ANDLIG SÅNG.   NITTONDE STROFEN.

DÄR GAV HAN MIG SITT HJÄRTA

DÄR LÄRDE HAN MIG ETT LJUVLIGT VETANDE,

OCH JAG, JAG GAV ÅT HONOM  VERKLIGEN

ALLT SOM ÄR MITT, UTAN ATT BEHÅLLA

NÅGOT FÖR MIG SJÄLV,

DÄR LOVADE JAG HONOM ATT BLI HANS BRUD.

FÖRKLARING

1.   I denna strof berättar Bruden hur de två parterna, alltså Gud och hon, ömsesidigt har givit sig åt varandra i den andliga trolovningen.

Hon berättar att i denna kärlekens innersta vinkällare blev det en förening genom ett utbyte:

      Gud har givit sig åt henne genom att fritt ge henne sitt hjärtats kärlek, och genom att lära känna henne sin vishet och sina hemligheter;

           hon å sin sida har givit sig åt honom,

utan att behålla någonting varken för sig själv

eller för någon annan, genom att förklara

      att hon är hans för all framtid.

Hon säger alltså denna versrad:

               DÄR GAV HAN MIG SITT HJÄRTA.

2.   Att ge någon sitt hjärta, det är att ge honom sin kärlek och sin vänskap; det är dessutom att avslöja för honom sina hemligheter som för en vän.

Genom dessa ord:

"Där gav han mig sitt hjärta", kungör själen att Gud

har givit henne sin kärlek och delgivit henne

sina hemligheter, ty det är detta som Gud gör med själen i detta tillstånd.

Men Herren gör vidare det som själen säger i följande versrad:

     DÅ LÄRDE HAN MIG ETT LJUVLIGT VETANDE.   

3.   Det ljuvliga vetande som själen har fått lära sig, som hon säger, det är den mystiska teologin,

eller ett hemligt vetande om Gud; andliga människor kallar det kontemplation;

       och kontemplation är helt uppfylld av ljuvlighet, ty det är ett vetande som framskapas av kärleken:

     endast kärleken är själens mästare, och den

gör allting ljuvligt och behagligt.

Alltifrån det att Gud delger själen detta vetande

och denna kunskap i den kärlek varigenom han själv meddelar sig med själen, så är hon uppfylld

          av ljuvlighet för förståndet, eftersom det

är ett vetande som berör förståndet;

själen är också uppfylld av ljuvlighet för viljan,

             därför att den försiggår i kärleken,

som ju beror av viljan.

Och därför tillägger själen:

       OCH JAG, JAG GAV ÅT HONOM VERKLIGEN

ALLT SOM ÄR MITT, UTAN ATT BEHÅLLA NÅGOT

    FÖR MIG SJÄLV. 

4.   Tack vare denna underbara gudomliga dryck har själen som vi sagt berusats av Gud, och har av egen fri vilja och i stor hänryckning givit sig helt

och hållet åt Gud.

Hennes önskan har varit att fullständigt tillhöra honom, och att aldrig tillåta något inom sig själv som kunde misshaga honom.

I den föreningen har Gud skapat denna renhet

och fullkomning inom henne som var nödvändiga

för detta ändamål.

Genom att förvandla henne i honom själv har han gjort henne helt till sin egen och renat henne från allt sådant som stod i vägen för föreningen

med honom.

Och det är därför som det inte längre är bara genom sin vilja, utan också genom sina handlingar, som själen ger sig åt Gud, verkligen och helt och hållet, utan något förbehåll, såväl som Gud fritt

har givit sig åt henne.

På det sättet har dessa två viljor, Guds och själens,

inbördes gengäldat varandra; de har ömsesidigt givit sig åt varandra; de är tillfredsställda med

varandra; och därför kommer de inte heller

        att svika varandra i något avseende,

på grund av den trohet och beslutsamhet som deras trolovning innebär.

Och detta får själen att ytterligare säga:

    DÄR LOVADE JAG HONOM ATT BLI HANS BRUD.

5.   Bruden riktar hela sin kärlek, sin omtanke

och alla sina handlingar enbart till sin Brudgum.

Likadant är det med själen i detta tillstånd.

Viljans varma känslor, förståndets tankar, all hennes omtanke och hennes handlingar, hennes själsförmögenheter, med ett ord, allt inom henne riktas till Gud, därför att hon är liksom gudomlig,

      gudomligjord; och därför har hon inte längre ens någon första inre rörelse emot det som hon tror

är Guds vilja.

En ofullkomlig själ känner ofta en snabb liten dragning till det onda eller till någon ofullkomlighet,

åtminstone i en första spontan inte rörelse, hos förståndet, viljan, minnet och begären.

Men däremot får en själ som har uppnått det tillstånd vi här talar om så mycket hjälp av Gud,

och är så starkt förankrad i honom, och har

       omvänt sig så fullkomligt till det goda,

att hennes förstånd, vilja, minne och begär har blivit vana att helt naturligt föra och leda henne till Gud.

Och det är detta som David mycket fint förklarar för oss, när han talar om en själ i detta tillstånd och säger:

"Skulle min själ måhända icke ha underkastat

sig Gud?

Jo, ty från honom kommer min frälsning; han är min Gud och min frälsare, min borg; jag skall ej

vackla mer" ( Ps. 62:2-3 ).

När han kallar Gud sin borg, så vill han säga att hans själ nu är förborgad i Gud och förenad med honom, så som vi här har förklarat, och därför behöver hon hädanefter inte längre frukta för den minsta inre rörelse i sina själsförmögenheter

som skulle vara riktad emot Gud.