ANDLIG SÅNG.   NITTONDE STROFEN.

DÄR GAV HAN MIG SITT HJÄRTA

DÄR LÄRDE HAN MIG ETT LJUVLIGT VETANDE,

OCH JAG, JAG GAV ÅT HONOM  VERKLIGEN

ALLT SOM ÄR MITT, UTAN ATT BEHÅLLA

NÅGOT FÖR MIG SJÄLV,

DÄR LOVADE JAG HONOM ATT BLI HANS BRUD.

FÖRKLARING

1.   I denna strof berättar Bruden hur de två parterna, alltså Gud och hon, ömsesidigt har givit sig åt varandra i den andliga trolovningen.

Hon berättar att i denna kärlekens innersta vinkällare blev det en förening genom ett utbyte:

      Gud har givit sig åt henne genom att fritt ge henne sitt hjärtats kärlek, och genom att lära känna henne sin vishet och sina hemligheter;

           hon å sin sida har givit sig åt honom,

utan att behålla någonting varken för sig själv

eller för någon annan, genom att förklara

      att hon är hans för all framtid.

Hon säger alltså denna versrad:

               DÄR GAV HAN MIG SITT HJÄRTA.

2.   Att ge någon sitt hjärta, det är att ge honom sin kärlek och sin vänskap; det är dessutom att avslöja för honom sina hemligheter som för en vän.

Genom dessa ord:

"Där gav han mig sitt hjärta", kungör själen att Gud

har givit henne sin kärlek och delgivit henne

sina hemligheter, ty det är detta som Gud gör med själen i detta tillstånd.

Men Herren gör vidare det som själen säger i följande versrad:

    

     DÅ LÄRDE HAN MIG ETT LJUVLIGT VETANDE.   

3.   Det ljuvliga vetande som själen har fått lära sig, som hon säger, det är den mystiska teologin,

eller ett hemligt vetande om Gud; andliga människor kallar det kontemplation;

       och kontemplation är helt uppfylld av ljuvlighet, ty det är ett vetande som framskapas av kärleken:

     endast kärleken är själens mästare, och den

gör allting ljuvligt och behagligt.

Alltifrån det att Gud delger själen detta vetande

och denna kunskap i den kärlek varigenom han själv meddelar sig med själen, så är hon uppfylld

          av ljuvlighet för förståndet, eftersom det

är ett vetande som berör förståndet;

själen är också uppfylld av ljuvlighet för viljan,

             därför att den försiggår i kärleken,

som ju beror av viljan.

Och därför tillägger själen:

       OCH JAG, JAG GAV ÅT HONOM VERKLIGEN

ALLT SOM ÄR MITT, UTAN ATT BEHÅLLA NÅGOT

    FÖR MIG SJÄLV. 

4.   Tack vare denna underbara gudomliga dryck har själen som vi sagt berusats av Gud, och har av egen fri vilja och i stor hänryckning givit sig helt

och hållet åt Gud.

Hennes önskan har varit att fullständigt tillhöra honom, och att aldrig tillåta något inom sig själv som kunde misshaga honom.

I den föreningen har Gud skapat denna renhet

och fullkomning inom henne som var nödvändiga

för detta ändamål.

Genom att förvandla henne i honom själv har han gjort henne helt till sin egen och renat henne från allt sådant som stod i vägen för föreningen

med honom.

Och det är därför som det inte längre är bara genom sin vilja, utan också genom sina handlingar, som själen ger sig åt Gud, verkligen och helt och hållet, utan något förbehåll, såväl som Gud fritt

har givit sig åt henne.

På det sättet har dessa två viljor, Guds och själens,

inbördes gengäldat varandra; de har ömsesidigt givit sig åt varandra; de är tillfredsställda med

varandra; och därför kommer de inte heller

        att svika varandra i något avseende,

på grund av den trohet och beslutsamhet som deras trolovning innebär.

Och detta får själen att ytterligare säga:

    DÄR LOVADE JAG HONOM ATT BLI HANS BRUD.

5.   Bruden riktar hela sin kärlek, sin omtanke

och alla sina handlingar enbart till sin Brudgum.

Likadant är det med själen i detta tillstånd.

Viljans varma känslor, förståndets tankar, all hennes omtanke och hennes handlingar, hennes själsförmögenheter, med ett ord, allt inom henne riktas till Gud, därför att hon är liksom gudomlig,

      gudomligjord; och därför har hon inte längre ens någon första inre rörelse emot det som hon tror

är Guds vilja.

En ofullkomlig själ känner ofta en snabb liten dragning till det onda eller till någon ofullkomlighet,

åtminstone i en första spontan inte rörelse, hos förståndet, viljan, minnet och begären.

