Direktlänk till inlägg 27 november 2012

ANDENS ABC I.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 27 november 2012 15:25

FRID:

Det bibliska SHALOM har sitt ursprung i Guds inre, eviga verklighet. Vi får dela både som en inre kraftkälla och samtidigt sprida det utåt, så att hela världen blir genomsyrad av detta Guds inre klimat. Det är därför Jesus säger: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner" ( Matt. 5:9). 

FRid är en oförtjänt nådegåva som vi fått med oss från början, men också något vi måste vårda ömt och aktivt kämpa för. Vi kan ständigt återvända till denna Guds atmosfär, eftersom den alltid finns där. Men vi måste också ta itu med allt som fördunklar denna fridens anda. Den som väl en gång har lärt sig att uppskatta och smaka fridens lycka, får också ett slags sjätte sinne, ett nådens motgift, mot allt som hotar att störa och rubba friden.

Vi kan aldrig uppnå själsfrid om vi går emot det som är guds vilja och bud.  Friden är inte något självändamål utan den inre rymd, där vi får glädjas över Gud, över hans godhet, skönhet och sanning. Vi kan bli hemmastadda där, om vi fastnar i själviskhet och synd. Vi måste aktivt rensa bort det ogräs, som hindrar freden att blomstra. Den inre frid vi får och försökervårda skall i sin tur leda till fred med alla människor.  Frid kan aldrig uppnås för dess egen skull. Den är till för att Gud skall förhärligas genom att vi tillsammans med andra bygger upp en värld i fred och samförstånd. Både i det lilla och på världens stora arena måste freden få sista ordet, Gud  till pris och ära och människor till frälsning. Det inre livet är äldrig väsensskilt från de sociala och politiska omständigheter, där freden måste bli förverkligad. Jesus Kristus är både Frids och Fredsfurste. Han har kommit för att frälsa allt och alla och föra oss in i den frid somm övergår allt förstånd och som aldrig skall ta slut. Man den måste få börja här och nu, mitt i den förvirring och det kaos där vi människor ofta lever. Också där måste  man kunna smaka fredens välsignelser och leva av den. 

I Mässans liturgi har friden en given plats. "Frid vare med er" inleds mässan med. Och på slutet sänds man ut:

"Gå i Herrens frid".  Den försmak av himmelens frid som vi tar emot och förvandlas av i gudstjänsten skall vi sedan förmedla till alla vi möter, så att den del av världen som Gud anförtrott oss blir förvandlad. Guds inre atmosfär måste genomsyra allt och alla.  Som fredsstiftare sänds vi ut för att vårda den yttre miljö där vi lever.

Också den måste genomsyras av gudsfreden  --- som vi svenskar sade förut.

Ibland kräver frid strid. För att bli kvar i Guds frid, åste vi strida mot våra egna begränsningar och inte minst vår självömkan, som är speciellt farlig för vår själsfrid. Allt vad bitterhet och galla heter måste rensas ut, så att friden blir fulltonig. Det fodrar ofta kamp och strid. Också på yttre planet måste vi kämpa för fredens sak .

Det går inte av sig självt. Vi måste besegra egen feghet och bekvämlighet, ja, hela omvärldens tröghet, så att Guds fred får råda här och nu. Bönen är det mest fruktbara vapnet för att bekämpa fredens fiender.     

Bönen är det enda vapnet vi får använda i vår strid mot allt och alla som motverkar freden på jorden.  Risken är annars att vi utan att riktigt märka det blir vi stridsfolk i stället för fridsfolk.  Vi tillhör en Konung, som kom i ringhet och svaghet för att ge oss denn frid som tillhör hans Faders rike. I det riket är allt präglat av frid och fred.   Därför får vi kalla Jungfru Maria för fredens drottning.

