KAPITEL.  13.

ANDRA UNDERBARA VERKNINGAR SOM

KONTEMPLATIONENS DUNKLA NATT

FRAMBRINGAR I SJÄLEN.

1.   I detta uppflammande i själen kan vi redan finna

några av de livgivande verkningar som kontemplationens dunkla natt nu börjar skap i själen.

         Ty mitti detta mörker upplyses själen ibland

och "ljuset lyser i mörkret"  ( Joh. 1:5 ).

Denna mystiska förståelse meddelas till förståndet,

under det att viljan stannar kvar i sin känslotorka,

        jag menar att den inte just då frambringar

några akter av kärlek.

Men viljan befinner sig likväl i en så fin och ljuvlig

ro o ch enfald att man inte vet hur man skall

beskriva den, ty man upplever hela tiden en känsla

av Guds närhet, än på det ena sättet,

än på det andra.

2.  Som vi har sagt beröres ibland båda själskrafterna samtidigt, och då upptändes kärlekselden plötsligt och brinner innerligt

och starkt.

Dessa båda själskrafter, förståndet och viljan,

förenar sig som vi redan har sagt ibland på ett

sätt som är desto mera fullkomligt och upphöjt

som förståndets rening är mera fullständig.

Men innan man uppnår detta stadium är det vanligare att man får känna inverkan av ett uppflammande i viljan, än att man känner gåvan av en fullkomlig förståelse i förståndet.

3.   Här reser sig emellertid ett tvivel.

Eftersom dessa två själskrafter renas på en gång,

varför känner då viljan i början uppflammandet

och den renande kontemplationens kärlek

vanligen oftare än förståndet erfar någon

förståelse därav? 

       Till detta svaras att den passiva kärleken

inte berör viljan direkt, eftersom viljan är fri;

uppflammandet av kärleken är snarare em

kärlekens passiva lidelse än en fri viljeakt.

        Ty denna kärleksglöd sårar själen i hennes

innersta väsen och uppeggar därefter själens

känslor på ett sådant sätt att hon förhåller sig passiv.

Därför kan man snarare kalla detta kärlekens

uppflammande för en passiv kärlek, än för en

fri viljeakt.

Ty det går inte att tala om en viljeakt annat än

i den mån den är fri..

Eftersom dessa l idelser och känslor har sitt säte

i viljan, säger man att om själen låter sig ryckas

med av en lidelse, så gör viljan det likaså.

Och så förhåller det sig verkligen.

Ty det är på det sättet som viljan blir bunden

och ofri, så att lidelsens drivkraft kan överväldiga

den.

Och så kann vi säga att denna kärleksglöd ligger

i viljan och eggar viljan till begär.

Därför kallar man denna process snarare en kärlekslidelse, en passiv kärlek, än en fri viljeakt.

      Men eftersom förståndets mottaglighet inte

kan uppta en ren kunskap annat än när förståndet

är utblottat och förhåller sig passivt ------ och detta sker bara när det har renats ------ så erfar själen dessförinnan mindre ofta någon inverkan

av förståelse än av kärlekslidelse.

Det är för övrigt inte nödvändigt att viljan är lika

renad som förståndet, ty viljans lidelser hälper

själen att känna kärlekens häftiga längtan.

4.  Den kärleksglöd och kärlekstörst som här

framkallas av den Helige Ande är alldeles olik den som vi talade om när vi behandlade den sinnliga

människan i Sinnenas natt.

     Även om sinnena naturligtvis tar någon del i

denna kärleksglöd, eftersom också de dras in i

andnes vedermödor, så upplever man dock denna

kärlekstörst väsentligen i den högre delen av

själen, det vill säga i anden.

        Anden känner och förstår så väl vad den

upplever, såväl som avsaknaden av det goda den begär, att sinnenas alla plågor tyckes den vara ett

intet, trots att plågorna nu är ojämnförligt mycket större än under den första natten, Sinnenas natt.

        Ty anden känner i sitt innersta väsen frånvaron

avv ett mycket stort gott, som ingenting

fförmår ersätta.

5.  Det är lämpligt att på detta ställe påpeka att

om man så här i början av  Andens natt inte

får uppleva detta kärlekens uppflammande,

därför att kärlekens eld ännu inte har börjat verka,

så ger Gud genast i dess ställe en så innerlig

uppskattande kärlek, att den värsta av alla

prövningar som själen i denna natt måste undergå och lida, det blir då den förlamande tanken att

hon har förlorat Gud och har förkastats av honom.

Och d ärför kan vi alltid säga att själen redan

från början av denna dunkla natt upplever

en stark kärleksvånda, och att denna kärlek

än är en uppskattande kärlek, än en

uppflammande kärlek.

