ANDLIG SÅNG.   NIONDE STROFEN.

VARFÖR HAR DU DÅ SÅRAT

DETTA HJÄRTA, OCH HAR INTE LÄKT DET IGEN?

EFTERSOM DU HAR RÖVAT BORT DET FRÅN MIG,

VARFÖR LÄMNAR DU DET DÅ SÅHÄR?

OCH BORTFÖR INTE ROVET SOM DU HAR RÖVAT?

FÖRKLARING.

1.   I denna strof riktar sig själen på nytt till

den Älskade och klagar över den smärta hon erfar

      Hennes kärlek är otålig.

Hon visat att den inte tål något uppskov och inte

unnar sin sorg någon vila; hon anstränger sig på all asätt att visa sin ångest och oro, tills hon finner

ett botemedel för den.

Hon finner sig sårad och ensam.

       Hennes enda utväg är att ta sin tillflykt till

sin Älskade, som har åstadkommit det sår som bär.

Eftersom han har gett hennes hjärta detta kärlekssår genom att uppenbara något av vad han är, säger hon till honom, varför botar han det då

inte genom att tilkännage sin närvaro för henne?

Och eftersom hanhar rövat bort detta hjärta,

upptänt det med kärlek till sig och har tagit det i sin ägo, varför han har avhänt sig det och bara lämnat det såhär?  

Ty den som älskar är inte längre herre över sitt hjärta, han har gett som gåva till den Älskade.

Varför har den Älskade ännu inte lagt detta hjärta

i sitt eget?

        Varför har han inte tillägnat sig det genom

en hel och fullständig kärlekförvandling i härligheten?

Det är detta som själen säger:

   VARFÖR HAR DU SÅRAT

   DETTA HJÄRTA, OCH HAR INTE LÄKT DET IGEN?

2.  Själen klagar inte över att hon sårats, ty ju

mer den älskande själen såras, desto mer tillfredsställd är hon; hon klagar över att den Älskade sedan han sårat hennes hjärta inte har

botat det genom att låta henne få dö.

Dessa kärlekssår är i själva verket så fyllda av ljuvlighet och hänryckning, att om de inte lyckas döda henne så skulle de inte kunna tillfredsställa

henne.

Välbehaget i dem är i själva verket så stort,

att själen skulle vilja dö av dem.

Därför utropar själen:

"Men när du har sårat mitt hjärta, varför har du då

inte botat det"?

        Det är som om hon sade:

Men när du nu harsårat detta hjärta så svårt attdu har gjort ett stort hjärtesår i det, varför hardu då inte också botat det, genom att låta det få dö

av kärlek?

Det ärdu som är orsaken till detta hjärtesår,

till detta försmäktande i kärlek; blir du då också

orsaken till att det läkes, genom att låta mig få dö

av kärlek.

På det sättet kommer det hjärta, som sårats så

svårt av sorgen öve din frånvaro, att läkas i glädjen

och härligheten i din ljuva närvaro.

Själen tillägger:

    EFTERSOM DU HAR RÖVAT BORT DET FRÅN

MIG, VARFÖR LÄMNAR DU DET DÅ SÅHÄR?

3.   Att röva bort, det är inget annat än att ta ifrån

någon ett föremål som tillhör honom och sätta

sig i besittning av det.

         Därav denna nya klagan från själen till

den älskade.

      Eftersom han har rövat bort hennes hjärta,

säger hon, och undandragit det hennes makt

och ägande, varför har han då sedan lämnat det

kvar såhär, utan att verkligen göra det till sin

egendom och ta det till sig, så som en tjuv gör

som gör sig till herre över bytet och verkligen

bortför det?

4.   Om en själ som gripits av kärlek säger man

ju vanligtvis att hennes hjärta har rövats bort,

och att hjärtat har rövats bort från henne av den

hon älskar; det är untanför henne själv och finns

i det älskade föremålet; hon har alltså inte längre

hjärta, för sig själv, utan bara för den hon älskar.