Men däremot får en själ som har uppnått det tillstånd vi här talar om så mycket hjälp av Gud,

och är så starkt förankrad i honom, och har

       omvänt sig så fullkomligt till det goda,

att hennes förstånd, vilja, minne och begär har blivit vana att helt naturligt föra och leda henne till Gud.

Och det är detta som David mycket fint förklarar för oss, när han talar om en själ i detta tillstånd och säger:

"Skulle min själ måhända icke ha underkastat

sig Gud?

Jo, ty från honom kommer min frälsning; han är min Gud och min frälsare, min borg; jag skall ej

vackla mer" ( Ps. 62:2-3 ).

När han kallar Gud sin borg, så vill han säga att hans själ nu är förborgad i Gud och förenad med honom, så som vi här har förklarat, och därför behöver hon hädanefter inte längre frukta för den minsta inre rörelse i sina själsförmögenheter

som skulle vara riktad emot Gud.

ANDLIG SÅNG.  TJUGONDE STROFEN. DEL. 1.

MIN SJÄL BRUKAR JAG

LIKSOM ALLA MINA SKATTER TILL HANS TJÄNST

NUMERA HAR JAG INGEN HJORD,

OM INTE HELLER NÅGOT ANNAT ÅLIGGANDE:

MIN ENDA SYSSELSÄTTNING ÄR ATT ÄLSKA

FÖRKLARING.

1.   I föregående strof sade själen, eller rättare Bruden, att hon helt och hållet har givit sig åt Brudgummen, utan att behålla någonting för sig själv; i den här strofen visar hon på vilket sätt

hon håller sitt löfte.

Hädanefter brukas hennes kropp och hennes själ,

alla själsförmögenheter och all hennes förmåga

inte längre till sådant som angår henne själv, utan till vad som rör hennes Brudgums tjänst.

Hon söker alltså inte längre sin egen fördel eller sina egna smakriktningar, hon ägnar sig alltså inte längre åt någonting annat än Gud; hon har inte längre några förbindelser med vad som är 

        främmande för Gud eller som står i motsättning till honom.

Till och med i hennes förbindelser med Gud förvandlas allting till bara kärlek.

Hon har totalt förändrat sitt gamla sätt att vara;

hon ägnar sig bara åt att älska, så som vi nu

skall förklara.

                  MIN SJÄL BRUKAR JAG.

2.  Genom detta uttryck erinrar själen om den gåva

av sig själv som hon har givit åt den Älskade

i denna kärleksförening.

Det är därigenom som hon har invigt och helgat sig själv med alla sina själsförmögenheter, det vill säga sitt förstånd, sin vilja och sitt minne, till den Älskades tjänst; hon brukar sitt förstånd till

        att förstå vad som betyder mest för Guds ära

och till att fullgöra det, hon brukar sin vilja till att älska allt som behagar Gud och till att för att visa

            honom sin kärlek.

Och slutligen, hon brukar sitt minne endast till

att söka vad som kan bidra till Guds ära och vad som mest kan behaga honom.

Detta är innehållet i vad hon säger:

  LIKSOM ALLA MINA SKATTER TILL HANS TJÄNST.

3.   Med detta uttryck menar själen allt som tillhör

den kännande delen inom henne, och hon förklarar

att den likaså är helgad åt Guds tjänst, såväl som den förnuftiga eller andliga delen, som vi har talat

      om i föregående versrad.

Med den kännande delen avser hon kroppen med alla dess sinnen och dess inre och yttre krafter.

Hon anger dessutom, som vi har sagt, sin naturliga och förnuftiga förmåga, nämligen de fyra passionerna, de naturliga och andliga begären, såväl som alla de övriga gåvor som själen redan

         har helgat åt Brudgummens tjänst.

Ty kroppen ägnar sig numera endast åt sådant som rör Gud; de inre och de yttre sinnena, dem styr

och leder själen i enlighet med Gud och låter deras

        handlingar löpa samman i riktning mot honom.

Vad hennes fyra passioner beträffar, så är de

också upptagna av Gud.

Själen har all sin glädje och allt sitt hopp bara i honom; hon fruktar bara honom, hon blir ledsen bara för hans skull.

Alla hennes begär och alla hennes bekymmer är bara ägnade honom.

4.   Med ett ord, alla hennes skatter är till grad riktade mot honom, att till och med de första spontana rörelserna hos var och en av dem dras

till att handla i Gud och för Gud utan att hon ens lägger märke till det; förståndet, viljan

och minnet riktar sig omedelbart till honom;

       känslorna, alla sinnena, önskningarna

och förmågorna, hoppet och glädjen,

allting lutar instiktivt till honom, och detta

          fastän själen själv, det upprepar jag,

inte ens lägger märke till att hon handlar

för honom.

