FÖRSTA BOKEN:

KAPITEL 1.

DEN FÖRSTA STROFEN ---- OM DE TVÅ SKILDA SLAG AV NÄTTER SOM ANDLIGA MÄNNISKOR GENOMGÅR.

DESSA NÄTTER BERÖR DELS DEM HÖGRE DELEN AV SJÄLSLIVET DELS DEN LÄGRE.

STROFEN FÖRKLARAS.

UT I DEN MÖRKA NATTEN

AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN

---- O LYCKLIGA LOTT!  ----

GICK JAG SEDD AV ALLA

TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.

1.    I denna första strof besjunger själen den äventyrliga men lyckliga lott hon har frigjort sig från de yttre tingen och från de begär, böjelser och många ofullkomligheter som finns i känslolivet, när detta inte helt inordnas under förnuftet utan uppreser sig mot det.

  För att rätt förstå innebörden av detta måste man veta att den själ som vill uppnå fullkomlighetens tillstånd i allmänhet först måste genomgå två olika slags nätter, som religösa författare  brukar kalla själens rening eller luttring men som vi här vill kalla "nätter", därför att själen i båda fallen vandrar liksom i ett nattsvart mörker.

2.   Den första natten eller reningen ger rum i förnimmelse- och känslolivet, vilket den aktuella strofen syftar på, och den natten är det som behandlas i första delen av denna bok.

Den andra natten är den som inträffar i den andliga, högre delen av själslivet, vilket den andra strofen talar om,  och den natten skall vi behandla i andra och tredje delarna, i den mån det rör sig om själens aktiva roll. 

Vad däremot dess passiva roll beträffar blir det avhandlat i fjärde delen.

3.  Den första natten tillhör nybörjarnas stadium, den tid då Gud börjar att införa dem i ett kontemplativt tillstånd, där emellertid också anden deltar, så som vi senare skall förklara .

Den andra natten eller reningen tillkommer endast de andliga mera erfarna, och inträffar vid den tiden då Gud vill upphöja dem till det tillstånd som innebär förening med honom. Detta är en ännu mörkare och djupare natt och en fruktansvärt hård sluttring, vilket vi senare skall tala om.                  

FÖRKLARING AV STROFEN

4.   Detta är ett sammandrag av vad själen vill säga i denna strof.  Gud kallade och själen gick.
Driven endast av kärlek till Gud, men helt upptänd av denna kärlek, gick hon UT I DEN MÖRKA NATTEN.

Denna natt är en avsägelse och en rening från sinnenas och känslornas många böjelser för världens yttre ting och företeelser, som tidigare hade varit så ljuvliga för hennes mänskliga natur.

Av detta består sinnenas natt.

Därför säger hon också att hon gick ut när HENNES HUS LÅG I VILA, det vill säga när alla känslor och böjelser hade kommit till ro inom henne och hon själv hade kommit till ro beträffande dem. Ty  hon kan inte frigöra sig från denn pina och ångest som begär och böjelser underblåser, förrän dessa har dämpats och somnat in.

Och just detta kallar själen för sin LYCKLIGA LOTT.

Hon har GÅTT UT OSEDD AV ALLA, det vill säga utan att några sinnliga begär eller något annat har kunnat hindra henne.  Hon säger vidare att hon har gått ut om natten, de vill säga under det att Gud tog bort begär och böjelser från henne, vilket för henne var som en natt.

5.   En LYCKLIG LOTT var det för henne att av Gud bli förd in i denna natt där allt detta goda finns och dit hon inte av sig själv hade kunnat komma.

Det finns för övrigt ingen människa som är i stånd att av egen kraft befria sig från begären för att kunna nalkas Gud.

6.  Detta är i korthet innehållet i strofen.

Låt oss nu övergå till att tolka varje versrad och närmare utveckla det som tjänar vårt syfte.

Även vid följande strofer kommer den metod att användas som vi angav i förordet, nämligen att först uppställa och förklara varje strof i sin helhet och sedan förklara varje versrad för sig.