TREDJE KAPITLET:

    Handlar om de stora verkningarna av den böneform vi har talat om.  Det är nödvändigt att uppmärksamma och besinna detta, ty skillnaden mellan den och de förut beskrivna böneformerna är förunderligt stor.

1.  Vi kan nu säga att den lilla fjärilen redan har dött, med den allra största glädje över att kommit till ro och över att Kristus lever i henne.  Vi skall nu se efter vad det är för ett liv hon har och hur det skiljer sig från det hon hade förut.

Ty det är genom verkningarna vi lär oss inse om det vi har sagt är sant.  Efter vad jag kan förstå är verkningarna följande.

2. För det första, en glömska av sig själv, så att hon sannerligen inte tycker sig finnas till, som jag redan har sagt.

Hon har helt kommit därhän att hon inte vet av sig själv eler minns att det för henne finns vare sig himmel eller liv eller ära, ty det enda hon bryr sig om är att erka för Guds ära.

Det förefaller henne som om de ord hon  hörde från Hans Majestät nu hade blivit satta i verket, nämligen att om hon åtoge sig hans sak, så skulle han åtaga sig hennes. 

( Dessa ord, som förf. hörde fem år tidigare, återges också i föreg. kap. )

Sålunda har hon inga bekymmer för vad helst somkan hända, utan hon  lever i en egendomlig glömska, så att hon,  ---- som jag harsagt --- tycker sig inte finnas till.

Det finns ingenting, ingenting som hon vill ägna sig åt, om hon inte funne det komma på hennes lott att göra något, om än på minsta vis, för att öka Guds heder och ära.

Ty för det skulle hon mycket gärna ge sitt liv.

3.  Av detta, mina döttrar, skall ni inte dra den slusatsen att hon slutar upp med att äta och sova ---- fastän detta kan vara  till stor plåga för henne ---- eller försummar de plikter hennes stånd ålägger henne.

Vi talade om inre ting.  Vad de yttre beträffar är det föga att säga.  Vad som plågar henne är att se att det hon kan göra av egen kraft är ett intet.

Av allt hon kan och förstår vara till Vår Herres tjänst vill  hon inte försumma det minsta för något på jorden.

4.  För det andra har hon en stark  längtan efter att lida, men inte så att hon blir oroad av den, som förut.

Ty hos dessa själar har längtan efter att Guds vilja må ske med dem nått en sådan styrka att allt vad Hans Majestät gör synes dem gott.  Vill han att de skall lida, är det bra; om inte, grämer de sig inte  till döds, som tidigare.

5.  Likaså känner dessa själar en stor inre glädje när de blir förföljda.  Deras frid är mycket djupare än den jag har beskrivit, och de hyser inte minsta fiendskap mot dem som gör eller vill göra dem illa.

Tvärtom, de fattar en särskild kärlek till dem, så att de, om de ser dem vara i trångmål, känner stor ömhet för dem och ville göra vad som helst för att befria dem därifrån.

Av fullaste hjärta anbefaller de dem åt Gud, och det skulle glädja dem om de nådegåvor Hans Majestät har förlänat dem i stället gåves åt dessa så att de upphörde att förtörna Vår Herre.

6.  Vad som mest av allt förvånar mig är detta; ni har redan sett vilka vdermödor och prövningar de får utstå som förgäves önskar dö för att leva i Vår Herres glädje.  

Men nu har de en så stark önskan att tjäna honom och bidraga till hans lov och om möjligt vara till nytta för någon själ, att de inte bara inte längre önskar att dö, utan gärna vill leva ännu många år, och detta under de värsta vedermödor, om Herren därigenom kunde bli i allra minsta mån prisad och ärad.  Om de med säkerhet visste att själen genom att lämna kroppen skulle få den fullkomliga glädjen i Gud, skulle de inte bry sig om det, inte heller skulle de tänka på den ära som tillkommer helgonen, ty den eftertraktar de inte längre.

För dem består äran i att kunna vara till någon  hjälp för den Korsfäste, särskilt när de ser hur ofta han blir förorättad och hur få de är som verkligen är måna om hans ära och avstår från allt annat.

7.  Sanningen är att de ibland glömmer detta, känner på nytt det ömmaste begär att att finna i glädjen i Gud och vill få ett slut på denna landsflykt, säskilt när de ser hur föga de kan tjäna honom.  Men strax därefter vänder de åter om, ser in i sig själva och finner att de har honom inom sig oavlåtligt.

Med detta låterde sig nöja, och offrar åt Hans Majestät sin vilja att leva som det dyrbaraste offer de kan ge honom.

De har inte större fruktan för döden än för den ljuvligaste hänryckning.  Saken är den at han, som förut ingav själen desa begär som förde med sig så svåra lidanden, nu inger henne elt andra.

Må han vara välsignad och prisade i evighet.

8.  Kort sagt, vad dessa själar åtrår är inte längre hugsvalelser och vederkvickelser, ty nu har de Herren själv inom sig,  och Hens Majestät är den som lever i dem. 

Det är klart att hans liv inte var annat än en ständig pina, och så gestaltar han också vårt liv, åtminstone vad våra önskningar beträffar.

För övrigt behandlar han oss som svaga väsen och ger oss del av sin styrka när han finner det vara av nöden. 

En sor frigörelse från allt och en längtan efter att ständigt vara antingen ensamm eller sysselsatt med sådant som kan vara till nytta för någon själ.

Ingen torka och heller ina inre prövningar, utan bara den mest kärleksfulla hågkomst av Vår Herre, vars ära och pris är det enda en sådan själ eftersträvar.

Glömmer hon sig och blir försumlig, väckerv Herren själv upp henne, så som jag har sagt. Hon ser då i full klarhet att denna ingivelse --- eller vad jag nu skall kalla den ---- kommer från själens innersta, så som det redan har sagts om ingivelserna. De kommer mjukt och milt, men inte frånn tanken eller minnet eller från något som själen kan antas ha minsta del i.

Detta är så normalt och vanligt att det är lätt att att iaktta om mann är uppmärksam.   Liksom elden, hur starkt den än brinner, aldrig låter sina lågor stiga nedåt utan endast uppåt,

så är det klart att denna inre rörelse kommer från själens mittpunkt och väcker dess krafter till liv.

9.  Säkert är att om det inte vore någon annan vinst med denna bönens väg änatt lära oss inse hur Gud lägger ner skärskild omsorg på att sätta sig i förbindelse med oss och ivrigt anropa oss --- något mindre tycks det inte vara --- att bli ett med honom, så förefaller mig vilka prövningar som helst vara väl motiverade  när de gör oss delaktiga av dessa tecken på hans kärlek, lika ljuvliga som genomträngande .

Detta har ni, mina systrar, fått erfara, ty jag tror att när Herren har förlänat oss gåvan av föreningens bön,

så har han också denna erfarenhet bör vi hålla i minnet att den tillhör den inre boningen i vår själ, där Gud själv bor och är värd allt pris.

Ty förvisso är det från honom som detta budskap eller brev kommer, skrivet med en sådann kärlek att endast ni själva kan förstå skriften och vad den ber er om.

Och avstå under inga villkor från att svara Hans Majestät, även om ni till det yttre är sysselsatta med att umgås med andra människor. Ty ofta händer det att Herren vil förläna oss denna hemliga nåd inför allmänheten, men då är det mycket lätt för er att  ---- eftersom svaret ges i ert innersta ------ betyga er kärlek eller säga som Sankt Paulus: 

"Vad vill du, Herre att jag skall göra?"  ( Apg. 9:6 enl. Vulgata ). På många sätt skall han då lära oss vad vi skall göra för att behaga honom, och detta är den lägliga tiden, eftersom han tycks lyssna till oss, och nästan alltid sätter denna fina beröring själen i stånd till att med fast vilja kunna göra det som vi har talat om.