BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  16.

DÄR VI BÖRJAR ATT BEHANDLA VILJANS DUNKLA

NATT, EN UPPDELNING GÖRS AV VILJANS

BÖJELSER.

1. Det räcker inte att rena förståndet och befästa det i trons dygd, och inte heller att rena minnet

       och befästa det i hoppets dygd.

Vi skulle ingenting ha uträttat, om vi inte också renade viljan för att kunna befästa den i den tredje teologiska dygden, kärleken.

Det är kärleken som ger liv åt alla verk som utförs i  tro, och som ger dem deras stora värde.

Ty utan kärlek har gärningar inget värde, och som den helige Jakob säger:

"Utan kärlekens gärningar är tron död"  ( 2:20 ).

Men när jag nu skall tala om viljans dunkla natt

och om den aktiva reningen av viljan för att fullkomna och utveckla den i kärleken till Gud,

finner jag inget lämpligare ord än detta

       i Femte Moseboken, där Mose säger:

"Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta

och av all din kraft"  ( 6:5 ).

Denna passus? innehåller allt som den andliga människan måste göra och allt som jag här skulle

vilja lära henne, för att hon i sanning skall kunna

       nå fram till viljans förening med Gud

genom kärleken.

Ty detta ord föreskriver människan att använda alla sina krafter och böjelser, alla sina verk och alla

sina begär för Gud, så att all förmåga och kraft

         hos själen bara få tjäna detta enda syfte.

Det är detsamma som David säger:

"Min kraft bevarar jag för dig"  ( Ps. 59:10 ).

2.  Själens krafter ligger i hennes själsförmögenheter och i hennes lidelser och böjelser, vilka alla syrs av viljan:

Men när nu viljan vänder bort dem alla från det som inte är Gud och styr dem i riktning mot Gud,

då bevarar den själens hela kraft för Gud.

Det är på detta sätt som hon lyckas med att älska Gud av alla sina krafter.

För att själen skall nå detta mål, kommer vi här

att syssla med att rena viljan från alla dess oordnade begär, vänskaper och olika förehavanden och likaså till att hon inte bevarar all sin kraft

för Gud. 

Dessa böjelser eller lidelser är fyra till antalet:

glädje, hopp, smärta och fruktan.

När man reglerar dem så att deras verksamhet genom förnuftet riktas mot Gud, står det klart

att själen finner glädje endast i det som leder till

      Herren Guds ära och förhärligande, att hennes hopp inte har annat mål, att hennes smärta hänför

          sig endast till vad som rör honom och att hennes fruktan inte vet av något annat än Gud.

Därigenom blir själens hela kraft och hela förmåga riktad mot och bevarad för honom.

Men ju mer själen gläder sig åt något annat, desto mer förminskar hon kraften i sin glädje över Gud; och ju större hopp hon sätter till andra ting,

        desto svagare blir hennes hopp till Gud.

Och likadant förhåller det sig med de övriga lidelserna.

3.  För att nu mera ingående kunna förklara detta ämne skall vi följa vår vana och behandla var och en för sig av dessa viljans fyra lidelser och begär.

Ty huvuduppgiften för att nå fram till förening med Gud består i att rena viljan från dess böjelser och begär.

Så blir den mänskliga, lägre viljan gudomliggjord, den blir ett med Guds vilja.

4.  Dessa fyra lidelser härskar desto mäktigare i själen och ligger desto häftigare i kamp med henne,

       ju mindre viljan är befäst i Gud och ju mer aberoende den är av skapade ting.

Ty då finner själen lätt glädje i ting, som inte är värda glädje, hon hoppas på vad som inte medför någon vinst, sörjer över vad hon snarare borde glädjas åt och fruktar när det ingenting finns

att frukta.   

5.  När dessa böjelser inte tyglas skapar de i själen alla laster och ofullkomligheter, men också alla dygder så snart de är välordnade och bringade till

underkastelse.

Likaså är att märka att genom den ena böjelsena lydnad och underkastelse under förnuftet,

    fogar sig också de andra.

Dessa fyra böjelser är verkligen som systrar och så intimt förbundna med varandra att dit den ena aktuellt vänder sig dit följer virtuellt också de andra.

Och när en av dem aktuellt är samlad, då är de tre andra det i samma mått, dock virtuellt.

Om därför viljan gläder sig åt något, måste den följaktligen också virtuellt delta i detta med hopp,

       smärta och fruktan.

Och i den mån som glädjen åt en sak upphör, upphör också smärta, fruktan och hopp.

Viljan och hennes fyra lidelser har på något vis symboliserats i den vision som Hesekiel hade av de

      till en kropp förenade fyra väsendena.

De hade fyra ansikten, och det ena väsendets vingar var förbundna med det andras; vart och ett

    gick rakt fram, och när d egick behövde de inte vända sig ( Hes 1:8-9 ).

På liknande sätt är vingarna hos den ena av dessa lidelser förbundna med de andras, så att dit den

ena aktuellt vänder sitt ansikte, det vill säga sin

       verksamhet, dit måste också de andras

virtuellt följa.

Sänker sig den ena, så sänker sig alla, och lyfter sig den ena, lyfter sig alla.

Dit hoppet vänder sig, dit vänder sig också glädjen, smärta och fruktan; men uppger hoppet sin 

      strävan, uppger al asin strävan.

Och likdant är det med de andra lidelserna.

6.  Därför underrättar jag dig i förväg, du andliga själ, om att du en av dina lidelser dras, dit kommer hela din själ att dras.

Viljan och de andra själskrafterna kommer att leva som slavar under denna lidelse; de tre andra själskrafterna eller lidelserna kommer att hämta sin livskaft ur den, och de kommer att pina själen

     med sitt slaveri och hindra henne frånn att

uppstiga till friheten och lugnet i den ljuva

         kontemplationen och föreningen.

Av denna orsak har Boethius sagt:

"Om du vill lära känna sanningen i hela dess klarhet, så visa ifrån dig glädje, hopp, smärta

      och frktan.

Ty i den mån dessa lidelser härskar, berövar de själen det lugn och den frid som behövs för att

både naturligt och övernaturligt kunna ta

emot visheten.