Direktlänk till inlägg 11 januari 2014

DEN INRE BORGEN. VI.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 11 januari 2014 10:35

DEN SJÄTTE BONINGEN:

ÅTTONDE KAPITLET:

Handlar om hur Gud meddelar sig med själen genom intellektuell vision, och ger några råd om detta.  Beskriver verkningarna när visionen är äkta.

Inskärper det hemliga i dessa nådegåvor.

1.  För att ni, mina systrar, klarare må fatta att det är som jag säger och att själen ju längre hon hinner på vägen får denne gode Jesus till sin allt närmare följeslagare, är det bra att framhålla hur omöjligt det är för oss att vandra vidare utom i hans sällskap, när Hans Majestät så vill.

Detta framgår tydligt av de medel och metoder Hans Majestät begagnar sig av för att sätta sig i förbindelse med oss och visa oss sin kärlek, tillika med de mest underbara uppenbarelser och syner.

För att ni inte skall bli förskräckta om någon sådan nåd blir er beskärd, vill jag i all korthet säga några ord ( om Herren hjälper mig att finna dem ), på det att vi mycket må prisa honom, även när det inte är vi som får del av nådegåvorna, för att han, så stor han än är i makt och majestät, vill meddela sig med en skapad varelse.

2.  Det händer att själen, utan en tanke på en sådan nåd skulle kunna vederfaras henne eller på att  hon någonsin kunde ha förtjänat den plötsligt känner sig nära Jesus Kristus vår Herre, även om hon inte ser honom vare sig med kroppens eller själens ögon.  Det kallas intellektuell vision, jag vet inte varför.

Jag har sett en  ( förf. själv ) som Gud förlänade denna nådegåva ( tillika med andra som jag skall tala om längre fram ); i början var hon mycket matt, ty hon förstod inte vad det var för något, eftersom hon ingenting såg.

Hon var så säker på att det varJesus Kristus vår Herre som visade sig för henne på något sät så att hon inte kunde tvivla på den saken ---- jag menar på att det var en sorts vision.

Men om den kom från Gud eller inte, den frågan hyste  hon ständigt stor fruktan för, även om de verkningar den förde med sig tydde på att den kom från Gud.

Hon hade aldrig hört talas om intellektuella visioner eller trott att hon skulle få del av någon sådan.

Men hon insåg mycket klart att det var denne samme Herre som ofta hade talat til henne så som jag förut hade beskrivit.

Ty innan hon fick den vision det nu r fråga om visste hon aldrig vem som talade, även om hon hörde orden.

3.  Alljämt skrämd avv denna vision ( ty den liknar inte bildvisionerna, som snabbt drar förbi, utan stannar kvar många dagar, ibland mer än ett år ) skyndade hon alldeles utmattad till sin biktfader.

Han frågade henne hur hon kunde veta att det var Vår Herre, eftersom hon ingenting hade sett; hon borde tala om vad han hade för ett ansikte.

Han svarade att det visste hon inte, hon hade inte sett något ansikte och kunde inte heller säga mer än va hon hade sagt.

Vad hon visste var att det var han som hade talat med henne, och det var ingen bedräglig nyck.  Och hur stor hennes fruktan än hade varit, var det henne likväl många gånger möjligt att tvivla, isynnerhet när han sade:

"Frukta inte, det är jag."  Dessa ord hade en sådan kraft att hon inte längre kunde tvivla utan blev mycket styrkt och uppmuntrad av att vara i så gott sällskap.

Hon såg klart hur stor hjälp hon hade av vanan att vandra med Gud i minnet och noga akta sigför att göra något som kunde förtörna honom, ty det tycktes henne att han ständigt betraktade henne.  Var gång hon ville umgås med Hans Majestät i bön  ---- och även annars --- föreföll han vara henne så nära att han inte kunde undgå att höra henne.

Även om hon inte uppfattade hans ord när hon ville det, hörde hon dem helt oväntat, om så var nödvändigt.

Hon kände att han gick på hennes högra sida, men inte med de sinnen som säger oss att enn person är nära till oss, utan på ett annat och subtilare sätt som inte kan beskrivas, men som ger mycket större visshet och säkerhet än några sinnesintryck.