Därför handlar denna själ så ofta för Gud, ägnar sig åt Gud och åt hans ära alldeles utan att tänka på det eller ens veta om det; hon är helt enkelt så van

vid det, att hon inte längre behöver den

         uppmärksamhet och den nit, eller de glödande

försäkringar, som hon förr alltid brukade låta föregå sina handlingar.

Alla hennes skatter brukas alltså nu till Guds tjänst så som vi här har visat, och hon åtnjuter naturligtvis

också den nåd som följande versrad talar om:

       NUMERA HAR JAG INGEN HJORD.

5.   Dessa ord betyder:   Jag följer inte längre min egen smak eller mina egna önskningar.

Jag har förlagt dem till Gud och givit dem åt honom;

min själ underhåller dem inte längre och bevarar dem inte längre för sig själv.

Och hon nöjer sig inte med att säga att hon inte har någon hjord, utan hon tillägger:

     OCH INTE HELLER NÅGOT ANNAT ÅLIGGANDE. 

6.  Själen uppfyller många onödiga åligganden innan hon når fram till att fullständigt ge sig själv och alla sina skatter åt den Älskade.

Ty man kan verkligen säga, att alla de ofullkomliga vanor som hon hade, de var liksom lika många

åligganden som hon fullgjorde, och de rörde sig om hennes ord, hennes tankar eller handlingar;

      hon var van att betjäna sig av dem på ett sätt

som inte överensstämde med fullkomligheten.  

Ty i själva verket har själen alltid något lastbart åliggande som hon aldrig lyckas övervinna, så länge hon inte använder alla sina skatter till att tjäna Gud;

        ty först då, det vill jag upprepa, är alla hennes ord, tankar och verk av Gud; hennes åliggande är inte längre att knota, hennes tal är oklanderligt

och det finns inte längre några ofullkomligheter

       inom hennes själskrafter.

Hon säger alltså:  Jag bryr mig inte om, jag sysslar inte längre med några tidsfördriv eller med några

fåfängligheter av denna världen;

    MIN ENDA SYSSELSÄTTNING ÄR ATT ÄLSKA. 

7.   Detta är betydelsen av dessa ord:

Alla mina själskrafter och all förmåga hos min själs och min kropps skatter, som jag tidigare i någon

            mån ägnade åt onödiga ting, dem använder jag numera till att utöva kärlek.

Det är det som David säger:

"Jag skall bevara min kraft åt dig"  ( Ps. 59:10 ).

Det vill säga: alla krafter i min själ och i min kropp får liv av kärleken; allt vad jag gör gör jag av kärlek;

allt vad jag lider jag av kärlek.

8.   Låt oss lägga märke till att när själen har nått detta tillstånd, så skapar allt som hon genom sin andliga del eller sin kännande del fullgör, hennes handlingar såväl som alla slags lidanden, med ett ord allting inom henne skapar hela tiden fram en

         ännu större kärlek till Gud och en ännu

större glädje i honom.

Själva bönen och hennes personliga förbindelser med Gud, varvid hon brukade hänge sig åt andra betraktelser eller metoder, har nu helt och hållet

blivit till ett utövande av kärlek.

Och därför kan hon, antingen hon ägnar sig åt det timliga eller det andliga, alltid säga att det andra hon numera gör, det är att älska.

9.   Ett lyckligt liv och ett lyckligt tillstånd!

Och lycklig är den själ som når dit!

Där är allting kärlekens väsen samt trolovningens glädje och lycka för henne.

Bruden kan i all sanning som hon i Höga Visan formar såhär:

"Alla slags ädla frukter, både nya och gamla,

har jag förvarat åt dig"  ( Höga V. 7:13 ).

Med andra ord, o min Älskade, allt som är bittert

och svårt, det tar jag emot av kärlek till dig,

och allt som är lätt och ljuvt, det vill jag att du

skall ha.

Meningen med denna versrad skulle alltså vara

denna:  I detta tillstånd av andlig trolovning lever

själen vanligtvis i kärleksförening med Gud;

hennes kärleksfulla vilja står vanligen och för det

mesta under Guds inflytande.

FÖRKLARANDE NOT TILL DEN FÖLJANDE

STROFEN.

1.  Denna själ har verkligen gått förlorad för alla ting i världen och bara blivit vunnen för kärleken, och hon använder inte längre sin ande för något annat.

Därför är det så att hon drar sig tillbaka från sådant

som betyder aktivt liv och yttre handlingar, för att verkligen kunn ägna sig åt "detta enda",

det som enligt Brudgummens ord

"är det enda nödvändiga", det vill säga det

uppmärksamma och ständiga utövandet av kärleken i Gud ( Luk. 10:42 ).

