KAPITEL TRE.

TALAR OM DEN FÖRSTA ORSAKEN TILL DEN MÖRKA NATTEN, DET VILL SÄGA OM AVLÄGGANDET AV BEGÄRET EFTER VÄRLDSLIGA TING OCH INTRESSEN, OCH ANGER ORSAKEN TILL VARFÖR DET KALLAS EN NATT.

1.  Detta avläggande av begäret efter allt världsligt kallar vi "natt". Ty på samma sätt som natten ju inte är annat än att avlägsnande av ljuset och därmed också av anblicken av alla de föremål man ser i ljuset, så att synförmågan lämnas i mörker och vanmakt ----- kan man också kalla denna frigörelse  från begär en natt för själen, ty att berövas all lust till jordiska ting, det är som att lämnas i mörkret och vanmakt.

Likasom synförmågan vidmaktshålls av ljuset och lever på föremålen men upphör med detta när ljuset släcks, så vidmaktshålls själen av begäret och lever på allt som hon med sinnen och känslor kan njuta av.

Men när begäret släcks, då upphör själen at leva på allt detta och lämnas i mörker och vanmakt med avseende  på begäret.

2.   Låt oss anföra ett exempel för vart och ett av sinnena.

      Om en själ avstår från sin längtan att lyssna till sådant som kan behaga hörseln, så lämnas hon i mörker och vanmakt med avseende på detta sinne.

     Om hon avstår från allt som är behagligt att se på, så lämnas hon i mörker och vanmakt också med avseende på detta sinne.

      Om hon försakar den njutning som ljuvliga dofter kan bereda luktsinnet, så  lämnas hon i mörker och vanmakt  även med avseende på luktsinnet.

      Nekar hon sig smaken av sådan föda som tillfredställer gommen, så lämnas honn åter i mörker och vanmakt.

     Och slutligen, om själen frigör sig från all den lust och det välbehag som kan erfaras genom känselsinnet, så lämnas hon med avseende på detta sinne likaledes helt i mörker och vanmakt.

    Den själ som sålunda har avsagt sig och undanröjt allt njutande av jordiska ting och frigjort sig från begäret efter dem, om henne kan vi alltså hävda att hon befinner sig som i en mörk natt, som inte är något annat än ett stort tomrum inom henne efter dessa världsliga intressen.

3.  Orsaken till detta ligger enligt filosoferna i att när Gud just har skapat själen i kroppen, är hon som en blank tavla, ett oskrivet blad.

Och med undantag för vad hon sedan uppfattar med sina sinnen, kan ingenting på naturligt sätt eller från något annat håll meddelas henne.  Därför är själen så länge hon lever i kroppen lik en som är instängd i ett mörkt fängelse och som inte vet någonting utöver det lilla han kan se genom sina fängelsefönster.

Och om han inte såg genom dem, skulle han ingenting alls få se.  Lika litet kan själen på naturligt sätt nå fram till någonting annat än vad hon får veta genom förmedling av sinnena, som är hennes fängelses fönster.

4.  Av detta följer att om föraktar och avvisar det som hon kan uppfatta med sinnena, kan vi just säga att hon lever i mörker och tomhet, då hon ju efter vad vi sagt intepå naturligt sätt kan få ljus genom andra fönsterluckor än genom dem vi sagt.

Visserligen är det sant att vi inte kan underlåta att se och  höra, att känna, lukta och smaka.

Men om vi ringaktar och tillbakavisar dessa förnimmelser, som om vi verkligen inte kunde se, inte höra och så vidare, då fäster vi inte något avseende vid dem och blir inte längre förvirrade av dem.  Just så som dem sluter ögonen förblir i mörker. likväl som den blinde som inte har förmågan att se.

Och därför sade David: "Fattig är jag och i djupt betryck alltifrån min ungdom"  ( Ps. 88:16 ).

Fastän han troligen var rik kallar han sig fattig, därför att han inte hade något intresse för sina rikedomar, och så var det detsamma som om han verkligen vara fattig men samtidigt haft intresse för rikedom, hade han inte varit i rätt bemärkelse, eftersom själen varit rik på begär och uppfyld av dem.

Därför kallar vi endast detta slag av fattigdom en natt för själen --- då vi ju här inte avser att tala om en verklig förlust av ägodelar, vilket inte alls utblottar själen ifall hon fortfarande har kvar begäret efter dem.

Utan vi menar fattigdom på begär och på smak för njutning --och den fattigdomen gör själen fri och tom vad hon än må äga.

Det är inte själva tingen som uppfyller själen eller som förorsakar henne någon skada, eftersom hon ju inte går in i dem, utan endast det intresse och det begär hon hyser inom sig.

5.   Detta första slags natt träffar själen i förnimmelse - och känslolivet, såsom vi senare skall beskriva, och det är den ena av de två nätter själen måste gå igenom för att, som vi ovan sagt, uppnå förening med Gud.

Nu skall vi övergå till att betrakta hur nödvändigt det är för själen måste gå ur sitt hus, ut i denna sinnenas mörka natt, för att komma till föreningen med Gud.