Dessa kan bedra oss, men inte det här, som för med sig så stora vinningar och inre verkningar att melankolin aldrig kan framkalla något sådant, inteheller kan djävulen göra så mycket gott.

Vore han med spelet skulle själen inte vandra sin väg fram i en sådan frid, med en så oavlåtlig önskan att alltid vara Gud till viljes och ett så obönhörligt förakt för allt som inte leder till honom.

Sedan dess insåg hon tydligt att djävulen inte var inblandad och gick frånn klarhet till klarhet.

4.  Trots allt detta vet jag att hon många gånger vandrade stor fruktan och andra gånger i största förlägenhet, eftersom hon inte fatar varför så mycket gott hade vederfarits just henne.

Hon och jag var till den grad ett att ingenting hände i hennes själ som jag var ovetande om.  Därför kan jag betraktas som ett gott vittne, och ni kan vara övertygade omatt allt vad jag säger härom är sant.  Herens nåd för med sig den största förlägenhet och ödmjukhet.

Vore det djävulens verk skulle allt vara tvärtom.

Då är det fråga om något som tydligt måste uppfattas som en skänk av Gud och som ingen mänsklig flit räcker till för att väka i vår känsla, kan den som har blivit elaktig av detta aldrig tänka sig det som sitt eget utan som en gåva ur Guds hand.  Och ävenn om det  --- enligt min mening  ---- finns större nådegåvor bland dem som redan har beskrivits, medför denna en särskild kunskap om Gud, och av detta ständiga umgänge med honom föds den allra ömmaste kärlek till Hans Majestät, en önskan, till och med starkare än den förut omtalade, att ställa allt i hans tjänst, och den största genomskinlighet i samvetet.  Den ständiga närvaron av den som står vid vår sida gör oss uppmärksamma på allt.

Ty även om vi vet att Gud är närvarande i allt vad vi gör, är vår natursådan att vi glömmer bort att tänka på det.

Men här kan vi inte glömma bort det, när Herren står tätt intill och väcker oss. Och även de förut nämnda nådebevisen blir alltmer vanliga, ju mer själen nästan ständigt vandrar i en levande kärlek till den hon ser eller vet stå vid hennes sida.

5.  Kort sagt, av vad själen viner genom detta är det uppenbart att det är en synnerligen stor och dyrbar nåd som har bevisats henne.  Hon tackar Herren för denna gåva, som hon aldrig har kunnat förtjän, och vill inte byta ut den mot skatt eller glädje på denna jorden.

Om Herren behagar ta den ifrån henne råkar hon in den största ensamhet, men alla tänkbara och möjliga ansträngningar för att återfå detta umgänge är till föga nytta, eftersom Herren förlänar det när så behagar honom; förvärvas kan det inte.  Ibland består detta umgänge av något helgon, och även det är till stor nytta.

6.  Nu säger ni kanske att när man ingeting ser, hur skall man då veta att det är Kristus eller ett helgon eller hans allra ärorikaste Moder.

Detta kan inte själen svara på, inte  heller kan hon veta hur hon vet det, bara att hon vet det med den allra största visshet. När det är Herren själv som talar förefaller detlättare.  Mera att undra över är när det är ett helgon som inte talar utan tyks vara sänt avHerren som hjälp och sällskap åt själen.  På samma sätt är det med andra andliga ting som inte låter sig beskrivas men lär oss förstå hur låg vår natur är som inte kan fatta Guds oändliga storhet.

Det enda vi förmår är att förundra oss och prisa Hans Majestät för vad hn har skänkt oss. 

Vi bör vara särskilt tacksamma för sådana nådegovor, ty då de inte förlänas åt alla är de så mycket högre att skatta och kräver i gengäld så mycket större tjänster, eftersom Gud på så många sätt hjälper oss.  Härav följer att ingen må akta sig förmer för att ha fått del av denna nåd utan tvärtom anse sig ha tjänat Gudsämre än alla andra här på jorden.

En på detta sätt benådad själ måste känna sig stå i större skuld än någonn annan, och varje fel hon begår måste genomborra hennes inälvor, och det med allt skäl.

7.  Den inverkan på själen som här har beskrivits kan lära var ochh en av er som Herren har behagat föra in på denna vägen att inse att det  inte är fråga om bedrägeri eller nyckfulla inbillningar.

