EPILOG

                                       IHS

1.  När jag började skriva detta skedde det, som jag inledningsvis sade, motviligt, men efter att nu ha fullbordat verket är jag mycket nöjd med att ha utfört det och finner det vara mödan värt, även om jag erkänner att denna har varit mycket ringa.  I betraktande av hur instängda ni är och hur få förströelser ni har, mina systrar, och hur otillräckliga boningarna är i några av era kloster, förefaller det mig att denna inre borg kunde vara er till tröst och glädje, eftersom ni där kann komma in och gå omkring vilken timma ni vill, utan tillstånd av era överordnade.

2.  Sant är att ni inte kan komma in i alla boningarna av egen kraft --- även om den tycks er stor ---- utan borgens Herre måste själva öppna för er. 

Det är därför rådligt att inte bruka våld om ni möter motstånd, ty då kan ni förtörna honom så mycket att hanaldrig släpper in er.  Hann är en stor vän av ödmjukhet.

Om ni håller er för ovärdiga att träda in ens i den tredje boningen, skall ni desto fortare beveka hans vilja så att han för er in i den femte.

Genom att ofta gå dit kan ni sedan tjäna honom så väl att leder er till själva den boning hanhar utvalt åt sig,  och varifrån ni aldrig mer behöver avlägsna er, om inte priorinnan kallar er ut; hennes vilja vill denne höge Herre att ni skall lyda som om den vore hans egen.

Och även omni på hennes befallning vistas mycket utanför denna boning, står porten alltid öppen när ni vänder åter.

När ni en gång har skådat vilken glädje denna borg tymmer, kommer ni en gång har skådat vilken glädje denna borg rymmer, kommer ni överallt att finna ro ---- även i de svåraste vedermödor  ---- i hopp om att få återvända till borgen, ett hopp som aldrig kann lämna er.

3.  Fastän det här inte hartalats om mer än sju boningar, finns det i var och en av dessa många fler, både under och över och vid sidorna, med sköna trädgårdar, fontäner och labyrinter, så ljuvliga att ni skulle vilja förlora er i lovprisningar av den store Gud som har skapat detta till sin avbild och likhet.

Om ni finner något gott i denna framställning så att ni lär änna honom bättre, kan ni verkligen tro att Hans Majestät själv har sagt det för att bereda er glädje, medan det som ni finner dåligt är sagt av mig.

4.  För den stora önskans skull som jag hyser att vara er till någon hjälp i att tjäna denne min Gud och Herre ber jag er att i mitt eget namn, varje gång ni läser detta, mycket prisa Hans Majestät och bönfalla honom om hans Kyrkas tillväxt och lutheranernas upplysning  ( med lutheraner menade förf. alla protestantiska rörelser i samtiden ).

Vad mig beträffar må ni be att han förlåter mig mina synder och befriar mig ur skärselden, där jag av Guds nåd kanske är när ni får läsa detta, om det efter lärda mäns granskning befunnits värdigt att komma inför era ögon.

Innehåller det några fel beror på att jag inte förstår bättre, och i allt underkastar jag mig det som är stadfäst av den heliga Romerska Katolska Kyrkan, i vilken jag lever och lovar  och försäkrar att jag vill leva och dö.

Vare Gud vår Herre prisad och välsignad i evighet, amen, amen.

5.  Denna skrift avslutades i San Jose de Avila-klostret 1577, på Sankt-Andreas-afton, till Guds ära, han somlever och regerar i evigheters evighet, amen.              

DEN SJUNDE BONINGEN:
TREDJE KAPITLET:

10.  Skillnaden mellan denna och de andra boningarna är som sagt var; att det är nästan aldrig finns vare sig torka eller inre tumult, som tid efter annan förkommer i de övriga; här är själen nästan alltid i ro; och hon fruktar inte att denna höga nåd kan vara djävulens bländverk, utan hon är stadigt förvissad om att det kommer från Gud.

Ty, som jag har sagt, här har sinnena och själskrafterna ingen del; Hans Majestät uppenbarar sig i själen och gör den till ett med sig att --- enligt min tro ----- djävulen inte vågar  träda in och Herren inte heller tillåter honom att göra det.

Alla de nådegåvor som här kommer själen till del  ----- somjag har sagt --- har inte sitt ursprung i själen själv, utom

i så motto att hon har överlåtit allt åt Gud.

11.  Så lungt och utan varje buller går Herren till väga när han här är själen till gagn och lärdom, att det tycks mig likna uppförandet av Salomos tempel, där heller inte det minsta buller hördes.  Likaså är det i dtta Guds tempel, i denna hans boning, där endast han och själen har sinn glädje i varandra under den fullkomligaste tystnad.

Här finns det inget skäl för förståndet att bubbla eller öeta, ty Herren som har skapat det vill att det skall vila sig och liksom genom en liten dörrspringa se på vad som händer.

Om det tidvis förlorar denna syn och inte längre ser något, så varar detta bara korta stunder; ty enligt min mening försvinner inte själsförmögenheterna utan upphör endast att

vara i verksamhet och är liksom bländade-

12.  Det är vad jag också är när jag ser hur själen, när hon har nått hit, går miste om alla dessa hänryckningar, om inte

någonn enstaka gång, och då inte med smma extas ochanden flykt som tidigare.

Men detta händer mycket sällan ---- och nästan aldrig inför allmänheten, viket förut hörde till vanligheten --- inte heller i samband med stora andaktövningar; det bekommer henne föga att se en andaktbild eller höra en predikan --- det är nästan som om hon inte hörde den --- och detsamma är det med musiken.

Annat var det med den stackars fjärilen, som gick där så ängslig att allt bragte henne i hänryckning och kom henne att flyga.  Nu är ett som om hon hade funnit sitt viloställe, eller som om själen hade sett så mycket i denna boningen att honn inte förvånas över något, eller som om hon inte längre befann sig så väl i den där ensamheten som honn brukade göra innan hon fick njuta av ett sådant sällskap.

Med ett ord, mina systrar, vad orsaken är vet jag inte, men när Herren har börjat visa själen vad som finns i denna boning och försätta henne dit, då slipper hon undan den stora svaghet som var hennes värsta vedermöda, och förut slipper hon den inte.

Kanske är det så att Herren har styrkt och vidgat och skickligtgjort själen.  Eller också kan det vara så att han vill göra allmänt bekant vad som i hemlighet sker med själarna, för at nå mål som bara Hans Majestät vet om; hans domar går över allt som vi har kan föreställa oss.

13.  Dessa verkningar  ---- tillika med de förut beskrivna som är mycket goda på bönens skilda trappsteg, också de redan omtalade --- förlänar Gud själen  när han har fört henne in till sig.  Därutöver ger han henne den kyss Bruden har bett om , ty jag underförstår at hon nu befinner sig där varest denna önskan blir uppfylld.

Här får den sårade hinden vatten i överflöd.  Här fröjdar sig själen i Guds tabernakel. Här finner duvan, som Noak sände ut för att se efter om ovädret hade gått över, den olivkvist som är tecknet på att hon har fått fast mark under fötterna mitt i denna världens stormar och syndafloder.

O Jesus, om man bara visste hur många ställen i Skriften det bör finnas som lär oss förstå denna frid i själen!

Min Gud, du som vet vad den betyder för oss, giv att de kristna må beflita sig om att söka den, och låt inte dem du redan har skänkt den förlora den, för din nåds skull.

Ty ända tills du har givit dem denna sanna frid och fört dem dit där den aldrig kan ta slut, måste de ständigt leva i fruktan.  Jag säger den sanna, inte därför att jag håller en sådan frid för att inte vara sann, utan därför att kriget från norr alltid kan börja på nytt om vi vänder oss bort från Gud.

14.  Och vad känner dessa själar när de ser att de kan gå miste om något så gott?

De söker vandra fram med större varsamhet och vända sin svaghet till styrka, för att inte genom egen skuld förlora något tillfälle som kan erbjudas dem att vara Gud till behag.  Ju mer de känner sig gynnade av Hans Majestät, desto större ängslan och fruktan hyser de för sig själva. Vid jämförelsen med hans storhet lär de sig bättre fatta sitt eget elände och tyngs än mer av sina synder.

Ofta går de omkring utan att våga lyfta upp sina blicker,

liksom publikanen. Andra gånger vill de få ett slut på sitt liv för att komma i säkerhet, även om de strax vänder åter och önskar att ----- som sagt var ----- leva för att tjäna honom som de älskar så mycket, och anförtror allt vad dem själva angår åt hans barmhärtighet.  Ibland kommer de många nådegåvorna dem att känna sig alldeles nedbrutna, så att de tycker sig likna ett skepp så överlastat att det måste gå till botten, och de fruktar att detsamma skall hända dem.

15. Jag försäkrar er, mina systrar, att det inte skall fattas dem kors, det är bara det att de inte blir allvarligt oroade eller mister sin frid, utan ovädren drar snabbt förbi, som en våg, och det vackra vädret återvänder.

Den Herrens närvaro de har inom sig gör att de snart har glömt allt.  Må han ständigt välsignas och prisas av alla skapade varelser, amen.

FJÄRDE KAPITLET:

   Slutar med att förstå vad Vår Herre avser med att skänka själen så stora nådegåvor, och hur nödvändigt det är att Marta och Maria är förenade. Är till stor nytta.

1.  Ni får inte fatta det så, mina systrar, at de verkningar på själarna som jag har beskrivit alltid skulle vara bestående ---- efter vad jag vill minnas har jag sagt att de är vanliga ----- utan ibland överlämnar Vår Herre dessa själar åt deras egen natur, och då tycks alla giftiga varelser i borgens omgivningar och oningar förena sig för att ta hämnd för den tid då de inte förmådde ha själarna i sin hand.

2.  Sanningen är att detta varar kort tid ----- högst en dag eller föga mer ---- och att själen under det svåra inre tumult som vanligen har någon yttre anledning klart inser vad hon har att vinna av så gott sällskap som Vår Herres eget.

Ty han skänker henne en stor ståndaktighet, så att hon i inget avseende viker från hans tjänst eller från sina goda föresatser.  De tycks i stället växa till, så att hon inte ens genom den minst aförsta rörelse sviker vad hon föresatt sig.

Som jag har sagt är dessa prövningar sällsynta, utom när Vår Herre vill att själen inte skall förlora minnet av vad hon är. 

Ett av skälen till detta är att hon må förbli ödmjuk;

ett annat att hon må bättre inse vad hon är skyldig Hans Majestät, fatta storheten av den nåd hon får ta emot och prisa honom därför.

3.  Inte heller får ni låta den tanken snudda vid er att dessa själar, därför att de har en så stark önskan och en så fast beslutsamhet att inte för något i världen tillåta sig en ofullkomlighet, inte gör sig skyldig till många sådana ofullkomligheter och till och med synder.

De gör det inte med avsikt, ty i dylika fall är Herren dem till mycken hjälp ( jag menar förlåtliga synder, ty från dödssynder --- i den mån de fattar dem som sådana  --- är de fria om också inte säkra ).

Några kan de ha begåt utan att fatta det, och detta är dem en icke ringa plåga.  Likaså plågas de av de själar de ser går förlorade.  Och fastän e pånågot sätt har stort hopp om att inte höra till dem, minns de av Skriften säger om några som tycks ha varit särskilt gynnade av Herren ----- exempelvis en Salomo,, somhade ett så förtroligt umgänge med Hans Majestät ----- och då kan de inte låta bli att hysa fruktan, som jag redan har sagt.

Och må den av er som känner sig säkrast på sig själv hysa den största fruktan, ty "säll är den som fruktar Gud"  ( Ps. 112:1 ), säger David.      

Hans Majestät bevare oss alltid.  Låt oss bönfalla honom därom, så att vi inte förtörnar honom.   Detta är den största trygghet vi kan få.  Må han prisas i all evighet, amen.

4.  Det vore bra, mina systrar, om det kunde sägas er varför Herren gör så stora nådegärningar i denna världen.

Även om ni har förstått detta av deras verkningar, somm ni bör ha lagt märke till, så vill jag nu tala mera om den saken, på det att ingen må tro att själarna får dessa gåvor enbart för att njuta avv dem  ----- det vore en stor villfarelse ---- ty Hans Majestät kan inte ge ss någonn större gåva än ett liv som efterliknar det hans mest älskade Son levde.

Jag håller altså för säkert att dessa nådegåvor är oss givna för att stärka vår svaghet ----- som jag förut någon gång har sagt  --- så att vi skall kunna efterlikna honom i att mycket lida.

5.  Vi har alltid sett att de som vandrat närmast Vår Herre Kristus var de som utsattes för de största prövningarna.

Vi behöver bara tänka på vad hans ärorika Moder och de ärorika Apostlarna fick lida.   Hur tror ni att Sankt Paulus kunde uthärda de allra svåraste vedermödor?

Därav kan vi se vilka verkningar de äkta visionerna och kontemplationerna har, när de kommer från Vår Herre och inte är inbillningar eller djävulens bländverk.

Kanske gömde han sig undan med dem och njöt av dessa gåvor utan att bry sig om något annat?  Av allt vad vi kan veta om honom inser ni att han inte unnade sig en dags vila, och inte en natts heller, eftersom det var då han arbetade för att få något att äta.

Jag tycker mycket om berättelsen om Sankt Petrus, när han flydde från fängelset och Vår Herre uppenbarade sig för honom och sade till honom att han var på väg till Rom för att ännu engång låta korsfäats sig  ( denna berättelse, där Petrus ställer den allbekanta frågan Quo vadis, Domine?, ingår i karmeliternas gamla breviarium ).

Aldrig läser vi det officium där denna text står ( första vespern vid festen den 29 juni ) utan att jag känner en särskilt stor tröst.  Hur upptog Sankt Petrus denna Herrens nåd, och vad gjorde han?   Han gick genast mot döden

( enligt legenden återvände han till Rom, där hanblev korsfäst ).    Och Herren bevisade honom en icke ringa barmhärtighet när han försåg honom med någon som gav honom den.

6.  O mina systrar, när Herren på ett så alldeles särskilt sätt bor i ensjäl, hur bör hon inte då platt förgäta all längtan efter ro, hur föga bör hon inte bry sig om hedersbevisningar, och hur ringa vikt bör hon inte fästa vid att bli hållen för intet!   Då hon, skäligt är, står så nära honom, bör hon inte ha mycket till övers för sig själv.

Alltid vad hon lägger på minnet är hur hon mer och mer skall vara honom till behag och hur hon skll visa mer och mer skall vara honom till behag och hur skal visa honom sin kärlek.

Detta är meningen med bönen, mina döttrar.

Till detta tjänar det andliga äktenskapet, varar det ständigt föds verk, och åter verk.

7.  Här är det säkra beviset på att nådegåvorna kommer från Gud, somjag redan har sagt er.  Ty hur ringa fördel har man inte av att ha nått stor inre samling i ensamheten, att högtidligen ha förbundit sig med Vår Herre, att ha föresatt sig och utlovat at  göra under i hans tjänst, om man efter att kommit ut ur detta tillstånd i allt gör raka motsatsen, så snart tillfälle erbjuder sig.

Jag sade fel när  jag påstod att det var till ringa fördel, ty allt som sker i förbund med Gud har stort gagn med sig.

Och även om vi är för svaga för att strax efteråt utföra de där goda föresatserna, kan Hans Majestät någon gång ge oss kraft att göra det, om än det kanske kommer att bli oss en tung börda, som ofta händer.  Ty när han ser en mycket feg själ sänder han henne en mycket svår prövning, helt emot hennes vilja, och därav drar hon stor vinning.

När själen längre fram förstår detta, mister hon sin fruktan och blir mera redo att offra sig för honom.  Vad jag ville säga var att detta var en ringa fördel i jämförelse med den mycket större som består i att gärningarna helt överensstämmer

med de högtidliga besluten och orden.

Om detta inte går med en gång, så får det ske undan för undan.  Det gäller att böja sin vilja, om bönen skall bli till nytta, och tillfällen att öva sig i detta kommer inte att saknas i de ensliga hörn som då blir själens hemvist.

8.  Betänk att detta är av långt större vikt än vad  jag förmår säga er.  Fäst era blickar på den korsfäste, och allt annat kommer at tyckas er ringa.  Om Hans Majestät har visat oss sin kärlek genom så förundransvärda gärningar och lidanden, hur tror ni då ni skall tillfredsställa honom med bara ord?

Vet ni vad de är att vara i sanning andliga?

Det är att vara Guds slavar --- märkta med hans brännjärn, som är Kristus, tecknet på att de har skänkt honom sin frihet --- så att han kan sälja dem till slavar åt hela världen, liksom han var det.  Därmed gör han dem ingen orätt utan bevisar dem en icke ringa nåd.  Den somm inte bestämmer sig för detta behöver inte befara att göra stora framsteg.

Ty hela denna byggnad har --- som jag har sagt ---- sin grund i ödmjukheten, och finns inte den i anda och sanning, så kommer Herren, till ert eget bästa, inte att låta den växa särskilt högt, därför att den i så fall helt skulle störta samman.  Därför bör ni, mina systrar, om ni vill lägga en säker grund, beflita er om att var och en av er må bli den

minsta av dem alla och deras slavinna, under ständig uppmärksamhet på hur och när ni kan vara dem till behag och tjänst.

Vad ni gör härvidlag, det gör ni mer för er själva än för dem, och därmed lägger ni så fasta grundstenar att borgen inte faller i spillror för er.

9.  Än en gång villjag inskärpa hur nödvändigt det är att ni inte bygger er grund enbart på bön och kontemplation.

Ty om ni inte beflitar er om dygder och övar er i dem, kommer ni inte attbliannat än dvärgar.

Även om detta, tack vare Guds nåd, bara betyder att ni inte växer, så vet ni att det som inte växer förtvinar, och jag håler det för omöjligt att kärleken kan nöja sig med att förbli stående på ett och samma ställe.

10. Ni tycker kanske att jag talar till nybörjare, och att de somm har kommit längre bör finna ro.  Men jag har sagt er att den frid som dessa själar når fram till är av inre art, och att den yttre för dem blir mindre och mindre; de vill inte heller ha det annorlunda.  Vad tror ni är sanningen med dessa ingivelser --- eller rättare sagt strävan ----- som jag  har beskrivit,, och dessa budskap som själen sänder ut från sitt innersta till folket utanför borgen och till de boningar som är utanför den där hon själv vistas?

Är syftet att försänka dem i sömn?  Nej, nej, nej.

Själen för här en hårdare kamp för att hindra sina egna krafter och sinnen och allt det kroppsliga från sysslolöshet,

än vad hon gjorde när hon gick omkring och led med dem.

Ty hon visste inte då vilken stor nytta hon hade av prövningarna, som kanske var de medel Gud använde  för att  leda  henne dit där hon nu är.

Inte  heller fattade hon h ur den gemenskap hon nu åtnjuter skulle komma att ge henne mycket större krafter än hon någonsin haft.  Om vi, som David säger, blir heliga med de heliga, så kan det inte betvivlas att om vi blir ett med den starke, genom denna högsta förening av ande med ande,       kommer vi att utrustas med en sådan styrka att vi fattar den som hjälpte de heliga att lida och dö.

11.  Det är alldeles säkert att den styrka själen här har fått förs över till alla som finns i borgen, och till  och med till själva kroppen, som många gånger tycks ha upphört att känna något.  Själen har blivit stark efter att ha styrkt sig med att dricka av vinet i den vinkällare dit hennes Brudgum har fört henne för att inte mer låta henne gå ut därifrån, och detta flödar över till den svaga kroppen, liksom den mat som hamnar i magen ger styrka åt huvudet och allt det övriga.

Så länge livet varar är själenn alltså svårt betryckt.

Ty hur mycket hon än gör, är hennes inre krafter  ännu mycket större, så att hela hennes kamp och allt vad hon åstadkommer tycks henne var aidel småsaker.

Det bör vara orsaken till de hårda botövningar som många heliga har ägnat sig åt ---- särskilt den ärorika Magdalena, som alltifrån början hade vuxit upp i sådant överflöd ---- likaså den hunger vår fader Elisa kände efter sin Guds ära, eller ivern hosSankt Dominicus och Sankt Franciscus att samla själar för att  han skulle bli prisad.

Jag säger er at detta kan ha varit ett ringa lidande för dessa helgon, som dock helt hade glömt sig själva.

12.   Vad jag nu vill, mina systrar, och vad vi bör vinlägga oss om att nå fram till, det är att åstunda och ägna oss åt bönen, inte för att njuta av den, utan för att få kraft att tjäna.

Må vi inte vilja gå på stigar av ingen beträdda, ty vad vi då i bästa fall råkar  ut för att förlora tid.  Det vore sannerligen eny ide att tro sig få dessa nådegovor på andra vägar än dem där hansjälv och alla hans heliga har gått.

Låt dentanken inte ens snudda vid oss.  Tro mig, Marta och Maria måste stå sida vid sida för att ta emot Heren som sin

gäst.   De måste alltid vara med honom, så att de inte visar  honom dålig gästvänskap genom att ge honom något att äta.

Hur skulle Maria kunna göra det, när hon alltid satt vid hans fötter, om inte hennes syster hade hjälpt henne ?

Hans mat är att vi samlar själar åt honom, på varje sätt vi kan, för att de må bli frälsta och prisa honom i evighet.

13.  Nu säger ni mig dessa två saker; den ena är  att det är sagt att Maria har utvalt den bättre delen, och att hon redan har utfört Martas verk och undfägnat Herren med att tvätta hans fötter och torka dem sitt hår.  Tror ni att det var en ringa förödmjukelse för en dam i hennes ställning att gå genom gatorna, kanhända ensam, ty hennes inre glöd hindrade henne från att bry sig om hur hon tog sig fram, träda in i ett hus där hon aldrig hade varit förut, och sedan stå ut med farisens morrande, och mycket annat som hon måste uthärda?  Att se  hur en kinna som hon inför allt folket visade en så stor sinnesändring, och det inför ett --- som vi vet --- så ondskefullt folk, det räckte med att se hennes till Herren --- som de så mycket avskydde --- för att alla skulle dra sig till minnes hur hon hade levat.

Och nu villehon göra sig helig  ( ty det är klart att hon genast ändrade sin klädedräkt och allt det övriga ).

När vi vet hur man nu för tiden talar om personer som är långt mindre kända, vad skall det inte har varit då?

Jag säger er, mina systrar, att den bättre delen till föll henne först efter svåra vedermödor och prövningar --- bara att se sin Mästare så avskydd måste ha varit en outhärdlig plåga.

Därfeter kom det myckna som hände vid Vår Herres död  ( för min del tror jag att hon inte fick bli martyr på grund av vad hon genomgått när hon såg Herren dö ), och de år hon ännu hade att leva, skild från honom --- vilket måste varit en fruktansvärd pina --- varav man ser att hon inte alltid satt  i komtemplationens glädje vid Herrens fötter.

14.  Det andra ni kunde ha att invända är att ni varken har makt eller medel att föra själar till Gud, hur gärna ni än skulle vilja det. Men då ni inte har att undervisa eller predika liksom Apostlarna, vet ni inte hur det skall gå till.

På detta har jag några gånger svarat skriftligen  --- fast jag inte minns om jag har gjort det i den här boken om Borgen ---- men då jag tror at era tankar ofta går åt det hållet, eftersom Herrenn har ingett er sådana önskningar, vill jag inte underlåta att tala omdet här.

På ett annat ställe har jag sagt er att djävulen ofta inger oss storartade önskemål, på det att vi inte skall lägga hand vid det som står i vår makt för a tjäna Vår Herre i saker som är oss möjliga, utan i  stället nöja oss med attha önskat det omöjliga.   Bortsett från att ni genom bönen kan vara till stor hjälp, bör ni inte vilja gagna hela världen utann hålla er till dem somtillhör ert eget sällskap; på det sättet gör ni ett bättre verk, ty det är mot era medsystrar som ni har de största förpliktelserna.

Tror ni det är till ringa nytta att ni når en sådan ödmjukhet och självförglömmelse,, att ni blir allas tjänare och visar en sådan barmhärtighet mot alla och en sådan kärlek till Herren, att det blir till en eld somtänder lågor hos alla och tillika med era övriga dygder väcker dem ur deras dvala?

Detta är sannerligen att tjäna Herren, och på ett sätt som är honom till högsta behag.

Genom att ni gör vad ni förmår förstår Hans Majestät att ni skulle kunna göra mycket mera och löna er som om ni hade skulle kunna göra mycket mera och lönar er som om ni hade vunnit många själar åt honom.

15.  Ni säger kanske att det inte är er sak att omvända era medsystrar, eftersom de alla redan är goda.

Vad är det för ett påhitt?  Ju bättre de blir, desto mer kommer deras lovprisningar att behaga Herren, och desto mer kommer deras böner at vara till gagn för deras närmaste.  Till sist, mina systrar, vill jag som avslutning säga att vi inte bör bygga torn utan fast grund, ty Herren ser inte så mycket till storleken av våra verk som till den kärlek varmed vi ufört dem.   Om vi gör vad vi kan, skall Hans Majestät se till att vi förmår  göra mer och mer för varje dag.

Må vi inte genast förtöttas utan under den tid vi har att leva -------- som kanske blir kortare än vad var och en av er tror --- till det inre och till det yttre frambära åt Herren det offer vi kan skänka honom.

Detta skall Hans Majestät då förena med det han på korset frambar åt Fadern för vår skull, för att det må få det värde vår goda vilja har förtjänat, även om gärningarna är aldrig så obetydliga.

16.  Må det behaga Hans Majestät,, mina systrar och döttrar, att föra oss dit där vi alltid skall prisa honom, och att förläna

mig nåden att göra något avdet jag sagt er, genom hans Sons förtjänst, han som lever och regerar i evighet, amen.

När jag säger er detta känner jag den största förlägenhet, och jag ber er för samme Herre skull att i era böner inte glömma denna eländige varelse.                       

            

TREDJE KAPITLET:

    Handlar om de stora verkningarna av den böneform vi har talat om.  Det är nödvändigt att uppmärksamma och besinna detta, ty skillnaden mellan den och de förut beskrivna böneformerna är förunderligt stor.

1.  Vi kan nu säga att den lilla fjärilen redan har dött, med den allra största glädje över att kommit till ro och över att Kristus lever i henne.  Vi skall nu se efter vad det är för ett liv hon har och hur det skiljer sig från det hon hade förut.

Ty det är genom verkningarna vi lär oss inse om det vi har sagt är sant.  Efter vad jag kan förstå är verkningarna följande.

2. För det första, en glömska av sig själv, så att hon sannerligen inte tycker sig finnas till, som jag redan har sagt.

Hon har helt kommit därhän att hon inte vet av sig själv eler minns att det för henne finns vare sig himmel eller liv eller ära, ty det enda hon bryr sig om är att erka för Guds ära.

Det förefaller henne som om de ord hon  hörde från Hans Majestät nu hade blivit satta i verket, nämligen att om hon åtoge sig hans sak, så skulle han åtaga sig hennes. 

( Dessa ord, som förf. hörde fem år tidigare, återges också i föreg. kap. )

Sålunda har hon inga bekymmer för vad helst somkan hända, utan hon  lever i en egendomlig glömska, så att hon,  ---- som jag harsagt --- tycker sig inte finnas till.

Det finns ingenting, ingenting som hon vill ägna sig åt, om hon inte funne det komma på hennes lott att göra något, om än på minsta vis, för att öka Guds heder och ära.

Ty för det skulle hon mycket gärna ge sitt liv.

3.  Av detta, mina döttrar, skall ni inte dra den slusatsen att hon slutar upp med att äta och sova ---- fastän detta kan vara  till stor plåga för henne ---- eller försummar de plikter hennes stånd ålägger henne.

Vi talade om inre ting.  Vad de yttre beträffar är det föga att säga.  Vad som plågar henne är att se att det hon kan göra av egen kraft är ett intet.

Av allt hon kan och förstår vara till Vår Herres tjänst vill  hon inte försumma det minsta för något på jorden.

4.  För det andra har hon en stark  längtan efter att lida, men inte så att hon blir oroad av den, som förut.

Ty hos dessa själar har längtan efter att Guds vilja må ske med dem nått en sådan styrka att allt vad Hans Majestät gör synes dem gott.  Vill han att de skall lida, är det bra; om inte, grämer de sig inte  till döds, som tidigare.

5.  Likaså känner dessa själar en stor inre glädje när de blir förföljda.  Deras frid är mycket djupare än den jag har beskrivit, och de hyser inte minsta fiendskap mot dem som gör eller vill göra dem illa.

Tvärtom, de fattar en särskild kärlek till dem, så att de, om de ser dem vara i trångmål, känner stor ömhet för dem och ville göra vad som helst för att befria dem därifrån.

Av fullaste hjärta anbefaller de dem åt Gud, och det skulle glädja dem om de nådegåvor Hans Majestät har förlänat dem i stället gåves åt dessa så att de upphörde att förtörna Vår Herre.

6.  Vad som mest av allt förvånar mig är detta; ni har redan sett vilka vdermödor och prövningar de får utstå som förgäves önskar dö för att leva i Vår Herres glädje.  

Men nu har de en så stark önskan att tjäna honom och bidraga till hans lov och om möjligt vara till nytta för någon själ, att de inte bara inte längre önskar att dö, utan gärna vill leva ännu många år, och detta under de värsta vedermödor, om Herren därigenom kunde bli i allra minsta mån prisad och ärad.  Om de med säkerhet visste att själen genom att lämna kroppen skulle få den fullkomliga glädjen i Gud, skulle de inte bry sig om det, inte heller skulle de tänka på den ära som tillkommer helgonen, ty den eftertraktar de inte längre.

För dem består äran i att kunna vara till någon  hjälp för den Korsfäste, särskilt när de ser hur ofta han blir förorättad och hur få de är som verkligen är måna om hans ära och avstår från allt annat.

7.  Sanningen är att de ibland glömmer detta, känner på nytt det ömmaste begär att att finna i glädjen i Gud och vill få ett slut på denna landsflykt, säskilt när de ser hur föga de kan tjäna honom.  Men strax därefter vänder de åter om, ser in i sig själva och finner att de har honom inom sig oavlåtligt.

Med detta låterde sig nöja, och offrar åt Hans Majestät sin vilja att leva som det dyrbaraste offer de kan ge honom.

De har inte större fruktan för döden än för den ljuvligaste hänryckning.  Saken är den at han, som förut ingav själen desa begär som förde med sig så svåra lidanden, nu inger henne elt andra.

Må han vara välsignad och prisade i evighet.

8.  Kort sagt, vad dessa själar åtrår är inte längre hugsvalelser och vederkvickelser, ty nu har de Herren själv inom sig,  och Hens Majestät är den som lever i dem. 

Det är klart att hans liv inte var annat än en ständig pina, och så gestaltar han också vårt liv, åtminstone vad våra önskningar beträffar.

För övrigt behandlar han oss som svaga väsen och ger oss del av sin styrka när han finner det vara av nöden. 

En sor frigörelse från allt och en längtan efter att ständigt vara antingen ensamm eller sysselsatt med sådant som kan vara till nytta för någon själ.

Ingen torka och heller ina inre prövningar, utan bara den mest kärleksfulla hågkomst av Vår Herre, vars ära och pris är det enda en sådan själ eftersträvar.

Glömmer hon sig och blir försumlig, väckerv Herren själv upp henne, så som jag har sagt. Hon ser då i full klarhet att denna ingivelse --- eller vad jag nu skall kalla den ---- kommer från själens innersta, så som det redan har sagts om ingivelserna. De kommer mjukt och milt, men inte frånn tanken eller minnet eller från något som själen kan antas ha minsta del i.

Detta är så normalt och vanligt att det är lätt att att iaktta om mann är uppmärksam.   Liksom elden, hur starkt den än brinner, aldrig låter sina lågor stiga nedåt utan endast uppåt,

så är det klart att denna inre rörelse kommer från själens mittpunkt och väcker dess krafter till liv.

9.  Säkert är att om det inte vore någon annan vinst med denna bönens väg änatt lära oss inse hur Gud lägger ner skärskild omsorg på att sätta sig i förbindelse med oss och ivrigt anropa oss --- något mindre tycks det inte vara --- att bli ett med honom, så förefaller mig vilka prövningar som helst vara väl motiverade  när de gör oss delaktiga av dessa tecken på hans kärlek, lika ljuvliga som genomträngande .

Detta har ni, mina systrar, fått erfara, ty jag tror att när Herren har förlänat oss gåvan av föreningens bön,

så har han också denna erfarenhet bör vi hålla i minnet att den tillhör den inre boningen i vår själ, där Gud själv bor och är värd allt pris.

Ty förvisso är det från honom som detta budskap eller brev kommer, skrivet med en sådann kärlek att endast ni själva kan förstå skriften och vad den ber er om.

Och avstå under inga villkor från att svara Hans Majestät, även om ni till det yttre är sysselsatta med att umgås med andra människor. Ty ofta händer det att Herren vil förläna oss denna hemliga nåd inför allmänheten, men då är det mycket lätt för er att  ---- eftersom svaret ges i ert innersta ------ betyga er kärlek eller säga som Sankt Paulus: 

"Vad vill du, Herre att jag skall göra?"  ( Apg. 9:6 enl. Vulgata ). På många sätt skall han då lära oss vad vi skall göra för att behaga honom, och detta är den lägliga tiden, eftersom han tycks lyssna till oss, och nästan alltid sätter denna fina beröring själen i stånd till att med fast vilja kunna göra det som vi har talat om.

 

SJUNDE BONINGEN:
FÖRSTA KAPITLET:

    Handlar om de stora nådegåvor som Gud förlänar de själar han har förunnat att inträda i den sjunde boningen.

Det talas om någon skillnad som tycks finnas mellan själen och anden, även om de är samma sak. 

Här finns mycket att lägga märke till.

1. Ni kan tycka, mina systrar, att sedan så mycket har blivitsagt om den här andliga vägen borde det inte finnas mer att säga. Det är mycket dumt att tänka så.

Då Guds storhet inte har några gränser finns det heller inga för hans verk.  Vem skulle kunna tillfyllest berätta om hans nådeverk och väldigheter?

Det kan ingen, och därför bör ni inte förvåna er över vad som har sagts och kommer att sägas, ty det är bara chiffertecken, en förkortning av allt som finns att berätta om Gud.

Stor barmhärtighet har han visat oss genom att ha meddelat dessa ting till en människa så att vi kan komma till kännedom om dem.  Ju mer vi vet om hur han meddelar sig med de skapade varelserna, desto mer skall vi prisa hans storhet och bemöda oss om att inte ringakta en själ till vilken Herren har visat så stort behag.

Var och en av oss har en själ, men då vi inte skattar denna till Guds avbild skapade varelse så högt som hon förtjänar, kan vi heller inte fatta de hemligheter hon rymmer.

Må Hans Majestät, om det behagar honom, leda min penna, så att jag förmår säga er något av det myckna som är att säga, och som Gud uppenbarar för dem han låter träda in i denna boningen. Jag har ihärdigt bönfallit Hans Majestät om detta, ty han känner min önskan att inga av hans nådegåvor må vi bli fördolda, till hans namns så mycket större pris och ära.

2.  Jag hyser det hoppet att han, inte för min skull utan för er, mina systrar, måtte bevisa mig denna nåd, så att ni lär er förstå hur viktigt det är att ingenting från er sida hindrar er Brudgum från att fira detta andliga bröllop med era själar, ty det har, som ni snart får se, stora välsignelser med sig.

O store Gud!  Jag tycker att en varelse så eländig som jag måste darra inför uppgiften att tala om något som är så främmande för det jag förtjänar att veta.

Sanningen är att jag kände den största villrådighet och undrade om det inte vore bättre att avfärda denna boning med några få ord, ty det föreföll mig rimligt at man kunde tro att jag visste sådant av egen erfarenhet.

Det skulle jag känna som den största skam; eftersom jag vet vad jag är, vore det en förfärlig sak.

Å andra sidan uppfattar jag sådana skrupler som frestelse och svaghet.  Vilka omdömen som än må fällas om detta, vad som är av vikt är att Gud blir ensmula mer prisad och förstådd, sen må hela världen skrika hur den vill.

Detta så mycket mer som jag kanske är död när detta kommer inför människors ögon. 

Välsignad vare han som alltid lever och skall leva, amen.

3.  När Vår Herre behagar visa barmhärtighet mot en själ som lider och har lidit av längtan efter honom, och som han har utvalt till sin brud i anden, leder han henne före det andliga äktenskapets fullbordan in i sinn boning, som den sjunde.

Ty liksom han själv bor i himlen, måste han också i själen ha ett rum där Hans Majestät ensam vistas, låt oss säga en andra himmel.  Det är av största vikt för oss, mina systrar, att inte uppfattasjälen som ett mörkt rum ( i allmänhet bör det förefalla oss vara så, eftersom vi bara ser det vi ser och inte det andra inre ljuset ) och finna ett stort mörker längst därinne.

Jag erkänner att det stämmer för dem som inte är i nådens tillstånd, men vad som fattas dem är inte Rättfärdighetens Sol, ty den lyser alltid för dem och och får dem att vara till, utan förmågan att ta emot dess ljus,somjag tror mig ha sagt på tal om första boningen.  Det finns en person som fick se dessa olyckliga själar liksom instängda i ett mörkt ängelse, bundna till händer och fötter så att de inte kan göra något gott för att skaffa sig förtjänster; både blinda och döva är de.  Vi har alla skäl att hysa medömkan med dem, betänka att vi för någon tid sedan var likadana och att Herren kanvisa barmhärtighet också mot dem.

4.  Må vi, mina systrar, alldeles särskilt vinnlägga oss om att be för dem och aldrig vara försumliga i detta.

Förböner för dem som befinner sig i dödssynd är denstörsta allmosa, mycket förmer än om vi såge kristen, bunden till händerna med en stark kedja och fastgjord vid en påle där hanskulle dö av hunger, inte därför att det fattades honom mat, ty bredvid sig hade han de läckraste rätter, utan därför att han inte förmådde föra dem till sin mun; i sin stora utmattning vet han att han nu måste uppge andan, inte i den naturliga dödenutan i deneviga; vore det inte en stor grymhet att stå där och se på utan att söka föra maten till hans mun så att han finge äta?

Eller om ni genom era böner kunde få hans bojor att falla?

Det här förstår ni nu.  Vid Guds kärlek besvär jag er att alltid komma ihåg sådana själar i era böner.

5.  Men nu skall vi inte tala om dessa, utan om dem som genom Guds barmhärtighet har gjort bot för sina synder och är i nådens tillstånd.  Vi kan inte betrakta denna vår själ som instängd och begränsad vrå utan som en inre värld, där det fnns rum för så många sköna boningar som ni har sett.

Och så måste det rimligtvis vara, eftersom det inne i själen finns en boning för Gud.

När Hans Majestät behagar visa själen denna nåd att kalla henne till det gudomliga bröllopet, för han fört in henne i sin boning.  Och Hans Majestät vill att det nu inte skall vara som andra gånger när han har försatt henne i de där hänryckningarna ( jag tror nog att han förenar sig med henne då också, i den bön somjag har kallat föreningens ); själen ycker sig inte vara kallad att träda in i sin medelpunkt, som nu i denna boning, utan i ett yttre och ytligare skikt.

Men detta betyder föga.

Det må vara på det ena sättet eller på det andra, Herren förenar henne med sig. Men han gjorde henne blind och stum ---- liksom hangjorde Sankt Paulus vid hans omvändelse --- och kom henne att förlora allt sinne för hur och på vad sätt hon åtnjöt den nåd som kom henne till del.

Hennes stora glädje var då att komma nära Gud.  Men när han förenade sig med henne fattade hon ingenting, ty alla hennes själsförmögenheter hade gått förlorade.

6.  Helt annorlunda är det nu.  Nu vill vår gode Gud att fjärilen skall falla från våra ögon, så att vi må se och förstå något av den nåd han bevisar oss ---- även omm det sker på ett underligt sätt.

Själen förs in i denna boning för att skåda en intellektuell vision, på något sätt en framställning av den Allraheligaste Treenigheten.  Denna visar sig, alla tr Personerna, i form av en flamma som först tränger in i anden liksom ett moln av den mest genomskinliga klarhet.  Dessa personer är åtskilda, och genom den underbara kunskap som blir henne förlänad fattar själen att alla dessa tre Personer sannerligen är ett väsen, en makt, en vishet och enenda Gud. Det vi håller oss till i tron, det blirpå så sätt för själen något som hon --- kunde man säga --- inser genom att ha sett det, dock inte med kroppens och inte heller medsjälens ögon, eftersom det inte är en bildvision.

Sålnda meddelar sig alla tre Personerna med henne, talar till henne och låter henne förstå de ord i Evangeliet där Herren säger att han och Fadern och den Helige Ande skall komma och bo i den själ som älskar honom och håller hans bud.

7.  O Gud hjälpe mig, vilken skillnad är det inte mellan att höra dessa ord och tro på  ( Gracian föreslår i stället; fatta ) dem , och fullt inse hur sanna de är!

För var dag som går förundrar sig denna själ mer och mer över att de aldrig tycks lämna henne.

Tvärtom inser hon allt klarare ---- somjag redan har sagt  ---- att de finns i själens innersta, i det allra innersta.

Det är något mycket djupt --- hon kan inte säga vad är, ty hon besitter ingen lärdom --- men hon känner att inom sig har hon detta gudomliga sällskap.

8.  Nu kunde ni mena att en själ som har kommit därhän inte längre är sig själv utan lever i en sådan hänförelse att hon ingenting fattar.  Men det gör hon mycket bättre än förut, i allt där det gäler att tjäna Gud.

När hon är fri från sådana sysslor vänder hon åter till det ljuva sällskapet.  Om själen inte sviker Gud skall han aldrig svika henne ---- menar jag --- när det gäller att göra henne fullt medveten om hans närvaro.

Hon har fast tilltro till att Gud aldrig skall lämna henne --- eftersom han har förlänat hnne denna nåd --- så att hon går den förlustig. Så kan hon tänka, även om hon framgår med större försiktighet än någonsin för att inte på minsta sätt misshaga honom.

9. Denna närvaro ger sig inte tillkänna lika fullständigt, jag menar lika klart, som den uppenbarade sig första gången och några av de följande då Herren behagade förläna henne denna nådegåva.

Om så vore skulle det vara omöjligt att fatta något annat eller ens leva bland människorna.  Men även om ljuset inte lyser lika klart, är själen alltid medveten om att gemenskapen består.  Vi kan säga att det är som om man vore i ett mycket ljust rum tilsammans med andra, och så stängs fönsterluckorna så att det blir mörkt.

När ljuset försvinner ser man inte de andra förrän det kommer åter, men man vet att de finns där.

Det kan frågas om själen, när ljuset återvänder och hon vill se, också verkligen kan det. Det står inte i hennes hand, utan det beror på om Vår Herre vill öppna förståndets fönsterluckor.  Stor är den barmhärtighet han visar henne genom att aldrig överge henne utan förläna henne allt förstånd till att förstå.

10.  Det ser ut om om det gudomliga Majestätet nu ville bereda själen från något ännu högre genom denna underbara gemenskap.  Alldeles klart är att den är henne till stor hjälp i hela hennes strävan att nå fulländning och bli fri från den fruktan som, enligt vad jag redan har sagt, ofta följer med de föregående nådegåvor hon fått åtnjuta.

Så var det med den person vi nämnde ( förf ). Hon fann sig i alla avseenden förbättrad, och hon tyckte ---- trots vedermödor och trångmål ---- att hennes själ i sitt väsentliga aldrig rubbades från det där säkra fästet.

Sålunda föreföll själen på något sätt vara delad; under sina svåra prövningar som snart följde på Guds nådegåvor beklagade hon sig över sin själ ---  liksom Marta beklagade sig över Maria --- och sade ibland att denna själbara ägnade sig åt oavlåtliga njutningar där borta i sin stilla ro, medan honn själv av sina många vdermödor och bestyr hindrades från att hålla henne sällskap.

11.  Detta kan ni, mina dötrar, tycks vara tokerier, men i själva verket förhåller det sig just så. Även omsjälen naturligtvis alltid är en enhet, är det jag säger inga galenskaper utan något helt alldagligt. Jag säger alltså att de inre tingen låter sig skådas på det sättet at man klart inser att det finns någonn sorts mycket uppenbar skillnad mellan själen och anden, fatsän de båda snarast bör vara ett.

Man förstår att det är en skillnad,  så subtil att det många gånger förefaller vara så att den ena och den andra verkar på olika sätt, alltefter vad Herren behagar skänka.

Lkaså förefaller det mig att själen är något annat än själsförmögenheterna, och att allt detta inte är ett och detsamma.  Det finns så många och så subtila ting i vårt innersta att det vore förmätet av mig att söka förklara det .

Vi kommer att få se det, om Herren skänker oss nåden att av barmhärtighet lyfta oss upp till den höjd där vi kan fatta dessa hemligheter.

ANDRA KAPITLET:

  Fortsätter med det samma och beskriver skillnaden mellan den andliga föreningen och det andliga bröllopet.

Förklara detta med subtila liknelser.

1. Vi kommer nu attbehandla det gudomliga och andliga äktenskapet, fastän denna stora nådegåva inte helt kan fullbordas så länge vi lever, ty om vi avlägsnar oss från Gud går denna rika välsignelse förlorad.

Första gången Gud skänker denna nåd vill Hans Majestät visa sig för själen genom en bildvision av hans allraheligaste Mänskliga Natur, för att hon må komma till insikt härom och inte vara okunnig om att hon får ta emot en så övermåttan stor gåva. För andra personer kan det ske i andra former.

För den vi nyss nämnde  ( förf. ) visade sig Herren strax efter kommunionen i stor glans och skönhet och Majestät, som hanhade gjort efter sin uppståndelse, och han sade till Henne att det nu var tid att hon toge på sig hans angelägenheter som om de vore hennes egna, så skulle han dra försorg om hennes.

Även andra ord sade han som är lättare att uppfatta än att utsäga.

2. Det kunde tyckas att detta inte är något nytt, eftersom Herren andra gånger har visat sig för denna själ på detta sätt. Men skillnaden var så stor att synen lämnade henne alldeles utom sig och föfärad, dels därför att den kom med en sådan styrka, dels på grund av de ord som sades, likaså därför att hon i sin själs innersta, där detta skedde, aldrig hade sett någon vision lik denna.

Ni måste veta att det är den största skillnad mellan alla föregående visioner och dem som hör denna boning till.

Och lika stor är skillnaden mellan den andliga trolovningen och det andliga äktenskapet som mellan trolovade ochsådana som aldrig mer kan skiljas.

3.  Jag har redan sagt att ävenn om man framställer dessa liknelser --- därför att inte finns bättre att tillgå --- så måste var och en inse att här finns det inte mer minne av kroppen än om själen inte längre vore kvar i den utan hade blivit helt ande.

Och detta gäller i mycket högre grad omdet andliga äktenskapet, ty denna hemliga förening sker isjälens allra innersta medelpunkt, där Gud själv bör ha sin boning, och där han, förefaller det mig, inte behöver någon dörr för att komma in.  Jag säger att det inte behövs någon dörr, därför att allt vad jag hittills har talat om tycks förmedlas genom sinnena och själskrafterna, och så bör det också vara när det gäller att uppenbara Vår Herres Mänskliga Natur.

Men när det går över till et andliga äktenskapets förening blir det något helt annorlunda.  Då uppenbarar sig Herren i denna själens medelpunkt inte i en bildvision utan i en intellektuell vision ----långt subtilare än de förut beskrivna  --- liksom han uppenbarade sig för Apostlarna utan att gå in genom dörren, och sade till dem;  "Pax Vobis"

( Frid vare med eder ).

Detta är en så stor hemlighet och en så hög nåd, detsom Gud nu förlänar själen i ett enda ögonblick och till hennes allra största glädje, at jag inte vet vad det skall jämföras med.

Det skulle då vara med Guds vilja att i detta ögonblick uppenbara den härlighet somm är i himlen, på ett högre sätt än i någon vision eller andlig vederkvickelse.

Mer kan inte sägas än att ---- så långt det går att fatta det  ---- själen, jag menar anden i denna själ, blir ett med Gud.  Han, som också är enande, har velat uppenbara dn kärlek Hans Majestät hyser för oss och låta några komma därhän att de kan fatta detta, på det att vi må prisa hans storhet.

Han har behagat förena sig med sin skapelse på så sätt att liksom gifta inte mer kan skiljas från varandra så vill han inte skiljas från den.

4. Den andliga trolovningen är något annat, eftersom de två många gånger blir skilda åt.

Så står det också till med föreningens bön; ty även om det blir förening när två förenar sig till ett, så kan de till sisit skiljas åt för att återigen bli var och en sin egen, somvi ser dagligdags; denna Herrens nåd går snabbt förbi, och själen blir lämnad ensam utan något sällskap, det vill säga något som hon är medveten om.

Så är det inte med denna andra nådegåva från Herren, ty nu förblir själen alltid förenad med sin Gud i själva sin medelpunkt.  Låt oss säga att föreningen är som om två vaxljus till sist förenades så helt med varandra att allt blee ett enda ljus, så att veken och ljuset och vaxet helt och hållet bleve ett. Men sedan kunde det ena ljuset mycket väl skilja sig från det andra så att det åter bleve två ljus, eller veken kunde skilja sig från vaxet.

Här däremot är det som ed vattnet som faller från himlen i en flod eller en källa. Det förblir alltigenom vatten så att aman inte kan dela det eller åtskilja vad som är vattnet i floden eller det vatten som har fallit ned från himlen.

Eller som när en litenn bäck rinner ut i havet och det inte finns någon möjlighet att skilja att skilja denn därifrån.

Eller som ett rum där ljuset flödar in från två fönster, och fastän det kommer från olika håll ändå blir ett enda stort och helt ljus.

5.  När Sankt Paulus säger "Den som håller sig till Herren, han är en ande med honom" ( 1 Kor. 6:17 ), är det kanske så at han vill anspela på detta alrahögsta äktenskap, vars förutsättning är att Hans Majestät har gått in i själen för att förena sig med henne.

Likaså säger han; "Mihi vivere Christus est, mori lucrum"

( för mig är livet Kristus, och dödenn en vinning,  Fil. 1:21 ).

Så förefaller mig själen också kunna säga, ty det är här den lilla fjärilen vi har talat om dör, och det med den största glädje, därför att hennes liv är i Kristus.

6.  Detta blir lättare att fatta ju längre tiden lider och ju mer verkningarna visar sig.  Hemliga rörelser i det inre lär oss klart inse att Gud är den som gervår själ liv; ofta når de en sådan styrka att det är alldeles omöjligt att tvivla, ty själen förstår mycket väl deras innebörd fastän hon inte kan säga det.

Känslan kan bli så stark att den många gånger tar sig uttryck

i glädjefyllda ord som inte förmår undertrycka:  O mitt livs liv och stöd somhåller mig uppe! samt annat liknande.

Ty från dessa gudomliga bröst, varur Gud ständigt tycks ge näring åt själen, strömmar strålar av mjölk till styrka för alla som bor i borgen. Det ser ut som om Herren ville låta dem på något sätt njuta av det själen åtnjuter.

Från den vattenrika  ström där detta lilla källdrag har förlorat sig väller ibland fram en mäktig flod vars vatten kan ge näring åt dem som i det kroppsliga har att tjäna de båda trolovade.

     Och liksom en människa som plötsligt blir översköljd av detta vatten, hur oaktsam hon än är ändå känner av det, och inte kan låta bli att känna av det, påsamma sätt, och rent av med ännu större säkerhet, märker hon de verkningar jag har beskrivit.  Ty liksom en stor vattenmassa inte kan skölja över oss utan att denhar något ursprung --- som jag har sagt --- måste det stå klart att det i vårt innersta  finns någon som kastar dessa pilar och därmed ger liv åt vårt liv.

Likaså måste det finnas en solvarifrån det enda stora ljuset utgår och blir sänt till krafterna i själens innersta.

Denna rubbas --- som jag har sagt  --- inte från sin medelpunkt och inte heller mister den sin frid, ty han själv,  

som när Apostlarna var tillsammans hälsade dem med sin frid, kan också skänka frid åt själen.

7. Här påminner jag mig att denna Herrens hälsning måste betyda mer än vad den låter, liksom det han sade till den ärorika Magdalena, att hon skulle gå i frid.

Ty liksom Herrens ord är gärningar gjorda inom oss själva, så bör deras inverkan på de själar som edan berett sig för dem bli att de frigör sig från allt som är kroppsligt i själen och blir ren ande, för att de skallkunna förena sig i den himmelska föreningen med den oskapade anden.

Vad som är alldeles säkert är att om vi tömmer oss på allt som är skapat och gör oss fria från det av kärlek til Gud, så kommer denne Herre att uppfylla oss med sig själv.

Sålunda hände det en gång att Vår Herre Krisus bad för sina Apostlar  --- jag vet inte var det står --- ( Gracian strök parentesen och angav stället: Joh. 17:21 ) att de skulle bli ett med Faden och honom, liksom Vår Hrre Jesus Kristus var i Fadern och Fadern i honom.

Vilken kärlek kan vara större än denna!  Och här behöver ingen av oss alla stå utanför, ty så säger Hans Majestät: "Men icke dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord skola tro på mig"  ( Joh. 17:20 ), och vidare säger han:  ( Joh. 17:23 ).

8.  O Gud hjälpe mig, hur sanna är inte dessa ord, och hur väl förstår själen dem inte när hon i bönens tillstånd återfinner dem hos sig själv!

Och hur väl skulle vi inte alla förstå dem, omdet inte vore vårt eget fel, ty vår Herres och Konungs Jesu Kristi ord kan inte bedra!  Men hur bedrar vi oss inte själva genom att inte hålla oss beredda och avstå från allt som kan vara till hinder för detta ljus.     

Vi ser oss inte i den spegel vi stirrar in i och där vår bild är ingraverad.

9.  Låt oss nu återvända till det vi talade om. När Herren har fört in själen idetta sitt hus, som är just denna själs medelpunkt, liksom det sägs att den empyreiska himlen ----

Där Vår Herre själv bor ---- i motsats tll de övriga himmelssfärerna är orörlig, så förfaller denna själ efteratt ha trätt in här inte vara underkastad de rörelser som brukar förhärja våra krafter och vårt inbillningsliv så att friden går förlorad.

Det ser ut som om jag ville säga att själen efter att ha blivit

upphöjd till deta tillstånd och fått del av denna Guds nåd kunde vara säker om sin frälsning och om att aldrig bli utsatt för återfall.  Något sådant har jag ingalunda sagt.

Var gång jag har talat om detta, att själen är i säkerhet, är det så att förstå, att detta varar så läne det gudomliga Majestätet håller henne i sin handoch honn inte förtörnar honom.  Det vet jag åtminstone med visshet, att även om hon befinner sig i detta tillstånd och det har varat flera år, så anser hon sig inte säker utan vandrar i ännu större fruktan än förut.

Hon aktar sig noga för att i minsta mån misshaga Gud, hennes högsta önskan är att tjäna honom -- varom mera längre fram ---- och hon känner sig stundligen plågad och skamsen över hur litet hon kan göra och hur mycket hon är skyldig att göra. Det är ett icke ringa kors utan en mycket svår botövning. Och ju större botgörningen är, desto mer fröjdas själen.  Denn sannskyldiga botgörningen består i att Gud berövar henne hälsa och krafter så att hon inte kan fullgöra sina späkningar.

Även om jag förut har talat omsvåra plågor, är de mycket värre här.  Allt torde bero på var hennes rötter är planterade.

Om ett träd som växer vid vattubäckar har friskare grönska och bär mera frukt, vad är det då för underligt i denna själens starka längtan, eftersom hennes sanna ande har blivit ett med det himmelska vatten vi har talat om?

10.  För att återvända till det vi talade om bör det inte uppfattas som omsjälsförmögenheterna och sinnena och passionerna alltid vilade i denna frid.

Själenn gör det.  Menn i de övriga boningarna är det ännu inte slut på krigstider oh vedermödor och trångmål, dock inte så att själen själv skulle förlora sin frid och avskildhet.

Detta är det vanliga.  Denna vår själs medelpunkt --- eller denna ande ---- är något så svårt att beskriva eller ens tro på, att jag, mina systrar, som har så ringa förmåga att uttrycka mig begripligt,, ogärna vill inleda er i frestelsen att inte tro på vad ag säger.

Ty att säga att det finns plågor och vedermödor men att själen ändå vilar i frid, det är en betänklig sak.

Jag vill göra en jämförelse , eller två.  Gud give att de måtte säga er något.

Men om så inte sker, vet jag ändå att det jag säger är sant.

11.  Konungen bor i sitt palats.  Hanhar många krig i sitt kngadöme och många svårigheter, men ändå står han kvar där han står. Likaså är det här.  Även om det i de andra boningarna råder stort tumult och farliga vilddjur stryker omkring och larmet skallar i öronen, så kan ingen tränga in i denna innersta boning och driva någon därur.

Inte heller kan det oväsen som hörs, hur plågsamt det än må tyckas, rubba själens ro och beröva hene friden.

Ty passionerna är redan besegrade; de vågar inte ta sig in, därför att de skulle komma ut ännu kraftlösare.

Hela kropen må lida pin.  Men om huvudet är friskt så behöver värken i kroppen inte ge andledning till huvudvärk.

Desa jämförelser kommer mig att skratta; jag är inte nöjd med dem, men jag kan inte hitta på några bättre.

Ni må tänka vad ni vill om dem, men det jag säger är sant.      

      

        

Vetlanda den. 2014.01.20
Tack för dina innehållsrika brev.

1.  Med karisma menar mera allmänt gåva eller ynnerst. 

Guds gåvor till oss i naturen är så många och vi tar dem allt för lätt för givna.

Hur ofta borde vi inte tacka Herren för alla de gåvor som vi ständigt får ta emot, vårt liv, vår hälsa, våra sinnen, vårt förstånd och allt annat som gör det möjligt för oss att utvecklas som människor.

Men ännu mycket mer för de andliga gåvor han ger oss.

Tron, hoppet, kärleken, den nåd som vårt dop innebär för oss och Andens alla nådegåvor.

Den karisma som grundaren av en orden fått av Anden och som redan förts över till lärljungarna måste levas, bevaras, födjupas och ständigt utvecklas.

2.  Det är emellertid viktigt att VI HAR FÖTTERNA PÅ JORDEN och inte går in i en drömvärld av illusioner och inbillar oss att vi alltför snabbt äger denna fullkomliga kärlek.

Den framhåller för oss att vår tro på Guds kärlek och vårt svar i trohet i bönen måste gå hand i hand med hängivenhet, kärlek, kärlek till nästan och apostolisk verksamhet. 

Vår moder Teresa säger i Fullkomlighetens väg:

Det första är:  #KÄRLEKEN TILL VARANDRA#.

Det andra är:  #FRIGJORDHETEN FRÅN ALLT DET SKAPADE#.

Det sista är: #DEN SANNA ÖDMJUKHETEN#.

I många av sina böcker säger Teresa av Avila att den fullkomliga kärleken till Gud leder till en självuppoffrande kärlek till andra.

Den fullkomliga kärleken till Gud är mild och medkännande med nästan i alla hennes timliga behov men men när det gäller omsorgen om hennes eviga frälsning blir den till en förtärande eld.

##:  Människans och mänsklighetens; varande i litenheten, tacksamheten och ödmjukheten; kan förändra och förvandla människans och mänsklighetens hjärtan i tal, tankar och handlingar##.

##:  Människans och mänsklighetens; varande i stortaligheten, otacksamheten och i högmodigheten; kan inte förändra och förvandla människans och mänsklighetens hjärtan i tal, tankar och handlingar##.

##:  Den sanna ödmjukheten, renheten och överlåtelsen; förändrar och förvandlar ett samhälle, stad och nation; efter som detta ligger så djupt nedlagt i Hans Majestäts hjärta; för hela hans skapade verk; alltsedan urminnes tider##.

Janowe av helige Johannes , kärlekens apostel.

Ett citat från kärlekens apostel:

#: 1 Joh. 2:5-6:  "5.  Men hos den som bevara hans ord har Guds kärlek i sanning nått sin fullhet. Då vet vi att vi är i honom".

6.  "Den som säger att han förblir i honom måste själv leva så som han levde".

SJÄTTE BONINGEN:

TIONDE KAPITLET:

 Behandlar andra nådegåvor som Gud förlänar själen, annorlunda än de redan omtalade, och framhåller den stora nytta de gör.

1.  På många sätt meddelar sig Herren med själen i essa uppenbarelser, ibland när hon är betryckt, andra gånger när hon står inför svåra prövningar, åter andra när Hans Majestät vill glädja sig i hennes sällskap och göra henne glad.

Det finns inga skäl att gå att gå in på enskildheter i varje särskilt fall.  Min avsikt är bara att i tur och ordning beskriva för er de olika saker som möter er på den här vägen --- i den mån jag förstår dem --- för att ni, mina systrar, skall fatta deras natur och verkningar och inte låta lura er att tro att varenda inbillning är en vision.

Och om det verkligen är en sådan skall ni veta att den är fullt möjlig och inte bör göra er förtvirrade eller betryckta.

Ty därav har djävulen stor vinning och han njuter väldeligen av att se en själ förtvivlad och orolig, eftersom han vet att detta hindrar henne från att helt ägna sig åt att älska och prisa Gud.

Hans Majestät kan meddela sig med oss på många andra sätt, mycket starkare och mindre farligare, eftersom jag tror att djävulen inte förmår efterapa dem.

Därför är det också svårt att beskriva dem, ty de har något mycket hemlighetsfullt över sig, och bildvisionerna är det vida lättare att ge en förställning om.

2.  När Herren så behagar händer det att själen är försänkt i bön och i besittning av alla sinnesförmögenheter, och så kommer plötsligt en hänryckning under vilken Herren uppenbarar stora hemligheter, som själen tycker sig skåda i Gud själv.

De är inte visioner av hans allraheligaste Mäskliga natur.

Fastän jag säger att själen ser, ser den ingenting, ty det är ingen bildvision utan en högst intellektuell vision.

Vad den innebär är att alla ting liksom skådas i Gud så att han innefattar dem alla i sig själv.

Detta är till stort gagn, ty även om det bara varar ett ögonblick förlir det stndigt ingraverat i själen.  Hon grips därvid av den största skamsenhet och inser med full klarhet hur illa vi gör när vi förtörnar Gud, eftersom det är i Gud själv ---- det är inne i honom vi finns, menar jag --- som vi begår våra stora ogärningar.

Jag skulle vilja framställa en liknelse --- om det lyckas mig --- för att komma er at förstå detta.  Ty fastän vi har hört det många gånger, har vi inte lagt märke till det eller brytt oss om att förstå det.  Hade vi verkligen fattat hur det står till förefaller en sådan oförskämdhet omöjlig.

3.  Låt oss nu föreställa oss att Gud är som ett mycket stort och skönt hus eller palats och att detta palats är --- som jag har sagt  --- Gud själv.

Är det då kanske mjligt för syndaren att gå ut ur detta palats för att utföra sina illgärningar?

Förvisso i nte, utan just härinne, i själva detta palats som är Gud själv, begås de vederstyggelser och anstötligheter och illgärningar som vi syndare ägnar oss åt.

O fruktanvärda tanke, värd att noga begrundas och till största gagn för oss som vet så föga och inte är i stånd att fatta dessa sanningar --- om vi det gjorde skulle en så vanvettig förhävelse inte vara möjlig!

Må vi betänka, mina systrar, hur nådig och långmodig Gud är som inte genast störtar oss i djupet.

Må vi ägna honom den största tacksamhet och skämmas över att vi känner oss kränkta av det man gör eller säger emot oss.  Ty värst i världen är att se de många oförrätter som Gud vår Skapare får lida av sina skapade varelser och som begås inom honom själv, under det att vi ibland känner oss strckna av ett ord som yttras i vår frånvaro, kan hända utan ond avsikt.

4. O mänskliga elände!  Hur länge, mina döttrar, skall det dröja innan vi i någon mån efterliknar denne store Gud?

O hur föga det betyder att stå ut med de oförrätter som tillfogas oss.  Må vi fastmer gärna ta emot dem och älska var och en som begår dem, ty ty denne store Gud har inte upphört att älska oss, fastän vi mycket har förtörnat honom.

Han haralltså goda skäl att kräva att vi skall förlåta alla, vilken skymf de än har  tillfogat oss.

Jag säger er, mina döttrar, att fastän en sådan vision snabbt drar förbi, är det en stor nåd Vår Herre bevisar dem som får den,, om de söker dra nytta av den genom att dagligdags ha den för ögonen.

5.  Ibland händer det mycket plötsligt, på ett sätt som inte kan beskrivas, att Gud nom sig själv visar oss en sanning som kommer alla sanningar i den skapade världen att framstå som idel tomhet.  Den lär oss klart inse att han ensam är sanningen och att han aldrig kan ljuga.

Därav fattar vi rätt vad David säger i en psalm, att varje man är en lögnare, något som vi aldrig annars skulle ha fattat på det viset, hur många gånger vi än hörde det.

Detta är sanningen som aldrig kan svika.

Jag minns berättelsen om Pilatus, som bland de många frågor han ställde till Vår Herre under hans Lidande också frågade vad är sanning, och jag tänker på hur föga vi här nere kan fatta av denna högsta Sanning.

6.  Jag önskar att jag kunde göra detta mer begripligt för er, men det låter sig inte beskrivas. Den lärdomen kan vi, mina systrar, dra nytta av detta, att om vi i något vill efterlikna vår Gud och Brudgum, så gör vi väl i att alltid och allvarligt

sträva efter att vandra i denna sanning.

Jag menar inte bara att vi aldrig skall ljuga --- det vet jag att ni, ära vare Gud,, lägger stor vikt vid att aldrig göra, av något som helst skäl, hår i våra kloster --- utan att vi skall vandra i sanningen inför Gud och människor, på alla sätt vi kan.

I synnerhet skall vi inte vilja bli hållna för bättre än vad vi är.   Må vi handla så att vi ger Gud vad som är hans och oss vad som är vårt.        

Därmed låter vi sanningen komma till sin fulla rätt och visar vår ringaktning för denna för denna världen, som är idel lögn och falskhet och därför utan bestånd.

7.  Jag har någon gång undrat över varför Vår Herre är ensådan vän av ödmjukhetens dygd.  Och --- som det tycks mig plötsligt, utan att jag förut hade tänkt närmare på saken  -- stod skälet klart för mig; Gud är den högsta Sanningen, och ödmjukhet är att vandra i sanningen.

Det är en stor sak att inte akta något hos oss för gott utan fastmer inse vårt elände och vår intighet.

Den som inte fattar detta vandrar i lögnen.  Den som bäst fattar det behagar mest den högsta Sanningen, därför att han vandrar i sanningen.  Må Gud, mina systrar, förläna oss nåden att aldrig vika bort från denna självkännedom, amen.

8.  Sådana nådegåvor förlänar Vår Herre själen därför att han betraktar henne som sin sanna brud, fast besluten att i allt göra vad han vill.   Han önskar ge henne någon kännedomom hur detta skall ske och om sin storhet.

Mer har jag inte att säga.  Jag har nämnt dessa två saker därför att jag anser dem vara till stort gagn.

I dylika nådegåvor finns ingenting att frukta, utan det tillkommer Herren tack och lov för att han har förlänat oss dem.  Här finns det --- enligt min mening -- inget rum för vare sig djävulen eller den egna inbillningen, varför själen kan vila i stor tillfredsställelse.

ELFTE KAPITLET:

Handlar om de begär att fröjdas i Gud som han ingjuter i själen, och som är så starka och häftiga att hon löper fara att mista livet; och om det gagn som åtföljer denna av Herren förlänade nåd. 

1.  Har alla dessa nådegåvor som Brugummen har förlänat själen räckt till för att tillfredsställa denna lilla duva eller fjäril ( tro inte att jag har glömt dem ) så att hon har kunnat slå sig till ro på den plats där hon skall dö?

Förvisso inte, ty dessförrinnan blir det bara värre.

Även om hon många år har åtnjutit dessa nådegåvor, suckar och gråter hon oavlåtligt, ty på varje nådegåva följer en ännu större smärta.

Orsaken är att ju mer hon kommer till insikt om sin Guds storhet och om hur fjärran och främmande hon själv är för honom, desto starkare växer sig begäret.

Ju mer kärleken växer, desto klarare visar det sig hur mycket denne store Gud och Hrre förtjänar att bli älskad.

Under årens lopp tillväxer detta begär undan för undan så att det för med sig stor pina, vilket jag nu skall försöka beskriva.

Jag säger år, i enlighet med vad som hände den person jag här talar om ( förf ).

Men jag vet mycket väl att Gud inte är beroende av några tidsgränser, och att han på ett ögonblick kan lyfta upp en själ till den högsta höjd som här kan beskrivas.

Hans Majestät har makt att göra allt vad han vill, och han har sin glädje i att göra mycket för oss.

2.  Vad vi redan har talat om är den ångest, de tårar och suckar och häftiga anfall vi råkar ut för ( de tycks helt och ållet ha sitt ursprung i vår kärlek med dess starka känslor, men i jämförelse med det andra som nu följer är allt detta ett ingenting, ty det förefaller likna en pyrande eld som man väl kan stå ut med även om den gör ont ).

När denna själ nu går vidare och börjar brinna invärtes i sig själv, händer det många gånger att en mycket flyktig tanke eller ett ord som hon hör, att döden dröjer för länge --- det kommer utifrån, men hon vet inte hur eller varifrån -- får henne att känna en stöt, som om hon hade träffats av en pil, men vad det än må vara är det klart att inte kan ha sitt ursprung i vår egen natur.

Lika litet är det en stöt, fastän jag kallar det stöt.  Det sårar skarpt, men smärtan är --- synes det mig  --- inte den som hör denna jord till, utan den hör hemma i själens innersta djup.  Därifrån strålar den ut, och hur snabbt den än drar förbi förvandlar denhela vår jordiska natur till stoft, så att vi i det ögonblick är den punkt då själsförmögenheterna är till den grad bundna att de inte har någon annan frihet än att förnimma denna smärtas tillväxt.

3.  Jag vill inte att det jag säger skall inte sig överdrivet; jag inser sannerligen att jag kommer till korta när jag söker uttrycka mig, ty jag kan det inte.

Sinnena och själsförmögenheterna rycks bort helt och hållet utom  --- som jag redan har sagt  -- de krafter som får oss att känna det där lidandet.  Förståndet är så livaktigt att det klart inser varför denna själ känner Gudsfrånvaro, och Hans Majestät hjälper just nu till genom att skänka en så levande kunskap om sig själv att smärtan ökas till den grad att den som drabbas därav brister ut i höga skrik.

Även om det är en tålig människa, väl van vid att uthärda svåra plågor, kan hon i detta fallet inte bete sig bättre, ty denna känsla sitter inte i kroppen --- som redan har sagt ---- utan i det innersta av själen.

Härav fick denna person kunskap om hur mycket starkare själens känslor är än kroppens, och på det sättet kunde hon också föreställa sig lidandet i skärselden, vilket inte blir mindre av att själen är löst från kroppen utan tvärtom störe än allt vi får utstå här nere.

4.  Jag har sett en person i det tillståndet som jag sannerligen trodde skulle dö, och det var inte så underligt, eftersom detta förvisso innebär stor dödsfara.

Fastän det varar bara en kort stund lämnar det kroppen alldeles sönder bråkad, och pulsen blir då så svag att själen nu tycks vara redo att överlåta sig åt Gud, varken mer eller mindre.

Den naturliga kroppsvärmen avtar, under den inre glöden bränner så starkt att om den bara ökades smula så skulle Gud uppfylla alla själens begär.  Det är inte så att kroppen känner någon större eller mindre plåga ( även om den  ---- som jag har sagt --- sönderbråkad, så att den under två eller tre dagar inte ens har kraft attskriva något utan att det gör mycket ont, och alltid förfaller mig vara kraft lösare än förut ).

Skälet till att det inte känns någon smärta bör vara att känslan är så mycket starkare längst inne i själen, så stark att hon inte bryr sig om det som hör kroppen till.

Det är på samma sätt som när vi känner en mycket skarp smärta på ett ställe och då inte lägger märke till vad som gör ont på andra ställen ( det är något som jag väl har prövat på  ). Här känns ingen smärta, varken större eller mindre, och jag tror inte manskulle känna någon om man så hackades i småbitar.

5. Nu säger ni kanske att detta är en bristfällighet; varför inte helt rätta sig efter Guds vilja när man helt har överlämnat sig åt honom.  Ändå fram till denna stund har själen kunnat handla så, och hon har också gjort det hela sitt liv.  Men nu kan hon det inte längre, ty hennes förstånd har kommit därhän att hon inta mera råder över sig själv.

Hon kan inte tänka på något annat än orsaken till att hon lider.

Då det som är hennes goda är frånvarande, varför skulle honn vilja leva?  Hon har kommit in i en underlig ensamhet. 

Ingen av hela jordens skapade varelser håller henne sällskap ---- och jag tror inte heller att någon av de himmelska gör det, eftersom ingen går upp mot den ende hon älskar --- utan allt gör hennes pina värre.

Hon ser sig själv som hängande i luften, oförmögen att finna en viloplats på jorden och utan att stiga upp till himlen.

Törsten bränner henne, men hon kan inte komma till vatten.

Det är en törst som inte står att uthärda, men den är av en sådan art att den inte kan stillas, och själen vill inte heller

att den skall stillas, av något annat vatten än det Vår Herre erbjöd den samaritiska kvinnan; och sådant vatten står inte till buds.

6.  O Gud hjälper mig, Herre, hur hård är du inte mot dem som älskar dig!  Men allt detta betyder föga i jämförelse med vad du skänker dem efteråt. Det är rätt och billigt att mycket kostar mycket; det gäller ju att rena själen för att ge henne tillräde till den sjunde boningen  ----- liksom de som skall träda in i himlen renas i skärselden ---- och då är detta ringa lidande som en droppe i havet. 

Än mer är det så med dessa plågor och prövningar ( enligt vad jag tror kan av alla här på jorden inga vara större, och den person jag talar om har genomgått många, både kroppsliga och andliga, men alla tycks henne vara ett intet i jämförelse med dessa ).  Själen märker att detta lidande är så mycket värt att hon klart inser hur ovärdig hon är att bära det. Det finns ingenting som kan ge lindring, men hon vill ändå mycket gärna lida och skulle vilja göra det hela sitt liv om det vore Gud till behag, fastän detta skulle vara att dö inte en gång, utan att alltid och oupphörligt vara döende, vilket sannerligen inte är litet.

7.  Må vi nu, mina systrar, betrakta demm som är i helvetet.

De står inte i den gemenskapen med Gud och har ingen del i  den tillfredsställelse och glädje som han ingjuter i själen.

Inte heller ser de något gagnerikt i lidandet utan lider bara ständigt mer och mer --- jag menar att de tillfälliga plågorna mer och mer ökar  --- vartill kommer att själens lidanden är så mycket värre än kroppens, och attde som dessa får utstå

är så mycket större i jämförelse med dem vi just har beskrivit.  Och de vet att så skall det alltid förbli.

Hur skall det gå med dessa olyckliga själar?  Och vad kan vi göra, eller lida, under ett så kort liv som intet om det befriar oss från så fruktansvärda och eviga plågor?

Jag säger er att den som inte har genomgått detta omöjligen

kan bringas till insikt om vad själens lidanden är, eller hur mycket det skiljer sig från kroppens.

Herrens själv kräver att vi skall förstå det, för att vi så mycket bättre må inse vad vi är honom skyldiga därför att han har försatt oss i detta tillstånd, där tack vare hans barmhärtighet kan hoppas på att han skall göra oss fria och förlåta oss våra synder.

8.  Låt oss nu återvända till det vi talade om när vi lämnade denna själ i den största pina, som dock inte varar länge; när den är som längst tre eller fyra timmar --- förefaller det mig ----- ty om den varadelängre skulle den, om inte genom ett mirakel, vara omöjlig att uthärda för den naturliga svagheten. Vid ett tillfälle varade det hela bara en kvarts timme och lämnade den drabbade liksom sönderhackad i småbitar  ( syftar på en extas som förf. hade i salamanca 1571 och som hon har beskrivit på andra ställen i sina skrifter ).  Sanningen är att hon denna gång helt förlorade medvetandet, så häftigt kom anfallet ( hon var sysselsatt med samtal, det var sista dagen av Uppståndelsens Påsk, och hon hade under hela påsken känt ensådan torka att hon liksom inte fattade vilken högtid det var ).

Det enda hon hörde var ett ord om att livet aldrig tar slut ( i en sång sjungen av en nunna ). 

Att tro sig vara i stånd att stå emot sådant är inte bättre än om en människa bleve kastad i elden och sökte förmå lågorna

att avstå från sinhetta och låta bli att bränna henne.

Sin plåga kan hon inte dölja, utan de närvatande förstår mycket val att hon svävar i stor fara, även om de inte kan bli vittne till vad som sker i hennes innersta.

Sanningen är att de kan hålla henne sällskap, men som skuggor, i likhet  med vad allt annat här på jorden förefaller henne vara.

9.  Ni bör ---- om ni någon gång skulle komma i detta tillstånd ---- veta att det är möjligt att det kan bero på vår naturliga svaghet. Det händer ibland när själen är i det tillstånd vi har beskrivit att hon längtar så hon kan dö efter att få dö  ( sp. se mure por morir, allusion på förf;s dikt Muero porque no muero );

Hon är så hårt pressad att nästan inget fattas för att hon skall lämna kroppen, men i själva verket är hon rädd och vill ha lindring i sin plåga för att slippa dö genast.

Denna fruktan beror förstås på naturlig svaghet, men å andra sidan upphör inte hennes längtan att dö, och det kan inte heller finnas något medel att ta bort hennes plåga förrän Herren själv tar bort den.

Det gör han för det allra mesta genom någon stor hänryckning eller vision, där den sanne Hugsvalaren tröstar och styrker henne, så att hon vill leva så länge det är hans vilja.

10.  Detta är något mycket plågsamt; men på själen har det de största verkningar, så att hon förlorar sin fruktan för de vedermödor som kan följa; ty dessa tycks henne vara ett ingenting i jämförelse med de såra smärtor hon har prövat på.  De har varit henne till så stort gagn att hon gärna skulle vilja utstå dem många gånger om.

Men detta är på intet sätt möjligt, det finns inget medel som återför oss till dem förrän Herren så vill, lika lietet som det finns något medel att göra motstånd mot dem eller undvika dem när de kommer.  Själen har mycket större förakt för världen nu än förut, ty hon inser att ingeting som hör den till var av minsta värde för henne i hennes plågor.

Och honhar gjort sig mycket mera fri rånn allt skapat, ty hon förstår nu att endast Skaparen är den som kan trösta och mätta själen.  

Vad hon mest fruktar och ängslas för at förtörna honom, ty hon vet att han har förmågan att plåga lika väl somatt trösta.

11.  Två ting tycks mig möta på denna andliga väg som innebär dödlig fara.  Den ena är plågan, som sannerligen är en fara, och en icke ringa fara. 

Den andra är den mycket överdrivna glädjen och njutningen,

som kangå till en så extrem ytterlighet att det att det ser ut som om själen svimmade bort, tills föga fattades för att hon skulle lämna kroppen.

Den vore i sanning en icke ringa lycka för henne.

Nu ser ni, mina systrar, hur rätt jag hade när jag sade att det krävs mod, och hur rätt Herren har när han --- på en bön om sådana nådegåvor --- svarar som han svarade Sebedei söner;

om ni kan dricka den kalken.

12.  Jag tror, mina systrar, att vi alla skulle svara ja, och av goda själ.  Ty Hans Majestät ger styrka åt dem han ser behöva den, och han skyddar och försvarar dessa själar vid alla tillfällen.

Blir de förföljda och förtalade går han i borgen för dem, liksom han gjorde för Magdalena, om också inte med ord, så med gärningar.  Och till sist, till sist, innan de dör betalar han dem allt på en gång, som ni snart skall få se.

Vare han välsignad i evight och högt lovad avv alla skapade varelser, amen.         

DEN SJÄTTE BONINGEN:

ÅTTONDE KAPITLET:

Handlar om hur Gud meddelar sig med själen genom intellektuell vision, och ger några råd om detta.  Beskriver verkningarna när visionen är äkta.

Inskärper det hemliga i dessa nådegåvor.

1.  För att ni, mina systrar, klarare må fatta att det är som jag säger och att själen ju längre hon hinner på vägen får denne gode Jesus till sin allt närmare följeslagare, är det bra att framhålla hur omöjligt det är för oss att vandra vidare utom i hans sällskap, när Hans Majestät så vill.

Detta framgår tydligt av de medel och metoder Hans Majestät begagnar sig av för att sätta sig i förbindelse med oss och visa oss sin kärlek, tillika med de mest underbara uppenbarelser och syner.

För att ni inte skall bli förskräckta om någon sådan nåd blir er beskärd, vill jag i all korthet säga några ord ( om Herren hjälper mig att finna dem ), på det att vi mycket må prisa honom, även när det inte är vi som får del av nådegåvorna, för att han, så stor han än är i makt och majestät, vill meddela sig med en skapad varelse.

2.  Det händer att själen, utan en tanke på en sådan nåd skulle kunna vederfaras henne eller på att  hon någonsin kunde ha förtjänat den plötsligt känner sig nära Jesus Kristus vår Herre, även om hon inte ser honom vare sig med kroppens eller själens ögon.  Det kallas intellektuell vision, jag vet inte varför.

Jag har sett en  ( förf. själv ) som Gud förlänade denna nådegåva ( tillika med andra som jag skall tala om längre fram ); i början var hon mycket matt, ty hon förstod inte vad det var för något, eftersom hon ingenting såg.

Hon var så säker på att det varJesus Kristus vår Herre som visade sig för henne på något sät så att hon inte kunde tvivla på den saken ---- jag menar på att det var en sorts vision.

Men om den kom från Gud eller inte, den frågan hyste  hon ständigt stor fruktan för, även om de verkningar den förde med sig tydde på att den kom från Gud.

Hon hade aldrig hört talas om intellektuella visioner eller trott att hon skulle få del av någon sådan.

Men hon insåg mycket klart att det var denne samme Herre som ofta hade talat til henne så som jag förut hade beskrivit.

Ty innan hon fick den vision det nu r fråga om visste hon aldrig vem som talade, även om hon hörde orden.

3.  Alljämt skrämd avv denna vision ( ty den liknar inte bildvisionerna, som snabbt drar förbi, utan stannar kvar många dagar, ibland mer än ett år ) skyndade hon alldeles utmattad till sin biktfader.

Han frågade henne hur hon kunde veta att det var Vår Herre, eftersom hon ingenting hade sett; hon borde tala om vad han hade för ett ansikte.

Han svarade att det visste hon inte, hon hade inte sett något ansikte och kunde inte heller säga mer än va hon hade sagt.

Vad hon visste var att det var han som hade talat med henne, och det var ingen bedräglig nyck.  Och hur stor hennes fruktan än hade varit, var det henne likväl många gånger möjligt att tvivla, isynnerhet när han sade:

"Frukta inte, det är jag."  Dessa ord hade en sådan kraft att hon inte längre kunde tvivla utan blev mycket styrkt och uppmuntrad av att vara i så gott sällskap.

Hon såg klart hur stor hjälp hon hade av vanan att vandra med Gud i minnet och noga akta sigför att göra något som kunde förtörna honom, ty det tycktes henne att han ständigt betraktade henne.  Var gång hon ville umgås med Hans Majestät i bön  ---- och även annars --- föreföll han vara henne så nära att han inte kunde undgå att höra henne.

Även om hon inte uppfattade hans ord när hon ville det, hörde hon dem helt oväntat, om så var nödvändigt.

Hon kände att han gick på hennes högra sida, men inte med de sinnen som säger oss att enn person är nära till oss, utan på ett annat och subtilare sätt som inte kan beskrivas, men som ger mycket större visshet och säkerhet än några sinnesintryck.

Dessa kan bedra oss, men inte det här, som för med sig så stora vinningar och inre verkningar att melankolin aldrig kan framkalla något sådant, inteheller kan djävulen göra så mycket gott.

Vore han med spelet skulle själen inte vandra sin väg fram i en sådan frid, med en så oavlåtlig önskan att alltid vara Gud till viljes och ett så obönhörligt förakt för allt som inte leder till honom.

Sedan dess insåg hon tydligt att djävulen inte var inblandad och gick frånn klarhet till klarhet.

4.  Trots allt detta vet jag att hon många gånger vandrade stor fruktan och andra gånger i största förlägenhet, eftersom hon inte fatar varför så mycket gott hade vederfarits just henne.

Hon och jag var till den grad ett att ingenting hände i hennes själ som jag var ovetande om.  Därför kan jag betraktas som ett gott vittne, och ni kan vara övertygade omatt allt vad jag säger härom är sant.  Herens nåd för med sig den största förlägenhet och ödmjukhet.

Vore det djävulens verk skulle allt vara tvärtom.

Då är det fråga om något som tydligt måste uppfattas som en skänk av Gud och som ingen mänsklig flit räcker till för att väka i vår känsla, kan den som har blivit elaktig av detta aldrig tänka sig det som sitt eget utan som en gåva ur Guds hand.  Och ävenn om det  --- enligt min mening  ---- finns större nådegåvor bland dem som redan har beskrivits, medför denna en särskild kunskap om Gud, och av detta ständiga umgänge med honom föds den allra ömmaste kärlek till Hans Majestät, en önskan, till och med starkare än den förut omtalade, att ställa allt i hans tjänst, och den största genomskinlighet i samvetet.  Den ständiga närvaron av den som står vid vår sida gör oss uppmärksamma på allt.

Ty även om vi vet att Gud är närvarande i allt vad vi gör, är vår natursådan att vi glömmer bort att tänka på det.

Men här kan vi inte glömma bort det, när Herren står tätt intill och väcker oss. Och även de förut nämnda nådebevisen blir alltmer vanliga, ju mer själen nästan ständigt vandrar i en levande kärlek till den hon ser eller vet stå vid hennes sida.

5.  Kort sagt, av vad själen viner genom detta är det uppenbart att det är en synnerligen stor och dyrbar nåd som har bevisats henne.  Hon tackar Herren för denna gåva, som hon aldrig har kunnat förtjän, och vill inte byta ut den mot skatt eller glädje på denna jorden.

Om Herren behagar ta den ifrån henne råkar hon in den största ensamhet, men alla tänkbara och möjliga ansträngningar för att återfå detta umgänge är till föga nytta, eftersom Herren förlänar det när så behagar honom; förvärvas kan det inte.  Ibland består detta umgänge av något helgon, och även det är till stor nytta.

6.  Nu säger ni kanske att när man ingeting ser, hur skall man då veta att det är Kristus eller ett helgon eller hans allra ärorikaste Moder.

Detta kan inte själen svara på, inte  heller kan hon veta hur hon vet det, bara att hon vet det med den allra största visshet. När det är Herren själv som talar förefaller detlättare.  Mera att undra över är när det är ett helgon som inte talar utan tyks vara sänt avHerren som hjälp och sällskap åt själen.  På samma sätt är det med andra andliga ting som inte låter sig beskrivas men lär oss förstå hur låg vår natur är som inte kan fatta Guds oändliga storhet.

Det enda vi förmår är att förundra oss och prisa Hans Majestät för vad hn har skänkt oss. 

Vi bör vara särskilt tacksamma för sådana nådegovor, ty då de inte förlänas åt alla är de så mycket högre att skatta och kräver i gengäld så mycket större tjänster, eftersom Gud på så många sätt hjälper oss.  Härav följer att ingen må akta sig förmer för att ha fått del av denna nåd utan tvärtom anse sig ha tjänat Gudsämre än alla andra här på jorden.

En på detta sätt benådad själ måste känna sig stå i större skuld än någonn annan, och varje fel hon begår måste genomborra hennes inälvor, och det med allt skäl.

7.  Den inverkan på själen som här har beskrivits kan lära var ochh en av er som Herren har behagat föra in på denna vägen att inse att det  inte är fråga om bedrägeri eller nyckfulla inbillningar.

Ty --- som jag har sagt ---- jag håller det för omöjligt att djävulens verk kan vara så länge och medföra så stort gagn för själen och skänka den en sådan inre frid.

Detta är inte hans vana, och inte heller kan --- även om hann ville det  --- en som är så ond göra så mycket gott.

Själen skulle genast bli et enda dimmoln av självbelåtenhet och tycka sig vara förmer än alla andra.

Men om hon ständigt vandrar med Gud och har sina tankar fästa på honom grips djävulen avv ett sådant ursinne att även om han gör sina försök upprepar han dem inte många gånger.  Gud är så trofast att han inte skall låta honom få för stor makt över en själ som inte åstundar något annat än att vara Hans Majestät till behag och bruka hela sitt liv till hans heder och ära.

Han skall strax styra om att djävulen blir besviken.

8.  Mitt grundtema är och skall alltid förbli; att om själen vandrar så som det är sagt och ändå får avstå från dessa Guds nådegåvor, så skall Hans Majestät vända det till hennes nytta. Om han någon gång låter djävulen våga sig på henne, lagar han så att han står där med skammen.

Därför, mina döttrar, om någon av er kommer in på den vägen --- som jag har sagt  --- så blir inte förvånade eller förskräckta.  Det är bra att hysa fruktan och gå fram med försiktighet.  Inte  heller får ynnestbevisen göra oss så själsäkra att vi blir försumliga, vilket är ett säkert tecken på att de inte hörsammar från Gud och inte låter er skönja det de verkningar somm har beskrivits.

Det är bra om ni i början under bikten talar med en mycket lärd man --- det är från dem vi skall hämta upplysning --- eller, om så ske kan, med någonn djupt andlig person.

Men om en sådan inte finns att tillgå är det bättre med en som är mycket lärd; helst om tillgång finns, med bådadera.

Säger man till er att det är bara inbillning så bry er inte om det, för inbillningen kan inte ha stor verkan på själen, varken ond eller god.

Anbefall er åt det gudomliga Majestätet, så skall ni slippa att bli bedragna.  Säger man er att det är djävulens verk blir det besvärligare.  Men är det verkligt lärd man säger han inte så, om verkningarna är de nyss baskrivna.

Skulle  han ändå säga det, vet jag att Herren själv, som går vid er sida, skall trösta er och skänka er visshet; i sinom tid skall också den lärde bli upplyst så att han i sin tur kan upplysa er.

9.  Om biktfadern, fastän en bönens man, inte har blivit ledd in på denna vägen, kommer han genast att förfäras och fördöma. Det är därför jag råder er att vända er till en som är mycket lärd och --- om en sådann finns -- lika djupt andlig.

Priorinnan skall ge er tillstånd till detta, ty även om hon inte ser att själen lever ett gott liv och bör vara i säkerhet, känner hon det som sin skyldighet att låta denna själ meddela sig, på det att de båda två må vandra trygga.

Sedan själen har talat ut med dessa personer bör hon inte gå omkring och delge andra sina upplevelser.

Ty även om hon inte har något att frukta, väcker demonen ofta så överdrivna farhågor att hon inte nöjer sig med att rådfråga en, särskilt om denne biktfader har föga erfarenhet och är så räddhågad att han själv driver henne att gå omkring och rådfråga andra. Då blir det offentligt som med skäl borde hållas hemligt, och själen känner sig förföljd och plågad.

Det hon tror vara hemligt får hon se offentligtgjort, och därav följer svåra vedermödor fo henne; de kan också följa för vår Orden, naturligt nog i dessa tider.

Här är alltså största varsamhet av nöden, och här har priorinorna ett mycket viktigt uppdrag.

10. Ingen må tro atten syster som har haft dylika upplevelser är bättre än andra.

Herren leder var och en av oss efter vad han ser att vi behöver.  Själen rustas  för att bli en bättre Guds tjänarinna, om hon själv hjälper till. Men ibland leder Gud de svagaste in på denna vägen, och därför bör man här varken berömma eller fördöma utan fästa blicken på dygderna.

Den som tjänar Vår Herre med den största självuppgivelsen och ödmjukheten och samvetsrenheten är den heligaste.

Men föga visshet om dessa ting kan vi nå här på jorden, innan den sanne Domaren ger åt var och en vad hann förtjänar. Det kommer att förvåna oss att se hur mycket hans domar skiljer sig från em vi fäller här nere.  Må han prisas och lovas i evigheters evigheter, amen.

NIONDE KAPITLET:

  Handlar om hur Herren meddelar sig med själen genom bildvisioner och manar enträget dem som önskar gå denn vägen att noga ta sig i akt. Anger goda skäl för denna varning.  Är till stor nytta

1.  Vi kommer nu till bildvisionerna, varom det har sagt att här kandjävulen lättare smuggla sig in än i de förut beskrivna, och det må vara sant.

Men omm de kommer från Herren förefaller de mig på något sätt vara till större gagn, eftersom de är mera i enlighet med vår natur; jag undantar då dem som Herren har i beredskap i den följande boningen och med vilka inga andra kan jämföras.

2.  Låt oss nu föreställa oss--- som jag sade i föregående kapitlet --- att denne Herre är här, liksom om vi i ett gyllene skrin hade en ädelsten av högsta värde och kraft.

Vi vet med säkerhet att den finns där, fastän vi aldrig har sett den. Stenens krafter upphör inte att vara oss till gagn, så länge vi bär den med oss. Även om vi aldrig har fått se den blir den fördenskull inte mindre dyrbar för oss, ty av erfarenhet vet vi att den har botat oss för många sjukdomar,  i enlighet med sin natur.

Men vi vågar inte beskåda den eller öppna relikskrinet, inte heller skulle vi kunna det, ty endast den som äger smycket känner till sättet att öppna det.  Fastän han har lånat oss det för att vi skall dra nytta därav, behåller han nyckeln till vad som är hans eget. När han vill visa oss det öppnar han, och när så skall vara tar han det åter.

3. Nu säger vi att han någon gång plötsligt vill ö ppna skrinet  för att göra gott mot den som har fått det till låns.

Det är klart att själens tillfredställelse efteråt blir störe om hon kan erinra sig ädelstenens underbara glans så att den blir än grundligare inpräglad i hennes minne.  Det är vad somsker när det behagar Vår Herre att ytterligare glädja denna själ.  Han visar i full klarhetsin allraheligaste Människonatur på vilket sätt han vill, antingen sådan han var när han vandrade här på jorden eller efter uppståndelsen. Och fastän synen går så snabbt förbi att den kan jämföras med  en blixt, blir denna övermåttan härliga bild så djupt ingraverad i vår inbillning att jag håller det för omöjligt att den någonsin försvinner därur förrän själen får skåda den och njuta av den i evigheten.

4.  Fastän jag säger bild är det tydligt för den som skådar den att det inte är fråga om en målad tavla utan om en i sanning levande bild, som ibland talar med själen och rent av uppenbarar stora hemligheter.  Ni bör veta att även om synen varar en stund, så går det inte att stirra in i den, lika litet som det går at stirra in i solen.  Det man ser drar alltid mycket snabbt förbi.

Det är inte så att dess glans, liksom solens, plågar den inre synen, genom vilken allt detta skådas.  ( Vad den yttre synen beträffar kan jag ingenting säga om saken, eftersom den person jag nämnt och om vilken jag i synnerhet kan uttala mig inte har varit med om det; och vad man inte har erfarenhet av kan man inte rätt upplysa om. ) 

Den inre synens glans är som et ljus flödande från en halvskymd sol, så förtunnat som hade det gått genom en väl slipad diamant, eller som en klädnad av finaste linne.

Varje gång Gud skänker själen en sådan nåd råkar hon i hänryckning, så att hennes egen låghet inte kan uthärda en så skräckinjagande syn.

5.  Jag säger skräckinjagande därför att den visserligen är skönare och härligare än vad någon kan föreställa sig ( även om vi levde i tusenn år med denna syn oavlåtligt i tankarna, så skulle den vida övergå all vår inbillning och allt vårt förstånd ), men dess närvaro har ett så överväldigande majestät att själen grips av den största fruktan.

Hon behöver inte besvara frågan hur hon utan att någon har sagt henne det vet vem som har uppenbarat sig för henne.

Han har klart gett sig tilkänna som himlens och jordens Herre.  Så förhåller det sig inte med denna jordens kungar, som i sig själva skattas ringa om de inte åtföljs av sin svit och utropas av sina härolder.

6. O Herre, hur föga vi kristna känner dig!  Hur skall den dagen bli då du kommer för att döma oss?  När du kommer i största vänkap för att möta din brud och ändå väcker en sådan fruktan, o mina döttrar, vad skall det då bli när den vredgade rösten säger: "Gå bort, ni av min Fader förbannande"?

7.  Må nu denna nåd som Gud har bevisat själen stanna kvar i minnet.  Det kommer att vara oss till icke ringa nytta.

Till  och med Sankt Hieronymos, så helig han änn var, fördrev det inte ur sit minne.  Vi kommer då att räkna för intet de lidanden vi får utstå genom att strängt följa ordensreglerna, ty hur länge de än varar är det ändå bara ett ögonblick i jämförelse med evigheten.  Jag säger er i sanning att jag aldrig --- hur fördärvad jag än må vara --- har hyst fruktan för helvetets plågor. De är ingenting när jag jämför dem med vad de fördömda måste känna när de får se vreden tändas i dessa Herrens ögon som har varit så sköna, milda och barmhärtiga.

Jag tror att mitt hjärta aldrig skulla kunna uthärda detta.

Så har jag känt det hela mitt liv.  Hur mycket starkare skall inte den känna det för vilken han har uppenbarat sig!

Medvetandet blir så överväldigande att medvetandet försvinner.  Detta bör vara orsaken till att själens krafter blir

upphävda, så att Herren kan komma hennes svaghet till hjälp föt att låta henne förena sig med hans storhet i detta sublima förbund ed Gud.

8.  När själen en längre tid kan ägna sig åt att betrakta denne Herre, anser jag inte att det är en vision utan något slags myket häftigt tänkande som i inbillningen har framkallat någon sorts bild.  Den är ett dött ting i jämförelse med det andra.

9. Det händer att några ( jag vet att det är så, ty jag har talat om det, inte med tre eller fyra, utan med många )  har en så svag inbillning eller ett så flinkt förstånd eller vad det nu kan vara, att de till denn grad fördjupar sig i sina föreställningar att de tror sig klart ha sett all vad de tänker ut.

Om de hade haft en äkta vision skulle de utan minsta tvivel ha insett sin villfarelse.

Men nu fogar de själva samman det deras inbillning har skådat, och det får sedan ingen annan verkan än att de förblir kalla, mycket kallare än om de hade sett en andaktsbild.  Detta är förstås ingenting att bry sig om, och det glöms bort mycket fortare än en dröm.

10.  Så är det inte med de upplevelser vi här har att behandla. Själen är alldeles fjärran från att tro eller ens tänka sig att hon skulle få skåda en syn, och så står den plötsligt helt inpå henne.

Alla hennes krafter och sinnen skakas av största fruktan och bävan för att strax sjunka in i den ljuvaste frid.  Liksom när Sankt Paulus kastades till marken och det om en storm och dån från himlen, på samma sätt blir det i denna inre värld ett våldsamt uppror. Och så med en gång blir, som jag har sagt, allt lungt, och själen får en så grundlig undervisning om de högsta sanningar att hon inte behöver någon annan läromästare.  Den äkta visheten har utan hennes eget bemödande befriat henne från hennes slöa dumhet, och förvissningen om att denna nåd kommer från Gud håller i sig någon tid, även om det finns de som säger motsatsen; än så länge kan ingen få henne att frukta för att ha blivit bedragen. Senare, när biktfadern inger henne sådana farhågor, låter Gud henne vackla fram i tankar på att hon för sina synders skull möjligen har farit vilse.

Men hon tror det inte vara annat än --- som jag har beskrivit vid andra tillfällen --- frestelser i trosfrågor.  Djävulen kan stlla till förtret men inte hindra själen från att stå i detta.

Tvärtom, ju häftigare hans angrepp är, desto starkare blir förvissningen att han inte kan åstadkomma så mycket gott ( det är heller inte mycket han förmår i själens innersta ).

Åtskilligt kan han framställa, men inte med denna sanning, detta majestät och dessa verkningar.

11.  Då biktfäderna inte kan se in i dessa nådegåvor --- och kanske inte heller de som har fått dem förmår beskriva dem ---- känner de sig med allt skäl räddhågade finner det nödvändigt att gå fram med största försiktighet.

De måste vänta tills tiden visar vilka frukter dessa syner ger upphov till och för undan ta reda på hur själen tillväxer i ödmjukhet tillika med styrka och dygd.

Om det är djävulens verk visar sig snart tecken på den saken, och hans tusen lögner blir avslöjade.

Om biktfadern har erfarenhet och själv har varit med om dylikt, behöver han inte lång tid för att komma till insikt.

v det som berättas för honom ser han strax om det är Guds eller inbillningens eller djävulens verk, särskilt om Hans majestät har förlänat honom gåvan att urskilja andarna.

Har han denna gåva och dessutom är lärd skall hann förstå det mycket bra, även om han inte har någon erfarenhet.

12.  Vad som är alldeles nödvändigt, mina systrar, är att ni går till er biktfader med största enkelhet och uppriktighet.

Jag talar inte om att ni skall bekänna era synder ---- det faller av sig självt --- utan om att ni skall berätta vad som hänt er i bönen. Ty om ni inte gör det kan jag inte försäkra att det går er väl eller att det är Gud som undervisar er.

Han tycker mycket om att vi talar till den som är i hans ställe med samma uppriktighet och klarhet som till honom själv, i önskan att alla våra tankar och än mer våra gärningar, hur obetydliga de än är, må bli veterliga.

Om ni gör så, skall ni inte gå omkring bestörta och oroliga, ty även om ni har upplevt inte kommer från Gud skall det  inte bli er till skada, om ni bevara ödmjukheten och det goda samvetet.  Hans Majestät vet att vända det onda till gott, och vägen där djävulen söker föra er i fördärvet blir er vinning.

Vid tanken på de stora nådegåvor ni har fått av Gud kommer ni att än mer bemöda er om att vara honom till lags och ständigt ha hans bild i minnet.  En mycket lärd man har sagt att djävulen är en stor målare, och om han visade honom den mest levande bild av Vår Herre, så skulle det inte göra honom betryckt utan tvärtom stärka hans andakt och komma honom att bekämpa djävulen med dennes egna onda medel.

Ty hur illasinnad en målare än är bör man fördenskull inte avstå från att vörda den bild han skapat, om den föreställer vårt högsta goda.

13.  Det syntes denne lärde vara mycket illa att, som några råder till, håna sådana bilder.
han sade att närhelst vi får se en målning av vår Konung bör vi vörda den.  Jag anser att han har rätt; även här i världen känns det så. Om någon finge veta att man på liknande sätt häcklade poträttet av en vän, skulle han inte tycka om det.

Hur mycket större skäl har vi då inte att ständigt känna vördnad när vi ser ett krucifix eller någon annan bild av vår Härskare?  

Fastän jag har skrivit om detta på annat ställe vill jag gärna lägga fram det här också. Jag har sett enn person ( förf. själv ) alldeles förtvivlad därför att hon hade blivit befalld att bruka detta föraktets medel. Jag vet inte vem som hade hittat på ett sådant råd, för att plåga den som inte har annat att göra än att  lyda, och kommer det från biktfadern tycker hon sig gå förlorad om hon inte följer det.

Mitt råd är att om någon ger er ett sådant råd, så lägg i all ödmjukhet fram nyssnämnda skäl emot det och följ det inte.  Mig passade synnerligen väl de goda råd jag fick i detta fall.

14. Till stor vinning för själen är denna Herrens nåd som består i att hon  --- när hon tänker på honom och hans liv och lidande --- minns hans allra mildaste och skönaste anlete.

Det är till den största tröst, liksom det här nere är förmer att ha sett en människa som gjort oss mycket gott än att aldrig ha lärt känna henne.  Jag försäkrar er att ett så ljuvligt minne är till stor tröst och nytta.

Andra mycket goda ting följer med detta. Men då jag redan har sagt så många saker om detta och kommer att säga ännu flera, vill jag varken trötta ut mig själv eller trötta ut er.'

När ni vet eller hör att Gud förlänar själarna dessa nådegåvor, vill jag allvarligt råda er att aldrig bönfalla honom om eller ens önska att han måste föra er in på den vägen.

15.  Hur god denna väg än må tyckas er vara, och hur mycket den än må aktas och vördas, skall man inte längta efter denav följande skäl.

För det första är det brist på ödmjukhet att önska sig det man aldrig har förtjänat. Därför tror jag att den som har sådana önskningar inte är långt hunnen. 

Liksomn enn ringa arbetare är fjärran från att vilja bli kung --- han finner det omöjligt eftersom han inte förtjänar det  --- på samma sätt förhåller sig den ödmjuke i liknande fall.

För min del tror jagatt Herren aldrig förlänar några nådegåvor utan att först ha skänkt djup självkännedom.

Hur skall den som har så högt flygande tankar förstå vilken stor nåd det är att hon ännu inte har hamnat i helvetet?

För det andra kan hon vara säker på att bli vilseförd och råka i stor fara, ty djävulen behöver inte mer än se dörren stå på glänt förrän han träder in och ställer till med tusen berägerier.

För det tredje har själva inbillningen den verkan, att om någon ivrigt åstundar något så kommer denna person att se och höra just det hon vill; liksom de som har en stark lust till något och tänker på de dagarna igenom snart börjar drömma om det. 

För det fjärde är det en alldeles för stor djärvhet av mig att vilja välja väg, då jag inte vet vilken som bäst passar mig.

Jag bör låta Herren råda; han  känner mig och skall leda mig in på den väg han finner lämplig; på det att hans vilja i allt må ske. 

För det femte, tror ni att de som Herren har förlänat sådana nådegåvor endast har obetydliga vedermödor att utstå?

Nej, de är mycket svåra och av många olika slag.

Hur vet ni omm ni orkar med att bära dem? 

För det sjätte kanske man förlorar det man tror sig har vunnit, som det hände Saul när han blev kung.

16.  Till sist, mina systrar, finns det också andra skäl än dessa. Tro mig, säkrast är att inte vilja något annat än det Gud vill; han känner oss bättre än vi känner oss själva, och han älskar oss.

Må vi överlämna oss i hans händer, på det att hans vilja må ske i oss.  Om vår vilja alltid är fast förankrad i hans kan vi inte fara vilse.  Ni måste komma ihåg att ni inte förtjänar större ära genom at ha fått ta emot sådana nådegåvor.

Tvärtom, ju mer ni har fått ta emot, desto mer är ni förpliktade att tjäna.  Heren berövar oss inga förtjänster, ty de ligger i våra egna händer. Det finns många heliga somaldrig har fått veta vad det är att ta emot sådana nådegåvor, och andra har fått ta emot dem utan att därförbli heliga.  Tro inte heller att de är beständiga.

För en nådegåva sänder Herren många fler vedermödor, och därför bör själen inte sträva efter ytterligare nådegåvor utan efter att bruka dem hon fått till att tjäna honom.

17.  Sant är att de bör vara till stor hjälp för att nå högsta  fulländning i dygderna.  Men den som har kommit därhän på bekostnad av sin egen möda har mycket större förtjänster.

Jag känner en person, eller rättare sagt två --- den en var enn man --- som Herren hade förlänat några av dessa nådegåvor, och som var så ivriga att tjäna Hans Majestät på egen bekostnad, utan dessa belöningar, och så angelägna omatt få lida, att de beklagade sig inför Vår Herre över att han skänkte dem sådana; hade det varit möjligt skulle de ha undanbett sig dem.  Jag talar nu inte om dessa visioner som sannerligen är till största gagn och bör skattas mycket högt, utan om de gåvor som Herren förlänar i kontemplationen.

18.  Sant är att önskningar av detta slag --- enligt minmening --- också är övernaturliga och utmärker själar som är mycket upptända av kärlek och vill visa Herren att de inte tjänar honom för lönens skull.

Därför strävar de --- somm jag har sagt --- aldrig efter att vinna saligheten för att därmed stärka viljan att tjäna, utan vad de vill är att tillfredsställa kärleken, vars natur är att ständigt vara verksam på tusen olika sätt.

Vore det möjligt skulle själen söka finna på medel att helt uppgå i honom, och om så krävdes skulle honn önska att för alltid bli förintad till Guds större ära.

Det är vad hon helst skulle vilja.  Lovad vare han i evighet, amen, han som har nedlåtit sig till att träda i förbindelse med så eländiga varelser för att visa dem sin storhet.   

SJÄTTE BONINGEN:

SJÄTTE KAPITLET:

Här talas om en verkan av den bön det var fråga om i föregående kapitlet, och hur man skall urskilja vad som är sant och falskt.  Handlar om en annan nåd som Herren skänker själen för att kunna bruka henne till att sjunga hans lov.

1.  Så stora nådegåvor väcker hos själen ett sådant begär att helt och fullt få åtnjuta dem att hon måste leva i en svår men också ljuv pina.

Hon har den största längtan efter att få dö och ber därför med ständigt strömmande tårar Gud att befria henne från denna landsflykt.  Allt vad hon ser tröttar ut henne.

När hon blir ensam känner hon någon lindring, men snart vänder pinan åter och hon kan inte var den förutan.

Med ett ord, denn lilla fjärilen kommer aldrig till en ro som består; hennes kärlek är såöm att så snart tillfälles givs flammar elden upp och vingarna lyfts till flykt.

I denna boningen följer därföe hänryckningarna tätt efter varandra  utan att låta hejda sig, inte ens inför offentligheten.  Genast blir det förföljelser och förtal; hur mycket hon än vill slippa fruktan undgår hon inte, ty många är de som tvingar den på henne, säskailt biktfäderna.

2.  Även omm själen i sitt innersta delvis känner en stor trygghet --- skärskilt när hon är ensam med Gud ---- är hon å andra sidan mycket betryckt.  Hon fruktar för att vara bedragen av djävulen så att hon förtörnar den hon så högt älskar.

Förtalet gör henne föga ont, om det inte är så att biktfadern trycker ner henne för at hon inte beter sig bättre.

Här finns ingentng annat att göra än att be om alla förböner och bönfalla Hans Majestät om att leda henne in på en annan väg, eftersom denna sägs vara mycket farlig.

Men då hon för sin del har funnit den vara till stor nytta --- hon kan inte låta bli att se vart den har fört henne --- och då hon har läst och hört och av Guds ord vet att denn leder til himlen, så kan hon inte förmå sig till att överge den eller önska sig någon annan, utan hon överlämnar sig i Guds händer.

Men hennes oförmåga att önska sig en annan väg orsakar henne smärta; hon tycker sig vägra att lyda sin biktfader, och enligt hennes mening är lydnad och föresatsen att aldrig förtörna Vår Herre de enda medel hon har för att slippa bli bedragen.

Om hon så skulle hackas i småbitar tycker hon sig inte vilja begå ens en svaghetssynd

 med fullt uppsåt, och det pinar henne svårligen att se hur många hon inte kan undvika att begå utan att märka det.
Åt dessa själar skänker Gud det allra häftigaste beär att inte förtörna honom i minsta sak, hur obetydlig den än må vara,

såvitt möjligt aldrig göra sig skyldig till någon ofullkomlighet.

Bra av det skälet, om också inte av andra, önskar själen undfly människorna och hyser stor avund mot dem som levereller har levat i öknarna.

Å andra sidan vill hon ställa sig mitt i världen för att se om hon inte därmed kunde förhjälpa någon tillatt mera prisa Gud.  Och om hon är kvinna sörjer hon över det band hennes kön lägger på hennes möjligheter härvidlag, och hon avundas mycket männen, som har frihet att öppet höja sin röst för att förkunna hur stor härskarornas Gud är.

4.  O stacakrs lilla fjäril, fjättrad med så många kedjor som hindrar dig frånn att flyga dit du vill!

Hys medlidande med henne, min Gud; gör att hon åtminstone i någon mån når sina önskningars mål, till din heder och ära.  Kom inte ihåg hennes ringa förtjänster och låga natur.

Mäktig är du, Herre, som låter det stora havet och den stora Jordanfloden dra sig tillbaka för att släppa fram Israels barn.

Men du behöver inte ha medlidande med henne; med hjälpa av din kraft kan hon utstå många vedermödor.

Hon ärfast besluten att göra det, och hon önskar att få genomlida dem.

Sträck ut din starka arm, Herre, så att inte livet slösas bort på så låga ting.  Må dinn storhet uppenbaras i en så kvinnligt vek och låg varelse, på att det världen må förstå att ingenting kommer från henne utan att hela äran är din.

Detta är vad hon önskar --- kosta vad det vill --- och för att en enda själ skulle prisa dig en smula mer för hennes skull skull gåve hon gärna tusenn liv, om hon hade så många.

Hon skulle inse dem mycket väl använda, ty hon vet sannerligen med full visshet att hon inte förtjänar att lida den minsta vedermöda för din skull, än mindre att dö för dig.

5.  Jag vet inte av vad skäl eller i vilket syfte jag säger detta till er, mina systrar, för att jag förstår mig inte själv.

Vad vi utan minsta tvekan kan vara vissa om är attdetta är verkningarna av hänryckningarna och extaserna.

Ty sådana önskningar är inte något som förgår, utan de blir bestående, och när tillfälle givs attsätta dem i verket visar det sig att vi inte har blivit bedragna.

Varför säger jag att de blir bestående?  Ibland känner sig själen feg, och det i allra uslaste saker, förskräckt och så helt utan mod att hon inte tycker sig orka med något.

Jag för min del menar att Herren då överlämnar henne åt hennes egen natur, till hennes eget bästa, för att hon nu må inse att hon har uppnått något så är det henne givit av Hans Majestät.

Med en klarhet som helt bryter ner henne fattar hon allt tydligare Guds barmhärtighet och storhet, som han har behagat uppenbara i en så låg och föraktlig varelse.  Men för det mesta är tillståndet sådant som jag förut har beskrivit.

6.  En sak, mina systrar, är att lägga på minnet när det gäller dessa starka bgär att skåda Vår Herre.

Ibland kan de bli så påträngande att det är tvunget att inte underblåsa dem utan tvärtom undertrycka dem, det vill säga om detta är möjligt. 

Ty i andra fall,, varom jag skall tala längre fram. låter det sig ingalunda ske, sommni då skall få höra.  Men här i början kan det ibland gå för sig, ty förnuftet kan foga sig efter Guds vilja och säga som Sankt Martin ( i officiet: Herre, om jag ännu behövs för ditt folk skall jag inte vägra inför vedermödan; ske dinn vilja ), och blir trycket för hårt kan tankarna vändas därifrån.

Då det --- enligt min mening  --- tycks vara så att dessa begär uppträder hos dem som har kommit mycket långt på vägen, kan djävulen lätt styra det så att vi tror oss höra till deras skara, varför det alltid är bäst att vandra i fruktan.

Men jag för min del håller före att djävulen inte kann skänka denstillhet och frid som åtföljer begäret att skåda Gud, även när det är plågsamt.

De själsrörelser han ger upphov till plågar oss på samma sätt som våra passioner för de världsliga tingen.

Den somsaknar erfarenhet av både det ena och det andra kommer inte förstå detta utan tror sig ha fått uppleva något mycket stort som av alla krafter bör uppmuntras och understödjas.    Dett är särdeles skadligt för hälsan, eftersom plågan lätt blir beständig eller åtminstone återkommer ideligen.

7.  Lägg också märke till att sådana plågor brukar ha sin orsak i en svag konstitution, särskilt hos ömtåliga personer som gråter för varenda småsak.

Tusen gånger om inbillar de sig att de gråter för Guds skull, vilket ingalunda är fallet. Det kan rent av hända att tårarna flödar i strömmar ( det vill säga varenda gång de hör eller tänker på det minsta ord av Gud kan de inte hålla tårarna tillbaka ), men det som hjälper till härvidlag kan snarare vara något somm trycker på hjärtat än kärlek till Gud.

Det ser ut som om de aldrig skulle upphöra att gråta.

Och då de är övertygade om att tårarna är av godo tänker de aldrig på att behärska dem utan söker tvärtom allt vad de orkar få dem att flöda ymnigare och ymnigare.

På det sättet strävar djävulen efter att försvaga dem så att de därefter varken förmår ägna sig åt bönen eller följa klosterregeln.

8.  Jag tycker mig höra er undra över vad ni har att göra, när jag påstår att allt möjligt är farligt. Omm jag menar att det kan ligga bedrägeri i något så välsignelserikt som tårar, är det då inte jag som är den bedragna?  Det kan nog hända, men tro mig, jag pratar inte utan att ha sett hur de står till med vissa personer, fast inte med mig ( ty jag är inte det minsta ömsint utan har tvärtom ett så hårt hjärta att jag ibland lider av det ).

Men när elden där inne är stark, destillerar hjärtat, hur hårt det än är, som om det vore en destillerkolv.

Och därav må ni veta varifrån tårarna kommer: om de bringar tröst och frid, eller ro och tumult.

Sällan är det helt av ondo. Även om de skulle bero på bedrägeri ligger det något gott i att skadan  --- om bara ödmjukheten finns där  ---- drabbar kroppen men inte själen.

I vilket fall som helst är det inget ont i att vara misstänksam.

9.  Vi får aldrig tro att allt är väl beställt om vi gråter mycket.  Vad vi har att göra är att arbeta mycket på att ouöva dygderna  ---- det är detta saken gäller för oss.

Sedan må tårarna komma när Gud sänder dem, utan att vi anstränger oss för att få dem att flöda.

De vattnar denna torra jord och är till stor hjälp för att den skall bära frukt.  Ju mindre vi fäster avseende vid dem, desto verksammare är de, ty deras vatten kommer från himlen.  När vi tröttar ut oss med att gräva efter vatten finner vi inte detta vatten, och många gånger blir vi alldeles utmattade utan at ha åstadkommit så mycket som en vattenpöl, än mindre en levande källa.

Därför, mina systrar, håller jag det för att vara bätre att vi ställer oss inför Herreni begrundan av hans barmhärtighet och storhet och vår egen ringhet.

Må vi överlåta åt honom att ge oss vad han behagar, vatten eller torka.  Han vet bäst vad soml passar oss.

På det sättet vandrar vi fram i frid, och djävulen har inte så många tillfällen att ställa försåt för oss.

10.  Mitt ibland dessa på enn gång plågsamma och lustfyllda tillstånd skänker studom Vår Herre själen en stor glädje i en egenartad form av bön vars väsen hon inte fullt fattar.

Detta vill jag framhålla här  för att ni, om denna nåd skulle vederfaras er, må prisa honom desto mera och veta att sådant händer.

Det är --- förefaller det mig  --- en mäktig förening av själsförmögenheterna, som av Vår Herre får frihet att tillika med sinnena åtnjuta denna glädje,, utan att förstå vad de åtnjuter det.  Detta låter som rotvälska, men så går det förvisso till; själens glädje är så övermåttan stor att hon inte ensam vill njuta av den utan förkunna den för alla, för att den må hjälpa dem att prisa Vår Herre, vilket är målet för allt som rörs sig inom henne. 

O vilka fester hon ville bjuda på, om hon bara kunde, för att alla må få del av hennes glädje!

Hon tycker sig ha funnit sig själv, och liksom denn förlorade sonens fader ville hon inbjuda alla till en stor fest, ty hon ser sig i ett tillstånd där hon inte kan tvivla på att hon är trygg, åtminstone för ögonblicket.

För min del menar jag att hon har rätt.

Ty en så djupglädje i det allra innersta av själen, en sådan frid och detta att allt i hennes glädje går ut på att prisa Gud, det kan omöjligen vara djävulen.

11.  Det är svårt nog och inte så litet plågsamt att när man har erfarit en så stor glädje hålla tyst med den.

Dett är vad Sankt Franciscus bör ha känt när han under sina vandringar på fälten träffade på rövare och med hög röst sade till dem att han var den store Konungens härold.

Andra heliga män har gått ut i öknarna för att liksom Sankt Franciscus förkunna sin Guds lov.

Jag känner som hette broder Pedro de Alcantara --- jag tror han var en sådan helig man, att döma av hans liv --- och som gjorde detsamma; de som hörde honom höll honom ibland för att vara galen.  O vilken galenskap, mina systrar, om bara Gud ville ge den åt os alla !  Vilken nåd är det inte att bli tagna galenskap, snarare får hjälp än klander, vilket vi skulle ha fått om vi vore kvar i världen; i den finns så föga av förkunnelse att det myckna förtalet inte är att undra över.

12. O vilka olyckliga tider och vilket eländigt liv vi nu lever, och hur lyckosam är inte deras lott som har undflytt världen!

Många gånger känner jag en särdeles stor glädje när vi är tillsammans och jag ser dessa mina systrar uppfyllda av eb sådan inre fröjd att de tävlar omatt lovprisa Herren för att han fört dem till detta kloster; ty det är alldeles klart att dessa losånger kommer från själens innersta.

Jag ville gärna, mina systrar, att ni ofta ägnade er däråt, för omm en börjar så uppmuntrar hon de andra att följa efter.

Hur skulla ni bättre kunna använda er tunga när ni ä r tillsammans än till att lovsjuga Gud, så mycket som vi är honom skyldiga?

13.  Må det behaga Hans Majestät att ofta förläna oss denna form av bön, eftersom den är till så stor trygghet och nytta.

Av oss själva kann vi inte förvärva denna gåva, ty den är i högsta grad övernaturlig.

Det händer att den varnar en hel dag, och då vandrar själen omkring som en som har druckit mycket, dock inte så mycket att han är från sina sinnen.

Hon kan också likna en melankoliker, som utan att helt ha tappat besinningen inte kan komma ut ur något som har satt sig fast i inbillningen, och som inte vet var hurdet skulle kunna avlägsnas.

Detta är mycket grova liknelser när det gäller at åskådliggöra något så dyrbart, men jag har inte förmått finna på några andra.

Sanningen är nämligen att denna glädje till den grad kommer själen att glömma att sig själv och allt i hela världen, att hon varken förstår eller förmår tala om något annat än det som denna glädje leder till, nämligenn till att prisa Gud. 

Må vi alla, mina systrar, hjälpa denna själ.  Ty vad kan vi hålla för att vara mera förnuftigt?

Vad kan ge oss större tillfredsställelse?

Må vi, mina döttar, däri förena oss med alla skapade varelser, i evigheters evigheter, amen, amen, amen.   

SJUNDE KAPITLET:

Handlar om på vad sätt synderna pinar de själar som Gud har förlänat de nådegåvor varom det har talats.

Inskärper vilket stort misstag de själar begår, hur andliga de än må vara, som försummar att ständigt ha för sin åsyn Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi mänskliga natur, hans allraheligaste lidande och liv, samt hans ärorika moder och helgonen.  Är till stort gagn. 

1.  Ni kunde tycka, mina systrar, att de själar som Herren har förbundit sig med på ett så särskilt sätt borde känna en sådan trygghet att de alltid kunde njuta därav och aldrig behöva frukta för något eller gråta över sina synder.

( I synnerhet gäller detta dem som Gud inte har förlänat sådana nådegåvor, ty han har det gjort de vad jag nu kommer att säga ).

Att känna sig t rygg på det sättet innebär en svår villfarelse.

Ty ju mer vi får ta emot av vår Gud desto mer ökas smärtan av våra synder.

För min del håller jag fast vid att vi aldrig kommer att slippa denna smärta förrän vi kommit därhän att ingenting längre plågar oss.

2.  Sant är att smärtan vid skilda tillfällen kan vara mer eller mindre svår och att den kan yttra sig på oolika sätt, ty vad själen nu tänker på är inte den pina hon måste lida för sina synder utan på hur otacksam han har varit mot den hom är skyldig så mycket och som i så hög grad har förtjänat att tjänas av henne.

Ty genom allt det stora som har blivit henne beskärt fattar hon allt bättre Guds storhet.  Hon förskräcks över att ha varit så fräck, gråter över den ringa vördnad hon visat, tycker sig ha varit så dåraktig i sin dårskap att hon aldrig nog kan anklaga sig när hon minns hur hon övergivit ett så högt Majestät för så låga ting.

Detta minns hon mycket bättre än de nådegåvor hon har undfått att beskriva.  De tycks strömma över henne som en vattenrik flod, tid efter annan.   Synderna däremot är som dy, ständigt väckta till nytt liv i mnnet, och detta är ett mycket tungt kors.

3.  Jag känner en person  (förf. själv ) som hade upphört att önska sig döden för att få skåda Gud men önskade sig den för att slippa känna den ständiga pinan av hur otacksam hon hade varit mot den hon var skyldig så mycket och skulle bli skyldig ännu mera.  Han tyckte att ingens ogärningar kunde mäta sig med hennes, ty hon menade att mot ingen annan hade Gud visat större tålamod och större barmhärtighet.

Vad beträffar fruktan för helvetet så finns den inte hos någon av dessa själar.

Vad de fruktar är at mista Gud.  Ofta är denna fruktan mycket svår, men denn kommer inte ofta.

Allt vad de fruktar är at Gud tar sin hand ifrån dem så att de förtörnar honom och återfaller i det bedrövliga tillstånd vari de tidigare befann sig.  Sin egen pina eller ära bryr de sig inte om.  Vill de slippa att länge vistas i skärselden beror det mera på att de är skilda från Gud än på de plågor de har att utstå.

4.  Jag aktar det inte för trygghet  --- hur gynnad en själ än må vara av Gud ---- om hon glömmer i vilket eländigt tillstånd hon tidigare har varit.  Ävenn om tanken därpå ä r är mycket plågsam är den till stor nytta.  Kanske är det därför att jag har varit så fördärvad som jag tycker så och av det skälet alltid minns det.

De som har varit goda känner inte på det sättet, även omm det alltid finns sprickor så länge vi lever i denna dödens kropp.  För denna pina finns det ingen lindring i att tänka på att Vår Herre har förlåtit ochglömt våra synder.

Snarare ökar det plågan att se så stor godhet och nåd slösas på den som inte har förtjänat något annat än helvetet.

Jag tror att detta var det stora matyriet för Sankte Petrus och för Magdalena.  Ty då de hyste en så stark kärlek och hade mottagit så många nådebevis och så klart hade fattat Guds strhet och majestät, måste deras lidande ha varit mycket svårt och fyllt av den djupaste smärta.

5.  Kanske tänker ni att den som har kommit i åtnjutande av så höga ting inte längre kan meditera över mysterierna i Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom, eftersom allt här upplöser sig i kärlek.

Detta är något som jag utförligt har skrivit om på ett annat ställe ( Vida kap. 22 ), och fastän jag har blivit motsagd och tillsagd att jag inte begriper det här ( de säger nämligen att det finns vägar som Vår Herre leder oss in på, och att sedan vi har gått de första stegen är det bäst att hålla sig till de gudomliga tingen och fly de kroppsliga ) så vägrar jag att erkänna att det är en god väg.

Men jag insåg klart att här försökte djävulen föra mig vilse, och jag har blivit vis av skadan.

Därför ämnar jag än en gång ----  jag har gjort det många gånger förut ---- tala med er om detta, på det att ni må gå fram med största försiktighet  ( märk väl att jag vågar varna er för att tro den som säger något annat ).

Jag skall försöka göra mig bättre förstådd än tidigare.

Om någon, som han har lovat, händelsevis skulle skriva om detta gjorde han väl i at gå på bredden i sin framställning, ty att ge oss som förstår så föga en kort sammanfattning kan leda till stor skada.

6. En själar menar att de inte kan fästa sina tankar på Kristi Lidande.  Då kan de än mindre tänka på den Allraheligaste Jungfrun och Helgonens liv, vilket är till största hjälp och uppmuntran att minnas.

Jag kan inte fatta vad de tänker på; även om änglarnas andar, som är skilda från allt kroppsligt, ständigt kan vara inneslutna i kärleken, är detta inte möjligt för oss, som lever i denna dödens kropp.  För oss är det nödvändigt att umgås med, tänka på  och efterfölja dem som under våra egna jordiska villkor har utfört sådana storverk till Guds ära.

Värst vore att med vett och vilja dra sig nden allt vårt goda och vår enda hjälp, som är Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom.  Jag kann inte tro att de gör detta, utan att inte förstår sig själva och därmed åsamkar både sig och andra stor skada.

Åtminstone vill jag försäkra dem att de inte kommer in i de två översta boningarna; ty om de har förlorat vägvisaren --- som är denn gode Jesus --- kan de inte finna vägen  ( det är bra nog om de tryggt kan hålla sig kvar i de föregående ).

Denne Herre säger at han är vägen; likaså säger Herren att han är ljuset och att ingen kan komma till Fadern utan genom honom, och att den som har sett mig har sett min Fader.  Man säger att dessa ord kan ges en annan mening.

Jag för min del vet ingenting om några sådana meningar; min själ har alltid funnit den vanliga tolkningen sann och farit mycket väl därav.

7. Det finns flera själar ----- och många är de som har talat medmig om den saken --- som när Vår Herre har behagat skänka dem den fulländade kontemplationen ständigt vill vara kvar i det tillståndet, vilket ätr omöjligt.

men de håller sig så fast vid den nåd Herren har bevisat dem att de inte som förut kan övertänka Kristi lidandes och livs mysterier. Jag vet inte vad det beror på, men det är mycket vanligt att förståndet i dylika fall blir mindre lämpat för meditation.  Jag tror att orsaken bör sökas däri att då meditationen helt går ut på att söka Gud och då själen en gång har funnit honom på nytt, så vill hon inte längre trötta ut sig med förståndsövningar.

Likaså förfaller det mig att sedan viljan nu en gång är upptänd, så vill denna ädla själsförmögenhet inte längre begagna sig av de andra.  Det är inget ont i detta, men det kommer att bli omöjligt --- särskilt innan själen har nått dessa översta boningar ---- och tid går förlorad, eftersom det ofta är nödvändigt att ta förståndet till hjälp för att tända viljan.

8.  Lägg märke till denna punkt, mina systrar, ty den är mycket viktig, och därför vill jag förklara den ytterligare:  Själen önskar bli helt fylld av kärlek och vill int veta av något annat.   Men hur mycket hon än vill kan hon det inte, ty även om viljan inte är död är den eld som brukar tända henne döende, och det behövs något för att blåsa liv i den så att det skall hetta till.

Skulle et vara bra för själen att förbli i en sådan torka, i h opp om att eld från h imlen måtte tända detta hennes offer av sig själv till Gud, som det hände vår fader Elias?

Nej, förvisso, det är inte bra att hoppas på under.  Sådana gör Herren när de är till nytta för just denna själ, som jag redan har sagt och kommer at säga gång på gång.

Men Hans Majestät kräver att vi skall inse oss så fördärvade att vi på intet sätt förtjänar dem; i stället bör vi så gott vi kan hjälpa oss själva.

Och för min del menar jag att det är detta vi måste göra allt intill vår död --- hur sublima våra böner än må vara.

9. Sant är att för den som Herren har flyttat in i den sjunde boningen är det mycket sällan --- om ens någonsin  --- nödvändigt att ha sådana omsorger, av skäl som jag skall lägga fram när vi hiner dit, om jag kommer ihåg det.           

Där är själen aldrig skild från närvaron av Vår Herre Kristus, utan på ett underbart sätt är hon alltid delaktig av hans gudomliga och mänskliga natur i förening med varandra.

När alltså den eld jag har talat om inte är tänd i viljan och vi inte känner oss i närvaro av Gud, är det nödvändigt att söka honom.

Det är vad Hans Majestät vill att vi skall göra --- som bruden i Höga Visan  ---- och vi bör fråga de skapade varelserna vem som har skapat dem  ---- som Sankt Augustinus säger, jagtror i hans Meditationes eller Confessiones  ( i de senare, eller ordagrannare i Sliloquia ).

Må inte vara som dumma oxar och förspilla tiden med att vänta på det som redan är oss givet.  Ty  början kan det gå ett år eller till och med flera innan Herren skänker oss något liknande.

Hans Majestät vet varför. Det tillkommer inte oss att önska eller vilja veta något om detta.  Vi känner vägen som vi har att gå för att uppfylla Guds bud och råd.

Må vi vandra på den med stor omsorg, ständigt tänkande på hans liv och död och på hur mycket vi är honom skyldiga.

Vad övrigt är följer när det behagar Herren.

10.  Nu kan de svara att de inte kan stanna vid detta. Och enligt vad jag har sagt har de på sätt och vis rätt.

Ni vet att ett är att tänka med örståndet, ett annat att sannfärdigt  återge mnnet av vad förståndet, har tänkt.

Ni säger kanske att ni inte förstår mig, och det kan sannerligen vara så att jag själv inte förstår att uttrycka mig begripligt.   Men jag skall försöka så gott jag kan. Vad jag kallar meditation är att med förståndet grundligt övertänka sådant som detta; vi börjar med att besinna den nåd Gud har visat oss sinenfödde Son, men vi stannar inte där utan går vidare till hela hans ärorika livs mysterier; eller vi börjar med bönen i Örtagården  och låter inte tanken stanna förrän den har kommit fram till Korset; eller vi tar ut en enstaka episod i Passionshistorien, till exempel Kristi fängslande, och tränger in i detta mysterium genom att meditera över vad som är att tänka och känna inför sådant som Judas förräderi, apostlarnas flykt ochallt det övriga.

Detta är ett utomordentligt och mycket förtjänstfullt sät att bedja.

11.  Det är detta jag syftar på när jag talar om at de kanske har rätt, dessa själar som Gud har behagat lyfta upp till de över naturliga tingen och den fulländade kontemplationen.

Som jag har sagt vet jag inte varför, men vanligen kan de det inte ( dvs, ägna sig åt ovannämnda meditationer ).

Dock må ingen ( med skäl, menar jag ) säga sig vara ur stånd att uppehålla sig vid dessa mysterier eller ofta ha dem för ögonen  --- särskilt när den katolska Kyrkan firar dem.

Inte heller är det möjligt att en själ som har fått ta emo så mycket av Gud skulle kunna förlora ur minnet alla dessa tecken på kärlek, ty de är leavande gnistor som mer och mer tänder själen till att älska Vår Herre.

Hon förstår sig inte själv, men hon förstår dessa mysterier på ett mera fulländat sätt, ty förståndet framställer dem för henne och inpräglar den i hennes minne så att endast åsynen av Herren liggande framstupa i Örtagården, höljd av fasansvärd svett, är nog inte bara för en timma utan för många dagar.

Med en enda blick fattar vi vem han är och hur otacksamma vi har varit mot den som har utstått så svår pina.

Genast skärps viljan --- om också inte känslomässigt  -- till att önska i någon mån tjäna den som har visat så stor barmhärtighet, och lida en smula för den som har lidit så mycket för oss, tillika med annat liknande som tar minnet och förståndet i besittning.

Jag tror detta är orsaken till att man inte längre står ut med att begrunda Passionshistorien och tycker sig inte ens kunna tänka på den.

12.  Om denna förmåga till meditation saknas är det bra att söka återvinna den.  Ty jag kan inte fatta hur den allra högsta kontemplativa bönskulle kunna hindra den, och jag håller det ingalunda för något gott att inte öva sig i sådana meditationer.

Om Herren vill avbryta dessa övningar, så mycket gärna för mig, ty även om själenn inte vll det måste hon låta det framskrida inte är ur vägen utan till stor hjälp för allt som är gott.  Den själ somm hårt har arbetat med de förstånsövningar jag beskrev i början anser jag för min del ur stånd till sådant sedan hon har nått högre upp.

Men det kan hända att hon förmår det, ty Gud leder själarna på många olka vägar.

Inga må fördömas för att de inte går den vägen, och inga må förklaras oskickliga att njuta avså stora nådegåvor som är inneslutna i vårt högsta godas, Jseu Kristi mysterier.

Ingen ---- hur andlig han än må vara   ---- skall få mig att tro att det kan gå väl dem förutan.  

13. Det finns själar som i början och även i mellanstadiet har nått fram till vilans bön och där har förnummit de njutningar och fröjder som Herren skänker.

De finner det vara något mycket stort att alltid få njuta av detta.  Må de tro mig och inte vara så hänförda --- som jag har sagt på ett annat ställe ( Vida )  ---- ty livet är långt och fullt av många vedermödor.  Vi är tvungna att betrakta vårt mönster Kristus, hur han uthärdade dem, och hans apostlar och helgon, för att nå fulländning.

Den gode Jesus är ett alltför gott sällskap för att vi skulle avstå från det eller från hans Alraheligaste Moders.

Han sätter stort värde på att vi sörjer över hans pina, även om vi därför ibland måste avstå frånn våra egna nöjen och njutningar.

Så mycket mer, mina döttrar,, som bönens fröjder inte är så vanliga att det inte är tid för allt möjligt annat.

Om någon sade mig att de ständigt varade skulle jag finna det misstänkt, jag menar om det jag talat om  ( meditationerna ) aldrig skulle kunna äga rum.

Beflita er alltså om detta och sök komma ur villfarelsen och akta en av alla krafter för sådana hänförelser.

Om detta inte räcker till så tala om det för priorinnan så att hon kann ge er ett uppdrag som är nog besvärligt för att avvärja faran; åtminstone för hjärnan och huvudet är den mycket stor om den blir långvarig.

14.  Jag tror mig tillräckligt ha klargjort att inga --- hur andliga de än är __ bör  till den grad undfly de kroppsliga tingen att de anser tankarna på Kristi allraheligaste Människonatur rent av vara till skada.

Mann anför vad Herren sade till sina lärljungar, att det var nyttigt för dem att han gick bort.  Men detta kan jag inte gå med på.  Förvisso sade han inte så till sin Allraheligaste Moder, ty hon var fast i tron och visste att han var på en gång Gud och människa.

Och fastän hon älskade honom mer än de andra hade hon nått en sådan fullkomning att tanken på hans mänskliga natur snarare var henne till hjälp.

Apostlarna bör ännu inte ha nått den fasthet i tron som de sedan fick och som vi har skäl att ha nu för tiden.   

Jag säger er, mina döttrar, att jag håller den väg jag beskrivit för att vara enn farlig väg, och slår vi in på den kandjävulen komma så långt me doss att vi förlorar andakten inför det Allraheligaste Sakramentet.

15.  Den villfarelse jag själv råkade in i förefaller mig inte ha gått så långt, utan bestod i jag inte hade smma lust som förr att tänka på Vår Herre Jesus Kristus; i stället ville jag vandra i den här hänryckningen, i väntan på den här trösten. 

Men jag insåg klart att detta skulle gå illa, ty då de ljuva tillstånden inte kunde hålla i sig ständigt fladdrande tanken hit och dit, och själen --- tyckte jag  ---- liknande en fågel som flaxade omkring och inte visste var den skulle slå sig ner.  Mycken tid slösades bort utan tillväxt i dygder eller framsteg i bönen.

Jag förstod inte skälet och skulle  ----- förefaller det mig --- inte ha förstått det, eftersom jag tyckte mig stå på mycket säker grund, om jag inte hade blivit upplyst om saken av en Guds tjänarinna ( en nunna ) som jag talade mig om denna min form av bön.

Sedan dess insåg jag klart hur vilse jag hade gått, och jag upphör aldrig att gräma mig över att det var en tid då jag inte fattade att inget stod att vinna på en så stor förlust.   

Och även om det vore möjligt önskar jag mig inga goda gåvor utom dem jag får av honom frånn vilken allt gott kommer. Vare han prisad i evighet,amen.