ANDLIG SÅNG.  TJUGOÅTTONDE STROFEN.

BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN

I LJUVLIGHETRNAS TRÄDGÅRD SOM HON

LÄNGTADE EFTER,

OCH GLAD VILAR HON

MED NACKEN LUTAD

MOT DEN ÄLSKADES MJUKA ARMAR.

FÖRKLARING.

1.  Själen har alltid lagt hela sitt intresse på detta

att man skulle jaga bort rävarna och på att nordanvinden skulle ledas bort; ty dessa var de hinder och olägenheter som avhöll henne från allt helt och hållet kunna njuta all glädjen i det  

        andliga äktenskapets tillstånd.

Hon har också bett om och fått erfara den Helige Andes vindpust, så som det skedde i de två föregående stroferna.

Det är alltså den inställning och det redskap som själen behöver för att nå fullkomningen av detta tillstånd .

Nu återstår oss att tala om detta tillstånd självt

i den föreliggande strofen.

Brudgummen ger numera mamnet Brud till själen,

och han säger två ting:

För det första visar han hur hon efter att ha vunnit seger över alla sina fiender har uppnått detta

lycksaliga tillstånd av andligt äktenskap, som de båda två så hett hade efterlängtat.

För det andra framlägger han privilegierna i detta tillstånd som själen numera får njuta av, så som

detta att kunna få vila efter behag och att få

luta sin nacke mot den Älskades mjuka armar,

        så som vi skall förklara det här

        BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN.

2.  För att förklara sammanlänkandet av dessa strofer ännu bättre och för att låta förstå den ordning som själen mestadels följer för att uppnå det andliga äktenskapets tillstånd, det mest  

        upphöjda som vi nu, med Guds hjälp, skall tala om, måste vi allra först lägga märke till att hon har utstått prövningarnas och självförnekelsens bitterheter, alltifrån den första strofen intill den

    den strof där det säges:

         DET VAR UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER

( strof 5 ). 

Efter detta har hon gått igenom prövningar

och kärleksångest, som hon allteftersom har berrättat om i de följande stroferna, till det ställe där hon säger:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE ( strof 12 ).

Därefter har hon berättat att den Älskade har meddelat henne djupa sanningar och gjort täta

besök hos henne, med vilkas hjälp hon alltmer fullkomnade sig och tränade allt djupare

in i hans kärlek.

Därför har hon också höjt sig över allt skapat och över sig själv; det är det som hon har givit sig

åt honom genom en kärleksfull förening i den andliga trolovningen, där hon såsom trolovad

       av sin gudomlige Brudgum har fått motta ojämförliga rikedomar och juveler, så som hon

har besjungit dem alltsedan den strof där de har

     firat denna gudomliga  trolovning och som

börjar med följande ord:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE ....

Denna andliga trolovning vars grunddrag hon hittills

har redogjort för, ända till nu när Brudgummen

själv nämner den.

Det är därför som vi behandlar dess grunddrag här

i denna strof och ända till den som börjar så hår:

BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN DIT, där den älskade kommer att tala om det andliga äktenskapet,

som ingås mellan denna själ och Guds Son,

hennes Brudgum.

Denna ynnerst är mycket mera upphöjd än trolovningen.

Ty det är i verkligheten en själens totala förvandling

till hennes Älskade.

I denna förvandlingen ger sig de båda parterna fullständigt åt varandra, genom banden i en kärleksförening som är så fullkomlig som den kan vara det i detta liv; själen blir då helt gudomlig,

hon blir Gud genom delaktighet så mycket som

        det är möjligt i detta liv; därför är det också det mest sublima tillstånd som en själ här i 

livet kan uppnå. 

På samma sätt som två makar i kraft av äktenskapet här på jorden är ett kött, som den Heliga Skrift ( 1 Mos. 2:24 ) säger, så finns det också, när detta andliga äktenskap mellan Gud

och själen är fullbordat, två naturer i en och samma Guds Ande ooch kärlek.

Så förhåller det sig när en stjärnas ljus eller en lampas ljus råkar att förenas och att blandas med

solens ljus, så försvinner stjärnans eller lampans

ljus och solen innesluter det helt i sig.

Det är om detta  tillstånd som Brudgummen talar

i den här versen:

BRUDEN HAR ALLTSÅ GÅTT IN.

Dessa ord betyder att hon har höjt sig upp över allt

som är världsligt och naturligt, över alla sina känslor, sätt och former av andlighet; hon har lämnat åsido och åt glömskan alla frestelserna, liksom alla hennes upprördheter, sorger, bekymmer

         och oro; hon förvandlas i en sublim omfamning.

Och det är därför som hon tillägger följande vers:

    I LJUVLIGHETENS TRÄDGÅRD SOM HON

    LÄNGTADE EFTER.

3.  Detta är att säga: hon har förvandlats till sin Gud, som hon här betecknar som "ljuvligheternas

trädgård", på grund av den ljuvliga och stilla

vila som hon där finner.

Men för att nå fram till denna trädgård där en fullständig förvandling sker, som består i det andliga äktenskapets glädje, ljuvlighet och härlighet, fordras det absolut att där först och främst finns en trolovning, såväl som den lojala

kärlek som normalt finns mellan trolovade.

När själen under någon tid har visat sig vara en trolovad som är fylld av ren  och fullkomlig

kärlek till Guds Son, då kallar Gud henne och placerar henne i sin blommande trädgård

        för att där med honom fullborda det övermåttan lycksaliga tillstånd som det andliga

           äktenskapet är; det är då som det sker en sådan förening av de två naturerna, en sådan förbindelse melan den gudomliga naturen och den mänskliga naturen, att var och en av dem utan att  

               ändra sin varelse tycks vara Gud;

och även om denna höga nåd inte kan uppnå hela sin fullkomning här på jorden, så överskrider

den dock allt vad man kan säga och tänka.

4.  Det är detta som Brudgummen så väl förklarar i Höga Visan, när han inbjuder själen som har blivit

hans Brud och säger till henne:

"Kom in i min trädgård, min syster, min Brud;

jag har skördat min myrra och min doftande kryddor"  ( Höga V. 5:1 ).

Han kallar henne sin syster och sin Brud, därför att hon var detta genom sin kärlek till honom och genom att hon givit sig själv åt honom, innan han

kallade henne till det andliga äktenskapet.

Han har redan skördat åt henne sin doftande myrra och sina aromatiska ämnen, det vill säga de redan mogna frukter som blommorna har frambragt

och som han har berett åt henne; dessa frukter

        är de ljuvligheter och rika skänker som han i detta tillstånd meddelar henne av sitt eget väsen,

    d.v.s hon får mottaga detta inom honom själv.

Därför är han också själv för henne den ljuvligheternas trädgård som hon längtade efter.

Vad hon önskar i alla sina verk, det är fullbordandet och fullkomnandet av detta tillstånd, ty det är detta som är både hennes och Guds mål; det är därför som hon inte finner någon vila förrän hon hon uppnår det.

Hon finner i detta tillstånd en rikedom i Gud och en fullhet som är mycket större, en frid som är mycket tryggare och varaktigare och en ljuvhet som är ojämförligt mycket fullkomligare än i den andliga

trolovningen, etersom honnu vilar i sin

Guds armar.

I verkligheten är det om henne som man måste förstå det som den helige Paulus säger till

galaterna:

"Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig"

( Gal. 2:20 ).

Det är därför som själen lever ett så lyckligt och saligt liv som Guds eget liv är, och må var och en som är i stånd til det föreställa sig vad detta 

själens liv då är.

Ty eftersom Gud inte kan hå något bekymmer,

så kan själen inte heller ha det.

Istället njuter hon av Gud,  hon smakar hans ljuvlighet och härlighet ända in i sitt innersta väsen,

som numera är förvandlat till honom.

Och

     GLAD VILAR HON

     MED NACKEN LUTAD .......

5.   Som vi ovan har sagt, betecknar nacken kraft.

Det är verkligen tack vare sinkraft som själen verkar och övar sig i dygderna och besegrar fel

och brister.

Det är alltså rätt att hon får vila ochnjuta frukterna

av sitt arbete.

Där vilar hon alltså, med nacken lutad

       MOT DEN ÄLSKADES MJUKA ARMAR.

6.  Att l uta nacken mot Guds armar betyder att hon förenar sin kraft, eller bättre uttryck sin svaghet med Guds kraft, ty Guds armar är symbolen

för hans kraft, och det är mot dem som vår svaghet vilar och förvandlas, därför att själen numera äger

Guds egen kraft.