Ty --- som jag har sagt ---- jag håller det för omöjligt att djävulens verk kan vara så länge och medföra så stort gagn för själen och skänka den en sådan inre frid.

Detta är inte hans vana, och inte heller kan --- även om hann ville det  --- en som är så ond göra så mycket gott.

Själen skulle genast bli et enda dimmoln av självbelåtenhet och tycka sig vara förmer än alla andra.

Men om hon ständigt vandrar med Gud och har sina tankar fästa på honom grips djävulen avv ett sådant ursinne att även om han gör sina försök upprepar han dem inte många gånger.  Gud är så trofast att han inte skall låta honom få för stor makt över en själ som inte åstundar något annat än att vara Hans Majestät till behag och bruka hela sitt liv till hans heder och ära.

Han skall strax styra om att djävulen blir besviken.

8.  Mitt grundtema är och skall alltid förbli; att om själen vandrar så som det är sagt och ändå får avstå från dessa Guds nådegåvor, så skall Hans Majestät vända det till hennes nytta. Om han någon gång låter djävulen våga sig på henne, lagar han så att han står där med skammen.

Därför, mina döttrar, om någon av er kommer in på den vägen --- som jag har sagt  --- så blir inte förvånade eller förskräckta.  Det är bra att hysa fruktan och gå fram med försiktighet.  Inte  heller får ynnestbevisen göra oss så själsäkra att vi blir försumliga, vilket är ett säkert tecken på att de inte hörsammar från Gud och inte låter er skönja det de verkningar somm har beskrivits.

Det är bra om ni i början under bikten talar med en mycket lärd man --- det är från dem vi skall hämta upplysning --- eller, om så ske kan, med någonn djupt andlig person.

Men om en sådan inte finns att tillgå är det bättre med en som är mycket lärd; helst om tillgång finns, med bådadera.

Säger man till er att det är bara inbillning så bry er inte om det, för inbillningen kan inte ha stor verkan på själen, varken ond eller god.

Anbefall er åt det gudomliga Majestätet, så skall ni slippa att bli bedragna.  Säger man er att det är djävulens verk blir det besvärligare.  Men är det verkligt lärd man säger han inte så, om verkningarna är de nyss baskrivna.

Skulle  han ändå säga det, vet jag att Herren själv, som går vid er sida, skall trösta er och skänka er visshet; i sinom tid skall också den lärde bli upplyst så att han i sin tur kan upplysa er.

9.  Om biktfadern, fastän en bönens man, inte har blivit ledd in på denna vägen, kommer han genast att förfäras och fördöma. Det är därför jag råder er att vända er till en som är mycket lärd och --- om en sådann finns -- lika djupt andlig.

Priorinnan skall ge er tillstånd till detta, ty även om hon inte ser att själen lever ett gott liv och bör vara i säkerhet, känner hon det som sin skyldighet att låta denna själ meddela sig, på det att de båda två må vandra trygga.

Sedan själen har talat ut med dessa personer bör hon inte gå omkring och delge andra sina upplevelser.

Ty även om hon inte har något att frukta, väcker demonen ofta så överdrivna farhågor att hon inte nöjer sig med att rådfråga en, särskilt om denne biktfader har föga erfarenhet och är så räddhågad att han själv driver henne att gå omkring och rådfråga andra. Då blir det offentligt som med skäl borde hållas hemligt, och själen känner sig förföljd och plågad.

Det hon tror vara hemligt får hon se offentligtgjort, och därav följer svåra vedermödor fo henne; de kan också följa för vår Orden, naturligt nog i dessa tider.

Här är alltså största varsamhet av nöden, och här har priorinorna ett mycket viktigt uppdrag.

10. Ingen må tro atten syster som har haft dylika upplevelser är bättre än andra.

Herren leder var och en av oss efter vad han ser att vi behöver.  Själen rustas  för att bli en bättre Guds tjänarinna, om hon själv hjälper till. Men ibland leder Gud de svagaste in på denna vägen, och därför bör man här varken berömma eller fördöma utan fästa blicken på dygderna.

Den som tjänar Vår Herre med den största självuppgivelsen och ödmjukheten och samvetsrenheten är den heligaste.

