ANDLIG SÅNG.  TJUGOÅTTONDE STROFEN.

BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN

I LJUVLIGHETRNAS TRÄDGÅRD SOM HON

LÄNGTADE EFTER,

OCH GLAD VILAR HON

MED NACKEN LUTAD

MOT DEN ÄLSKADES MJUKA ARMAR.

FÖRKLARING.

1.  Själen har alltid lagt hela sitt intresse på detta

att man skulle jaga bort rävarna och på att nordanvinden skulle ledas bort; ty dessa var de hinder och olägenheter som avhöll henne från allt helt och hållet kunna njuta all glädjen i det  

        andliga äktenskapets tillstånd.

Hon har också bett om och fått erfara den Helige Andes vindpust, så som det skedde i de två föregående stroferna.

Det är alltså den inställning och det redskap som själen behöver för att nå fullkomningen av detta tillstånd .

Nu återstår oss att tala om detta tillstånd självt

i den föreliggande strofen.

Brudgummen ger numera mamnet Brud till själen,

och han säger två ting:

För det första visar han hur hon efter att ha vunnit seger över alla sina fiender har uppnått detta

lycksaliga tillstånd av andligt äktenskap, som de båda två så hett hade efterlängtat.

För det andra framlägger han privilegierna i detta tillstånd som själen numera får njuta av, så som

detta att kunna få vila efter behag och att få

luta sin nacke mot den Älskades mjuka armar,

        så som vi skall förklara det här

        BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN.

2.  För att förklara sammanlänkandet av dessa strofer ännu bättre och för att låta förstå den ordning som själen mestadels följer för att uppnå det andliga äktenskapets tillstånd, det mest  

        upphöjda som vi nu, med Guds hjälp, skall tala om, måste vi allra först lägga märke till att hon har utstått prövningarnas och självförnekelsens bitterheter, alltifrån den första strofen intill den

    den strof där det säges:

         DET VAR UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER

( strof 5 ). 

Efter detta har hon gått igenom prövningar

och kärleksångest, som hon allteftersom har berrättat om i de följande stroferna, till det ställe där hon säger:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE ( strof 12 ).

Därefter har hon berättat att den Älskade har meddelat henne djupa sanningar och gjort täta

besök hos henne, med vilkas hjälp hon alltmer fullkomnade sig och tränade allt djupare

in i hans kärlek.

Därför har hon också höjt sig över allt skapat och över sig själv; det är det som hon har givit sig

åt honom genom en kärleksfull förening i den andliga trolovningen, där hon såsom trolovad

       av sin gudomlige Brudgum har fått motta ojämförliga rikedomar och juveler, så som hon

har besjungit dem alltsedan den strof där de har

     firat denna gudomliga  trolovning och som

börjar med följande ord:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE ....

Denna andliga trolovning vars grunddrag hon hittills

har redogjort för, ända till nu när Brudgummen

själv nämner den.

Det är därför som vi behandlar dess grunddrag här

i denna strof och ända till den som börjar så hår:

BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN DIT, där den älskade kommer att tala om det andliga äktenskapet,

som ingås mellan denna själ och Guds Son,

hennes Brudgum.

Denna ynnerst är mycket mera upphöjd än trolovningen.

Ty det är i verkligheten en själens totala förvandling

till hennes Älskade.

I denna förvandlingen ger sig de båda parterna fullständigt åt varandra, genom banden i en kärleksförening som är så fullkomlig som den kan vara det i detta liv; själen blir då helt gudomlig,

hon blir Gud genom delaktighet så mycket som

        det är möjligt i detta liv; därför är det också det mest sublima tillstånd som en själ här i 

livet kan uppnå. 

På samma sätt som två makar i kraft av äktenskapet här på jorden är ett kött, som den Heliga Skrift ( 1 Mos. 2:24 ) säger, så finns det också, när detta andliga äktenskap mellan Gud

och själen är fullbordat, två naturer i en och samma Guds Ande ooch kärlek.

Så förhåller det sig när en stjärnas ljus eller en lampas ljus råkar att förenas och att blandas med

solens ljus, så försvinner stjärnans eller lampans

ljus och solen innesluter det helt i sig.

Det är om detta  tillstånd som Brudgummen talar

i den här versen:

BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN.

Dessa ord betyder att hon har höjt sig upp över allt

som är världsligt och naturligt, över alla sina känslor, sätt och former av andlighet; hon har lämnat åsido och åt glömskan alla frestelserna, liksom alla hennes upprördheter, sorger, bekymmer

         och oro; hon förvandlas i en sublim omfamning.

Och det är därför som hon tillägger följande vers:

    I LJUVLIGHETENS TRÄDGÅRD SOM HON

    LÄNGTADE EFTER.

3.  Detta är att säga: hon har förvandlats till sin Gud, som hon här betecknar som "ljuvligheternas

trädgård", på grund av den ljuvliga och stilla

vila som hon där finner.

Men för att nå fram till denna trädgård där en fullständig förvandling sker, som består i det andliga äktenskapets glädje, ljuvlighet och härlighet, fordras det absolut att där först och främst finns en trolovning, såväl som den lojala

kärlek som normalt finns mellan trolovade.

