BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  13.

OM DE FÖRDELAR SOM SJÄLEN DRAR AV ATT

FRIGÖRA SIG FRÅN ALLA FÖRNIMMELSER I

INBILLNINGSKRAFTEN.

EN VISS INVÄNDNING BESVARAS, OCH

SKILLNADEN MELLAN NATURLIGA

FÖRNIMMELSER I INBILLNINGSKRAFTEN OCH

ÖVERNATURLIGA SÅDANA FÖRKLARAS.

1.  De fördelar som själen dra av att frigöra sitt minne från alla bilder och former har redan påvisats vid framställningen de fem ovannämnda skador som dessa bilder förorsakar i själen, om hon vill

      kvarhålla dem inom sig.

Vi har talat om detta redan när vi behandlade de naturliga föreställningar.

Men förutom dessa kan också andra fördelar hävdas, och de består i en fullkomlig frid och en

salig ro i anden.

Bortsett från den naturliga ro, som anden äger när den är fri från dessa former och bilder, är den också höjd över oron över om dessa är goda eller onda

       och hur den bör förhålla sig till de ena och de andra.

Den behöver inte heller använda tid och möda till

att rådslå med andliga män för att skaffa sig visshet om huruvida de är goda eller onda och om de tillhör det ena eller det andra slaget.

Ifråga om allt detta kan man vara sorglös, när man har utblottat sig på sådana ting.

Och så kan den tid och kraft som man skulle ha ägnat åt att utforska dessa förhållanden användas åt en mycket bättre och välsignelserikare övning,

      till exempel att underkasta sig Guds vilja,

en omsorgsfull strävan efter självutblottning,

         andens och sinnenas fattigdom, vid vilken

man både till det inre och det yttre avstår från all

      tröst och all förnimmelse.

Detta uppnår man bäst och fullkomligast när man

är allvarligt inställd på att frigöra sig från dessa

      former.

Ur detta uppkommer för själen den stora vinsten

att hon kommer närmare Gud ju mer de tänkta formerna och gestalterna och bilderna försvinner,

     eftersom Guds väsen ju inte är något sådant.

2.  Men du kunde kanske invända:

Hur kommer det sig att somliga fromma människor ger många själar det räder att tillgodogöra sig dessa gudomliga meddelanden och att be Gud om

      att få dem, så att de skall bli i tillfälle att också ge honom något tillbaka?

Ty om han ingenting ger, är också en motprestation från vår sida omöjlig.

Säger inte den helige Paulus:

"Utsläck inte anden"  ( 1 Tess. 5:19 )?

Och säger inte Brudgummen till Bruden:

"Ha mig som en signetring vid ditt hjärta, som en signetring på din arm"  (Höga V 8:6 ).

Rör det sig inte där om något slags föreställning?

Men nu skall man alltså enligt den ovan framförda läran inte begära något sådant, utan till och med om Gud själv erbjuder en det, skall man avvisa det

och vända sig bort från det.

Är det inte alldeles uppenbart att om Gud ger sådana nådebevis, har han vårt bästa för ögonen och ett gott syfte?

Inte får vi kasta bort pärlorna!

Och vore det inte ett slags högmod att avvisa Guds meddelanden, alldeles som om vi utan dem

förmådde något av oss själva?  

3.   För att vederlägga denna invändning måste

jag hänvisa läsaren till mina framställningar

i kapitlen 16 och 17 i den andra boken.

Där har jag redan till största delen gett svaret på

dessa invändningar.

Där säger jag:  Den nytta som själen drar av dessa övernaturliga fönimmelser om de är goda,

      den verkar inom henne på ett passivt sätt och just i det ögonblick då de visar sig för sinnena,

och detta utan att själsförmögenheterna å sin sida

medverkar på något sätt.

Därfär är det inte nödvändigt att viljan genom sin medverkan skaffar dem inträde.

Ty om själen själv, som vi redan har sagt, vid detta

tillfälle ville medverka och använda sina förmögenheter, skulle hon genom sin av naturen lägre verksamhet snarare hämma än befordra det

       övernaturliga, som Gud med dessa förnimmelser uppväcker inom henne.

Liksom anden av dessa förnimmelser i inbillningskraften på ett passivt sätt skänks åt själen, så måste själen också förhålla sig passiv i förhållande till dem och inte träda emellan

      med någon egen handling, varken i det inre

eller det yttre.

