INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

NIONDE KAPITLET.  DEL 1.

HANDLAR OM HUR HERREN MEDDELAR SIG MED

SJÄLEN GENOM BILDVISIONER OCH MANAR

ENTRÄGET DEM SOM ÖNSKAR GÅ DEN VÄGEN ATT

NOGA TA SIG I AKT.

ANGER GODA SKÄL FÖR DENNA VARNING.

ÄR TILL STOR NYTTA.

1.  Vi kommer nu till bildvisionerna, varom det har sagts att här kan djävulen lättare smuggla sig in

        förut beskrivna, och det må vara sant.

Men om de kommer från Herren förefaller de mig på något sätt vara till större gagn, eftersom de är mera i enlighet med vår natur; jag undantar då dem som

           Herren har i beredskap i den följande boningen och med vilka inga andra kan jämföras.

2.  Låt oss nu föreställa oss --- som jag sade i föregående kapitel ----- att denna Herre är här, liksom om vi i ett gyllene skrin hade en ädelsten avhögsta värde och kraft.

Vi vet me dsäkerhet at den finns där, fastän vi aldrig harsett den.

Stenens krafter upphör inte att vara oss till gagn,

så länge vi bär den med oss.

Även om vi aldrig har fått se en blir den fördenskull inte mindre dyrbar för oss, ty av erfarenhet vet vi att den har botat ossför många sjukdomar,

        i enlighet med sinn atur.

Men vi vågar inte beskåda den eller öppna relikskrinet, inte heller skulle vi kunna det, ty endast den som äger smycket känner till sättet att öppna det.

Fastän hanhar lånat oss det för at vi skall dra nytta därav, behåller han nyckeln til vad som är hans eget.

När han vill visa oss det öppnar han, och när så skall vara tar han det åter.

3.  Nu säger vi att han någon gång plötsligt vill öppna skrinet för att göra gott mot den som fått det till låns.

Det är klart att själens tillfredställelse efteråt blir större om hon kan erinra sig ädelstenens underbara glans så att den blir än grundligare inpräglad i hennes minne.

Det är vad som sker när det behagar Vår Herre att ytterligare glädja denna själ.

Han visar i full klarhet sin allraheligaste Mäniskonatur på vilket sätt han vill, antingen sådan han var när han vandrade här på jorden eller efter upståndelsen. 

Och fastän synen går så snabbt förbi at den kan jämföras med en blixt, blir denna övermåttan härliga bild så djupt ingraverad i vår inbilning att jag

            håller det för omöjligt att den någonsin försvinner därur förrän själen får skåda den och njuta av den i evigheten.

4.   Fastän jag säger bild är det tydligt för den som skådar den att det inte är fråga om enn målad tavla

            utan om en i sanning levande bild, som ibland talar med själen och rent av uppenbarar stora hemligheter.

Ni bör veta att även om synen varar en stund, så går det  inte att stirra in i den, lika litet som det går att stirra in i solen.

Det man ser drar alltid mycket snabbt förbi.

Det är inte så at dess glans, liksom solens, plågar den inre synen, genom vilken allt detta skådas.

( Vad den yttre synen beträffar kan jag ingenting säga om den saken, eftersom den person jag nämnt och om vilken jag i synnerhet kan uttala mig inte

        har varit med om det;  och vad man inte har erfarenhet av kan man inte rätt pplys aom ).

Den inre synens glans är som ett ljus flödande från en halvskymd sol, så förtunnat som hade det gått        genom en väl slipad diamant, eller som en klädnad av finaste linne.

Varje gång Gud skänker själen en sådan nåd råkar en så hänryckning, så att hennes egen låghet intekan uthärda en så skräckinjanade syn.

5.  Jag säger skräck injagande därför att den visserligen är skönare och härligare än vad någon kan föreställa sig ( även om vi levde i tusen år med

            denna syn oavlåtligt i tankarna, så skulle den vida övergå all vår inbillning och allt vårt förstånd), men dess närvaro har ett så överväldigande majestät att själen grips av den största fruktan. 

Hon behöver inte besvara frågan hur hon utan att någon har sagt henne det vet vem som har uppenbarat sig för henne.

Han har klart gett sig tillkänna som himlens och jordens Herre.

Så förhåller det sig inte med denna jordens kungar, som sig själva skattas ringa om de inte åtföljs av sin svit och utropas av sina härolder. 

6.  O Herre, hur föga vi kristna känne rdig!

Hur skall den dagen bli då du kommer för att döma oss?

När du kommer i största vänskap för att möta din brud och ändå väcker en sådan fruktan, o mina döttrar, vad skall det då bli när en vredgade rösten säger:

    "Gå bort, ni av min Fader förbannande"?

7.  Må du denna nåd som Gud har bevisat själen stanna kvar i minnet.

Det kommer att vara oss tillicke ringa nytta.

Till och med Sankt Hieronymus, så helig han än var, fördrev det inte ur sitt minne.

Vi kommer då att räkna för intet de lidandenn vi får utstå genom att strängt följa ordensreglerna, ty hur länge de än varar är det ändå bara ett ögonblick

       i jämförelse med evigheten.

Jag säger er  i sanning att jag aldrig ----- hur fördärvad jag änmå vara ----- har hyst fruktan för  helvetets plågor.

De är ingenting när jag jämför dem med vad de fördömda måste känna när de får se vreden tändas i dessa Herrens ögon som har varit så sköna,

        milda och barmhärtiga.

Jag tror att mitt hjärta aldrig skulle kunna uthärda detta.

Så har jag känt det hela mit liv.

Hur mycket starkare skall i nte denkänna det för vilken han har uppenbarat sig!

Medvetandet blir så överväldigande att medvetandet försvinner.

Detta bör vara orsaken till att själens krafter blir upphävda, så att Herren kan komma hennes svaghet till hjälp för att låta henne förena sig med

          hans sublima förbund med Gud.

8.  När själen en längre tid kan ägna sig åt att betrakta denne Herre, anser jag inte att det är en

       vision utan något slags mycket häftigt tänkande som i inbillningen har framkallat någon sorts bild.

Den är ett dött ting i jämförelse med det andra.

9.  Det händer att några ( jag vet att det är så, ty jag har talat om det, inte med tre eller fyra, utan med

        många ) har en så svag inbillning eller ett så flinkt förstånd eller vad det nu kan vara,

        att de till den grad fördjupar sig i sina föreställningar att de tror sig klart ha sett allt vad de tänker ut.

Om de hade haft en äkta vision skulle e utan minst atvivel ha insett sin villfarelse.

Men nu fogar de själva samman det deras inbillning har skådat, och det får sedan ingen annan verkan

       än att de förblir kalla, mycket kallare än om de hade sett en andaktsbild.

Dtta är förstås ingenting att bry sig om, och det glöms bort mycket fortare än en dröm. 

       

    

    

             

 

TACKA; INSIKTENS ORD ::: SÅDDEN I INSIKTENS

ÅKER.

1700.  Ärelystet hjärta sinne känner sitt ursprung

i övermodet : stoltheten :: högmodet.
 

1701.  Ärelysten : äregirigigheten  ärekärleken stormodigheten makt-lystenheten stoltheten

    vad ger de till sin nästas liv .

1702.  Stolte bär stolthetens klädnad.

1703.  Ärelystne bär ärelystnadens klädnad.

1704.  Äregirige bär äregirighetens klädnad.

1705.  Maktlystne bär maktlystenhetens klädnad.

1706.  Ärelystna ögon : ser sin egen ära.

1707.  Äregiriges ögon ser sin egen äregirighet.

1708.  Maktlystnes ögon ser sin egen

       maktlystenhet.

1709.  Frimodiga ord  tacksammes uppmuntran.

1710.  Frimodigheten  uppmuntrar den

     frimodige.

    

1711.  Saktmodigheten  uppmuntrar den

    saktmodige.

1712.  Ödmjukheten uppmuntrar den ödmjuke.

1713.  Tacksamheten uppmuntrar den tacksamme.

1714.  Vänliga ord uppmuntrar mänskligheten.

1715.  Uppmuntrande ord  värdesätter människors 

       hjärtan och sinnen.

1716.  Vänliga ord uppskattar människors

       hjärtan och sinnen.

1718.  Tacksamma ord  värdesätter människors

      hjärtan och sinnen.

1719.  Ödmjuka ord visar sin ödmjukhet

      inför människors hjärtan och sinnen.

1720.  Orsaken till människors förvirring  förtvivlan  oro människan gjort fel-aktiga beslut.

1721.  Det som sås idag  blir morgondagens skörd.

1722.  Orden som sås idag  blir morgondagens skörd.

1723.  Sås bitterhetens ord idag blir morgondagens skörd bitterhetens skörd.

1724.  Sås ödmjukhetens ord idag blir morgondagens skörd skördad på ödmjukhetens

      åker.

1725.  Sås saktmodighetens ord idag blir morgondagens skörd  skördad på

       saktmodighetens åker.

1726.  Lögnen gör oss o-värdiga  o-älskade

      o-uppskattade. 

1727.  Sanningen gör oss värdefulla  uppskattade

      älskvärda.

1728.  Ödmjuke ödmjukhetens egendom.

1729.  Vänlige vänlighetens egendom.

1730.  Saktmodige  saktmodighetens egndom.

1731.  Ärelystne  ärelystenhetens egendom.

1732.  Vrede häftige vredens häftighetens egendom.

1733.  Lögnaren  lögnens egendom.

1734.  Tacksamme  tacksamhetens egendom.

1735.  Orolige  förvirrade orolighetens förvirringens

      egendom.

1736.   Bittre  bitterhetens egendom.

1737.   Förtalaren förtalighetens egendom. 

1738.   Argsinte  arsinthetens egendom.

1739.   Frimodighetens rikedomar  frigör rädslans träldoms-ok i hennes tal  seende  lyssnande.

1740.   Frimodighetens insikts-tal  välja rätt ord

       i rätt tid.

1741.   Sås frimodighetens ord idag  blir morgondagens skörd  skördad i frimodighetens

fruktbara jord.  

1742.   Dominantiskt beteende  saknar uppmuntran

       älskvärdigheten  värdigheten.

1743.   Visar sig sanningen föraktas lögnen.

1744.   Visar sig saktmodigheten hyses förakt

   för vreden Och häftigheten.  

1745.   Visar sig tystnaden ringaktas talträngda

       tungor.

1746.   Visar sig ödmjukheten  föraktas högmodet

      stoltheten Och övermodet.

1747.   Visar sig tålamodet : ringaktas o-tåligheten.

1748a.  Visar sig frimodigheten den ner på 

       rädslan.

1748b.  Rädslan hånar frimodigheten.

1749.   Visar sig tacksamheten  föraktas

         o-tacksamheten.

1750.   Ödmjukheten förtjänas  bli älskad

        uppskattad av människo-hjärta.

1751.   Tålamodet förtjänas att bli uppskattad :

älskad av människo-hjärtan.

1752.  Saktmodighetens inre tillväxt i

     saktmodiga hjärtat  förändrar hennes hjärta

sinnet  tungans tal.

1753.   Själens innersta längtan avsaknad efter

    saktmodighetens outsinliga rika källor .

1754.  Själens innersta längtan avsaknad efter

     ödmjukhetens mildhetens outsinliga rika källor.

1755.  Själens innersta längtan avsaknad efter

     saktmodigheten bevarar henne ifrån vredens häftighetens smärtsamma sår 

       på själs-livet.

1756.  Själens innersta längtan efter ödmjukheten

        bevarar henne ifrån stolthetens högmodets

smärtsamma sår på själs-livet.

1757.   Själens innersta längtan avsaknaden

       efter tystnaden bevarar henne ifrån tungans talträngda smärtsamma sår på själs-livet.

1758.  Själens innersta längtan efter

    frimodighetens liv bevarar henne ifrån rädslans

smärtsamma sår på själs-livet.

1759.  Själens innersta längtan avsaknad efter  

     ödmjukhetens inre liv bevarar henne ifrån dominantiska beteendes smärtsamma sår

        på själs-livet.

1760. Själens innersta längtan efter tystnaden

       bevarar henne från förtalets  skvallrets

smärtsamma sårr på själs-livet.

1761.  Själens innersta längtan avsaknad efter

     sanningen bevarar henne ifrån lögnens  falskhetens smärtsamma sår på själs-livet.

1762.   Själens innersta längtan efter 

    tacksamheten  bevarar henne ifrån

o-tacksamhetens smärtsamma sår på själs-livet.

1763.   Rädslans sinnelag påverkas av seendets

      intryck Och hörandets intryck.

1764.  Rädslan  lögnens språkrör villig utnyttja

     seendet hörandet  vilket aktiverar rädslan.

1765.   Lögnen +++ rädslan  varandra till stöd

 hjälp utföra deras samarbets-styrka.

1766.  Rädslan påverkas av lögnens dominantiska

      vilja: Jag är Herre över rädslan.

1767.   Lögnens dominanstiska vilja : invaderar

      mänsklighetens hjärta  tunga  tankar.

1768.  Lögnens fiende  sanningens ord.

1769.   Lydnaden belönar den lydige.

1770.  O-lydnaden  belönings-lös.

1771.   Bekvämligheten latheten belöningslös.

1772.  Egoismen belöningslös.

1773.   Egoismen förloraren där ödmjukheten råder.

1774.   Egoismen äger starkt inflytande i egoistiska

      människo-själar.

1775.   Självgodheten egen-äran ärelystenheten

      där råder egoismen.

1776.   Känna medlidande vara barmhärtig vara

    medkänslig  visad medömkan ser andras behov.

1777.   Egoismens egen-styrka lever i sig själv.

1778.   Ego-styrkan livet i själv-förtröstan.

1779.   Kontroll-beteendet  visar ego-viljan.

1780.   Kontroll-attityden  visar ego-viljan.

1781.   Kontroll-behovet  visar ego-viljan.

1782.   Rädd om Tystnaden visar ödmjukheten.

1783.   Rädd inför tystnadens verklighet.

1784.   Vara beroende kontroll-behovet.

1785.   Ödmjukheten  ödmjukes förebild.

1786.   Saktmodigheten saktmodiges förebild. 

1787.   Frimodigheten  frimodiges förebild.

1788.   Tålmodigheten tålmodiges förebild.

1789.   Uthålligheten uthålliges förebild.

1790.   Själv-försvarande tungan egoismens

      språkrör.

1791.   Livet i stoltheten lever efter hennes livsstil och livsföring.

1792.   Tungans skrytsamma beteende:

1793.   Tungans kontroll-beteende ärar ego-tungan.

1794.   Tungans kontroll-behov visar hennes behov.

1795.   Betjänandet visar ödmjukt hjärta.

1796.   Villighetens hjärta betjänar andras behov.

1797.   Snurrigheten  o-ansvarig.

1798.   O-vilighetens hjärta o-villig betjäna

     andras behov.

1799.   Sorgset hjärta  behovets hjärta.

INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

NIONDE KAPITLET.  DEL. 2.

HANDLAR OM HUR HERREN MEDDELAR SIG

MED SJÄLEN GENOM BILDVISIONER OCH

MANAR ENTRÄGET DEM SOM ÖNSKAR GÅ DEN

VÄGEN ATT NOGA TA SIG I AKT.

ANGER GODA SKÄL FÖR DENNA VARNING.

ÄR TILL STOR NYTTA.

10.  Så är det inte med de upplevelser vi här har att behandla.

Själen är alldeles fjärran från att tro eller ens tänka sig att hon skulle få skåda en syn, och så står den plötsligt helt inpå henne.

Alla hennes krafter och sinnen skakas av största fruktan och bävan för för att strax sjunka in i den

        ljuvaste frid.

Liksom när Sankt Paulus kastades till marken och det kom storm och dån från himlen, på samma sätt blir det i denna inre värld ett våldsamt uppror.

Och så med en gång blir, som jag har sagt, allt lugnt, och själen får en grundlig undervisning om de högsta sanningar att hon inte behöver någon annan

         läromästare.

Den äkta visheten har utan hennes eget bemödande befriat henne från hennes slöa dumhet, och förvissningen om att denna nåd kommer från Gud

        håller i sig någon tid, även om det finns de som säger motsatsen; än så länge kan ingen få henne

      att frukta för att ha blivit bedragen. 

Senare, när biktfadern inger henne sådana farhågor, låter Gud henne vackla fram i tankar på att hon för sina synders skull möjligen har farit vilse.

Men hon tror det inte vara annat än  ----- som jag har beskrivit vid andra tillfällen ----- frestelser i trosfrågor.

Djävulen kan ställa till förtret men inte själen från att stå fast i detta.    

Tvärtom, ju häftigare hans angrepp är, desto starkare blir förvissningen att han kan åstadkomma så mycket gott ( det är heller inte mycket han förmår i själens innersta ).

Åtskilligt kan han framställa, men inte med denna sanning, detta Majestät och dessa verkningar.

11.  Då biktfäderna inte kan se in i dessa nådegåvor ------- och kanske inte heller de som fått dem förmår beskriva dem ------- känner de sig med allt skäl

            räddhågade och finner det nödvändigt att gå fram med största försiktighet.

De måste vänta tills tiden visar alla frukter dssa syner ger upphov till och undan för undan ta reda på hur själen tillväxer i ödmjukhet tillika med styrka och dygd.

Om det är djävulens verk visar sig snart tecken på den saken, och hans tusen lögner blir avslöjade.

Om biktfadern har erfarenhet och själv har varit med om dylikt, behöver han inte lång tid för att komma till insikt.

Av det som berättas för honom ser han strax om det är Guds eller inbillningens eller djävulens verk, särskilt om Hans Majestät har förlänat honom gåvan att urskilja andarna.

Har han denna gåva och dessutom är lärd skall han förstå det mycket bra, även om han inte har någon erfarenhet.

12.  Vad som är alldeles nödvändigt, mina systrar, är att ni går till er biktfader med största enkelhet och uppriktigt.

Jag talar inte om att ni skall bekänna era synder

-------- det faller av sig självt ------ utan om att ni skall

berätta vad som hänt er i bönen.

Ty om ni inte gör det kan jag inte försäkra att det går er väl eller att det är Gud som undervisar er.

Han tycker mycket om att vi talar till dem som är i hans ställe med samma uppriktighet och klarhet

       som till honom själv, i önskan att alla våra tankar och än mer våra gärningar, hur obetydliga

       de än är, må bli veterliga.

Om ni gör så, skall ni inte gå omkring bestörta och oroliga, ty även om det ni har upplevt inte kommer från Gud skall det inte bli er till skada, om ni bevarar ödmjukheten och det goda samvetet.

Hans Majestät vet att vända det onda till gott,

och vägen där djävulen söker föra er i fördärvet blir er vinning.

Vid tanken på de stora nådegåvor ni har fått av Gud kommer ni att än mer bemöda er om att vara honom till lags och ständigt ha hans bild i minnet.

En mycket lärd man har sagt att djävulen är en stor målare, och om han visade honom den mest levande bild av Vår Herre, så skulle det inte göra honom

         betryckt utan tvärtom stärka hans andakt och komma att bekämpa djävulen med dennas egna onda medel.

Ty hur illasinnad en målare än är bör man fördenskull inte avstå från att vörda den bild han skapat, om den föreställer vår högsta goda.

13.  Det syntes denne lärde vara mycket illa att, som några råder till, håna sådana bilder.

Han sade att närhelst vi får se en målning av vår Herre Konung bör vi vörda den.

Jag anser att han har rätt; även här i världen känns det så.

Om någon finge veta att man på liknande sätt häcklade porträttet av en vän, skulle han inte tycka om det.

Hur mycket större skäl har vi då inte att ständigt känna vördnad när vi ser ett krucifix eller någon annan bild av vår Härskare?

Fastän jag har skrivit om detta på annat ställe vill jag gärna lägga fram det här också.

Jag har sett en person ( FÖRF. SJÄLV ) alldeles

förtvivlad därför att hon hade blivit befalld att bruka detta föraktets medel.

Jag vet inte vem som hade hittat på ett sådant råd,

för att plåga den som inte har annat att göra än att lyda, och kommer det från biktfadern tycker hon sig

        gå förlorad om hon inte följer det.

Mitt råd är att om någon ger ett sådant råd, så lägg

i all ödmjukhet fram nyssnämnda skäl emot det

      och följ det inte.

Mig passade synnerligen väl de goda råd jag fick i detta fall.

14.  Till stor vinning för själen är denna Herrens nåd som består i att hon ------ när hon tänker på honom och hans liv och  lidande ------ minns hans allra mildaste och skönaste anlete.

Det är till den största tröst, liksom det här nere är förmer att ha sett en människa som gjort oss mycket gott än att aldrig ha lärt känna henne. 

Jag försäkrar er att ett så ljuvligt minne är till stor tröst och nytta.

Andra mycket goda ting följer med detta.

Men då jag redan har sagt så många saker om detta och kommer att säga ännu flera, vill jag varken trötta ut mig själv eller trötta ut er.

När ni vet eller hör att Gud förlänar själarna dessa nådegåvor, vill jag allvarligt råda er att aldrig bönfalla honom om eller ens önska att han måtte föra er in på den vägen. 

15.  Hur god denna väg än må tyckas er vara, och hur mycket den än må aktas och vördas,

       skall man inte längta efter den av följand eskäl.

Fördet första är det brist på ödmjukhet att önska sig det man aldrig har förtjänat.

Därför tror jag att den som har sådana önskningar inte är långt hunnen.

Liksom en ringa arbetare är fjärran från att vija bli kung ----- han finner det ----- på samma sätt förhåller sig den ödmjuke i liknande fall.

För min del tror jag att Heren aldrig förlänar några nådegåvor utanatt först ha skänkt djup sjävkännedom.

Hur skall den som har så högtflygande tankar förstå vilken stor nåd det är att hon ännu inte har hamnat

       i helvetet?

För det andra kan hon vara säker på at bli vilseförd

och råka i stor fara, ty djävulen behöver inte mer än se dörren stå på glänt förrän han träder in och

       ställer till med tusen bedrägerier.

För det tredje har själva inbllningen den verkan, att om någon ivrigt åstundar något så kommer denna person att se och höra just det hon vill; liksom de

        som har en stark lust till något och tänker på det dagarna igenom snart börjar drömma om det. 

För det fjärde är det en alldeles för stor djärvhet av mig att vilja välja väg, då jag inte vet vilken som bäst passar mig.

Jag bör låta Herren råda; han känner mig och skall

leda mig in på den väg han finner lämplig, på det att hans vilja i allt må ske.

För det femte, tror ni att de som Heren har förlänar sådana nådegåvor endast har obetydliga vedermödor atutstå?

Nej, de är mycket svåra och av många olika sig.

Hur vet ni om ni orkar med att bära dem?

För det sjätte kanske man förlorar det man tror sig ha vunnit, som det hände Saul när han blev kung.

16. Till sist, mina sytrar, finns det också andra skäl än dessa.

Tromig, säkrast är att inte vilja något annat än det Gud vill; han känner oss bättre än vi känner oss själva, och hans älskar oss.

Må vi överlämna oss i hans händer, på det att hans vilja må ske i oss.

Om vår vilja alltid är fast förankrad i hans kan vi inte fara vilse.

Ni måste komma ihåg att ni inte förtjänar större ära genom att ha fått ta emot sådana nådegåvor.

Tvärtom, ju mer ni har fått ta emot, desto mer är ni 

förpliktade att tjäna.

Heren berövar oss inga förtjänster, ty de ligger i våra egna händer.

Det finns många heliga som aldrig har fått veta vad det är att ta emot sådana nådegåvor, och andra har fått veta ta emot dem utan att därför bli heliga. 

Tro inte heller att de är beständiga.

För en nådegåva sänder Herren många fler vedermödor, och därför bör själen inte sträva

     efter ytterligare nådegåvor utan efter att bruka dem hon fått till att tjäna honom. 

17.  Sant är att de bör vara till storhjälp för att nå högsta fulländning i dygderna.

Men den som har kommit därhän på bekostnad av sin egen möda har mycket störe förtjänster.

Jag känner en person, eller rättare sagt två -------

den ena var en man ------ som Herren hade förlänat några nådegåvor,och som var så ivriga att tjäna

        Hans Majestät på egen bekostnad, utan dessa belöningar, och så angelägna om att få lida, 

      att de beklagade sig inför Vår Herre över att han

skänkte dem sådana; hade det varit möjligt skulle de ha undanbett sig dem.

Jag talar nu inte om dessa visioner som sannerligen

      är till största gagn och bör skattas mycket högt,

utan om de gåvor som Herren förlänar i kontemplationen.

18.  Sant är att önskningar av detta slag ------ enligt

min mening ------- också är övernaturliga och utmärker själar som är mycket upptända av kärlek

        och vill visa Herren att de inte tjänar honom

för lönens skull.

Därför strävar de ----- som jag har sagt ----- aldrig efter att vinna saligheten för att därmed stärka viljan att tjäna, utan vad de vill är att tillfredsställa

     kärleken, vars natur är att ständigt vara verksam på tusen olika sätt.

Vore det möjligt skulle själen söka finna på medel att helt uppgå i honom, och om så krävdes skulle hon önska att för alltid bli förintad till Guds större ära.

Det är vad hon helst skulle vilja.

Lovad vare han i evighet, amen, han som har nedlåtit sig till att träda i förbindelse med så eländiga varelser för att visa dem sin storhet.