GLÄDJE:    VI ÄR SKAPADE för glädje. Hela Bibeln utandas en glädje.  Det gäller särskilt Bibelns egen psalmbok,  Psaltaren. Där ser vi hur djupt mänsklig Bibeln är.  "Gud är den oändliga glädjen", sa det chilenska helgonet Teresa de los Andes.  Glädje är ett gudomligt mysterium, en transcendent verklighet.  Därför kann vi aldrig helt förstå vad som är glädjens innnersta hemlighet. Vi kan bara ta emot den som en underbar pärla, som nåd och gåva. Det viktigaste av allt är att komma ihåg att ju mer vi söker lycka och glädje för vår egen räkning, desto svårare är det också att fånga in och behålla glädjen. Glädje finner vi bara i någon annan och i sista hand är denne Någon alltid Gud själv, han som är glädjens källa och ursprung, dess mål och mening. Det betyder att allt som har med Gud att göra ger glädje på djupet. "Blir kvar i mig" säger Jesus.   Gör vi det, då är glädjen aldrig långt borta.        I Psaltaren kan vi lära oss att insupa denna glädjens atmosfär. Jublet är aldrig långt borta, jublet över Guds härlighet och godhet som vi får smaka. Här har vi nutida troende mycket att lära oss, vi som snarare ser Guds bud som en tung börda som vi av nödtvång underkastar oss. Guds bud måste få glädja vårt hjärta, då blir det också lekande lätt att leva efter dem. Livet är alltid en böneskola för den troende människan. Därmed blir glädjen också ett läroämne som ständigt står på schemat.  Glädjen är alltid extatisk till sitt väsen. Den leder mig ut ur mig själv och in  i Guds oändliga rymd. I honom har jag min glädje. För honom offrar jag min personliga lycka och glädje, och paradoxalt nog är det först då somm jag finner den.          ---  "Bröd är viktigt, frihet är viktigt, viktigast är den tillbedjan som inte går förlorad", sade den tyske jesuiten Alfred Delp, som föll offer för nazismens förföljelse.  Det mest osjälviska som finns är tillbedjan.  Att gå så upp i Gud och hans härlighet att man glömmer sina egna behov och känslor gör oss mer harmoniska än något annat. Synd bara att så få upptäckt det som kan vara botemedlet för alla deras problem.   Det är just här syndens tragik ligger: att inte förstå det som är tillvarons innersta grundlag och grundval.   Bara genom att försöka lära sig att tillbe, att delta i gudtjänst och liturgi, kan det plötsligt bli blixtrande klart för oss.  Jag är inte här för minn egen skull utan för att tillbe, förhärliga och upphöja Gud.  Glädjen finns bara där helt plötsligt och dröjer kvar på själens botten. Det är just tecknet på den äkta glädjen att man aldrig blir av med en. Det biter sig fast på själens insida och är så hållfast att ingen sorg och smärta helt kan fördriva den.   Påsken, Jesu påskmysterium, visar oss att lidande och helande, död och uppståndelse, sorg och glädje hör  ihop.   Jesus tar på sig vår smärta, vår synd för att ge oss sin glädje och helighet.   Varje söndag på nytt får vi fira påsk.  Varje söndag är uppståndelsedag. Efter veckans möda och problem får vi jubla över Kristi seger.  Hur kan vi då hålla oss borta från Guds hus och liturgin till hans ära?  Det är bara där vi kan ta emot och öva in glädjen och låta den bli vår ständiga följeslagare, ja,, den atmosfär vi lever i och den livsluft vi inandas.             Det verkar vara ett sociologiskt konstaterbart fenomen att människor ser surare och buttrare ut ju mindre de går i kyrkan. Titta bara på hur de flesta ser ut på måndag morgon i tunnelbanan!     Även om de har festat och haft kul hela helgen,, så syns det inte många spår av glädje i deras ögon och beteende.   Söndagen är uppståndelse- och glädjedag.    Försummar vi den, då kan vi aldrig lära oss vad sann och äkta glädje är.     Det gamla förbundets sabbatsglädje får sin fulla lyster i söndagens uppståndelsefirande.  Söndagen är glädjens dag.

