BESTIGNINGEN AV BERGAT KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel. 15.

DÄR DET DRAS UPP NÅGRA ALLMÄNNA

RIKTLINJER FÖR HUR DEN ANDLIGA SJÄLEN

BÖR FÖRHÅLLA SIG TILL MINNESFÖRMÅGAN.

1.  Vi slutar nu denna avhandling om minnet.

Och då är det lämpligt att ange de vägar som den andliga själen rent allmänt har att tillryggalägga,  

      för att genom minnet förena sig med Gud.

Även om detta ju klart framgår av vad vi redan har sagt, blir saken ändå lättare att förstå genom en kort sammanfattning.

Framför allt bör man lägga märke till att vi endast

och allenast har minnets förening med Gud genom hoppet för ögonen.

Ty att hoppas på en sak betyder att ännu inte äga

den, och ju mindre man äger av andra ting, desto större mottaglighet och förmåga har man att vänta 

                 på det som man hoppas och desto fullkomligare är hoppet.

Men ju flera föremål själen äger, desto ringare är mottagligheten och förmågan att hoppas på något

      och desto ofullkomligare är också hoppet.

Ju mera själen därför håller borta från minnet alla

sådana bilder och erinringar som inte är Gud,

desto djupare kommer hon att befästa minnet i 

        Gud, och ju mera tomrum det finns i henne,

desto mera skall hon av Herren förvänta att han skall fylla hennes minne.

För att alltså kunna leva i ett fullkomligt och rent

hopp, får själen inte befatta sig med bestämda insikter, bilder och former, utan så ofta sådana träder fram för hennes inre blick skall hon

       vända sig til Gud i innerlig kärlekförening.

Hon bör vara helt och hållet frigjord från alla sådana minnen, inte tänka på dem och inte syssla med dem, annat än just så mycket som förståelsen och uppfyllandet av hennes plikter kan fordra.

Men detta måste ske utan någon större hängivenhet och glädje, för att de inte skall efterlämna någon verkan i själen.

Själen får alltså inte underlåta att tänka på och erinra sig sådant som hon måste göra och veta för att kunna fylla sin plikt.

Ty om hon bara inte hyser någon hängivenhet för sitt ägande, gör detta henne ingen skada.

För detta ändamål är tänkespråken i kapitel 13

av första boken mycket lämpliga.

2.  Här bör läsaren emellertid noga beakta att vår lära inte har och inte vill ha någonting gemensamt med läran hos de förvända människor som,

       förblindade av djävulskt högmd och avund,

vill förbjuda de troende de välsignelsebringande

         och nödvändiga bruket av den rätta vördnaden för bilder av Gud och helgonen.

Vår lära är tvärtom helt olik deras.

Vi lär på inget sätt att man skulle avhålla sig från att vörda bilder, vi fäster bara uppmärksamheten på den skillnad som råder mellan Gud själv och bilder

         av honom, och vi vill tillåta dessa bilder och framställningar endast försåvitt de inte utgör något

      under för blicken upp mot den levande urbilden.

Och detta sker när man inskränker sig till ett sådant bruk av dem att man kan lyfta sitt sinne

till det andliga.

Ty ett medel är gott och nödvändigt om det leder 

till målet.

Och detta gäller också bilder, de tjänar som medel till att påminna oss om Gud och om helgonen.

Tillmäter man emellertid medlet större betydelse och skänker det större uppmärksamhet än det

i sig självt förtänar, verkar det hämmande, likaväl som vilket annat hinder som helst och av

samma orsak. 

Vad jag här speciellt tänker på är de övernaturliga bilderna och visionerna, vilka kan ge anledning

      till många misstag och faror.

Beträffande minnet av och vördnaden för de bilder som den katolska Kyrkan, som naturligt är, ställer oss inför, kan det inte finnas några misstag och faror, eftersom man inför dem bara vördar det som 

      de framställer, och minnet av dem kan bara gagna själen.

Ty hon vänder sig i kärlek till det föremål de framställer, och om själen begagnar sig av denna framställning endast i syfte att ännu innerligare sträva efter förening med Gud, så är bilderna med

        Guds nåd inte något hinder för själen vid  uppstigandet från bilden till den levande Gud,

           i helig glömska av allt skapat och av allt som rör det skapade.