När själen under någon tid har visat sig vara en trolovad som är fylld av ren  och fullkomlig

kärlek till Guds Son, då kallar Gud henne och placerar henne i sin blommande trädgård

        för att där med honom fullborda det övermåttan lycksaliga tillstånd som det andliga

           äktenskapet är; det är då som det sker en sådan förening av de två naturerna, en sådan förbindelse melan den gudomliga naturen och den mänskliga naturen, att var och en av dem utan att  

               ändra sin varelse tycks vara Gud;

och även om denna höga nåd inte kan uppnå hela sin fullkomning här på jorden, så överskrider

den dock allt vad man kan säga och tänka.

4.  Det är detta som Brudgummen så väl förklarar i Höga Visan, när han inbjuder själen som har blivit

hans Brud och säger till henne:

"Kom in i min trädgård, min syster, min Brud;

jag har skördat min myrra och min doftande kryddor"  ( Höga V. 5:1 ).

Han kallar henne sin syster och sin Brud, därför att hon var detta genom sin kärlek till honom och genom att hon givit sig själv åt honom, innan han

kallade henne till det andliga äktenskapet.

Han har redan skördat åt henne sin doftande myrra och sina aromatiska ämnen, det vill säga de redan mogna frukter som blommorna har frambragt

och som han har berett åt henne; dessa frukter

        är de ljuvligheter och rika skänker som han i detta tillstånd meddelar henne av sitt eget väsen,

    d.v.s hon får mottaga detta inom honom själv.

Därför är han också själv för henne den ljuvligheternas trädgård som hon längtade efter.

Vad hon önskar i alla sina verk, det är fullbordandet och fullkomnandet av detta tillstånd, ty det är detta som är både hennes och Guds mål; det är därför som hon inte finner någon vila förrän hon hon uppnår det.

Hon finner i detta tillstånd en rikedom i Gud och en fullhet som är mycket större, en frid som är mycket tryggare och varaktigare och en ljuvhet som är ojämförligt mycket fullkomligare än i den andliga

trolovningen, etersom honnu vilar i sin

Guds armar.

I verkligheten är det om henne som man måste förstå det som den helige Paulus säger till

galaterna:

"Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig"

( Gal. 2:20 ).

Det är därför som själen lever ett så lyckligt och saligt liv som Guds eget liv är, och må var och en som är i stånd til det föreställa sig vad detta 

själens liv då är.

Ty eftersom Gud inte kan hå något bekymmer,

så kan själen inte heller ha det.

Istället njuter hon av Gud,  hon smakar hans ljuvlighet och härlighet ända in i sitt innersta väsen,

som numera är förvandlat till honom.

Och

     GLAD VILAR HON

     MED NACKEN LUTAD .......

5.   Som vi ovan har sagt, betecknar nacken kraft.

Det är verkligen tack vare sinkraft som själen verkar och övar sig i dygderna och besegrar fel

och brister.

Det är alltså rätt att hon får vila ochnjuta frukterna

av sitt arbete.

Där vilar hon alltså, med nacken lutad

       MOT DEN ÄLSKADES MJUKA ARMAR.

6.  Att l uta nacken mot Guds armar betyder att hon förenar sin kraft, eller bättre uttryck sin svaghet med Guds kraft, ty Guds armar är symbolen

för hans kraft, och det är mot dem som vår svaghet vilar och förvandlas, därför att själen numera äger

Guds egen kraft.

Det är alltså mycket lämpligt att detta tillstånd av andligt äktenskap framställes som Bruden med

nacken lutad mot den Älskades mjuka armar;

       Gud är ju numera själns kraft och glädje;

hon beinner sig under hans beskydd; hon är

i säkerhet mot allt ont; hon njuter ljuvligheten

i allt gott.

Därför tillkännager Bruden i Höga Visan för Brudgummen, när honn vill uppnå detta tillstånd:

     "Ack att du vore såsom en min broder, ammad vid min moders bröst!

Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig,

och ingen skulle tänka illa om min därför"

( Höga V. 8:1 ).

Namnet "broder" som hon ger honom låter oss förstå den jämlikhet som förefanns i den kärleksrika

trolovningen mellan henne och den Älskade innan de nådde detta tillstånd.

När hon säger:

"Ammad vid min moders bröst", menar hon:

när du har torkat ut och lugnat de böjelser

och lidelser i mig som är Evas bröst och mjölk,

mitt köttsliga moders, och som utgör hinder för

detta tillstånd.

När deta skett, då kunde jag möta dig ensam därute, det vill säga då skulle jag vara frigjord

från allt skapat och från mig själv, i ensamhet

och andlig utblottning!

På det sättet skulle de böjelser jag talat om vara lugnade, och därute skall jag ge dig en kyss,

ensam med dig.

Må minnatur förenas med dig, men ensam och befriad från all orenhet, timlig, naturlig och andlig;

må den förenas med dig ensam, med själva din natur utan någon annan förmedlare.

Denna förening fullbordas först i det andliga äktenskapet; det är själens kyss till Gud; ingen tänker då illa om henne, ingen skulle för övrigt

våga göra det.

Ty när själen väl en  gång har kommit fram till detta tillstånd, så kan varken djävulen eller köttet

eller världen eller lidelserna oroa henne.

Det är här som det förverkligas som också är sagt i Höga Visan:

"Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har

gått sin kos, och blommorna visar sig på vår mark"

( Höga V. 2:11 ).