ANDLIG SÅNG.  TRETTIOFEMTE STROFEN.

I ENSAMHET HON LEVDE,

I ENSAMHET REDDE HON SITT BO,

I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE

ENSAM HENNES ÄLSKADES,

SJÄLV I SIN ENSAMHET SÅRAD AV KÄRLEKEN.

FÖRKLARING.

1.  Brudgummen fortsätter sin framställning

och visar den tillfredsställelse han känner när han ser den ensamhet som själen befann sig i före denna förening, och den ensamhet som hon nu 

        befinner sig i, i förhållande till mödor,

prövningar och svårigheter; och eftersom hon i sin Älskade har inrättat en boning full av frid och glädje, så är hon främmande för alla skapade ting  och befriad från deras oordning.

Brudgummen visar också sin glädje över att denna själens ensamhet har varit den väg som hon har följt för att verkligen få bli ledd och styrd av den

      Älskade.

Detta kunde inte förverkligas tidigare, ty hon hade inte rett sitt bo i ensamheten, det vill säga

att hon hade ännu inte tillägnat sig den fullkomliga

     vana och dygd som ensamheten är; men numera

har hon letts fram till detta och av Guds Ande

inriktats på de gudomliga tingen.

Han förklarar att det är han som inte bara leder henne in i denna ensamhet, utan att det också

är han ensam som styr henne och att han står i 

      förbindelse med henne utan änglarnas förmedling och utan människors, utan syner

         eller uppenbarelser.

Han har fattat kärlek till henne, så som hon till honom.

Han är sårad av den kärlek som hon visar honom

i denna ensamhet, såväl som av den andliga frihet som denna ensamhet ger henne, ty han hyser

       en djup kärlek till ensamhet.

Därför säger han också:

       I ENSAMHET HON LEVDE.

2.  Vår lilla turturduva, alltså själen, levde ju i ensamhet innan hon fann den Älskade i detta tillstånd av förening, ty en själ som längtar efter Gud finner ingen glädje i ngot sällskap;

       allt umgänge är närmast en börda för henne;

med ett ord, allting orsakar henne bara en ännu

          djupare ensamhet, ända till dess att hon

finner sin Älskade.

         I ENSAMHET REDDE HON SITT BO.

3.   Den ensamhet som själen tidigare levde i bestod i att av kärlek till Brudgummens försaka allt denna

världens goda, så som vi har berättat om turturduvan, och att arbeta på sin fullkomning,

        att vinna denna fullständiga ensamhet där hon

förenas med Ordet, och följaktligen också vinner

            all vederkvickelse och fullkomlig vila;

denna nåd betecknas här med det bo som det talas om, symbolen för vila och frid.

Den ensamhet som själen tidigare levde i och som hon övade sig i under prövningar och ångest

      därför att hon alltjämt var ofullkomlig,

den ensamheten har nu blivit till hennes vila

         och vederkvickelse, därför att hon nu i Gud har förvärvat den på ett fullkomligt vis.

Och detta är den inre meningen med Davids ord:

       "Ty sparven har funnit ett hus och svalan

ett bo åt sig, där hon kan lägga sina ungar"

( Ps. 84:4 ).

Själen inrättar sin boning i Gud, där hon finner

tillfredsställelse för sina begär och sina krafter.

          I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE.

4.  Och detta är det som Brudgummen här vill säga.

I denna ensamhet, där själen är frigjord från allt skapat och ensam med Gud, är det han som leder och styr henne och lyfter henne upp til det

         himmelska tingen.

Han lyfter hennes förstånd till de gudomliga kunskaperna, detta förstånd som numera  lever i ensamhet och skild från alla motsatta och främmande kunskaper.

Han sätter på ett fritt sätt hennes vilja i rörelse mot Guds kärlek, ty henne vilja lever numera i ensamhet den också, och är befriad från alla

andra känslor.

Han fyller hennes minne med gudomliga kunskaper,

ty det lever likaså i ensamhet och avskilt från alla

andra tankar och föreställningar.

Alltsedan själen på så sätt har renat sina själsförmögenheter och tömt dem på alla lägre ting och på alla anspråk på de högre tingen, och när han sålunda har lämnat dem i fullständig ensamhet,

så uppfyller Gud omedelbart hennes krafter 

       och själsförmögenheter med sådant som är osynligt och gudomligt.

Det är Gud som är hennes ledare i denna ensamhet.

Det är detta som den helige Paulus säger när han talar om de människor som är fullkomliga:

"De drivs av Guds Ande"  ( Rom. 8:14 ).

Det vill med andra ord säga:

I ENSAMHETEN BELEDSAGADE HENNE

          ENSAM HENNES ÄLSKADE.

5.  Han vill säga att han inte bara leder själen i hennes ensamhet, utan också att det han själv somm ensam handlar i henne utan hjälp av någon mellanhand;

den särskilt utmärkande egenskapen hos själens förening med Gid i det andliga äktenskapet,

       det är att Gudhandlar i henne och meddelar sig

med henne genom sig själv ensam, utan medhjälp av änglarna som förut och utan medhjälp

           av de naturliga själsförmögenheterna.

De yttre och de inre sinnena, alla skapade varelser

tillsammans gäller att biträda Gud, när han ger de underbara nådebevis av övernaturligt slag som tillhör det andliga äktenskapets tillstånd.

Ty dessa nådebevis överstiger all själens duglighet, alla hennes handlingar och ansträngningar;

Gud ensam skapar fram dem i henne.

Orsaken till dem är at han finner henne ensam,

som vi har sagt; och därför vill han inte heller ge henne förmågan att utnyttja något annat sällskap än honom själv, och inte heller låta henne lita på någon annan än honom själv.

Likaså är det rätt att den själ som har lämnat allt,

har gått förbi alla förmedlare och lyfter sig upp

över allt detta för att nå fram till Gud, för den själen

skal Gud själv vara ledaren och medlet som hon

brukar för att få njuta av honom själv.

Då själen har höjt sig upp alla ting och lever i ensamhet, ovan alla ting, då tjänar henne alla

till nytta och är henne inte till någon som helst hjälp

för att komma högre.

Endast Ordet, hennes Brudgum, kan hjälpa henne.

Han är till den grad gripen av kärlek till henne, att han vill vara ensam om att överhopa henne med

sina ynnestbevis.

Och därför säger han genast att han är

  SJÄLV I SIN ENSAMHET SÅRAD AV KÄRLEKEN. 

6.  Tynär själen blivit ensam och avskild från alla ting av kärlek till sin Älskade, så grips han av den djupaste kärlek till denna ensamhet.

Likaså har Bruden gripits av kärlek till honom

i ensamheten; där blir hon sårad av kärlek till honom.

Och det är därför som han inte vill lämna henne ensam; ty han är också sårad av kärlek till henne, och i den ensamhet hon befinner sig i av kärlek

til honom, vill han vara hennes ledare;

han ger sig åt henne och uppfyller alla hennes

      önskningar, vilket han inte skulle ha gjort om

han inte hade funnit henne i ensamhet.

Därför har Brdgummen sagt om själen genom profeten Hosea röst:

"Jag skall föra henne in i ensamheten och där skall

jag tala till hennes hjärta"  ( Hos. 2:14 ).

När han säger att han skall tala till hennes hjärta, lovar han att ge sig själv till henne, ty att tala

till hjärtat, det är att tillfredsställa hjärtat,

och hjärtat kan inte tillfredsställas med någonting

mindre än Gud.