Direktlänk till inlägg 18 juni 2016

ANDLIG SÅNG. TOLFTE STROFEN. O källa av kristaller.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 juni 2016 06:12

ANDLIG SÅNG.  TOLFTE STROFEN.


O KÄLLA AV KRISTALLER,


OM DU PÅ DINA FÖRSILVRADE YTOR


DOCK PLÖTSLIGT LÄTE FRAMTRÄDA


DE SÅ EFTERLÄNGTADE ÖGONEN


SOM JAG BÄR UTKASTET TILL I MITT HJÄRTA!


FÖRKLARING


1.  Själen är upptänd av den mest brinnande önskan att få förena sig med sin gudomlige Brudgum.

        Eftersom hon inte i någon skapad varelse finner att medel att förverkliga detta, vänder hon

sig på nytt till tron, som kommer att ge henne de mest levande kunskaper som den Älskade,

och blir hennes mellanhand.


I verkligen har hon inget annat medel att nå fram till den sanna föreningen med Gud.

Brudgummen låter oss förstå det i detta ord av Hosea:  "I tro skall jag trolova mig med dig"

( Hos. 2:20 ).


Hon säger alltså till honom, helt upptänd av längtan efter denna förening som hon är:

        O Tro på Kristus, min Brudgum, dessa sanningar om min Älskade som du har ingjutit i mig

i dunkel och mörker, om du ändå ville uppenbara dem för mig i all deras klarhet!


Dessa trossanningar, dessa dunkla kunskaper,

om du ändå ville uppenbara dem för mig, och klart

och fullständigt avtäcka dem för mig, och med

ens framställa dem så som de uppenbaras

i härligheten!

        Hon uttalar denna vers:


                  O KÄLLA AV KRISTALLER.


2.    Hon ger åt tron namnet kristaller av två skäl.


Det första är att den kommer från Kristus, hennes Brudgum. 


Det andra är att tron har kristallens egenskaper;

den är ren i de sanningar den avslöjar, den är

stark, klar, fri från fel och naturliga former.


Själen kallar tron en källa, därför att ur den framflyter för henne floden av alla andliga skatter.


Därför har också Kristus, Vår Herre, när han talade med den samaritiska kvinnan kallat tron för en källa, när han sade:

att i den som tror på honom skall en källa öppna sig, vars vatten springer upp med evigt liv"

 ( Joh. 4:14 ).

Men detta vatten betydde "Anden, som de som trodde på honom i tron skulle få motta" ( Joh. 7:39 ).


           OM DU PÅ DINA FÖRSILVRADE YTOR.


3.   De försilvrade ytorna är trossatserna och trosartiklarna.

För att riktigt förstå denna och följande verser

måste man lägga märke till att tron jämföres med silver i de trossatser den lär oss; vad beträffar

saningarna själva och deras väsen, jämföres

de med guld.


Ty detta samma väsen som vi nu tror vara klätt

och betäckt med trons silver, det skall vi det kommnade livet få se avtäckt och njuta av,

när trons guld är helt avklätt.


När David talade om tron uttryckte han sig så:

"Om ni sover mellan två fält, så är duvans vingar höljda i silver, och hennes fjädrar skimrar av guld"

( Ps. 68:14 ).

Vilket betyder: Om vi sluter förståndets ögon för allting i himmel och jord, eller enligt David, om vi sover mellan två fält, så finner vi oss fästade

enbart i tron.


Han kallar tron en duva, vars vingar, d.v.s de sanningar hon kungör, är försilvrade, ty på jorden framställer tron dessa sanningar för oss dunkla

och betäckta; därav deras namn: försilvrade ytor.


Vid trons gräns, när den har upphört att finnas till och i stället ge plats åt det klara skådandet av Gud,

där återstår ingenting annat än trons väsen,

befriat från den slöja som detta silver är,

och tron skall stråla som rent guld. 


Sålunda ger oss tron Gud själv och låter oss lära känna honom; naturligtvis är han beslöjad under trons försilvrade ytor, men detta är inte någon orsak till atthan inte skulle ges till oss i verkligheten.


Om någon ger bort en vas av guld betäckt med ett lager silver, så ger han inte desto mindre en guldvas, trots vasens försilvrade yta.


Likaså, när Bruden i Höga Visan önskade att få äga Gud, lovade Brudgummen henne det i den form som är möjlig i detta liv, och han tllade att

"han skulle låta göra åt henne örhängen av guld beklädda med silver"  ( Höga V. 1:11 ).


Därigenom lovade han henne att ge sig åt henne under trons slöja.


Och det är därför som själen vänder sig till tron

och säger:

O om du på dessa försilvrade ytor ( eller trosartiklar, som vi har talat om) under vilka du döljer de gudomliga strålarnas guld, det vill säga de efterlängtade ögonen som hon genast talar om i dessa ord:


       OM DU PLÖTSLIGT LÄTE FRAMTRÄDA


      DU SÅ EFTERLÄNGTADE ÖGONEN! 


Med dessa så efterlängtande ögon menas som sagt de gudomliga strålarna, de gudomliga sanningarna som, vi uprepar det, tron framställer för  oss  i trosartiklarna på ett beslöjat och dunkelt sätt.


Själen tycks alltså säga:

Dessa sanningar som du lär mig på ett beslöjat, dunkelt och fördolt sätt, o om du då äntligen ville visa dem för mig tydligt och klart och helt avtäckta, så som glöden i min längtan fordrar!


De så efterlängtande ögonen är alltså just dessa sanningar, som får henne att känna den Älskades närvaro på ett så levande sätt, att hon tycker sig ständigt vara föremål för hans blick.


Och själen tillägger:


    SOM JAG BÄR UTKASTET TILL I MITT HJÄRTA.


5.   Hon säger att hon bär utkaset till dem i sitt hjärta, eller i sin själ, genom förståndets

och viljans hjälp.

           Ty det är förståndet som äger dessa sanningar, som har ingjutits i det av tron.

Men eftersom dessa kunskap är ofullständig, 

säger själen att dessa sanningar är skisserade;

ty liksom en skiss, ett utkast, inte är en

fullkomlig målning, så är trons kunskap inte heller en fullkomlig kunskap.


Därfr är de kunskaper som av tron har ingjutits i själen liksom ett svagt försök, ett utkast.


När dessa kunskaper en gång kommer in i det klara skådandet, då kommer de att finnas i själen som

en fulkomlig målning, helt  och hållet fullbordad.


Det är Apostelns tanke:

"När det kommer,som är fullkomligt",

det vill säga när det klara skådandet kommer,

"då skall det försvinna, som ett styckverk",

det vill säga trons kunskap  ( 1 Kor. 3:10 ).


6.   Utöver detta trons utkast, finns det ett annat utkast, ett kärlekens utkast i själen hos dem som älskar; det utföres av viljan;

den Älskades ansikte framställs där på ett så perfekt sätt, så intimt och levande,

när det föreligger kärleksförening,

att man i sanning kan säga att den Älskade lever

i själen och själen i honom.


När kärleken förvandlar dem som älskar varandra, skapar den en sådan likhet dem emellan, att man kan säga att var och en av dem är den andre

och att de båda är ett.


Orsaken därtill är at i kärleksföreningen och kärleksförvandlingen ger var och en dem ägandet av sig själv till den andre, överlämnar sig och utbyter sig själv mot den andre; var och en av dem

          lever i den andre ochså att säga är den andre, och båda tillsammans helt och hållet ett genom

kärleksförvandligen.


Det är detta som den helige Paulus har velat låta oss förstånär han sade:

"Jag lever, men inte mer jag, utan Kristus lever

i mig"  ( Gal. 2:20 ).


När han sade: Jag lever, men det är icke längre jag som lever, ville han låta oss förstå, att även om

han levde, så var det inte längre sitt eget liv han levde, ty han var förvandlad till Kristus, och hans

         liv var mera gudomligt än mänskligt;

därför tillade han också at det var inte längre han

som levde, utan Kristus i honom.


7.  Efter denna förvanding var likheten så stor,

det kan vi lungt säga, att liv och Kristi liv intevar annat än ett enda liv genom kärleksföreningen.


Men det är i himlen som denna förening kommer att förverkligas fullkomligt i det gudomliga livet för alla dem som harförtjänat att leva i Gud.


Förvandlade i Gud kommer de att leva Guds liv och inte sitt eget liv; fastän man kan säga att de lever sitt liv, eftersom Guds liv kommer att vara deras.


Då kommer de att i all sanning säga:

Vi lever, men inte mer vi, ty det är Gud som lever i oss.

Detta  tillstånd är möjligt i detta livet, liksom det blev det för den helige Paulus; men det är aldrig perfekt eller absolut, inte ens om själen uppnår kärleksföreningen i det andliga äktenskapet, det mest upphöjda tillstånd som man kan nå fram til i detta livet.


Man kan kalla allt detta ett kärleksutkast i jämförelse med den fullständiga förvandling

som inte fullbordas förrän i härligheten.


Men detta utkast till förvandling är, när det förverkligas på jorden, redan det en underbar lycka,

ty därigenom tillfredsställer själen i hög grad

den Älskade.

När brudgummen längtar efter att få se Bruden ge honom en plats i sin själ som en avbildning,

säger han till henne i Höga Visan:

      "Ha mig såsom en signetring vid ditt hjärta på

din arm" ( Höga V. 8:6 ).


Hjärtat avbildar här själen, där Gud bor här på jorden såsom sigillet av trons utkast, så som vi har sagt.

        Armen symboliserar den starka viljan,

där han förblir såsom sigillet av kärlekens

utkast, så som vi just har förklarat.   


      

   


 





 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:53

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se