Men föga visshet om dessa ting kan vi nå här på jorden, innan den sanne Domaren ger åt var och en vad hann förtjänar. Det kommer att förvåna oss att se hur mycket hans domar skiljer sig från em vi fäller här nere.  Må han prisas och lovas i evigheters evigheter, amen.

NIONDE KAPITLET:

  Handlar om hur Herren meddelar sig med själen genom bildvisioner och manar enträget dem som önskar gå denn vägen att noga ta sig i akt. Anger goda skäl för denna varning.  Är till stor nytta

1.  Vi kommer nu till bildvisionerna, varom det har sagt att här kandjävulen lättare smuggla sig in än i de förut beskrivna, och det må vara sant.

Men omm de kommer från Herren förefaller de mig på något sätt vara till större gagn, eftersom de är mera i enlighet med vår natur; jag undantar då dem som Herren har i beredskap i den följande boningen och med vilka inga andra kan jämföras.

2.  Låt oss nu föreställa oss--- som jag sade i föregående kapitlet --- att denne Herre är här, liksom om vi i ett gyllene skrin hade en ädelsten av högsta värde och kraft.

Vi vet med säkerhet att den finns där, fastän vi aldrig har sett den. Stenens krafter upphör inte att vara oss till gagn, så länge vi bär den med oss. Även om vi aldrig har fått se den blir den fördenskull inte mindre dyrbar för oss, ty av erfarenhet vet vi att den har botat oss för många sjukdomar,  i enlighet med sin natur.

Men vi vågar inte beskåda den eller öppna relikskrinet, inte heller skulle vi kunna det, ty endast den som äger smycket känner till sättet att öppna det.  Fastän han har lånat oss det för att vi skall dra nytta därav, behåller han nyckeln till vad som är hans eget. När han vill visa oss det öppnar han, och när så skall vara tar han det åter.

3. Nu säger vi att han någon gång plötsligt vill ö ppna skrinet  för att göra gott mot den som har fått det till låns.

Det är klart att själens tillfredställelse efteråt blir störe om hon kan erinra sig ädelstenens underbara glans så att den blir än grundligare inpräglad i hennes minne.  Det är vad somsker när det behagar Vår Herre att ytterligare glädja denna själ.  Han visar i full klarhetsin allraheligaste Människonatur på vilket sätt han vill, antingen sådan han var när han vandrade här på jorden eller efter uppståndelsen. Och fastän synen går så snabbt förbi att den kan jämföras med  en blixt, blir denna övermåttan härliga bild så djupt ingraverad i vår inbillning att jag håller det för omöjligt att den någonsin försvinner därur förrän själen får skåda den och njuta av den i evigheten.

4.  Fastän jag säger bild är det tydligt för den som skådar den att det inte är fråga om en målad tavla utan om en i sanning levande bild, som ibland talar med själen och rent av uppenbarar stora hemligheter.  Ni bör veta att även om synen varar en stund, så går det inte att stirra in i den, lika litet som det går at stirra in i solen.  Det man ser drar alltid mycket snabbt förbi.

Det är inte så att dess glans, liksom solens, plågar den inre synen, genom vilken allt detta skådas.  ( Vad den yttre synen beträffar kan jag ingenting säga om saken, eftersom den person jag nämnt och om vilken jag i synnerhet kan uttala mig inte har varit med om det; och vad man inte har erfarenhet av kan man inte rätt upplysa om. ) 

Den inre synens glans är som et ljus flödande från en halvskymd sol, så förtunnat som hade det gått genom en väl slipad diamant, eller som en klädnad av finaste linne.

Varje gång Gud skänker själen en sådan nåd råkar hon i hänryckning, så att hennes egen låghet inte kan uthärda en så skräckinjagande syn.

5.  Jag säger skräckinjagande därför att den visserligen är skönare och härligare än vad någon kan föreställa sig ( även om vi levde i tusenn år med denna syn oavlåtligt i tankarna, så skulle den vida övergå all vår inbillning och allt vårt förstånd ), men dess närvaro har ett så överväldigande majestät att själen grips av den största fruktan.

Hon behöver inte besvara frågan hur hon utan att någon har sagt henne det vet vem som har uppenbarat sig för henne.

Han har klart gett sig tilkänna som himlens och jordens Herre.  Så förhåller det sig inte med denna jordens kungar, som i sig själva skattas ringa om de inte åtföljs av sin svit och utropas av sina härolder.

