligen förekommer, är en sådan rening

inte nödvändig.

7.  Av denna framställning följer, att samtidigt

som viljan av Gud passivt mottar detta andliga

goda kan den mycket väl älska utan att förståndet

begriper det, liksom att förståndet kan begripa

utan att viljan älskar.

         Och då nämligen denna kontemplationens

dunkla natt innefattar både gudomligt ljus

och gudomlig kärlek, så som elden ju innefattar

både ljus och värme, så ligger det ingen

motsägelse i att detta kärleksfulla ljus vid sitt

tillströmmande ibland mera träffar viljan och

        upptänder den med kärlek, under det att det

lämnar förståndet i mörker; och vidare att det

ibland uppfyller förståndet med ljus och kunskap,

        under detat det lämnar viljan i känslotorka.

Det är likadant med elden.

Den kan ge värmeutan att ge sitt ljus, och likaså

kan den ge ljus utan att ge sin värme.

Det är alltsammmans Guds verk.

Han ingjuter sina nådegåvor så som det

behagar honom.