Därav förstår man att det allra värsta lidande

för henne i dessa prövningar, det är denna fruktan

som vi talar om.

       Om hon i detta läge bara kunde vara säker på

att inte allt är förlorat och slut, utan at allt

som händer henne är det bästa som kan ske,

vilket det verkligen är, och att Gud inte är ond på

henne, så skulle hon inte längre bry sig om alla

dessa lidanden.

Tvärtom skulle hon gjädja sig åt tanken att de hjälper henne att leva till Guds ära.

        Hon har en så djup uppskattande kärlek till

Gud, fastän hon inte märker det och inte känner den, att hon inte bara är beredd att uthärda

dessa lidanden, utan att hennes högsta glädje

skulle vara att många gånger om få lida döden

för att behaga honom.

Men när då till denna uppskattande kärlek som

hon redan har ytterligare tillkommer den

kärlekslåga som förtär henne, då blir hon vanligen

som förvandlad genom den kraft, det mod

och den häftiga längtan efter Gud som uppfyller

henne.

Kärlekens stora djärvhet ges henne, hon blir orädd,

inga hinder avskräcker henne,  inga mänskliga hänsyn.

Hon hänföres ochberusas av kärlek och brinner

av iver och hejdar sig knappt för att besinna vad

hon gör, och hon skulle kunna utföra de

egendomligaste och ovanligaste saker för att

finna honom som hon älskar.

6.   Det är därför som Maria Magdalena trots att hon är av god familj inte alls bekymrar sig om de många

förnäma personer som är församlade vid

fariseens middagsbord.

Inte heller tänker hon på att tillfället inte verkar

och inte är lämpligt valt för att sätta sig och gråta

och utbrist ai höga snyftningar mitt ibland

bordsgästerna.

Hon drömmer inte ens om att skjuta upp det hela

en timme eller att invänta ett annat tillfälle.

Hennes enda tanke är attkomma fram till Honom

        som har sårat och upptänt hennes hjärta

( Joh. 12:3 ).

Vilken berusning och djärvhet i denna kärlek!

     Hon vet att hennes Älskades kropp vilar

i en grav och att ingången till graven är stängd

med en tung förseglad sten, hon vet att soldater

går på vakt för att inte kroppen skall föras

bort av lärljungarna.

Men intet av allt detta hindrar henne från att före

morgongryningen bege sig till denna grav med

välluktande salvor för att balsamera denna kropp

( Joh. 20:1 ).

7.  I kärlekens berusning och ångest frågar hon

den som tar trädgårdsmästaren på platsen,

omhan har tagit bort kroppen och var han har lagt

den, så att hon kan få bära bort den

( Joh. 20:15 ).

Hon besinnar inte hur oförnuftig dena fråga är

och oklok.

Ty det är klart att om trädgårdsmästaren hade

tagit bort kroppen så skulle han inte tala om

det för henne, och ännu mindre låta henne

bära bort den.

Men när kärleken är stark och häftig, så har den

det särdraget att den tror allt vara möjligt och tror

att alla andra tänker och handalr på samma sätt.

        Kärlekn tror inte att någon kan sysselsätta

sig med annat eller söka något annat än det som

dn själv söker och älskar, och att alla andra

är gripna av samma tanke.

         Därför gick också Bruden i Höga Visan ut

och sökte efter sin Älskade på gator och torg,

och i den  tron att alla de andra också sökte efter

honom besvor hon dem att om de fann honom

säga til  honnom att hon var sjuk av kärlek

( 5:8 ).

Lika stark var Maria Magdalenas kärlek.

Hon tänkte att omm trädgårdsmästaren bara

sade var han hade lagt kroppen, så skulle

hon gå och hämta den trots alla förbud.

8.   Av samma slag är ångesten och längtan

hos den kärlek som själen alltmer börjar känna

när hon har kommit ett stycke på väg in i den andliga reningen.

Honn stiger upp mitt i natten, det vill säga i det

renande mörkret, och handlar enligt viljans

känslor.

Som en lejoninna eller en björnhona häftigt

och ängsligt söker efter sina ungar som någon

hartagit ifrån dem och som de inte kan finna,

så söker dena av kärlek sårade själ sin Gud.

Eftersom hon befinner sig i mörker känner hon sig

skild från honom, och ändå är hon nära att förgås

av kärlek till honom.

Detta är den våkdsamma kärleken, och i den

kan människan inte leva under någon längre tid.

       Ty antingen uppnår hon vad hon längtar

efter, eller också dör hon.