Det är alltså mycket lämpligt att detta tillstånd av andligt äktenskap framställes som Bruden med

nacken lutad mot den Älskades mjuka armar;

       Gud är ju numera själns kraft och glädje;

hon beinner sig under hans beskydd; hon är

i säkerhet mot allt ont; hon njuter ljuvligheten

i allt gott.

Därför tillkännager Bruden i Höga Visan för Brudgummen, när honn vill uppnå detta tillstånd:

     "Ack att du vore såsom en min broder, ammad vid min moders bröst!

Om jag då mötte dig därute, så finge jag kyssa dig,

och ingen skulle tänka illa om min därför"

( Höga V. 8:1 ).

Namnet "broder" som hon ger honom låter oss förstå den jämlikhet som förefanns i den kärleksrika

trolovningen mellan henne och den Älskade innan de nådde detta tillstånd.

När hon säger:

"Ammad vid min moders bröst", menar hon:

när du har torkat ut och lugnat de böjelser

och lidelser i mig som är Evas bröst och mjölk,

mitt köttsliga moders, och som utgör hinder för

detta tillstånd.

När deta skett, då kunde jag möta dig ensam därute, det vill säga då skulle jag vara frigjord

från allt skapat och från mig själv, i ensamhet

och andlig utblottning!

På det sättet skulle de böjelser jag talat om vara lugnade, och därute skall jag ge dig en kyss,

ensam med dig.

Må minnatur förenas med dig, men ensam och befriad från all orenhet, timlig, naturlig och andlig;

må den förenas med dig ensam, med själva din natur utan någon annan förmedlare.

Denna förening fullbordas först i det andliga äktenskapet; det är själens kyss till Gud; ingen tänker då illa om henne, ingen skulle för övrigt

våga göra det.

Ty när själen väl en  gång har kommit fram till detta tillstånd, så kan varken djävulen eller köttet

eller världen eller lidelserna oroa henne.

Det är här som det förverkligas som också är sagt i Höga Visan:

"Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har

gått sin kos, och blommorna visar sig på vår mark"

( Höga V. 2:11 ).

  

    

 

 

          

ANDLIG SÅNG.  TJUGONIONDE STROFEN.

          DÄR, UNDER ÄPPELTRÄDET,

          BLEV DU MIN BRUD,

          DÄR GAV JAG DIG HANDEN,

          OCH DU BLEV ÅTERUPPRÄTTAD

          DÄR VAREST DIN MODER FÖRLORADE

         

          SIN OSKULD. 

FÖRKLARING.

1.  När själen har uppnått detta höga tillstånd

av andligt äktenskap, avslöjar Brudgummen gärna

och ofta för henne sina underbara hemligheter

och låter henne lära känna sin makts gärningar;

          den sanna och fullkomliga kärleken döljer

nämligen ingenting för den han älskar.

Han låter henne särskilt ta del av de ljuvliga mysterierna i hans Människoblivande, av de olika medel som han har använt för människosläktets återlösning, något som är ett av Guds allra djupaste

        verk, och därför det som är mest fyllt av ljuvlighet för själen.

Brudgummen gör allt detta i denna strof, där han visar hur han på ett innerligt sätt för själen avslöjar

dessa mysterier med stor kärlek och ljuvlighet.

Han samtalar med henne och talar om för henne hur hon tack vare Korsets träd har blivit han Brud,

därför att han har överhopat henne med all sin barmhärtighet, han har velat dö för henne och har 

        fyllt henne med skönhet, ty han har återupprättat henne, och han har återköpt henne med just det redskap, nämligen trädet i paradiset,

           som den mänskliga naturen hade förstört

i Evas person, vår första moder.

Detta är hans ord.

      DÄR UNDER ÄPPELTRÄDET.

2.   Med äppelträd menar han Korsets träd där

Guds Son har återköpt den mänskliga naturen

och följdaktligen också tagit henne till Brud,

likaså har han också tagit varje själ till Brud,

genom att ge henne nåd och underpanten på detta,

i kraft av sitt Lidandes förtjänster.

Därför säger han också:

          BLEV DE MIN BRUD,

          DÄR GAV JAG DIG HANDEN.

3.   Det vill säga, jag gav dig min ynnest och min

hjälp genom att lyfta dig ut det eländiga och låga

tillstånd där du befann dig, upp till detta tillstånd

att få leva i sällskap med dig och till denna trolovning.

            OCH BLEV ÅTERUPPRÄTTAD

            DÄR VAREST DIN MODER FÖRLORADE

            SIN OSKULD.

4.  T din moder, d.v.s den mänskliga naturen, förlorade sin oskuld under ett träd genom dina

första föräldrar, och du, har blivit återupprättad under ett träd, under Kristi träd.

Så att liksom din moder orsakade din död vid foten

av ett träd, sår är det också under ett träd,

Kristi träd, som jag har givit dig livet.

Det är så här som Gud efter hand avslöjar sin Vishets råd och avsikter; han visar henne hur vist och berundansvärt han förstår att dra fram det goda

ur det onda, och att vända t.o.m orsaken till

      våra olyckor till något större gott.

Innehållet i denna strof är bokstavligen detsamma som Brudgummen säger till Bruden i Höga Visan:

        "Där under äppelträdet upprättade jag dig:

där förvärvades din moder; och där har hon som födde dig förlorat sin oskuld"  ( Höga V. 8:5 ).   

 

 

ANDLIG SÅNG.  TJUGOSJUNDE STROFEN.

HEJDA DIG, DU NORDAN UTAN LIV;

KOM, SUNNANVIND SOM VÄCKER ALL KÄRLEK.

ANDAS IGENOM MIN TRÄDGÅRD

SÅ ATT DESS DOFTER SPRIDER SIG,

OCH DEN ÄLSKADE MÄTTAS MITT IBLAND

BLOMMORNA. 

FÖRKLARING.

1.  Förutom de föregående verkningarna skulle den andliga torkan likaledes kunna skada själen och hindra henne från att smaka den inre ljuvlighet

och hänryckning som vi har talat om.

Eftersom hon fruktar den uttrycker hon i den föreliggande strofen två tankar:

Den första är att stänga dörren för den andliga torkan, och för att inte släppa in den vakar Bruden noga över att inte förlora sin andakt.

Den andra består av att utropa den Helige Ande med ihärdig bön, inte bara för att den andliga torkan inte skall tränga in i henne, utan också för att tjäna till att öka hennes andakt.

På det sättet ägnar sig själen åt att utöva inre dygder, så att hennes Älskade kan finna än mera glädje och behag i dem.

        HEJDA DIG, DU NORDAN UTAN LIV. 

2.  Nordan är en kall och torr vind, som kommer blommorna att vissna.

Eftersom denna andliga torkan åstadkommer samma resultat i den själ där den bor, kallar Bruden den för "nordan utan liv", därför att den tar bort ljuvligheten och smaken för andliga ting:

        av den verkan som den skapar kommer namnet nordan utan liv.

Bruden önskar alltså att få stanna kvar i ljuvligheten, i den Älskades kärlek och bjuder den andliga torkan att hejda sig.

Detta visar den omsorg hon använder i sina handlingar för att hindra torkan att gå framåt, genom att hålla sig i skydd och akta sig för farliga tillfällen.

   KOM, SUNNANVIND, SOM VÄCKER ALL KÄRLEK.

3.   Sunnanvinden är helt annorlunda; på folkspråk kallar man den för den häftiga sydvinden; den är ändå blid, den medför regn och får örter och plantor att spira, deras doft.

Och detta är rakt motsatta verkningar till nordanvindens.

Därför är denna sunnanvind för själen som en symbol för den Helige Ande.

Den väcker upp all kärlek, säger hon, ty när det gudomliga vinddraget går genom själen verkar

det så att det upptänder själen hel och hållen,

det gläder, väcker och ger liv åt viljan och för fram

till Guds kärlek hennes känslor som hade sjunkit ner och domnat bort; hon kan alltså med all

       rätt säga att sunnanvinden väcker hennes

och den Älskades kärlek.

       ANDAS IGENOM MIN TRÄDGÅRD.  

4.  Vi har redan sagt det, Brudens själ är en vingård som blommar av dygder; här kallas den en trädgård, där fullkomlighetens och dygdernas blommor, som redan har talat om, har planterats.

Men låt oss noga lägga märke till en sak, Bruden säger inte:

Andas "i" min trädgård, utan:

Andas "igenom" min trädgård;  det finns en stor skillnad mellan Guds sätt att andas "i" själen och hans sätt att andas "igenom":

Att andas "i" själen, det är ingjutandet av nåd,

av gåvor och dygder, men hans andning "igenom" 

          själen, det är en beröring av de dygder

och fullkomligheter som hon redan har fått mottaga;

              och denna beröring förnyar dem i rörelse

på sådant sätt att de sprider de mest underbara

      och fina dofter, så som aromatiska ämnen

gör när man rör i dem. 

