ANDLIG SÅNG.  TIONDE STROFEN.

        UTSLÄCK MINA VEDERMÖDOR

       TY INGEN ÄR ISTÅND ATT SKINGRA DEM.

       MEN LÅT MINA ÖGON FÅ SE DIG

      EFTERSOM DU ÄR DERAS  LJUS,

     DET ÄR BARA FÖR DIG SOM JAG VILL

ANVÄNDA DEM.

FÖRKLARING.

1.  Själen fortsätter alltså i denna strof att be sin

Älskade att han äntligen skall göra slut på hennes

ångest och hennes sorger.

Han är för övrigt den ende som har makt att göra det; må han alltså göra så att hennes själs ögon äntligen skall kunna skåda honom.

Ty han ensam är i själva verket hennes ögons ljus;

och hon vill använda dem bara för honom.

Därför ber hon:

         UTSLÄCK MINA VEDERMÖDOR.

2.   Kärleksbegäret har den egenskapen som sagt, att varje handling och varje ord som inte

står i överensstämmelse med det om viljan älskar, vållar själen möda, besvär, tråkighet och oro,

eftersom hon inte ser uppfyllandet av sina önskningar.

Men alla dessa bekymmer, alla dessa besvärligheter som får henne att känna sin önskan att se Gud,

        dem kallar hon VEDERMÖDOR, och ingenting

skulle kunna skingra dem annat än ägandet av den Älskade.

Därför besvär hon honom att utsläcka dem med sin närvaro, att ge dem den vederkvickelse som det friska vattnet ger åt den som är överväldigad av hetta.

Hon använder alltså ordet UTSLÄCKA för att förklara vad denna kärlekseld låter henne genomlida.

      TY INGEN ÄR ISTÅND ATT SKINGRA DEM.

3.   För att mer röra den Älskade och förmå honom

att bönhöra henne, framvisar själen för honom det faktum att han ensam är i stånd att tillfredsställa

henne och besvär honom att utsläcka alla hennes

verdermödor.

Men låt oss lägga märke till att Gud är mycket nära att trösta själen och att avhjälpa hennes sorger

och besvärligheter, när hon inte har och inte vill

få varken tillfredsställelse eller tröst utanför honom.

Och för den själ som inte har någonting som förströr henne utanför Gud kan det därför inte dröja

längre förrän hon får besök av den Älskade:

             MEN LÅT MINA ÖGON FÅ SE DIG.

4.  Det vill säga låt mig få se dig ansikte mot ansikte med min själs ögon.

          EFTERSOM DU ÄR DERAS LJUS.

5.   Vi vet att Gud är det övernaturliga ljuset för själens ögon.

Utan detta ljus är hon i mörker.

        Men hennes kärlek leder henne att kalla honom sina ögons ljus, såsom de älskande gör som kallar dem de älskar så för att visa dem sin kärlek.

Själen tycks alltså i de två föregående verserna säga:  Eftersom mina ögon av naturen och av kärleken inte har annat ljus än dig, nåväl!     

LÅT DÅ MINA ÖGON FÅ SE DIG; ty du är ju på

alla vis deras ljus.

Det är detta ljus som David menar, när han jämrar sig över att det berövats honom:

"Mina ögons l jus, också det är borta"  ( Ps. 38:11 ).

       DET ÄR BARA FÖR DIG SOM JAG VILL ANVÄNDA DEM.

6.  I den föregående versen har själen låtit oss förstå hur hennes ögon befann dig i mörker, eftersom de inte såg den Älskade, ty han ensam är deras ljus.

Därigenom förmådde hon honom att ge henne detta härlighetens ljus.

I denna vers vill hon göra det till en förpliktelse

för honom, när  hion säger att det bara är för honom

som hon vill använda dem.

Ty om det egentligen är rätt att själen skall berövas

detta gudomliga ljus när hon kastar sin egen viljas blick på någonting utanför Gud, och att hon skall

       berövas det i den mån hon ställer upp hinder

för det, då är det också riktigt att hennes förtjänstfulla handling skall belönas när hon sluter sina ögon för allt skapat, för allt skapat, för att öppna dem endast för Gud.