KAPITEL.  11.

VI BÖRJAR ATT FÖRKLARA ANDRA VERSEN

AV DEN FÖRSTA STROFEN.

OCH VI VISAR HUR VINSTEN AV DESSA

SVÅRA PRÖVNINGAR ÄR EN HÄFTIG

KÄRLEK TILL GUD.

1.  Själen ger i dnna vers en förklaring av den

kärlekseld vi talat om, som griper tag i henne

på samma sätt som den materiella elden griper

tag i träet.

      Den upptändes i själen tack vare eden smärtsammakontemplationens natt.

     

      Denna eld liknar en viss mån den eld som inverkar på den sinnliga delen som vi har talat

om.   Men i annat avseende är den helt olik

denna, lika mycket som själen är olik kroppen

och som den andliga delen av själen är olik

den sinnliga.

       Denna kärlekseld upptändes i anden;

det är som själen mitt uppe i sina mörka ångestkval

känner sig träffad av en levande, häftig kärlek

       till Gud.

Samtidigt har hon en vag känsla av att Gud är där,

       Utan att hon likväl fattar något särskilt,

ty förståndet ligger som sagt i mörker.

2.   Han bara känner att hennes ande älskar Gud

djupt och lidelsefullt, ty detta andliga uppflammande skapar en passionerad kärlek.

       Eftersom denna kärlek är ingjuten av Gud är den mera passiv än aktiv, och därför föder

den i själen kärlekens starka passion.

Denna kärlek äger redan i dag något av förening

med Gud, och följaktligen har den i viss mån

också del i föreningens egenskaper; dessa

yttrar sig mera som Guds handlingar än som

själens, de finns på ett passivt sätt inom

henne och hon bara ger sitt samtycke till dem.

     Men värmen, kraften, egenarten och lidelsen

i kärleken eller i flammandet framkallas

utslutande avGuds kärlek, och Gud drar själen

allt mera till sig för att förena henne med sig.

       Denna Guds kärlek finner emellertid själen

så mycket mera förberedd och mottaglig för

möte och förening, som hon har lyckats förkväva,

underkuva och betvinga alla sina böjelser

och frånta dem all njutning av både det

himmelska och det jordiska. 

    

3.   Det är detta som på ett underbart sätt sker

i denna rening så fylld av mörker.

Ty Gud har försatt jälens alla krafter i ett sådant

tillstånd av avvärjning och samling, att de inte

längre kan finna njutning i någonting, även om

de ville.

         Allt detta gör Gud för att lösgöra själens krfater från allting och dra dem till sig, så att hon

får mera kraft och förmåga at ta del i denna

starka kärleksförening med Gud, som han medelst

denna rening redan börjar ge åt henne.

   I detta tillstånd måste själen älska Gud med

alla sina krafter och andliga och sinnliga känslor.

       Men detta skulle inte ha kunnat komma

till stånd om hennes känslor och böjelser hade vänt

sig också till andra föremål.

    Det var därför som David för att få kraft till

denna kärleksförening till Gud sade till honom:

"Min kraft vill jag bevara för dig"
( Ps. 59:10 ),  det vill säga all min förmåga, alla

mina böjelser och alla förmögenheter, och jag

vill inte ge dem varken sysselsättning eller

tillfresställe utanför dig.

4.   Av denna framställning kan man kanske göra

sig en svag ide om intensiteten och kraften hos

denna kärleksglöd i anden, när Gud till denna

koncentrerar själens alla krafter, förmögenheter

och böjelser, både de andliga och de sinnliga.

      Han vill att hon skall bruka alla krafter och

böjelser i fullständig harmoni uteslutande till

denna kärlek och på så sätt i ordets fulla

betydelse hålla det första budet, enligt vilket

allt som människan har och är skall vändas

till denna kärlek och ingenting får uteslutas.

"Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta

och av all din själ och av all din kraft"

( 5 Mos. 6:5 ). 