På det sättet bevarar hon de känslor som passar Gud, eftersom hon inte förlorar dem genom sin egen låga verksamhet.

Och vidare "utsläcker hon inte anden" eftersom hon inte söker sig fram på någon annan väg än den som Gud leder henne på.

Om hon däremot, samtidigt som hon passivt mottar anden så som det sker i dessa förnimmelser,

ville uppträda aktivt och använda förståndet eller på något annat sätt blanda sig i skeendet,

       skulle hon därigenom råka i motsatsställning

till Guds inverkan.

Detta är alldeles uppenbart.

Ty själens egen verksamhet kan bara vara naturlig, något annat förmår hon inte av sig själv.

Till en övernaturlig verksamhet kommer det ingen impuls från henne själv, endast Gud ger henne en sådan impuls och leder henne in i det  övernaturliga.

Om själen därför ville verka av egen kraft, skulle hon i vad på henne beror nödvändigtvis komma att förhindra det passiva som Gud meddelar henne, 

       nämligen anden.

Själen skulle stanna kvar inom området för sin personliga verksamhet, som är låg och av ett helt

annat slag än Guds.

Guds verksamhet är passiv och övernaturlig,

själens är aktiv och naturlig.

Och detta skulle vara att utsläcka anden.

4.   Det är också uppenbart att själens sätt att verka är ofantligt mycket lägre.

Själskrafterna kan av sig själva inte tänka över något eller handla, annat än om de får använda

en föreställning, en gestalt eller en bild.

Men en sådan är ytan och det tillfälliga av det väsentliga och anden som döljs under ytliga

och tillfälliga.

Detta väsentliga eller denna ande förenar sig med själskrafterna i sann kunskap och kärlek endast

när dessa har inställt sin verksamhet.

Ty avsikten och målet för själens sätt att verka består i att uppta sig i det väsentliga, anden, av vad hon under dessa former känner och älskar.

Mellan aktiv och passiv verksamhet föreligger därför samma skillnad och samma överlägsenhet som mellan det mål man eftersträvar och det mål man redan har uppnått.

Av detta följer att om själen vill aktivt använda sina krafter vid dessa övernaturliga förnimmelser, samtidigt som hon av Gud passivt mottar anden av

       dem, är detta bara att lämna det redan färdiggjorda för att göra det på nytt.

Hon skulle inte kunna njuta av det fullordade verket och skulle genom sin verksamhet inte kunna uppnå något annat än att förlora det som hon redan ägde.

Av sig själva kan själskrafterna inte skaffa sig det andliga goda som Gud utan deas medverkan ger åt själen.

Själen skulle alltså drekt arbeta på att utsläcka ljuset av den ande som Gud ingjuter i själen genom dessa förnimmelser genom inbillningskraften, ifall

       hon skrattade dem högt.

Hon bör fäljaktligen frigöa sig från dem, och iaktta en passiv och negativ inställning till dem, så som

vi har sagt.

Ty då väcker Gud själv upp i själen att mycket högre tillstånd än hon annars skulle kunna uppnå eller förmoda.

Om detta talar profetens ord:

"Jag vill tiga upp på min vaktpost och ställa mig på muren, jag vill speja för att se vad han skall tala

till mig"  ( Hab. 2:1 ).

Det är som om han sade: Jag vill stiga uppför att övervaka alla mna själskrafter, jag skall inte tillåta dem att ta ett enda steg framåt och handla,

      på så sätt skall jag kunna uppmärksamt betrakta det han skall tala till mig, det vill säga

         att jag skall lyssna och smaka det som övernaturligt meddelas mig.

5.  Vad Brudgummen säger i Höga Visan bör förstås om den kärlek som han önskar av Bruden.

Det är ju kärlekens uppgift att göra de älskande lika varandra åtminstone vad det väsentliga.

Därför säger han till henne:

"Ha mig som en signetrng vid ditt hjärta"

( Höga V 8:6 ), som ett tecken från vilket kärlekens alla pilar, alla dess hanlingar och rörelser sänds ut, liksom ur ett pilkorger.

Dessa måste allesammans riktas mot Brudgummen och vändas mot honom, så att själen genom dessa handlingar och rörelser blir alltmer lik honom, ändå tills hon fullständigt förvandlas till honom.

Men Brudgummen säger också:

"Ha mig som en signetring på din arm", ty armen symboliserar kärlekens utövande som den

Älskade stödjer sig på och finner sin

vederkvickelse i. 

6.  Allt som själen alltså bör göra ifråga om dessa förnimmelser vilka kommer till henne från ovan,

      imaginära eller av annan art, som visioner

eller ord eller känslor eller uppenbarelser, det är

         att fästa något avseende vid bokstaven eller ytan, alltså inte vid vad de betyder eller framställer eller utsäger, utan hon bör bara ha den kärlek till

        Gud för ögonen som de uppväcker i själen.

På detta sätt bör själen inte fästa avseende vid sina inre erfarenheter av välbehag, ljuvlighet eller form utan endast vid de känslor av kärlek som de uppväcker. 

För denna orsaks skull får man ibland erinra sig någon bild eller förnimmelse som uppväcker denna kärlek, för att ytterligare förse anden med motiv

för kärlek. 

Och även  om denna erinran inte längre åstadkommer en lika djup verkan som det första meddelandet gjorde, uppväcks dock kärleken då varje gång på nytt, och sinnet blir upplyft till Gud,

        särskilt om det gäller en erinran om  övernaturliga bilder, gestalter eller intryck, ty dessa

blir vanligen inpräglade liksom ett sigill i själen,

       så att de stannar kvar längre och ofta aldrig

mera går bort ur själen.

Och dessa minnen som inpräglas liksom ett sigill

i själen, de framkallar nästan varje gång man tänker på dem gudomliga verkningar av kärlek, ljuvlighet , upplysning och så vidare, än i högre, än i lägre

         grad; ty för detta ändmål harde blivit så starkt inpräglade i själen.

Det är alltså en stor nåd detta, som Gud ger, ty man

säger därmed inom sig en outtömlig källa till

övernaturliga skatter.

7.  Desa bilder som framkallar sådana verkningar står alldeles levande inpräglade i själen och liknar inte andra bilder och former som göms i fantasin.

Själen behöver därför inte ta sin tillflykt till fantasin när hon vill erinra sig dem, utan hon ser att hon har dem inom sig själv, så som man ser en bild

i  en spegel.

När en själ formellt äger sådana bilder inom sig,

så kan hon innas dem för att framkalla de nämnda verkningarna av kärlek.

Så är det för henne inte längre ett hinder för kärleksföreningen i tro; men hon får inte låta sig helt fängslas av bilden, utan måste åter vända

      sig bort från den så snart den uppväckt kärleken.

På detta sätt blir bilden bara till hjälp.

8.  Det är svårt att urskilja när dessa bilder är inpräglade i själen, och när de bara finns i fantasin.

Ty dessa senare inställer sig också ofta.

Det finns människor som mycket ofta föreställer sig visioner i form av bilder i fantasin och inbillningskraften, och ganska ofta uppträder dessa i denna gestalt.

Detta kommer sig i bland av känsligheten hos dessa personer, så att redan vid första tanken den vanliga bilden inställer sig för fantasin och blir synlig.

Ibland kan dessa bilder ledas tillbaka till djävulens inverkan, ibland också till Guds inverkan utan att det dock formellt inpräglas i själen.  

Man kan emellertid käna igen dem på deras verkningar.

Är dessa föreställningar rent naturliga eller härrör de från djävulen, medför de ingen god verkan,

ingen förnyelse av anden, ävem om de mycket ofta inställer sig för själen.

Hon förblir torr och likgiltig vid anblicken av dem.

De goda bilderna gör visserligen när man minns dem också ett gott intryck, som liknar det första intrycket.

Men de formella bilderna, de som tydligt inpräglas i själen, åstadkommer nästan alltid när man tänker

på dem något slags verkan.

9.  Den som benådats med dessa senare kan lätt skilja dem från de andra; ja, denna skillnad står alldeles klar för var och en som har erfarenhet

av dem.

Jag vill vidare tillfoga att dessa formella bilder, sådana som varaktigt inpräglas i själen, är mycket sällsynta.

Av vilket slag de än må vara, så är det är bäst för själen att använda sig av dem uteslutande för att lära känna detta enda:

Gud genom tro och hopp.

På den andra invändningen, att det skulle visa på högmod att avvisa dessa ting om de är goda,

kan man svara:

Det tycks mig avdet sagda snarare vara en akt av förnuftig ödmjukhet, detta att dra största möjliga nytta av dem, och sedan slå in på den säkraste vägen.