Detta betraktande är av den art att vi lätt kan inse

om en själ älskar Gud eller inte.

Ty om hon älskar honom har hon inte längre hjärta

för sig själv, hon har helt och hållet givit åt Gud;

under det att ju mer hjärtat söker sig själv,

desto mindre tillhör det Gud.

5.  Själen kan alltså se att hennes hjärta verkligen

är bortrövat, om hon är helt upptänd av kärlek till

den älskade, eller om hon inte finner glädje i

någonting annat än i honom, såsom den själ

visar som vi talar om.

Skälet till detta är att hjärtat inte kan njuta varken

frid eller vila, om det inte äger sitt föremål.

Men när hjärtat fäster sig vid något föremål, då äger det inte längre sig självt, det äger ingenting;

och om det inte verkligen äger det som det älskar, så kan det inte undgå att lida ända till dess att det äger det, därför att ända till dess är hjärtat

            som en tom bägare som väntar på att fyllas,

eller som en hungrande som längtar efter att få

stilla sin hunger, eller som en sjuk som suckar 

       efter hälsan, eller som en som hänger i luften

och inte finner något stöd för fötterna.

Sådant är tillståndet för ett förälskat hjärta.

      Och det är detta som själen av egen erfarenhet

känner när hon säger:

Varför har du lämnat mig såhär, det vill säga i tomhet, hunger, ensamhet, med ett djupet hjärtesår,

sjuk av kärlek och liksom hängande i luften? 

    OCH VARFÖR BORTFÖR DU INTE ROVET

   SOM DU HAR RÖVAT?

6.  Det betyder, varför inte fylla tomrummet i detta hjärta, mätta det, hålla det sällskap, läka det,

ge det en stödjepunkt i dig och en fullkomlig vila?

     Den förälskade själen kan inte undgå att längta efter lön och vedergällning för sin kärlek.

        Är det inte för detta som hon h ar stält sig i den

Älskades tjänst?

Utan detta skulle hon inte ha en riktig kärlek;

denna lön och vedergällning är bara kärleken själv;

själen kan inte önska något annat, om inte möjligen att kunna älska ännu mera, ändå till dess att hon till slut uppnår kärlekens fulländning;

kärlek kan vedergällas med kärlek,

      såsom profeten Job förklarade med dessa ord:

"Såsom trälen flämtar efter skugga och såsom en

dagakarl bidar efter slutet på sitt arbete,

        så har jag fått till arvedel månader av tomhet och långa nätter av lidande.

Så snart jag har lagt mig, frågar jag:

    När får jag då stiga upp?   På nytt inväntar jag

aftonen, och sorgerna hålla mig sällskap ända

till skymningstimman"   ( Job 7:2-4 ).

Det är så som den själ som är upptänd av kärlek till Gud längtar efter fullbordan och uppfyllelse av sin sin kärlek, för att där finna den fullkomliga vederkvickelsen.

Lik trälen som är uttröttad av sommarhettan,

och som dagakarlen, längtar hon liksom de efter

arbetsdagens slut.

Man bör noga lägga märke till att profeten Job

inte har sagt att dagakarlen längtade efter slutet

på sin möda, utan efter slutet på sitt hela verk,

        för att riktigt förklara det som vi talar om:

den själ som älskar längtar inte efter slutet

på sin möda, utan efter slutet på hela sitt verk,

       ty hennes verk det är att älska;

hon längtar alltså efter slutet och kronan på verket,

     som består i fullkomligheten och uppfyllelsen

av kärleken till Gud.

Så länge som själen inte har nått fram till detta,

befinner hon sig alltjämt i det tillstånd som Job

har skildrat för oss.

Dagar och månader tycks henne tomma;

hennes nätter är långa och mödosamma.

      Hela denna framställning gör det klart för oss

att den själ som älskar Gud inte bör önska eller vänta av honom något annat än fullkomning i kärlek.