5.   Själens alla förmögenheter och krafter har

koncenterats i denna kärleksglöd och själen själv

har upphunnits och träffats i var och en av dessa

förmögenheter och gripits av kärlek.

       Hur kommer då ------ kan vi förstå det? -------

dessa krafters rörelser och hela verksamhet att

gestalta sig, när de är träffade och upptända

av denna mäktiga kärlek och när de utan att äga

den och mättas av den i stället ser sig själva

i mörker och tvivel? 

     Naturligtvis blir deras hunger bara större därvid.

 Och liksom de hundar som David talar om,

stryker de omkring i staden, och när de inte kan

mätta en sådan kärlek börjar de tjuta och jämra

sig   ( Ps. 59:15-16 ).

       Ty beröringen av denna kärlek och gudomliga

eld uttorkar andne så, och upptänder så dess begär

att få stilla sin törst, att själen på tusen sätt

gör sig aktiv för att försöka visa för Gud alla sina

önskningar och förhoppningar.

       Det är detta som David så bra uttrycker

i psalmen när han säger:

"Min själ törstar efter dig, men på hur många

sätt längtar inte min kropp efter dig"  ( Ps. 63:2 ).

         Detta betyder genom sina önskningar.

Enligt en annan översättning skulle han ha sagt:

"Min själ törstar efter dig, min själ förgås

för din skull".

6.  Detta är orsaken till att själen i denna vers

säger:  "Av kärleksdrömmar och ångest driven",

hon säger inte:

Av kärleksdröm och ångest driven.

Ty själen älskar i själva verket på tusen sätt,

i sina tankar, i handlingar och i de händelser som

inträffar.

Hennes kärlekslängtan plågar henne ständigt,

vid alla tillfällen och på alla platser; aldrig är hon

riktigt fridfull, utan ständigt upptänd och gripen

av kärlek, såsom den helige Job förklarar

när han säger:

"Liksom hjorten som flämtar efter skugga,

och liksom en dagakarl som får bida efter sin lön,

så har jag fått till arvedel månader av elände,

        och nätter av vedermöda ha blivit min lott.

 

       Så snart jag har lagt mig är min fråga:

"När skall jag då få stå upp?  Och på nytt inväntar

jag aftonen, och jag genomtränges av smärta

ända till mörker"  ( 7:2-4 ).

        Allt blir för trångt och för smått för denna själ;

hon ryms inte inom sig själv, varken himmel

eller jord räcker till för henne längre och hon

genomtränges av smärta ända till mörker,

såsom Job uttrycker sig.

         Andligen och för vårt syfte uppfattat beyder

detta att själen plågas och lider utan trösten

av ett hopp om något ljus eller andligt gott.

      Själens längtan och kärleksplåga är så stor

därför att den har två orsaker.

      För det första det mörker hon befinner sig'

i,, som marterar henne med tvivel och fruktan,

och för det andra den kärlek till Gud som

brinner inom henne, eggar henne genom

sitt kärlessår och strömmar över henne

på ett underbart sätt. 

       

7.  Dessa två sätt att lida under detta tillstånd

skildrar Jesaja mycket fint för oss i orden:

"Min själ trängtar efter dig om natten" ( 26:9 ),

       det vill säga mitt i sitt elände.

Detta ärdet ena sättet att lida som kommer

av den dunkla natten.

       Men profeten tillägger:

"Anden i mig söker dig bittida".

     Detta är det andra sättet att lida, och det

kmmer av de begär och den kärlekslängtan som

plågar ande och hjärta. 

Men mitt i dessa lidanden som beror på mörker

och kärlek känner själen i sitt inre en viss vänlig närvaro och kraft, som alltid följer henne och som

stärker henne.

Och när sedan tyngden av det plågsamma mökret

åter fösvinner, så känner sig själen ofta ensam,

tom och svag.

    

Och orsaken är att själens energi och kraft blev

henne given utan hennes medverkan av den

dunkla, genomträngande kärlekselden; men när

nu denna kärlekseld upphör, så försvinner

smatidigt me dmörkret också kärlekens kraft

och glöd ur själen.