BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel. 12.

OM DEN FEMTE SKADAN SOMKAN UPPSTÅ

UR SJÄLENS ÖVERNATURLIGA FORMER OCH

FÖRNIMMELSER GENOM BILDER OCH SOM

BESTÅR I EN LÅG OCH GROV UPPFATTNING

AV GUD.

1.  Den femte skadan är inte mindre allvarlig

än de föregående.

Den består i en strävan att med hjälp av inbillningsförmågan fasthålla i minnet de nämnda

formerna och bilderna av övernaturliga meddelanden, och detta i avsikt att använda sig av dem som ett medel till förening med Gud.

Därvid kan det emellertid lätt hända att man tänker på ett mindre ärdigt och djupt sätt på Guds väsen

och på hans storhet än vad som överensstämmer med hand ofattbarhet.

Förståndet och omdömesförmågan likställer honom visserligen inte uttryckligen med någon av dessa bilder, men den höga uppskattning som själen har 

       för dessa bilder hindrar henne från den djupa kunskap och de upphöjda känslor som tron inger oss, när den säger oss att han är oförliknelig

        och ofattbar och så vidare.

Men nu fråntar själen Gud allt det som hon tillskriver det skapade, och genom sin uppskattning av dessa förnimbara ting företar hon helt naturligt inom sig en jämförelse mellan Gud och dem,

        och denna jämförelse tillåter henne inte att

få en så hög uppfattning och en så stor aktning

     för Gud som hon borde ha.

Ty, som vi har sagt, allt skapat på jorden och i  himlen, alla tydliga och klara kunskaper och bilder,

naturliga och övernaturliga, hur upphöjda de än må vara, som kan fattas av själsförmögenheterna,

      kan inte jämföras med Guds väsen eller tillämpas på honom.

Ty Gud kan inte som dessa inordnas under något släkte eller artbegrepp, så som teologerna säger.

Och i detta liv kan själen tydligt och klart bra uppta sådant som kan inordnas i något släkte eller artbegrepp.

Därför säger också den helige Johannes:

"Ingen har någonsin sett Gud" ( Joh. 1:18 ),

och Jesaja säger:

"Det har ännu aldrig nått in i någon människas hjärta vad Gud är"  ( Jes. 64:4 ).

Och Gud själv sade till Mose att
"ingen i detta liv kunde se honom"  ( 2 Mos. 33:20).

Den som därför överlastar sitt minne och övriga själsförmögenheter med sådant som dessa kan

fatta, han är inte mäktig den uppskattning av Gud

och de känslor han borde ha.

2.   Låt oss ta ett mycket enkelt exempel.

Ju mer någon riktar sina blickar på kungens tjänare och ju mer han uppehåller sig vid dem, desto mindre

uppmärksamhet och vördnad ägnar han åt kungen själv.

Även om han inte formellt och uttryckligen är medveten omm en sådan avsikt, visar han den ändå i praktiken.

Ty ju mera uppmärksamhet man ägnar tjänarna, desto mera undandrar man den deras herre.

Den som därför i kungens närvaro fortfarande har

ögon för hans tjänare, han skattar inte kungen tillräckligt högt.

Så går det också med själen i hennes förhållande till Gud, om hon skänker de nämnda skapade tingen sin uppmärksamhet.

Denna liknelse är visserligen mycket ovärdig, eftersom Guds väsen är helt annorlunda än alla skapade tings väsen och oändligt övrlägset dem.

Den gäller bara så tillvida som den utsäger att man måste förlora dessa skapade ting ur sikte

och inte ägna dem en tanke, för att själen skall bli

i stånd att vända blicken mot Gud med en fullkomlig tro och ett fullkomligt hopp.

3.  Följaktligen tar de människor grundligt fel som inte, bara fäster avseende vid nämnda förnimmelser och bilder, utan rentav tror att Gud

skulle ha någon likhte med dessa, och att de

        genom dem skulle kunna uppnå förening med

Gud.

Sådana människor kommer så småningom att förlora det trons ljus i förståndet varigenom detta förenas med Gud, och inte heller kommer de att uppnå den höjdpunkt av hopp, genom vilket minnet förenas med Gud. detta sker endast om minnet utblottar sig på allt som hör till inbillningskraften.