6. O Herre, hur föga vi kristna känner dig!  Hur skall den dagen bli då du kommer för att döma oss?  När du kommer i största vänkap för att möta din brud och ändå väcker en sådan fruktan, o mina döttrar, vad skall det då bli när den vredgade rösten säger: "Gå bort, ni av min Fader förbannande"?

7.  Må nu denna nåd som Gud har bevisat själen stanna kvar i minnet.  Det kommer att vara oss till icke ringa nytta.

Till  och med Sankt Hieronymos, så helig han änn var, fördrev det inte ur sit minne.  Vi kommer då att räkna för intet de lidanden vi får utstå genom att strängt följa ordensreglerna, ty hur länge de än varar är det ändå bara ett ögonblick i jämförelse med evigheten.  Jag säger er i sanning att jag aldrig --- hur fördärvad jag än må vara --- har hyst fruktan för helvetets plågor. De är ingenting när jag jämför dem med vad de fördömda måste känna när de får se vreden tändas i dessa Herrens ögon som har varit så sköna, milda och barmhärtiga.

Jag tror att mitt hjärta aldrig skulla kunna uthärda detta.

Så har jag känt det hela mitt liv.  Hur mycket starkare skall inte den känna det för vilken han har uppenbarat sig!

Medvetandet blir så överväldigande att medvetandet försvinner.  Detta bör vara orsaken till att själens krafter blir

upphävda, så att Herren kan komma hennes svaghet till hjälp föt att låta henne förena sig med hans storhet i detta sublima förbund ed Gud.

8.  När själen en längre tid kan ägna sig åt att betrakta denne Herre, anser jag inte att det är en vision utan något slags myket häftigt tänkande som i inbillningen har framkallat någon sorts bild.  Den är ett dött ting i jämförelse med det andra.

9. Det händer att några ( jag vet att det är så, ty jag har talat om det, inte med tre eller fyra, utan med många )  har en så svag inbillning eller ett så flinkt förstånd eller vad det nu kan vara, att de till denn grad fördjupar sig i sina föreställningar att de tror sig klart ha sett all vad de tänker ut.

Om de hade haft en äkta vision skulle de utan minsta tvivel ha insett sin villfarelse.

Men nu fogar de själva samman det deras inbillning har skådat, och det får sedan ingen annan verkan än att de förblir kalla, mycket kallare än om de hade sett en andaktsbild.  Detta är förstås ingenting att bry sig om, och det glöms bort mycket fortare än en dröm.

10.  Så är det inte med de upplevelser vi här har att behandla. Själen är alldeles fjärran från att tro eller ens tänka sig att hon skulle få skåda en syn, och så står den plötsligt helt inpå henne.

Alla hennes krafter och sinnen skakas av största fruktan och bävan för att strax sjunka in i den ljuvaste frid.  Liksom när Sankt Paulus kastades till marken och det om en storm och dån från himlen, på samma sätt blir det i denna inre värld ett våldsamt uppror. Och så med en gång blir, som jag har sagt, allt lungt, och själen får en så grundlig undervisning om de högsta sanningar att hon inte behöver någon annan läromästare.  Den äkta visheten har utan hennes eget bemödande befriat henne från hennes slöa dumhet, och förvissningen om att denna nåd kommer från Gud håller i sig någon tid, även om det finns de som säger motsatsen; än så länge kan ingen få henne att frukta för att ha blivit bedragen. Senare, när biktfadern inger henne sådana farhågor, låter Gud henne vackla fram i tankar på att hon för sina synders skull möjligen har farit vilse.

Men hon tror det inte vara annat än --- som jag har beskrivit vid andra tillfällen --- frestelser i trosfrågor.  Djävulen kan stlla till förtret men inte hindra själen från att stå i detta.

Tvärtom, ju häftigare hans angrepp är, desto starkare blir förvissningen att han inte kan åstadkomma så mycket gott ( det är heller inte mycket han förmår i själens innersta ).

Åtskilligt kan han framställa, men inte med denna sanning, detta majestät och dessa verkningar.

11.  Då biktfäderna inte kan se in i dessa nådegåvor --- och kanske inte heller de som har fått dem förmår beskriva dem ---- känner de sig med allt skäl räddhågade finner det nödvändigt att gå fram med största försiktighet.