Vi har ett exempel härpå i Rakel, som i sin

längtan efter att få barn sade till Jakob:

"Skaffa mig barn, eljest dör jag "  ( 1 Mos. 30:1 ).

9.  Här måste man förundra sig över att själen,

som ju känner sig så eländig och ovärdig Gud

i detta renande mörker, ändå har så mycket mod och kraft att hon vågar sträva efter förening

med Gud. 

Skälet är att kärleken så småningom ger henne

nya krafter till att verkligen älska, och en

utmärkande egenskap för kärleken är dess

strävan efter förening och förbindelse, efter

likställdhet och likhet med det älskade förmålet

för att fullkomna sig i själva kärlekens goda.

Och emedan denna själ ännu inte har nått fram

till förening, så känner hon hunger och törst

efter vad som fattas henne, nämligen efter föreningen.

De krafter som kärleken redan har givit åt viljan

och som har upptänt den, de gör därför denna

vilja djärv och stark, fastän förståndet som

befinner sig i mörkret och utan ljus känner sig

oärdigt och eländigt.

10.   Jag vill inte underlåta att här uppmärksamma

orsaken till detta gudomliga ljus, somju alltid

är ett ljus för själen, inte upplyser henne genast

när det strömmar in såsom det senare gör,

utan i stället som sagt skapar mörker och sorg

inom henne.

Vi har redan delvis talat om detta.

Men jag måste här särskilt framhäva följande punkt.

        Det mörker och de andra lidanden som drabbar

själen när det gudomliga ljuset  tränger in i henne

kommer inte från ljuset utan från själen själv,

och det är ljuset som avslöjar det.

         Själen upplysesalltså genast av det

gudomliga ljuset.

Men först i början kan hon med ljusets hjälp inte se

något annat än vad som närmast berör henne,

eller rättare, vad somfinns inom henne själv,

och det är just hennes eget mörker och elände som

hon genom Guds förbarmande upptäcker.

Ty tidigare kunde honn inte se detta, eftersom

det gudomliga ljuset inte fanns inom henne.

      Detta är orsaken till att honn i början bara

känner mörker och sorg.

      Men när hon väl en gång har renats genom

kunskapen om och kkänslan av sitt eget elände,

då får hon upp ögonen för fördelarna med det

gudomliga ljuset.

Ty när allt mörker och alla ofullkomligheter väl

har jagats ut och försvinnit ur själen, då börjar

hon märka den nytta och de stora fördelar

som kommer henne till del i denna

kontemplationens lycksaliga natt.

11.    Av vad vi har sagt framgår vilken stor nåd

Gud här bevisar själen, när han renar henne i

dessa svåra prövningar och botar henne med dessa

bittra bedrövelser.

Han renar både den sinnliga och den andliga delen

från alla de böjelser och ofullkomliga vanor som

själen dittills haft, både ifråga om det timliga och det naturliga,  det sinnliga och det andliga.

      Detta sker därigenom att Gud leder de inre

själskrafterna in i mörker och utblottar själen

på allt; han låter hennes sinnliga och andliga

känslor genomgå ångest och känslotorka;

och dessa resultat skulle själen själv aldrig ha

kunnat åstadkomma, såsom vi snart skall se.

      Med ett ord, Gud lösgör henne allt mer och mer

i naturligt hänseende från allt som inte är han själv,

så att hon utblottad och avklädd sin gamla

människa skall kunna iklädas en ny.

Det är så som själens ungdom förnyas liksom örnens

( Ps. 103:5 ), och därefter är hon till lkihet med Gud

( Ef. 4:24 ).

Denna förvandling är ingenting annat än en upplysning av förståndet med övernaturligt ljus,

så att det mänskliga förståndet förenas med Gud

och blir ett gudomligt förstånd.

På samma sätt upptändes också viljan av gudomlig

kärlek och blir gudomlig, den älskar bara på

ett gudomlgt sätt och är ett med en gudomliga

viljan och den gudomliga kärleken.

Det är på samma sätt med minnet, känslorna

och böjelserna, de ändras och förvandlas

i enlighet me dGud och värdigt Gud.

      Och därför har denna sjääl redan nu blivit en

himmelssjäl, himmelsk ochmer gudomlig

än mänsklig.

Alla dessa förvandlingar som vi har berättat om, 

dem utför Gud och förverkligar medelst denna

natt i själen, därigenom att han upplyser henne

på et gudomligt sätt och upptänder i henne

en längtan efter att få äga Gud allena och ingenting

annat.  

Det är sålunda med all rätt som själen genast

tillägger den tredje versen av strofen: 

                          O LYCKLIGA LOTT!