Det är detta som Brudgummen uppskattar och väderar allra mest, så mycket att han förebrådde Marta när hon ville föra bort Maria från hennes

plats vid hans fötter, för at istället utföra aktiva 

          sysslor till hans tjänst.

Marta trodde at det var hon som gjorde allting,

och att Maria inte gjorde någonting, bara för att

hon satt där och gladde sig åt vår Herre; under det att det i själva verket vartvvärtom, eftersom det inte finns något finare och nödvändigare verk än at älska.

Likaså sker det i Höga Visan ( 5:5 ) att Brudgummen

försvarar sin Älskade, när han besvär alla skapade varelser i världen ( här betecknade som Jerusalems döttrar ) att inte hindra Bruden från kärlekens andliga sömn, och "att inte väcka henne" eller öppna hennes ögon för något annat,

    "förrän hon själv så vill".

2.  Och här bör vi lägga märke till, att så länge som själen inte har uppnått dett atillstånd av kärleksförening är det riktigt och rätt att hon utövar kärlek såväl i det aktiva livet som i det kontemplativa livet; men så snart som hon har

           nått fram till föreningen, är det inte längre lämpligt att hon ägnar sig åt andra verk och yttre 

              handlingar, som på någon enda punkt

skulle kunna hindra den där kärleksfulla uppmärksamheten i Gud, även om de skulle

         bidra aldrig så mycket till att tjäna honom.

Därför är aldrig så litet av enna rena kärlek dyrbarare i Herrens ögon och för själen själv,

och medför större nytta för Kyrkan, än någonsin

alla de andra verken sammantagna, hur mycket

det än kan se ut som om själen inte uträttade någonting. 

Och det är genom detta som vi kan förstå Maria Magdalenas handlande senare i livet; fastän hon genom sin förkunnelse gjorde stor nytta,

och i fortsättningen skulle ha blivit ännu framgångsrikare däri, så drog hon besjälad av sin 

          stora längtan efter att beaga sin Brudgum och vara till nytta för Kyrkan ut i öknen och dolde sig 

              där i trettio år, för att verkligen kunna

få hänge sig åt denna rena kärlek, ty hon ansåg

att om hon gjorde detta, så skulle hon i alla avseenden vinna åtskilligt mycket mera:

          ty så mycket betyder, så mycket gagnar den Kyrkan, en aldrig så liten del av en sådan ren kärlek!

3.  Följaktligen, när en själ har någon  grad avdenna ensamhetens kärlek, så vore det att göra en icke ringa skada för henne och  för Kyrkan, om man

       försökte, om också bara en kort tid, att sysselsätta henne i yttre eller aktiva angelägenheter, även om dessa vore mycket betydelsefulla.

Ty om Gud själv besvär oss att ingen skall väcka henne ur hennes kärlekssömn, vem skall då våga göra detta utan att få förebråelser?

Och ytterst är  ju denna kärlek det ändamål som vi har blivit skapade för.

Må alltså de människor som är mycket aktiva

och som tänker att de vill omfatta hela världen med sin förkunnelse och sina yttre evrk, må de riktigt noga betänka att de skulle göra mycket mera

nytta för kyrkan, och de skulle lyckas behaga

         Gud mycket mera ( även bortsett fråån det goda exempel de skulle ge), om de tillbringade åtminstone hälften av sin tid med att vara hos

             Gud i bön, och detta även om de inte skulle ha nått upp till en så upphöjd bön som den talar om.

Då skulle de säkerligen uträtta mera och med mindre ansträngning, mera med ett enda verk än med tusen, och detta genom de andliga krafter som de därvid förvärvat; i annat fall inskränker sig

        allting till ett fåfängt hamrande och till att uträtta nästan ingenting, och ibland verkligen

              ingenting, ja, ibland gör de rentav skada.

Måtte Gud förhindra att jordens salt börjar mista

sin sälta, därför att även om det nog kan tyckas frambringa en viss god effekt, utifrån sett,

         så är det i alla fall i sin substans ingenting värt, eftersom det ärvisst och säkert att de

      goda verken inte kan utföras annat än i

Guds kraft.

4.   O, så mycket man skulle kunna skriva om

detta ämne!

Men detta är inte rätt plats.

Jag har förutskickat detta som förklaring till den följande strofen, eftersom själen just i den värjer

sig och svarar dem som angriper hennes heliga sysslolöshet, och som vill att allt skall vara

       aktivitet, att allt skall lya utåt och tillfredställa folks blickar.

Dessa människor förstår inte den källa varur vattnet springer upp, och inte heller den hemliga rot varur alla frukter utvecklas.

Strofen lyder alltså såhär: