Direktlänk till inlägg 21 december 2013

DEN INRE BORGEN. III.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 december 2013 07:17

FEMTE BONINGEN:

FJÄRDE KAPITLET:

9.Den omsorg som förefaller mig säkrast  ( efter det att i bönen ständigt be Gud att hålla oss i sin hand, att oavlåtligt tänka på att om han överger oss störtar vi genast i avgrunden ---- sår det sannerligen  --- och att aldrig lita på oss själva, därför att det vore vanvett ) är att gå fram med största vaksamhet och försiktighet och väl betänka vilka framsteg vi kan göra i dygderna.  Vi måste tänka efter om vi går framåt eller bakåt i någonting, säskilt i kärleken till varandra och i önskan att hållas för ringa och i vardagliga ting.  Om vi är uppmärksamma på detta och ber Herren ge oss ljus skall vi genast se vad vi har vunnit eller förlorat. Tro inte att Gud efter att ha lyft upp en själ så högt tar sin hand ifrån henne; djävulen får ett svårt arbete med att vinna henne åter.

Han Majestät är så angelägen om att hon inte skall gå förlorad att han ger henne tusen inre varningar på mångfaldiga sätt, så att farorna inte kan vara förborgade för henne.

10.   Till sist en sammanfattning av allt detta; vi måste alltid bemöda oss om att gå framåt, och om så inte sker får vi vandra i fruktan och bävan, ty då är djävulen utan tvivel på språng efter oss.

Det är nämligen inte möjligt att efter att ha nått så långt upphöra med att gå vidare.  Det skulle vara ett mycket dåligt tecken, eftersom kärleken aldrig är sysslolös.  Den själ som velat ge sig som brud åt Gud själv och redan sammanträffat med honom och kommit så långt som sagt är, hon kan inte lägga sig och sova.  

Och för att ni skall få se, mina döttrar, hur Vår Herre handlar med dem han erkänner som sina brudar, så skall vi nu börja tala om sjätte boningen.

Där får ni se hur föga allt som vi kan tjäna eller lida eller göra betyder för att bereda oss att ta emot så stora nådegåvor.  Det måste ha varit på Vår Herres befallning som jag fick i uppdrag att skriva detta, för att vi skall fästa våra blickar på den lön ssom väntar oss och på hur oväderlig hans nåd är, när han vill träda i förbindelse med och uppenbara sig för sådana maskar som vi är.  Må vi glömma våra små förnöjelser här på jorden och fästa blicken på hans storhet, för att upptändas av hans kärlek ila till hans möte.

11.  Gud give att jag kunde träffa rätt när ag förklarar något i så svåra ämnen, ty om Hans Majestät och den Helige Ande inte för min penna skulle det vara en omöjlighet.  Vore det inte hänsyn till er nytta skulle jag bönfalla honom om att slippa säga någonting alls.

Ty hans Majestät vet att jag --- i den mån jag känner mig själv --- inte har någon annan önskan än att hans namn må bli prisat och att vi må bemöda oss om at tjäna en Herre som ger oss så stor lön redan här på jorden. Därav kan vi fatta något av det han har i beredskap åt i himlen, fjärran från de avbräck och mödor och faror som hotar oss på detta stormarnas hav.   Vore det inte för risken att förlora eller förtörna honom, skulle det vara enn glädje att avsluta livet först vid världens slut, för att arbeta för en så stor Gud och Herre och Brudgum.

Må det behaga Hans Majestät att göra oss värdiga att på något sätt tjäna honom, utan de många fel vi alltid hemfaller åt, till och med i våra goda gärningar, amen.    

SJÄTTE BONINGEN:
FÖRSTA KAPITLET:

    Handlar om hur Herren börjar förläna större nådegåvor och samtidigt sänder större prövningar.

Beskriver några av dessa och hur de bör bäras av dem som redan kommit in i denna boningen. Till gagn för dem som drabbas av inre lidanden.

1.  Med den Helige Andes hjälp går vi nu över till att tala om den sjätte boningen. Där har själen redan fått sitt sår av Brudgummens kärlek och söker ännu mer tillfälle att vara ensam och så mycket dess yttre stånd tillåter överge allt som kan vara till hinder för denna ensamhet.

Denna syn är ingraverad i själen att allt hennes begär går ut på att åtnjuta den på nytt.

Jag har sagt att i denna form av bön ser man ingenting, inget som man kan säga sig ha sett, inte ens i inbillningen.

Jag säger syn för liknelsens skull. Nu är själen fast besluten att inte ta någon annan brudgum.  Men Brudgummen bryr sig inte om hennes starka begär att se trolovningen fullbordad.

Han vill att hon skall önska det ännu mera och att denna den största av alla välgärningar skall kosta henne något.

Och fatsän allt detta är mycket ringa i jämförelse med en så övermåttan stor vinning, så säger jag er, mina döttrar, att här behövs säkra bevis och tecken på vad hon hr vunnit för att hon skall kunna uthärda prövningarna.

O Gud hjälpe mig, vilka inre och yttre vdermödor måste hon inte lida innan hon kommer in i den sjunde boningen!

2.  Förvissa, många gånger när jag tänker på det är jag rädd för att vi, om vi visste om det på förhand, skulle ha mycket svårt att förmå vår naturliga svaghet att lida dessa plågor och beslutsamt uthärda dem, hur välsignelsebringande de än framställdes för oss.

Annat är det när själen väl har nått fram till sjunde boningen.

Där har hon ingenting att frukta utan går gärna längre ner till roten i lidandet för Guds skull.   Orsaken till detta är att hon här nästan alltid är så nära förenad med Gud att hon därav får sin styrka.

Jag tror det är bra tt jag berättar om några av dessa prövningar som jag med säkerhet vet skall komma över er.

Kanske blir inta alla dessa själar ldda på den vägen, men jag tvivlar mycket på att de själar som tid efetr annan njuter av de i sanning himmelska tingen får leva fria från denna jordens vedermödor, på det ena sättet eller på det andra. 
   O då vill jag börja med det obetydligaste.  Det är skrikandet från personer somm man umgås med eller inte umgås med; man hade aldrig i livet trott att de kom ihåg en.  ----- Vad hon gör sig helig, vad hon går till för överdrifter för att bedra världen och för att fördärva det för andra som är bättre kristna utan sådana där cermonier. Och ändå är att märka att hon inte alls har något i den vägen för sig, utan bara söker uppfylla sitt stånds plikter.
De som hon betraktar som sina vänner håller sig borta från henne, och det är  just de som slänger åt henne de fetaste munsbitarna och som hon mest får känna av.  ------- Den där själen går det illa för, hon har riktigt kommit på villovägar, det är djävulens blindverk, hon måste likna än den ena och den andra som har gått förlorad, hon blir orsak till att dygden går under, hon bedrar sina biktfäder --- och man går till dem för att tala om det och ge dem exempel på sådana som har gått förlorade på det sättet.

Det finns tusen slag av den sortens hån och spydigheter.

4.  O mina döttrar, hur få är inte de somm tror på det goda som sägs i jämförelse med de många som fördömer!!
Vad mera är, lovorden är en värre plåga än speorden, ty själen inser klart att om hon har något gott i sig så är det henne givet av Gud och på intet sätt hennes eget; kort förut hade hon sett själv i stor fattigdom och ndeskjuken i svåra synder.

Därför är lovorden en outhärdlig plåga för henne  ----- åtminstone i början, sedan blir det inte så svårt ----- ochdetta av följande skäl.

För det första, därför att erfarenheten har lärt henne  inse att man är lika rask i att tala väl som illa om henne, och att det ena alltså inte betyder mer än det andra.

För det andra,  därför att Herren har skänkt henne större ljus och insikt om att ingenting gott  kommer från henne utan är henne givet av Hans Majestät;

hon ser då liksom i tredje personen, glömsk av att han har någon del i det hela,och vänder sig till Gud för att prisa honom.

För det tredje;  om hon märker att några själar drar nytta av att se de nådegåvor som Gud har förlänat henne, tror hon det vara Hans Majestät till behag att hon hålles för att vara god fastän hon inte är det, eftersom detta är till godo för de andra själarna.

För det fjärde, då hon sätter Guds heder och ära högt över sin egen, frestas hon inte nu längre, som i början, till fruktan för att dessa lovord skall leda henne i fördärvet, så som hon har sett det ske med andra själar.

Men lika ringa aktar hon att bli vanhedrad, om Gud i gengäld blir prisad bara en enda gång därigenom.

5.  Dessa och andra skäl mildrar den svåra pina som sådana där lovord förosakar, även om något därav nästan alltid finns kvar, utom då det inte gör något intryck alls, vare sig större eller mindre.

Men att utan skäl offentligt gå och gnälla för att vara  god är utan jämförelse en värre plåga än att råka ut för speord.

Och när man har kommit därhän att man inte bryr sig mycket om den ena bryr man sig ännu mindre om det andra.

Snarare njuter man av det som av en mycket ljuv musik.

Detta är en stor sanning, och av klander blir själen snarare starkare än svagare, ty erfarenheten lär henne hur mycket det står att vinna på den vägen.

Hon anser inte att de som förfäljer henne förroättar Gud, snarare att Hans Majestät tillåter dem att göra det för att hon skall dra stor vinning därav.

Då hon klart inser detta fattar hon en skärskilt öm kärlek till dem och håller dem för sina bästa vänner därför att de är henne till större gagn än sådana som talar väl om henne.

6.  Likaså brukar Herren sända oss svåra sjukdomar.  Det är en mycket värre prövning, särskilt när smärtorna är skarpa.

Om de är riktigt svåra förefaller de mig åtminstne till en del vara de värsta prövningar som kan drabba oss här på jorden  ----- jag menar av yttre slag  ---- hur många de än annars är.

Jag upprepar att det gäller mycket skarpa smärtor.

De verkar upplösande både invärtes och  utvärtes, så att själen i sitt trångmål inte vet till sig utan hellre vill utstå vilket matyrium som helst än dessa plågor.

I sin yttersta skärpa varar de dock inte så länge ( ty sist och slutligen sänder Gud inte värre prövningar än att de kan uthärdas, och från början skänker Hans Majestät oss tålamod ), men vanligen kommer andra svåra lidanden och sjukdomar av olika slag.

7.  Jag känner en person ( förf. själv ) som sedan Herren hade börjat skänka henne den nåd jag förut talat om --- för fyrtio år sedan  ---- i sanning inte kan säga sig ha levat en enda dag utan smärtor och andra slag av lidanden ; jag menar här brist på kropplig hälsa, bortsett från andra svåra vedermödor.

Sanningen är att hon hade betett sig mycket illa, och allt vad hon råkade ut för betydde föga i jämförelse med det helvete hon hade förtjänat.

Andra som inte förtörnat Vår Herre så mycket blev ledda på en annan väg.

Men jag vill alltid välja lidandets väg, om inte för annat så för att efterlikna vår Herre Jesus Kristus, även om detta inte skulla medföra någon annan särskild vinning, vilket det alltid i högsta grad gör.

O, om vi kunde beskriva de inre prövningarna, då skulle de yttre förefalla små, men det är omöjligt att göra begripligt vad dessa inre prövningar innebär.

8.  Till detta kommer ytterligare en plåga för de själar som lider under dessa svåra hemsökelser; de tror, särskilt om deras fördärv har varit mycket stor, att det är för deras synders skull som Gud har låtit dem bli vilseförda.

Även om Hans Majestät har skänkt dem sin nåd och de känner sig förvissade om att detta inte kommer från någon annan ande än Guds, är detta något som snabbt går förbi, under det att deras synder alltid står inför dem.

De ser vad som fattas dem ---- skäl till denna insikt fattas aldrig  --- och därav  följer genast den svåra pinan.

När biktfadern styrker själen blir hon lugn, även om det onda kommer igen; men om han utgjuter ännu större fruktan blir tillståndet outhärdligt, särskilt om det åtföljs av en inre torka, så att man tycker sig aldrig ha ägnat Gud en tanke och aldrig kommer att göra det.

Det blir som om Hans Majestät talade långt fjärranifrån utan att hans röst kunde nå fram.

9.  Allt detta är ingenting, om det inte vore så att därtill kommer föreställningen att man inte har velat ge biktfäderna de rätta upplysningarna utan lett dem vilse.

Även om man menar att det inte fnns den minsta själsrörelse som man inte har sagt dem  tjänar det ingenting till, ty förståndet är så förmörkat att det  inte förmår se sanningen.

I stället tror det på allt vad inbillningen, som nu har blivit dess härskarinna, framställer för det, och på de galenskaper somm djävulen söker inge själen, när Vår Herre låter det ske för att pröva henne, till den grad att hon rent av tror sig förkastad av Gud.

Ty det finns mycket som bekämpar och pressar hennes innersta på ett så smärtsamt och outhärdligt sätt at jag inte vet vad man skall jämföra det med om inte med plågorna i helvetet, eftersom det inte finns någon tröst för denna storm.

Vill hon ta upp den saken med sin biktfader ser det ut som om demonerna komme  till hans hjälp för att han skall kunna totera henne ännu mer.

Sålunda var det en biktfader som hade att göra med en själ efter det att  hon hade genomgått sådana lidanden ( hon tycks ha varit mycket farligt pressad av många plågor i förening ); han sade till henne att borde underrätta honom när hon råkade ut för det härnäst.    

Menn blev alltid så mycket sämre att han begrep att det inte längre stod i mänsklig makt att göra något.

Det g ick så långt att om denna person öppnade en bok på kastilianska, så fattade hon, fastän hon  kunde läsa mycket bra, lika litet av dess innehåll somm om hon inte hade lärt sig en enda bokstav; så oförmögen att  förstå något var hon.

10.  Med ett ord, det inns inget botemedel med denna storm annat än at vänta på Guds barmhärtighet.

Plötsligt, med ett enda ord eller en aldeles oförutsedd händelse, lyfter han bort allt, och det så snabbt att denna själ tycker sig aldrig ha varit höljd av moln, så solbelyst och fylld av tröst som hon nu mer än någonsin är.

Lik en som kommer från en farofylld strid och har vunnit seger vill hon prisa år Herre som har kämpat för henne och segrat.

Ty hon inser mycket klart att hon själv inte har kämpat, att alla de vapen hon skulle ha försvarat sig med tycks ha varit i fiendens händer.

Härav kommer hon till en klar insikt om sitt elände och om det ytterst ringa vi förmår av oss själva om Herren överger oss.

11.  Det förefaller mig som om det inte krävdes ytterligare begrundan för att inse detta, ty den erfarenhet vi har fått av att genomgå dessa kval har visat oss vår oduglighet och lärt oss fatta vår intighet och vilket eländigt ting vi är.

Ty nåden ---- även om den inte helt fattas, eftersom vi trots all pina inte förtörnar Gud och för allt i världen inte vill göra det ---- är så djupt dold att själen inte tycker sig ha den minsta gnista av Kärlek till Gud eller någonsin ha haft det.

Om hon har gjort något gott eller Hans Majestät har bevisat henne någon nåd, så förfaller allt detta henne vara en dröm eller en nyckfull inbillning.

Synderna är hon däremot viss om att ha begått.

12.  O Jesus, att bara se en själ till den grad värnlös och ---- som jag har sagt  --- ur stånd att bli tröstad av något här på jorden!!

Men därför, mina systrar, skall ni inte tro, om ni råkar i en så sår belägenhet, att de  rika och de som har sinn frihet äger bättre botemedel vid sådana tillfällen.

Nej, nej, för min del tycker jag att det vore som att beskriva för livdömda hur behagligt det kan vara i denna världen: det skulle inte ge dem någn lindring utan tvärtom öka deras plåga.

Trösten måste komma från ovan, och tingen här på jorden är av intet värde.

Vad den sore Guden vill är att vi skall erkänna honom som vår konung och erkänna vår egen eländighet.

Detta är av stor vikt för det följande.

13. Vad skal denna stackars själen göra om detta tillstånd varar flera dagar??

Om hon ber är det som om hon  inte bad --- för att få tröst, menar jag ---- eftersom det  inte når hennes innersta.

Inte heller förstår hon själv vad hon ber, även om det sker med ord, och vad den inre bönen beträffar är den under dessa omständigheter på intet sätt möjlig, ty därtill sakanr hon alla krafter.

Ensamheten är snarast till skada för henne, samtidigt som det blir ytterligare en plåga för henne att umgås eller tala med någon.

Alltså kommer hon, hur mycket hon än anstränger sig, att uppträda med en retlighet och i ett till det yttre dåligt skick som mycket tydligt kommer till synes.

Är det troligt att hon kan tala om hur det står till med henne??

Det är sådant som inte kan sägas, därför att det är så pressande andliga plågor at det inte finns namn för dem.

Det bästa botemedlet ( jag menar inte för att bli kvtt dem, vilket inte kanske, utan för att kunna uthärda dem ) är att ägna sig åt barmhärtighetsverk och yttre arbete och lita till Guds nåd, som aldrig fattas dem som hoppas på honom.

Vare han välsignad i evighet, amen.

14.  Andra prövningar som demonerna sänder oss, av yttre art, bör inte vara så vanliga, och därför behöver vi inte tala om dem.

Ty större delen är de inte heller lika plågsamma.

Ty vad de än åstadkommer förmår de inte i samma grad --- förefaller det mig ---

sätta själsförmögenheterna ur kraft  och bringa själen ur fattningen.

Med ett ord, förnuftet inser att de inte kan göra mer än vad Herren tillåter, och så länge det inte har gått förlorat äa alla dessa årövningar av ringa vikt i jämförelse med dem jag förut har beskrivit.

15.  Andra inre plågor som är att hänföra till denna boning skall behandlas i samband med olika former av bön och Herrens nådegåvor.

Även om några av dem är svårare att uthärda än de förut omtalade, vilket framgår av den verkan de har på kroppen, förtjänar de inte att kallas hemsökelser och det finns inget skäl för att vi betraktar dem somsådana; de är tvärtom så stora nådegåvor från Herren att själen mitt under dem inser att de är mycket störe ynnerstbevis än hon förtjänar.

Denna svåra plåga kommer före inträdet i den sjunde boningen, tillika med andra lika hårda.

Om några skall jag tala, menatt göra det om alla är möjligt, inte heller kan jag förklara hur de är beskaffade, ty de är av en annan och mycket högre art.

Om jag inte har förmått att säga mer än jag gjort om dem som är av betydligt lägre  rang, kan jag så mycket mindre förklara de följande.

Herren förläne mig sin nåd därtill, för hans Sons förtjänst, amen.

ANDRA KAPITLET.

Handlar om några sätt somVår Herre använder fär att uppväcka själen; de förefaller inte vara något att frukta, även om de sträcker sig mycket högt och vittnar om stor nåd.

1.  Det ser ut som om vi hade lämnat den lilla duvan långt borta, men det har vi inte, ty dessa prövningar är det som gör henne skickad till en högre flykt.

Vi skall nu börja beskriva på vad sätt Brudgummen handlar med henne för att hon, innan hon blir helt förenad med honom, skall fyllas av den starkaste åtrå därefter.

Medlen för att nå detta mål är så fina att själen själv inte förstår dem, och inte heller tror jag att jag skall lyckas göra dem förstådda annat än för sådana som har erfarenhet av dem.

Ty dessa impulser är så fina och subtila att de träder fram ur själens allra innersta, och det finns ingen liknelse som passar inn på dem.

2.  Detta är något helt annat än vad vi kan åstadkomma här nere, likaså något annat än de fröjder vi har beskrivit.

Många gånger händer det att samma person som försummat Gud och inte ens bevarar honom i minnet, blir uppväckt av Hans Majestät liksom av en komet som som hastigt far förbi, eller av en åskskräll.

Även om hon inte har hört ett ljud förstår själen mycket väl att hon har blivit kallad av Gud, och så stark känner hon kallelsen att hon ibland --- skärskilt i början --- blir djupt skakad och jämra sig, utan att han vet orsaken till sinn smärta.

Hon har den ljuvligaste känsla av att vara sårad, men kan inte fatta hur eller av vem.

Dock är hon viss om att det år något dyrbart och skulle aldrig vilja att såret läktes. Hon klagar inför sin Brudgum med kärlekens ord, även yttre och högljudda, utan att kunna göra något annat.

Hon känner att hann är närvarande men inte vill uppenbara sig på ett sådant sätt att hon kan njuta av honom.

Detta är en hård pina, om än ljuv och skön, som hon inte ville bli av med även om hon kunde det.

Den tillfredsställer henne mycket mera än den saliga hänförelse utan någon plåga som vilans bön skänker.

3.  Jag sliter alldeles ut mig, mina systrar, för att få er att förstå detta kärlekens verk, och ändå vet jag inte hur det skall gå till.

Det  tycks vara motsägelsefullt att beskriva den Älskade som klart närvarande i själen, kallade på henne med en signal så tydlig att hon inte kann tvivla på den och med en flöjtton så genomträngande att hon inte kan undgå at höra den.

Och ändå förefaller det vara så att Brudgummen, som är i sjunde boningen, talar så ----- ett tal utan ord ----- att allt folket som är i de andra boningarna inte vågar röra sig, varken sinnena eller inbillningen eler själskrafterna.

O min mäkige Gd, hur stora är inte dina hemligheter, och hur annorlnda är inte andena ting än det vi här nere kan se och förnimma!!

Det som här kan beskrivas är ett ingeting, så smått är det i jämförelse med det stora du verkar i själarna.

4.  Så stark är denna verkan på själen att hon upplöses i längtan och inte vet vad hon skall be m, ty det förefaller henne alldeles klart att hennes Gud är med henne.  Nu kan ni fråga;  när det så är, vad är det hon önskar, eller vad är det som plågar henne?

Vad kan hon mera begära?  Det vet jag inte.

Jag vet att denna plåga tycks nå själva inälvorna, och när pilen dras ut ur såret känns det som om dessa inälvor fäöljde med, så djupt går denna kärlek.

Just nu undrar jag jag om inte denna eld kommer från det glödande fyrfat som min Gud är, någongnista som hoppar över till själen för att hon skall känna den brännande elden.

Men då den inte är tillräckligt het för att förbränna henne och dessutom är så ljuvlig, stannar också den där plågan kvar och minsta beröring har en sådan verkan.  Jag tycker att detta är denn bästa liknelse jag kan komma på.

Ty denna ljuvliga smärta ---- som inte är någon smärta ---- har ingen beständig tillvaro.  Några gånger varar den längre, andra går den fort över, allt eftersom Herren behagar sätta sig i förbindelse med oss, ty detta är något som inte kan åstadskomma på mänsklig väg.

Men även om det ibland kan vara en stund, upphör det och vänder åter.

Med ett ord, det är aldrig beständigt, och därför når det aldrig fram till att förbränna själen, utan just som hon fattar eld dör gnistan och lämnar kvar ett begär att bedja om denna kärlekssmärta som den har förorsakat.

5.  Jag kan nu inte tro att detta är något som framgår ur vår egen natur eller sin orsak i melankoli, inte heller att det är djävulens bländverk eller en nyckfull inbillning.

Ty klart är att det är en rörelse som har sitt ursprung där varest Herren, den orörlige, bor, och dess verkningar liknar inte andra andaktsövningars, som åtföljs av en sådan hänförelse att vi kommer att tvivla på dem.

Här dränks inte sinnena och själskrafterna i någon hänryckning utan begrundar vad som sker och kan, synes det mig, varken minska eller öka den där ljuva plågan.

Den Vår Herre har skänkt en sådan nåd  ----- och var och en som fått den kommer att känna igen den när han läser detta  ---- måste hysa den allra största tacksamhet och fruktar inte att bli bedragen.

Så mycket mer fruktar han att visa sig otacksam inför en så stor nåd och bemödar sig om att tjäna och bättra sig hela livet igenom; då skall det visa sig att han får ta emot allt mer och mer.

Jag känner en person ( förf. själv 9 som har fått leva flera år på detta sätt och som var så tillfredsställd med en sådan nåd att hon mycket gärna skulle ha tjänat Herren under en lång följd av år under svåra  prövningar och ansett sig rikeligen betald därför.  Vare han välsignad i evigheters evighet, amen.

6.  Kanske undrar ni varför det det skulle vara större trygghet i detta än i annat.

Enligt min mening är skälen dessa; för det första, därför att djävulen aldrig ger oss en så ljuvlig plåga som denna; han kan skänka fröjder och njutningar som ser ut att vara andliga; men att förena plåga, och en så svår plåga, med frid och glädje i själen, det står inte i hans förmåga; alla hans krafter är inskränkta till det yttre, ochde plågor han ger upphov till rymmer --- enligt min mening ---- aldrig någon frid eller glädje utan idel oro och strid.

För det andra; därför att denna sköna storm kommer från en annan trakt än den han härskar över.

För det tredje; därför att de stora förmåner som kommer själen till del gör henne fast besluten att lida för Guds skull och önska sig svåra prövningar och med allt större fasthet avstå från denna jordens fröjder och tillfredsställelser, med mera sådant.

7.  Att detta inte är en nyckfull inbillning är alldeles klart.

Det är så uppenbart att det på intet sätt kan vara en inbillning, jag menar, det kan inte se ut att  finnas om det inte finns om det inte finns.

Om något tvivel blir kvar ----- jag menarom man tvivlar på att ha haft denna uplevelse  --- då må man veta att ingivelsen inte var äkta , ty i så fall skulle den haförnummits lika tydligt somenstark röst i ens öra.

Vad melankolin beträffar leder den inte in på någon väg; ty de hugskott melankolin skapar och frambringar finns bara i inbillningen, medan det vi talar om kommer från det innersta i själen.

Det kan hända att jag far vilse, men innan jag fått höra motskäl av någon som förstår sig på saken står jag fast vid min åsikt.

Jag känner en person ( Förf. själv ) som hyste den största fruktan för självbedrägerier menaldrig för den form av bön det här är fråga om.

8.  Vår Herre har också andra medel att väcka själen.  I olaga tid, när hon är sysselsatt med bön i ord och inte  tänker på de inre tingen, tycker hon sig tändas av en ljuvlig låga och plötsligt omges av en så stark vällukt att den genomtränger alla sinnen  ( jag säger inte att det är en vällukt utan använder bara denna bild ). 

Något i denn vägen sker endast för att ge tillkänna att Brudgummen är där, så att själen skall gripas av ett ljuvligt begär att njuta av honom och göra sig beredd till stora gäärningar och lovsånger till Vår Herre.

Denna nåd har smma ursprung som det vi redan har talat om, men här finns ingenting som pinar, och inte heller ryms det något plågsamt i själva önskan att njuta av Guds närvaro.

Detta är va själen vanligen känner.  Inte heller tycker jag att det här finns någonting att frukta ---- avv skäl som jag delvis har anfört --- utan denna nåd bör man söka ta emot med stor tacksamhet.

TREDJE KAPITLET:

Handlar om samma sak, och om på vad sätt Gud talar till själen när han så behagar.  Anger hur hon då bör bete sig för att inte låta sig ledas av sina egna tycken.   Nämner några tecken varpå man kan känna igen om man bedrar sig eller inte.  Är till stor nytta.

1.  Gud har ett annat sätt att väcka själen, och ävenn om det i viss mån kan tyckas vara en större nåd än jag förut har talat om, kandet också vara farligare.

Därför skall jag dröja ett slag vid deta, som består i ord som själen hör, i olika former.  Några tycks komma utifrån, andra från själens innersta, andra från de höjder, andra till den grad från det yttre att de kan höras med öronen i det att de uppfattas som regelrätta röster. Några gånger --- till och med många ånger --- kan det vara fantasifoster, särskilt hos personer som är hemfallna åt slapp inbillning eller melankoli, jag menar svår melankoli.

2.  Personer av dessa båda slag bör man --- enligt min mening --- inte mycket bry sig om, även om de säger sig har sett eller hört eller förnummit märkliga ting.

Inte heller bör man oro dem genom att säga att sådant kommer från djävulen, utanman bör lyssna till dem som man lyssnar till sjuka människor.

Priorinnan eller biktfadern --- åt vilka de brukar anfötro sig -- bör förmana dem att inte fästa avseende vid sådant där som inte är av någon betydelse för att tjäna Gud utan tvärtom för många har varit ett djävulens bländverk, även om det inte är så för dem  -- detta för att inte ytterligare öka det betryck som deras humör har lagt på dem. Ty om man sägertilldem att det beror på  melankoli blir det därmed inte slut på saken; de kommer att svära på vad de har sett och hört.

3.  Det är i sanning nödvändigt att söka få dem att avstå från demma form av bön och såvitt möjligt låta bli att fästa avseende vid sådant.

Ty djävulen brukar använda sig av själar som är sjuka på det sättet ----- antingen till deras egen skada eller till andras --- och vare sig de sjuka eller friska finns det alltid skäl till fruktan innan man vet vilken ande det rör sig om.

Jag anser att det är bäst att göra rent hus med sådant redan från början; ty det om det kommer från Gud har själen större hjälp på sin väg genom att gåvorna växer med prövningarna.

Men ävenn om så är, får själen inte pressas eller oroas för mycket, ty hon orkar sannerligen inte med mera.

4.  För att återvända till vad jag sade om de ord som själen hör kan de, i de olika former jag antydde, komma från Gud eller från djävulen eller från ens egen inbillning.

Jag skall nu, om jag med Herrens hjälp förmår det, beskriva de tecken som skiljer dem åt och när dessa samtal är farliga.  Ty det finns många själar bland bönens folk som hör dessa ord, och jag vill inte, mina systrar, att ni skall tro er göra något galet antingen ni tror på dem eller inte, dett gäller när orden endast är riktade t ill er själva, för att skänka er glädje eller varna er för era fel; då betyder det föga från vem orden kommer eller om de bara är er egen inbillning.

För en sak vill jag varna er; även om de kommer från Gud skall ni för den sakens skull inte tro er vara bättre.

Han talade förvisso mycket med fariseerna, och allt gott beror på vad nytta ni drar avv dessa samtal.

Ingenting som  inte helt överensstämmer med Skriften bör ni fästa mer avseende vid än om ni hörde det av djävulen själv.

Även om orden bara kommer från er egen slappa inbillning, så är det nödvändigt att uppfatta dem som en frestelse i trossaker och därför alltid stå dem emot, så att de försvinner, och försvinner gör de, ty de  har föga kraft i sig själva.

5.  För att komma tillbaka från början, om rösterna kommer från själens innersta eller högsta eller utifrån, det har ingenting att göra med om de kommer frånn Gud.

De säkraste tecknen man har att sig efter är ---- förefaller de mig --- följande.

Det första och sannaste är den makt och myndighet de bär inom sig, i ord och gärning.  

Jag skall uttrycka mig tydligare.  En själ är utsattt för all den bedrövelse och inre oro, den förståndets tomhet och torka vi har talat om.

Ett enda ord som bara säger "var inte orolig" räcker för att göra henne lugn.

Ingeting mer, ett stort ljus lyser för henne, försvunnen är den svåra pina som hon tycker att hela världen och alla lärda män i förening aldrig skulle ha kunnat avlägsna sig med sina goda skäl, hur mycket de än bemödade sig om att befria henne från hennes plåga. Hon kan ha lidit av att hennes biktfader eller några andra har sagt henne att hon är besatt av djävulens ande och blivit uppfylld av fasa.

Ett enda ord som bara säger: "Det är jag, var inte förfärad" tar bort allt ont och tröstar henne att tro något annat.

Kanske plågas hon svårt av några besvärliga förhandlingar; hon får höra att det lugnar sig och att allt går bra; tryggheten återvänder, plågan försvinner; så går det till i många andra fall.

6.  Det andra tecknet är att ett stort lugn råder i själen, en fridfull och andaktsfull inre samling som gör henne redo att prisa Gud.

O Herre, om ett sådant ord, sänt oss med en av dina tjänare ( ty det sägs att -- åtminstone i denna boning ---- det är inte Herren själv som yttrar det, utan någon ngel ), har en så stor kraft, hur skall det då inte vara i en själ som i kärlek är förenad med dig liksom du med henne!

7.  Det tredje tecknet är att dessa ord inte går ur minnet på mycket lång  tid ---- och några aldrig --- medan sådana som vi hör här nere snabbt gör det; jag menar sådana som vi hör av människor; dessa må vara hur allvarliga och lärda som helst, vad de säger blir inte lika ingraverat i minnet, och rör det det sig om tillkommande ting hyser vi alls inte samma tilltro till dem som till rösterna från ovan, som ger oss den största visshet; till den grad att även om det ofta förefaller aldeles omöjligt, och vi inte kan låta bli att tvivla på att sådant kan ske eller inte kan ske, och förståndet då och då kommer i gungning, så finns i själen själv en visshet som inte kan rubbas.

Om också allt tycks gå tvärtemot vad hon har hört , och åren går, upphör hon aldrig att tänka att Gud kan finna på andra medel som människorna inte förstår men som till sist skall göra sin verkan, och också gör det.

Inte desto mindre själen --- som jag har sagt --- inte undgå att lida när hon ser de många avvägarna.  Lång tid har gått sedan hon hörde rösterna,, och den verkan och visshet de förde med sig från Gud hör nu till det förgångna.

I stället kommer tvivlen, tankarna på att det kanske var djävulen, eller kanske inbillningen, fastän själen när rösterna hördes inte hyste några tvivel utan gärna skulle ha dött för att bevisa deras sanning.

Men, som jag har sagt, alla dessa tankefoster bör djävulen frambringa  i själen för att plåga och skrämma henne, i synnerhet om hon genom att höra sådana röster kan bli till stort gagn för andra själar och åstadkomma goda verk till Guds ära och tjänst, under stora svårigheter.

Varför skulle då inte djävulen ingripa?

Åtminstone kan han försvaga tron, och det vållar inte ringa skada om man inte tror Gud vara mäktig nog att göra sådant som övergår vårt förstånd.

8.  Trots dessa strider och trots vad som har sagts till just denna person, att det är idel dumheter ------ jag tänker på biktfäderna med vilka man talar om sådant --- och trots de många motgångarna som ger vid handen att detta är något som aldrig kan gå i uppfyllelse, så blir det kvar en gnista av den mest levande övertygelse om att detta skall ske, även om alla andra förhoppningar har dött.  Jag vet inte varifrån denna gnista kommer, men den utsrålar en visshet som aldrig kan slockna.  Till sist går  ------ som jag har sagt ---- Herrens ord i uppfyllelse och gör själen så tillfredsställd och glad att hon inget annat begär än att ständigt prisa Hans Majestät, mycket mera föratt hans löften har gått i uppfyllelse än för själva saken, hur högt hon än skattar den.

9.  Jag vet inte vad det beror på, men själen håller så hårt på att dessa ord skall visa sig vara sanna att hon, tror jag, skulle finna det mindre kännbart om hon själv bleve ertabbad med att ljuga, som om hon kunde säga något annat än vad  hon hört.

Otaliga gånger tänkte en viss person ( förf ) på profeten Jonas, när hann fruktade att Nineve inte skulle bli förstört.  Med ett ord, när det gäller Guds ande är det alla skäl att hysa denna tilltro och önska att inget av vad han har sagt må hållas för falskt, eftersom han ju är den högsta sanningen.  Därför blir glädjen stor när på tusen omvägar och under de svåraste prövningar ordet ses gå i uppfyllelse. Även om denna person har att utstå stora vedermödor för den sakens skull, vill hon hellre lida ännu större än avstå från att se det gå i fullbordan som hon med säkerhet håller för att vara sagt av Herren.  

Alla har kanske inte denna svaghet, om det nu är en svaghet; för min del kan jag inte fördöma den som något ont.

10.  Kommer dessa röster från inbillningen får man inga sådana tecken, varken vissheten eller friden eller den inre glädjen.

Det kan emellertid hända, och jag känner några vilka det verkligen har hänt ----- då de har varit djupt försjunkna i vilans bön och andens sömn --- att de, antingen på grund av svaghet i kroppskonstitutionen eller inbillningen eller av någon annan anledning, i sin stora andakt råkar i sådan hänryckning att de mister varje känning med det yttre.

Alla deras sinnen är så försänkta i sömn att de är som en som drömmer ---- och  kanske är det rent av så, att de sover ---- till den grad att de tycker sig ha hört rösterna och även sett synerna i en sorts dröm; de tror att allt detta kommer från Gud, och ändå är verkningarna när allt kommer omkring drömmens.

Likså händer det att de, när de av fullaste hjärta har bett Vår Herre om något, tycker sig höra honom säga just det de vill höra; sådant sker ofta.

Men den som har stor erfarenhet av vad Gud säger låter sig  ---- enligt min mening  ------- inte bedras av sin inbillning på det sättet.                       

11.  Det som kommer från djävulen är mera att frukta.  Men omm det åtföljs av de tecken jag redan har talat om kan man vara ganska säker på att det kommer från Gud, dock inte till den grad att om det gäller en viktig sak eller något verk som rör entredje person, så får man aldrig göra något eller tänka på att göra något utan att rådfråga en lärd och insiktsfull biktfader som står i Guds tjänst, även om det förefaller en allt klarare och klarare att orden kommer från Gud.

Ty detta är vad Hans Majestät kräver, och genom att göra så bryter vi inte mot hans bud; han har sagt oss att vi skall hålla biktfadern för att vara satt i hans ställe, så att det inte kan betvivlas att orden är hans. 

Detta är till god hjälp i svåra angelägenheter, och Vår Herre kan inge biktfadern tro på att det är hans ande som talar, om det så behagar honom; om icke, har vi inga förpliktelser.

Att göra något annat än vad jag har sagt och följa sina egna ingivelser anser jag mycket farligt, och förmanar jag å Vår Herres bvägnar er, mina systrar, att något sådant aldrig må hända er.

12.  Herren har också ett annat sätt att tala till själen, vilket jag för minn del håller för att vara mycket säkert från hans sida; det är ett slags intellektuell syn, vars art jag längre fram skall beskriva.

Så djupt inne själen framträder den och så tydligt tycks Herrens egna ord höras i själens öron, och det i en sådan hemlighet, att själva detta sätt att förnimma och de verkningar som just denna syn har ger full visshet om att djävulen inte kan ha någon del i den.

De stora verkningarna den medför är nog för att vi skall tro detta.

Åtminstone kan man vara förvissad om att den inte kommer från inbillningen, och det kan man ---  om man är uppmärksam ---- sluta sig till av följande skäl.  

För det första, det är stor skillnad på tydligheten i det som talas.

De äkte orden är så tydliga att den som hör dem märker om en enda stavelse fattas eller om uttryckssättet är det ena eller det andra, även om meningen är helt och hållet densamma. Kommer det däremot från inbillningen är  talet inte lika tydligt och orden inte lika distinkta utan snarare som om man hade hört dem i halvslummer.

13.  För det andra, många gånger händer det att man inte har tänkt på vad man får höra, det vill säga det kommer i otid, ibland när man är mitt inne i ett samtal.

Ofta nog svarar det mot något som hastigt har passerat genom tanken eler som vi har tänkt tidigare.

Men många gånger är det fråga om saker som vi aldrig har tänkt på eller trott kunna hända, och därför har inbillningen inte kunnat frambringa dem för att bedja själen med gyckelbilder av sådant som hon aldrig har önskat eller åtrått eller tagit notis om.

14.   För det tredje, därför att de äkta orden riktar sig till en som hör, under det att de som kommer från inbillningen liknar det mann själv sätter ihop för att undan för undan få höra det man vill höra.

15.  För det fjärde, därför att orden är mycket olika; et enda kan innefatta så många ting att vårt förstånd inte i en hast kan samla ihop dem.

16.  För det femte, därför att det ofta, på ett sätt som jag inte kan beskriva, i förening med dessa ord mycket mera låter sig höras, utan ytterligare ord.

Om detta sätt att höra skall jag tala mera på ett annat ställe; det är något ytterst subtilt som leder oss till att högt lova Vår Herre,

Det finns de somm råkar i starkt tvivel rörande dessa röster och olikheter dem emellan; jag vet särskilt en (förf) somm detta har hänt, och andra har inte lyckats reda ut saken.

Jag vet att den jag just nu nämnde med stor uppmärksamhet har begrundat denna fråga ---- ty många gånger har Herren förlänat henne sådana nådebevis  --- och det tvivel som från början mest har plågat henne var om inte allihop var frukten av en nyckfull inbillning.

Fortare gick det att avslöja om det kom från djävulen, även om hans knep är många och han väl vet att efterapa ljusets ande.

en det ligger --- synes det mig  --- i orden; han uttalar dem mycket klart, så att ingen, så att inget tvivel kan råda om vad de betyder, lika litet som om de hade kommit från sanningens ande.

Men det står inte i hans makt att åstadkomma denne andes verkningar, sådana de här har beskrivits; det blir varken frid i själen eller ljus, utan oro och oväsen.

Dock blir den skada han gör ringa eller ingen, omm själen är ödmjuk och gör som jag har sagt, det vill säga låter bli att beröras av vad hon har hört och inte hnadlar därefter.

17.  Om nådebevisen och kärleksgåvorna kommer från Herren bör själen noga övertänka om hon för densakens skull håller sig för att vara bättre.

Om hon, när kärleksorden blir allt varmare, inte känner sig alltmer skamsen och förvirrad, så må hon veta at det inte är Guds ande som talar.

Ty det är alleles visst och säkert att om så vore, då skulle själen akta sig själv allt ringare ju större nåd som bevisades henne.  Honn skulle alltmer minnas sina synder och alltmer glömma de framsteg hon gjort.

Honn skulle alltmer inrikta sin vilja och sitt minne på att endast söka Guds ära och aldrig tänka på egen fördel.

Honn skulle hysa allt större fruktan för att vrida viljan åt fel håll, och bli allt fastare förvissad om att vad hon har förtjänat är inte dessa nådegåvor utan endast helvetet.

Blir det sådana verkningar av de nådebevis hon gått i bönen har själen ingenting att frukta utan kan förtrösta på Herrens barmhärtighet.

Han är trofast och skall inte tillåta djävulen at skada henne, även om det är rådligt att alltjämt vandra i fruktan.

18.  Det kan hända att de som Herren inte har lett in på denna väg anser att de själar som befinner sig på denna väg skulle kunna låta bli att lyssna på de ord de får höra. Kommer orden inifrån vänder de sin uppmärksamhet åt annat håll för att slippa höa och därmed undgå de faror som hotar.

Till detta svarar jag att det är omöjligt.  Jag talar nu inte om det som kommer från vår nyckfulla inbillning; botemedlet är då att inte bry sig så mycket om saken utan lämna sina fantasifoster därhän.

Men någonn sådan utväg finns inte när det är anden själv som talar och  hejdar alla andra tankar så att vi måste lyssna på vad han säger.

På sätt och vis tycker --- och jag  tror att det är så --- att det skulle vara lättare för en som hör mycket bra att inte höra vad en annan ropar med mycket hög röst, ty man kan låta bli att lyssna och rikta tankar och sinne på något annat.

Men det vi nu talar om tillåter i nte sådana tillflykter.

Vi har inga öron som kan tillslutas eller tankar som kan hindra oss från att höra vad som sägs, inte på något sätt.

Han som, jag tror det var på Josuas begäran, förmådde solen att stå stilla, ahr förvisso makt att stilla själskrafterna och allt i vårt inre, så att själen till fullo inser att en större Herre änhon härskar över den här borgen, och detta inger henne stor andakt och ödmjukhet.

Därför har hon inga medel att undgå honom.  Det gudomliga Majestätet förläne oss att rikta våra blickar endast på honom, endast på att behaga honom och glömma oss själva, som jag har sagt, amen.

Give han at jag lyckas göra begripligt det jag sökt förklara och att det bleve till någon nytta för dem det vederbör.  















 









 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se