FEMTE STROFEN.

DET VAR UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER

SOM HAN I HAST GICK FÖRBI DESSA SKOGSDUNGAR.

GENOM ATT BETRAKTA DEM

OCH ENDAST GENOM SIN GESTALT

KLÄDDE HAN DEM SKÖNHET.

FÖRKLARING.

1.   Denna strof ger de skapade tingens svar till själens fråga.

      Detta svar är, som Augustinus i sitt citat säger,

det vittnesbörd som skapelsen ger om Guds storhet

och härlighet till den själ som betraktar den och frågar den.

I huvudsak innehåller strofen detta:

Gud har skapat allting med största lätthet och på ett ögonblick.

      Han har nedlagt i tingen spår av vad han själv

är, ty han har inte bara skapat dem ur intet,

utan han har dessutom begåvat dem med otaliga

välsignelser och utmärkande egenskaper, han har  

ökat deras skönhet genom beundransvärda

        rangordning och en inbördes harmoni som

aldrig rasar samman.

Alla ting kommer ur Visheten; men den har han

skapat dem; och hans Vishet, det är det Eviga Ordet, hans Enfödde Son.

Därför säger också själen:

             UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER.

2.   Dessa TUSEN VÄLSIGENELSER som han utdelade betecknar den otaliga mängden av skapade varelser; själen nämner det höga talet tusen för att ge en ide om den mängd av varelser som hon kallar VÄLSIGNELSER; och hon ger dem detta namn på grund av den mångfaldiga skönhet  varmed den 

           Älskade har begåvat var och en av dessa

varelser, när han uppfyllde hela universum med dem.   

    HAN GICK I HAST FÖRBI DESSA SKOGSDUNGAR.

3.    ATT GÅ FÖRBI SKOGSDUNGARNA, det är att skapa elementen; själen förkunnar att den Älskade gick igenom em utdelande tusen välsignelser:

       han prydde dessa element med alla så vackra

varelser; dessutom utdelade han tusen välsignelser

till dem och gav dem alla krafter att kunna medverka till sin fortplantning och sitt bevarande.

Hon säger att han GICK FÖRBI, ty alla de skapade varelserna är som ett fotspår av Guds förbigång,

där man skymtar hans storhet, hans makt, hans vishet och andra gudomliga egenskaper.

Han gick förbi i hast, ty de skapade varelserna är Guds ringaste verk; han har skapat dem liksom i förbigående:

ty de stora verken, de verk där han visar sig mera och åt vilka han har ägnat mera uppmärksamhet, det är Ordets människoblivande och den kristna trons mysterier; om man jämför dem har alla

     andra verk skapats liksom i förbigående

och i hast.

               GENOM ATT BETRAKTA DEM

             OCH ENDAST GENOM SIN GESTALT

             KLÄDDE HAN DEM MED SKÖNHET.

4.   Den helige Paulus säger oss att Guds Son

är "hans härlighets återsken och hans väsena avbild"  ( Heb. 1:3 ).

Men här måste vi lägga märke till att det bara är genom sin Sons gestalt som Gud har betraktat allt skapat, och att detta räckte för att ge dem den naturliga existensen och för att meddela dem en

mängd nåd och naturliga gåvor; han gjorde dem

       färdiga och fulländade, enligt dessa ord i

Första Moseboken:

"Gud såg på allt som han hade gjort, och allt var

mycket gott"  ( 1 Mos. 1:31 ).

Att se det allt vara mycket gott, detvar att skapa det alltsammans mycket gott i Ordet, hans Son.

Han inte bara gav dem existensen och de naturliga gåvorna genom att betrakta dem, som vi har sagt,

       utan genom sin Sons gestalt klädde handem dessutom i stor skönhet, därmed att han g av dem deras övernaturliga existens.

Detta förverkligades när hans Son blev människa, och så upphöjes människan till en gudomlig skönhet och följaktligen allt skapat i henne, eftersom han  förenade sig med naturen hos allt skapat när han

           gjorde sig till människa.

Det är därför som denne samme Guds Son har sagt:

       "När jag har blivit upphöjd från jorden, skall

jag draga alla tillmig"  ( Joh. 12:32 ).

Genom den upphöjelse som Guds Sons människoblivande innebär och genom hans ärorika uppståndelse i köttet, har Fadern sålunda inte bara

förskönat det skapade delvis, utan vi kan påstå att 

         han har låtit det fullständigt klädas i skönhet och värdighet.

5.   Det finns emellertid ännu mera, och för att tala

i överensstämmelse med kontemplationens

tillstånd, måste man veta att i det levande ljuset

från kontemplationen och från de kunskaper om det skapade som flyter fram ur kontemplationen,

       vet själen att det skapade har begåvats med ett sådant överflöd av nåd, kraft och skönhet,

           att alla dessa skapade ting tycks henne stråla i en underbar naturlig skönhet, som härrör

från den oändliga övernaturliga skönheten hos

        Guds gestalt, vars blick kläder världen

och himlarna i ljuvlighet och glädje.

I samma mening säger David till Herren att han bara hade behövt öppna handen och:

"han har uppfyllt alla varelser med välsignelse"

( Ps. 145:16 ).

Sårad av kärlek genom detta spår av den Älskades

skönhet som själen har upptäckt i detskapade,

upptändes hon av önskan att få skåda denna osynliga skönhet och sjunger följande strof: