KAPITEL FYRA.

HÄR PÅVISAS HUR NÖDVÄNDIGT DET ÄR FÖR SJÄLEN ATT FULLT MEDVETET GÅ IGENOM DENNA SINNENAS MÖRKA NATT, SOM ÄR EN FRIGÖRELSE FRÅN BEGÄR, I AVSIKT ATT NÅ FRAM TILL FÖRENING MED GUD.

1.  En själ som vill uppnå förening med Gud måste nödvändigtvis gå igenom denna mörka natt av frigörelse från begär och av förnekelse av lust och intresse för världsliga ting.  Orsaken till detta är att de böjelser hon känner för de skapade tingen, de är inför Gud såsom rent mörker som själen är klädd i.

Och i detta tillstånd kan hon omöjligen upplysas och genomträngas av Guds rena och enkla ljus om hon inte först gjort sig fri från dem.

Ljus kan inte gå ihop med mörker, ty som evangelisten Johannes säger: "Mörkret kunde inte ta emot ljuset" ( Joh. 1:5 ).

2.  Skälet till detta är, enligt vad filosofen lär, att två motsatser inte kan tåla varandra inom samma person eller föremål.  Och mörkret, som här är böjelserna för det skapade, och ljuset, som är Gud, är varandras motsatser och har inte någon som helst likhet eller överensstämmelse sinsemellan.

Aposteln Paulus säger ju också i Korinterbrevet: "Vilken gemenskap har ljuset med mörkret?" ( 2. Kor. 6:14 ).

Av allt detta följer att denn gudomliga föreningens ljus inte kan ta själen i besittning förrän dessa böjelser har fördrivits därifrån.

3.   Vidare, för att ännu bättre kunna gå med på vad som här ovan sagts, bör man veta att en själens böjelse för eller kärlek till något skapat jämställer själen med detta skapade.

Och ju större denna känsla är, desto mera jämställer man dem och ökar litenheten.

Ty kärlek skapar jämlikhet mellan den älskade och hans föremål.  Därför sade David, när han talar om sådana som fäste sitt hjärta vid avgudar:  "De som har gjort dem skall bli demm lika, ja, alla som förtröstar på dem"  ( Ps. 115:8 ).

Sålunda stannar den som älskar något skapat lika lågt nere som detta skapade, ja på sätt och vis ännu lägre.

Ty kärleken inte bara jämställer, utan gör också att den som älskas underordnas de älskande.

   Så kommer det sig att genom själva den omständigheten att själen älskar någoting, gör hon sig oförmögen till att fullt förenas med Gud och att förvandlas till honom.

Ty det skapades låghet är mycket mera oförenlig med Skaparens höghet än vad mörkret är med ljuset.

   Därför är allt som finns i himlen och på jorden ingenting i jämförelse med Gud.

Jeremia säger ju också: "Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom, och upp mot himlen, och där lyste inget ljus" ( Jer. 4:23 ).

Genom att säga att han såg jorden tom, låter han förstå att alla skapade varelser och ting som den bär var ingenting, och likaså jorden själv.

Och att säga att han såg upp mot himlen och inte såg något ljus, det betyder att alla himlens ljus jämförda med Gud är rent mörker.

Följaktligen är allt skapat ett intet, och vi kan säga att de böjelser vi har för det är mindre än intet, eftersom de hindrar och därmed innebär en avsaknad av föreningen med Gud, liksom också mörker är intet och mindre än intet, eftersom det innebär en avsaknad av ljus.

På samma sät som den som är i mörker inte kan uppfatta eller nå ljuset, likaså kan en själ som fäster sig vid något skapat inte uppfatta eller nå Gud.

      Och så länge hon inte är renad kan hon inte äga honom, vare sig härnere i den rena förvandlingen i kärlek eller däruppe i himlen i detklara skådandet.

        För att bättre belysa detta skall vi tala mer ingående om det.

4. Då det nu förhåller sig så att alla skapade väsen i jämförelse med Guds oändliga väsen är ett intet, så föler av detta att en själ som lägger ned sin kärlek på detta intet själv också är ett intet inför Gud, och mindre än intet.

Ty som vi har sagt skapar kärleken jämlikhet och likhet, ja än mer, gör den den älskande underlägsen.

Och alltså kan denna själ inte på något vis förena sig med Guds oändliga väsen, eftersom det som inte är ju omöjligen kan passa samman med det som är.

      För att gå in på några enskilda exempel så är all skönhet endast en ytterlig vanskaplighet, efter vad Salomo säger i sina ordspråk: "Skönhet är förgänglig och fägring är en vindläkt" ( Ord. 31:30 ).

Och följaktligen är den själ som älskar skönheten hos något skapat oerhört ful inför Gud.

Det är därför som denna själ inte kan förvandlas till den skönhet som är Gud, eftersom fullheten inte kan nå upp till skönheten.

    Och allt behag och all älskvärdhet hos de skapade vaelserna är, i jämförelse med Guds behag, något mycket obehagligt och osmakligt.  Av detta följer att en själ som är gripen av lockelserna och behagen hos något skapat är utomordentligt misshaglig och intetsägande inför Gud och sålunda ur stånd att bli delaktig i hans oändliga behag och skönhet.

Ty det som är obehagligt är mycket avlägset från det som är oändligt behagligt.

        Och all godhet hos de skapade varelserna i denna värld kan, järmförd med Guds oändliga godhet, kallas illvilja eftersom: "ingen är god utom Gud allena"  ( Luk. 18:19 ).

Det är därför som den själ som lägger ned sin kärlek på denna världens goda är utomordentligt dålig inför Gud.

Och lika litet som illviljan kan ha någonting gemensamt med godheten, lika litet kandenna själ förena sig med Gud, som är den högsta godheten.

     Och all världens vishet och all mänsklig skicklighet är, i jämförelse med Guds oändliga vishet, en ren och ytterlig okunnighet, enligt vad Paulus skriver i brevet till korinthierna:   "Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud" ( 1 Kor. 3:19).

5.  Av detta följer att den som räknar med allt sitt vetande och sin skicklighet för att kunna uppnå och förena sig med  

Guds vishet, han är mycket okunnig inför Gud och mycket fjärran från vishet.

Ty okunnigheten vet inte vad vishet är, vilket är detsamma som vad Paulus säger i sitt ord, att denna vishet inför Gud är dårskap.  Inför Gud är de människor som håller sig för att vara kloka mycket okunniga.

Därför säger Aposteln om dem när han skriver till romarna:

"När de berömde sig av att vara visa, blev de dårar" 
( Rom. 1:22 ).  Och endast de människor har Guds vishet som lägger ned sitt vetande som om de var barn och okunniga, och börjar att vandra med kärlek i hans tjänst.

Om detta slags vishet har Paulus också undervisat korinthierna:  "Om någon bland er menar sig vara vis genom denna tidsålders visdom, så må han bli en dåre för att han skall kunna bli vis.

Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud"

( 1 Kor. 3:18-19 ).

För att förenas med Guds vishet bör själen alltså snarare vandra i okunnigheten än i lärdom.

6.   Och all överklassmakt och all världslig frihet är i jämförelse med Guds Andes frihet och herravälde ingenting annat än djupaste slaveri, ångest och bundenhet.

      Alltså, en själ som fäster sig vid hög social ställning och andra liknande värdigheter, eller vid frihet för sina begär och intressen, hon blir inför Gud ansedd och behandlad inte som ett hans barn, utan som en vanmäktig slav och fånge. 

Och detta därför att hon inte har velat följa hans heliga lära, som säger att den som vill vara den störste han skall bli den minste, och den som vill vara den minste han skall bli den störste ( jfr. Luk. 22:26 ).

     Och så kan denna själ inte uppnå den andens kungliga frihet som man vinner i den gudomliga föreningen.

Ty slaveri kan inte ha någon som helst delaktighet i frihet.

Och frihet kan inte bo i ett hjärta som är underkastat stridiga viljor, ty ett sådant hjärta är i fångenskap.

I ett fritt hjärta däremot, i ett Guds barns hjärta, bor friheten.

Av denna anledning var det som Sara sade till sin make Abraham, att han skulle "driva ut ur sitt hus denna tjänstekvinna och hennes son, ty tjänstekvinnans son skall inte ärva med den fria hustruns son".  

( 1 Mos. 21:10 ). 

7.  Och alla nöjen och all lust som viljan kan finna i världens ting är, i jämförelse med den oändliga ljuvlighet som Gud är, bara den djupaste smärta,plåga och bitterhet.

Och följaktligen är den som lägger ned sin kärlek på sådant inför Gud värd djup smärta, plåga och bitterhet, och han kan inte komma fram till Guds ljuvliga  och ära omfamningar i föreningen med honom, eftersom han ju bara förtjänar plåga och bitterhet.

     All rikedom och all ära som det skapade kan bjuda är, i jämförelse med den rikedom som Gud är, bara mycket stor fattigdom och djup nöd.  Och följaktligen är en människa som tycker om att äga detta ytterligt fattig och eländig inför Gud, och kan av den anledningen inte nå fram till det lyckliga tillstånd av rikedom och ära som inte är något annat än en förvandling till Gud.

Och detta så visst som att det som är fattigt och eländigt är ytterst avlägset från den högsta ära och rikedom.

8.  Det är därför som den gudomliga Visheten utbrister i kagan över sådana människor som gör sig själva fula och tarvliga, eländiga och fattiga, genom att de älskar det som är rikt och vackert enligt världens tankar, och i Ordspråksboken utropar hon: "Till er, ni män, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.  Lär klokhet, ni okunniga, och ni dårar, lär förstånd.  Hör, om höga ting vill jag tala, och mina läppar skall upplåta sig till att säga vad rätt är.

Rikedom och ära vinns hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.  Min frukt är bättre än guld, ja finaste guld, och den vinning jag skänker är bättre än utvalt silver.

På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar, till att ge dem som älskar mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus"  ( Ord. 8:4-6, 18-21 ).

  Så talar den gudomliga Visheten till dem som lägger sitt hjärta och sin kärlek i något världsligt, vad det än må vara, på det sätt vi sagt.  Och hon kallar de små, därför att de är lika det de älskar, och det är mycket litet.

Och av den anledningen säger hon till dem att de skall uppfatta dubbelmeningen och lägga märke till att hon talar om stora ting och inte, som de, om småsaker.       

Och att de stora rikedomarna och äran som de älskar, de finns hos henne, och i henne, och inte alls där de tror. Höga, överflödande rikedomar finns i henne, och rättvisa.

Ty fastän det syns dem som om denna världens ting är allt detta, varnar hon dem så att de skall lägga märke till att hennes är bättre.

Ty, säger hon, de frukter som de skall finna hos henne, dem kommer de att uppskatta högre än guld och ädelstenar, och det som hon frambringar i själarna är bättre än det utsökta silver de älskar så mycket.

I detta inbegrips alla de slag av böjelser som man kan ha i detta liv.