De måste vänta tills tiden visar vilka frukter dessa syner ger upphov till och för undan ta reda på hur själen tillväxer i ödmjukhet tillika med styrka och dygd.

Om det är djävulens verk visar sig snart tecken på den saken, och hans tusen lögner blir avslöjade.

Om biktfadern har erfarenhet och själv har varit med om dylikt, behöver han inte lång tid för att komma till insikt.

v det som berättas för honom ser han strax om det är Guds eller inbillningens eller djävulens verk, särskilt om Hans majestät har förlänat honom gåvan att urskilja andarna.

Har han denna gåva och dessutom är lärd skall hann förstå det mycket bra, även om han inte har någon erfarenhet.

12.  Vad som är alldeles nödvändigt, mina systrar, är att ni går till er biktfader med största enkelhet och uppriktighet.

Jag talar inte om att ni skall bekänna era synder ---- det faller av sig självt --- utan om att ni skall berätta vad som hänt er i bönen. Ty om ni inte gör det kan jag inte försäkra att det går er väl eller att det är Gud som undervisar er.

Han tycker mycket om att vi talar till den som är i hans ställe med samma uppriktighet och klarhet som till honom själv, i önskan att alla våra tankar och än mer våra gärningar, hur obetydliga de än är, må bli veterliga.

Om ni gör så, skall ni inte gå omkring bestörta och oroliga, ty även om ni har upplevt inte kommer från Gud skall det  inte bli er till skada, om ni bevara ödmjukheten och det goda samvetet.  Hans Majestät vet att vända det onda till gott, och vägen där djävulen söker föra er i fördärvet blir er vinning.

Vid tanken på de stora nådegåvor ni har fått av Gud kommer ni att än mer bemöda er om att vara honom till lags och ständigt ha hans bild i minnet.  En mycket lärd man har sagt att djävulen är en stor målare, och om han visade honom den mest levande bild av Vår Herre, så skulle det inte göra honom betryckt utan tvärtom stärka hans andakt och komma honom att bekämpa djävulen med dennes egna onda medel.

Ty hur illasinnad en målare än är bör man fördenskull inte avstå från att vörda den bild han skapat, om den föreställer vårt högsta goda.

13.  Det syntes denne lärde vara mycket illa att, som några råder till, håna sådana bilder.
han sade att närhelst vi får se en målning av vår Konung bör vi vörda den.  Jag anser att han har rätt; även här i världen känns det så. Om någon finge veta att man på liknande sätt häcklade poträttet av en vän, skulle han inte tycka om det.

Hur mycket större skäl har vi då inte att ständigt känna vördnad när vi ser ett krucifix eller någon annan bild av vår Härskare?  

Fastän jag har skrivit om detta på annat ställe vill jag gärna lägga fram det här också. Jag har sett enn person ( förf. själv ) alldeles förtvivlad därför att hon hade blivit befalld att bruka detta föraktets medel. Jag vet inte vem som hade hittat på ett sådant råd, för att plåga den som inte har annat att göra än att  lyda, och kommer det från biktfadern tycker hon sig gå förlorad om hon inte följer det.

Mitt råd är att om någon ger er ett sådant råd, så lägg i all ödmjukhet fram nyssnämnda skäl emot det och följ det inte.  Mig passade synnerligen väl de goda råd jag fick i detta fall.

14. Till stor vinning för själen är denna Herrens nåd som består i att hon  --- när hon tänker på honom och hans liv och lidande --- minns hans allra mildaste och skönaste anlete.

Det är till den största tröst, liksom det här nere är förmer att ha sett en människa som gjort oss mycket gott än att aldrig ha lärt känna henne.  Jag försäkrar er att ett så ljuvligt minne är till stor tröst och nytta.

Andra mycket goda ting följer med detta. Men då jag redan har sagt så många saker om detta och kommer att säga ännu flera, vill jag varken trötta ut mig själv eller trötta ut er.'

När ni vet eller hör att Gud förlänar själarna dessa nådegåvor, vill jag allvarligt råda er att aldrig bönfalla honom om eller ens önska att han måste föra er in på den vägen.

15.  Hur god denna väg än må tyckas er vara, och hur mycket den än må aktas och vördas, skall man inte längta efter denav följande skäl.