HELIGHET:      Gud är helt annorlunda än allt vad vi kan se, tänka, förställa oss eller känna. Därför drabbas människan alltid av fruktan när Gud verkligen berör henne. Vi behöver bara tänka på Mose som i den brinnande busken anar Guds oändliga upphöjdhet.  Vi kan bara falla ner i tillbedjan.  Vi kan bara kapitulera och överlåta oss, när en liten flik av Guds helighet berör oss. De flesta av oss får aldrig möta en brinnande buske eller något annat mer extraordinärt fenomen som helt överrumplar oss. Guds helighet kommer oftare i mer ödmjuk och beslöjad gestalt.   Ändå kan den som verkligen söker hans ansikte och hans vilja inte ta miste. Gud är verkligen här och bryter igenom alla dimmor och töcken, både yttre och inre, för att beröra oss med sin helighet.  Det är bara att låtas beröras, att låta sig belysas av hans helighets sol. Det bästa förhållningssättet inför Guds helighet är alltså att sola sig.  Heligheten kan nå oss tvärsigenom allt skapat. Guds helighet kan lysa fram där vi minst skulle vänta det.  Det tillhör Guds privilegium att han alltid kan överraska oss. Den brinnande busken talar om det skapades förmåga att peka vidare och ge vidare det som är Skaparens innersta hemlighet och väsen.  I Jesus Kristus blir Guds helighet uppenbarad, ja, inkanerad  i hela sin fulla kraft, i den helige Andes kraft.  Han är Guds Helige, Faderns enföde Son som blivit människa i Marias jungfruliga sköte för vår skull.   I honom ser vi heligheten i mänsklig gestalt. Heligheten kommer oss oändligt nära i Jeus. Samtidigt blir heligheten ännu större, ännu mer ogripbar, eftersom den lyser emot oss på ett mänskligt sätt.   Han både sann Gud och sann människa.   Heligheten tillhör både hans gudomliga och mänskliga natur. Vi kan aldrig till fullo förstå hur det är möjligt att det som utgör Guds egenart, hans helighet, också kan strömma över i Jesu mänskliga natur. Ännu mindre kan vi förstå att heligheten kan strömma ut ur Jesu genomborrade hjärta och så strömma in i oss männskor.   Jesus grundar sin Kyrka, sin heliga brud, för att ge oss del av sin helighet.  I dopet har vi fått heligheten som ett litet frö, ett senapskorn, en surdeg.   Sedan skall detta pyttelilla växa och mogna och bära frukt under resten av vårt liv.   Vi är bara jordmån för Guds helighet.    Vår uppgift är bara att vara jordmån, HUMUS, alltså att vara det vi brukar kalla ödmjuka.   Då kan fröet bära frukt, hundrafalt och tusenfalt.    Det lilla fröet kan bara bli fruktbart i den lilla människan som vill gå lilla vägen. Därför är det så många som aldrig upptäckter helighetens väg, för att de vill bara åka på stora motorvägar.  Men när vi ser på Jesus, som är sann människa, så förstår vi att just detta är det unikt kristna: att Gud blir människa för att helga oss människor genom sin Sons helighet.  Heligheten kan alltid tränga djupare in i oss och i allt mänskligt.   Det finns alltid mer utrymme för helgelse.   Det finns alltid skrymslen och vrår, i själens djup och i samhällets alla labyrinter, dit Guds helighet kan tränga in och förvandla.   Det enda hindret är att människan inte vill sola sig i Guds helighets sol.                                       Människan är fri.  Hon kan säga nej eller ännu oftare: inte just nu.   Vi flyr bort från heligheten.  Vi älskar vårt halvdunkel, vår medelmåttlighet, vår ljumhet.  Gud ger inte upp.  Hans sol går upp över onda och goda.          Det finns finns alltid en ny chans att sola sig i Guds helighet.    Hur mycket man än försöker dölja sig för hans sol, lyckas det aldrig helt och fullt.    Det är vår smala lycka att vi aldrig helt lyckas utestänga solen.                   I sin helighet är Gud starkare än vi.       

     

    



    

 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 176.   17600.  Saktmodet viker inte för ilskans ondska.   17601a.  Ödmjukheten berikar ödmjukes liv.    17601b.  Kärleken berikar kärleksfulles liv.   17601c.   Glädjen berikar glädjefu...

bb

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

bb

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

bb

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

bb

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 6 juli 14:45

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se