Om man berör dessa dygder, utdunstar de rikligen sin doft som förut var sådan och inte uppenbarade sig i så hög grad; ty de förvärvade dygderna, dem känner

       själen inte och njuter inte hela tiden;

vi upprepar det, de finns under detta livet inneslutna i själen så som blomman är innesluten i knoppen, eller så som de aromatiska ämnena

som är övertäckta och utdunstar sina dofter

       bara när luften når dem och när man rör om

i dem. 

5.   Någon gång ger Gud åt den själ som är hans Brud sådana nådegåvor att hans Ande blåser igenom själens blommande trädgård och låter alla dessa knoppar slå ut där dygderna är inneslutna;

       han avtäcker alla de aromatiska ämnen i själen:

d.v.s gåvor, fullkomligheter och rikedomar,

han uppenbarar deras kostbarhet och överflöd

och utvecklar hela deras skönhet.

Därför finns det ingenting underbarare eller ljuvligare för henne än att få erfara all rikedom

i de gåvor som hon upptäcker inom sig,

och skönheten i dygdernas blommor som äntligen 

          står där i all sin glans och som var och en

utandas den härliga doft som är speciell just

för den blomman.

Det är detta somhon kallar att trädgården sprider sina dofter, så somhon säger i följande vers:

        SÅ ATT DESS DOFTER SPRIDER SIG.

6.  Dessa dofte känns ibland så överflödande starka, at själen tror sig vara helt innesluten i njutningar och badande i en oskattbar härlighet.

Detta intryck är så mäktigt, att det inte bara upplevelse inom själen, utan att det också strålar

ut till det yttre; och de som har erfarenhet därav känner mycket väl igen det.

Det tycks dem att denna själ är som en underbar trädgård, helt fylldav Guds ljuvligheter och rikedomar.

Och det är inte bara när hennes dygders blommor

är utslagna, som denna heliga själ erbjuder en sådan anblick, utan även i vanliga fall bär hon inom sig något, jag vet inte vad, av storhet och värdighet som inger andra en viss förbehållsamhet

och respekt.

Detta beror på att det finns en övernaturlig verkan som utbereder sig i hela hennes väsen till följd av hennes intima och familjära förbindelser med Gud.

Andra Mosebok  ( 34:30 ) ger oss ett exempel

på detta.

Den berättar om Moses, att man inte kunde uthärda strålglansen från hans ansikte, ty så stor var härligheten och högheten i hans väsen, sedan han hade förhandlat ansikte mot ansikte med Gud.

7.  Brudgummen, Guds Son, betjänar sig av denna utandning från den Helige Ande igenom själen,

det är ett besök fyllt av kärlek som han meddelar

sig med henne på ett mycket upphöjt sätt.

Det är för detta syfte som han allra först sänder sin Ande till henne, så som han gjorde till apostlarna.

Och den Helige Ande, som är hans förvaltare,

anordnar en boning för honom i själen, hans Brud,

han uppfyller henne med fröjder; han ordnar hennes trädgård efter sitt behag, som låter blommorna

        slå ut och låter hennes gåvor stråla;

han smyckar henne med sin nåd och uppfyller

henne med sina skatter.

Och därför är det med den mest glödande längtan som den själ som utvalts till Brud eftertraktar dessa nådebevis:

både att nordanvinden skal försvinna och att sunnanvinden skall komma och andas igenom hennes trädgård.

Därigenom vinner själen en mängd goda ting på en gång:

Hon vinner nåden att kunna få njuta av sina dygder, och det är för henne den högsta ljuvlighet att få utöva dem, som vi har sagt.

Hon vinner glädjen att få se den Älskade glädja sig mitt uppe i alla dessa dygder, ty det är medels

dem som sagt, som han meddelar sig med själen 

på ett ännu högre sätt och ger henne ännu mera speciella nådebevis än tidigare.

Hon vinner glädjen att få se den Älskade finna ännu högre nöje i henne, dörför att hon hela tiden

utöva sina dygder, och det är detta som gläder henne allra mest, nämligen att den Älskade

får glädja sig.

Hon vinner likaså nåden att få se kraften och behagligheten hos dygderna hålla i sig och vara kvar; ty den stannar i själen så länge som den Älskade på detta sätt vistas där och bistår henne.

Hann ger verkligen Bruden nåden att få smaka behagligheten i hennes dygder.

Dt är detta som Bruden i Höga visan säger

i dessa ord:

"Medan konungen vilade på sin divan" 

( d.v.s i min själ ), "spred min doftande buske

sin doft  ( Höga V. 1:12 ).

Denna doftande buske som bär många blommor,

det är planteringen av de talrika dygder som finns i själen, så som vi har sagt.

Själen har också kallat den "blommande trädgård" eller "blombukett" i form av en pinjekotte.

På så sätt ger alltså denna buske sina dofters ljuvlighet till Gud och till själen, under hela den

tid som Gud stannar i själen genom sin väsensförbindelse.

8.   Följaktligen är det ytterst önskvärt att varje

själ ber den Helige Andes vindpust att dra

igenom hennes trädgård, så att dess gudomliga dofter skall spridas.

Men eftersom detta nådebevis nu är så nödvändigt och eftersom det för övrigt medför så mycket gott

och så stor härlighet till själen, så har Bruden

i Höga Visan önskat det och bett om det i följande

       ord ( det är allt detta som vi hittils har sagt i denna strof ):

Vakna upp, du nordanvind och drag bort, och kom,

du sunnanvind, du ljuva, milda vind; blås genom min

trädgård, låt dess vällukt och aromatiska ämnen strömma ut"  ( Höga V. 4:16 ).

Men allt detta, det önskar själen inte för att få den ljuvlighet som kommer till henne själv, utan för

den glädje som hon vet att hennes Brudgum

finner i det.

Det är dessutom en förberedelse och ett förebrådande av att hennes älskade Brudgum,

Guds Son, skall komma och finna sitt högsta nöje

i henne.

Det är därför som hon genast tillägger:

OCH DEN ÄLSKADE MÄTTAS MITT  IBLAND

BLOMMORNA.

9.  Själen ger namnet måltid åt de njutningar som

Guds Son då finner i henne.

Det finns ingenting bättre för att ge en ide

därom, ty måltiden eller maten är något som

inte bara är behagligt för oss utan som dessutom ger oss näring.

På samma sätt finner Guds Son sin njutning i själen, i hennes egna njutningar; han finner sin näring

i henne, d.v.s han stannar kvar länge i henne

som på ett ställe där han finner sin glädje, eftersom själen verkligen finner sin glädje i honom.

Detta är enligt min åsikt vad han själv säga oss genom Salomos förmedling i Ordspråksboken

när han säger: 

"Jag har min lust bland människors barn"

( Ord. 8:31 ), d.v.s när deras glädje är att vara

med mig, som är Guds Son.

Icke desto mindre måste man lägga märke till att själen inte säger att hennes Brudgum mättas

"av blommorna", utan "Mitt ibland blommorna",

       ty Brudgummen meddelar sig med själen

och finner sin glädje i henne förmedelst glansen 

i de dygder  som strålar fram i henne,

som vi redan sagt.

Vad som utgör hans näring, det är själen själv

som han har förvandlat till sig själv, han har berett,

krydda och saltat henne med hennes dygders,

gåvors och fullkomligheters blommor, som är liksom

en sås, som han jämte själen mättar sig med mitt

       ibland dessa blommor; och dessa blommor

jämte själen själv ger, under den gudomlige 

Förvaltarens andedrag som vi har talat om,

åt Gud kraft och ljuvlighet.

Och det är detta som Brudgummen vill, att mätta

sig med själen mitt uppe i doften av dessa blommor.

Bruden i Höga Visan som väl kände till vad Brudgummen ville försäkra oss därom med dessa ord:

"Min vän har gått ned till sin trädgård, till sina blomsterängar, där de aromatiska ämnen sprider

sin vällukt, för att mätta sig i trädgårdarna

och för att plocka liljor åt sig själv"  ( Höga V. 6:1 ).

Hon tillägger genast:  "Jag är min väns, och min vän är min; där han mättar sig bland liljor" ( 2:16; 6:2 ),

      detvill säga, han finner sin glädje i min själ,

som är trädgården, mitt ibland mina dygders liljor,

mina fullkomligheters och min nåds blommor.