För det första är det brist på ödmjukhet att önska sig det man aldrig har förtjänat. Därför tror jag att den som har sådana önskningar inte är långt hunnen. 

Liksomn enn ringa arbetare är fjärran från att vilja bli kung --- han finner det omöjligt eftersom han inte förtjänar det  --- på samma sätt förhåller sig den ödmjuke i liknande fall.

För min del tror jagatt Herren aldrig förlänar några nådegåvor utan att först ha skänkt djup självkännedom.

Hur skall den som har så högt flygande tankar förstå vilken stor nåd det är att hon ännu inte har hamnat i helvetet?

För det andra kan hon vara säker på att bli vilseförd och råka i stor fara, ty djävulen behöver inte mer än se dörren stå på glänt förrän han träder in och ställer till med tusen berägerier.

För det tredje har själva inbillningen den verkan, att om någon ivrigt åstundar något så kommer denna person att se och höra just det hon vill; liksom de som har en stark lust till något och tänker på de dagarna igenom snart börjar drömma om det. 

För det fjärde är det en alldeles för stor djärvhet av mig att vilja välja väg, då jag inte vet vilken som bäst passar mig.

Jag bör låta Herren råda; han  känner mig och skall leda mig in på den väg han finner lämplig; på det att hans vilja i allt må ske. 

För det femte, tror ni att de som Herren har förlänat sådana nådegåvor endast har obetydliga vedermödor att utstå?

Nej, de är mycket svåra och av många olika slag.

Hur vet ni omm ni orkar med att bära dem? 

För det sjätte kanske man förlorar det man tror sig har vunnit, som det hände Saul när han blev kung.

16.  Till sist, mina systrar, finns det också andra skäl än dessa. Tro mig, säkrast är att inte vilja något annat än det Gud vill; han känner oss bättre än vi känner oss själva, och han älskar oss.

Må vi överlämna oss i hans händer, på det att hans vilja må ske i oss.  Om vår vilja alltid är fast förankrad i hans kan vi inte fara vilse.  Ni måste komma ihåg att ni inte förtjänar större ära genom at ha fått ta emot sådana nådegåvor.

Tvärtom, ju mer ni har fått ta emot, desto mer är ni förpliktade att tjäna.  Heren berövar oss inga förtjänster, ty de ligger i våra egna händer. Det finns många heliga somaldrig har fått veta vad det är att ta emot sådana nådegåvor, och andra har fått ta emot dem utan att därförbli heliga.  Tro inte heller att de är beständiga.

För en nådegåva sänder Herren många fler vedermödor, och därför bör själen inte sträva efter ytterligare nådegåvor utan efter att bruka dem hon fått till att tjäna honom.

17.  Sant är att de bör vara till stor hjälp för att nå högsta  fulländning i dygderna.  Men den som har kommit därhän på bekostnad av sin egen möda har mycket större förtjänster.

Jag känner en person, eller rättare sagt två --- den en var enn man --- som Herren hade förlänat några av dessa nådegåvor, och som var så ivriga att tjäna Hans Majestät på egen bekostnad, utan dessa belöningar, och så angelägna omatt få lida, att de beklagade sig inför Vår Herre över att han skänkte dem sådana; hade det varit möjligt skulle de ha undanbett sig dem.  Jag talar nu inte om dessa visioner som sannerligen är till största gagn och bör skattas mycket högt, utan om de gåvor som Herren förlänar i kontemplationen.

18.  Sant är att önskningar av detta slag --- enligt minmening --- också är övernaturliga och utmärker själar som är mycket upptända av kärlek och vill visa Herren att de inte tjänar honom för lönens skull.

Därför strävar de --- somm jag har sagt --- aldrig efter att vinna saligheten för att därmed stärka viljan att tjäna, utan vad de vill är att tillfredsställa kärleken, vars natur är att ständigt vara verksam på tusen olika sätt.

Vore det möjligt skulle själen söka finna på medel att helt uppgå i honom, och om så krävdes skulle honn önska att för alltid bli förintad till Guds större ära.

Det är vad hon helst skulle vilja.  Lovad vare han i evighet, amen, han som har nedlåtit sig till att träda i förbindelse med så eländiga varelser för att visa dem sin storhet.   

 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:53

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se