FÖRSTA STROFEN.  DEL.  2.

7.   Vi skall lägga märke till att i Höga Visan liknar Bruden Brudgummen vid hjorten och vid hinden i bergen:

"Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort"

( Höga V. 2:9 ), för att beteckna den snabbhet med vilken han döljer sig och visar sig vid sina besök hos själen, liksom när han låter henne känna hur han drar sig undan och är frånvarande efter att ha besökt henne; därför blir hans frånvaro bara ännu smärtsammare.

Det är detta själen låter förstå, när hon säger:

                   EFTER ATT HA SÅRAT MIG.

8.  Hennes tanke är denna:  Det var alltså inte nog

med den smärta och sorg som din frånvaro vanligen åstadkommer; efter att ha sårat mig ännu mer med

din kärleks pil ochså har ökat lidandet och längtann attse dig, har du flytt bort med hjortens snabbhet utan att låta mig gripa dig ett ögonblick.

9.   För en utförligare förklaring av denna versrad vill jag nämna att, förutom många andra besök som Gud gör hos själen varvid han för vana att framlägga vissa lätta beröringar som av eld; de är liksom

plar av eld, de sårar själen, genomtränger henne och lämnar henne helt upptänd av kärlekens eld.

Detta är de kärlekssår i egentlig mening, som själen här talat med oss om.

    De upptänder til denn grad viljan hos henne,

att själen brinnande av denna eld och denna kärlekslåga tycks förtäras av den;

hon frigöres från sig själv, förnyas helt och hållet

och övergår till ett nytt liv, liksom fågeln Fenix som förtäres och återuppstår ur sin aska.

David talar om detta sålunda:

"Mitt hjärta brann och mina njurar förändrades,

och utan att förstå det hade jag förvandlats till intet" ( Ps. 73:21-22 ).

De njurar som profeten talar om betyder alla de

beär och känslor somm sättes i rörlese och blir 

gudomliga i denna hjärtats våldsamma brand;

själen blir då tillintegjord av kärlek, hon kan bara älska.

I denna stund då fylld av kärlek sker förvandlingen av viljans begär mitt under en sådan plågande ängslan och lägtan efter att få se Gud, att kärlekens

stränghet tycks outhärdlig för själen.

Detta kval drabbar henne likväl inte därför att hon har sårats, tvärtom betraktar hon dessa kärlessår som sin räddning; detta kval drabbar henne därör att den Älskade efter att ha sårat henne har lämnat henne ensam i sin plåga.

Han har inte sårat henne ända till döds, och alltså inte låtit henne få se honom i den fullkomliga

kärlekens klara och höga skådande.

För att bekräfta och förklara att smärtan från detta

kärlekssår komer ur den Älskades frånvaro,

utropar själen därför:

DU FLYDDE MIG SOM HJORTEN, EFTER ATT HA

SÅRAT MIG.

10.   Den smärtan som kärlekssåret har skapat är så djup, att den väcker viljan och driver den till att

i ett häftigt känsloutbrott försöka nå fram til den Älskade vars lätta beröring hon har känt så nära.

Med samma snabbhet har själen känt Brudgummens frånvaro och låter genast höra sin klagan, ty på

ett och samma ögonblick har den Älskade försvunnit, dolt sig, och själen står utan honom; därför är också hennes smärta och hennes klagan desto djupare ju starkare hennes längtan var att nå honom.

Ty dessa besök med kärlekssår liknar inte andra besök som Gud gör hos själen för att stärka och trösta henne och uppfylla henne med frid, ljuvlighet och vila.

De förra besöken, de sker i själva verket mera för att såra än för att läka, för att bedröva mera än för att tillfredställa.

    

I verkligheten tjänar de bara till att friska uppvår kunskap, att öka våra begär och därigenom våra

lidanden.

Vi kallar demkärleksår, ty de är underbara fr själen;

därför skulle hon också vilja dö tusen gånger

av dessa sår, som kommer henne att  gå ut ur sig själv och träda ini Gud.

Det är detta som hon låter förstå i följande vers:

         JAG SPRANG UT ROPANDE EFTER DIG,

OCH DU VAR BORTA.

11.  Kärlekssåret har inget botemedel annat än i honom som har tillfogat själen det.

       Därför säger själen också att hon har sprungit ut med efter honom som har sårat henne, och ber

honom om hjälp, så upptänd är hon av elden i

detta sår.

Men om detta uttryck "att gå ut ur sig själv" kan förstås på två sätt.

För det första, själen går bort från allt skapat genom det förakt och den avsky som hon känner inför det.

För det andra, gå hon ut ur sig själv och glömmer bort sig själv fullständigt; hon känner en helig avsky för sig själv genom kärleken till Gud.

Gud å sin sida lyfter henne så högt att hon kan gå ut ur sig själv och bort ifrån alla sina nturliga sätt att handla, när hon ropar efter honom.

     Båda dessa sätt at gå ut, springa ut, avses med

detta ord av Bruden:  JAG SPRANG UT.

I verkligheten är båda dessa sätt nödvändiga, med mindre går det inte, för att följa efter Gud och kunna

inträda till honom.

       Bruden tycks alltså säga:

O min Brudgum, genom din beröring, genom ditt kärlekssår har du inte bara dragit mig bort från allt skapat och gjort mig främmande för det, utan har

också fått mig att gå ut ur mig själv ( ty man skulle

verkligen kunna säga att Gud rentav har skilt själen från kroppen ), sedan har du lyft mig ända upp till dig när jag ropade efter dig, fullständigt frigjord

från allt för att binda mig vid dig.

12.  OCH DU VAR BORTA.

När jag ville njuta av din närvaro, fan jag dig inte;

jag har lämnats i utlottat tillstånd och skild från allt

av min kärlek till dig, utan att kunna binda mig vid dig; kärlekens plåga har hållit mig liksom hängande mellan himmel och jord och jag kan inte stödja mig varken på dig eller på mig själv.

Det som själen här kallar att gå ut för att söka efter

Gud, det kallar Bruden i Höga Visan att stiga upp,

att resa sig, när hon säger:

"Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom som min själ har kär.

Jag sökte honom, men fann honom icke"

( Höga v. 3:2 ).

Uttrycket att stiga upp i andlig mening betyder att

röra sig nedifrån ochuppåt mot höjderna; det tas

i samma mening som att gå ut ur sig själv, det vill

säga ut ur det dåliga sätt på vilket hon förut älskade Gud, upp till en mycket upphöjd kärlek.

Men själen visar sin smärta över att hon inte har funnit sin Älskade.

      Och detta därför att den själ som är upptänd av

kärlek till Gud här på jorden alltid lever i denna plåga.

Hon har redan givit sig åt Gud och hon väntar alltjämt på sin belöning, det vill säga hon klagar över att inte ha fått det klara ägandet och

skådandet av Gud; hon kallar på honom med höga

rop, men så länge som hon befinner sig i detta livet kommer hon inte at få detta.

Hon har redan gått under av kärlek till Gud,

och hennes undergång har inte givit henne någon

som helst lättnad, ty hon äger ännu inte den Älskade som  har försvunnit.

Det är därför som den som erfar denna plåga för Guds skull klart visar att han har givit sig åt Gud

och älskar honom.

13.  DEn smärta och den plåga som Guds frånvaro framkallar är vanligen så intensiva hos dem som närmar sig fullkomligheten, vid den tid då upplever

dessa gudomliga sår, att de skulle dö av dem inte Gud uppehöll dem.

     Deras vilja är rak, och deras ande är väl renad och väl förberedd för Gud; och som vi har sett har de fått smaka något av den gudomliga kärlekens ljuvlighet som de mer än allt annat längtar efter;

det är också därför som deras plåga övergår alla ord.

Liksom genom en springa har de fått ett oändligt gott, och det förvägras dem. Det är därför som

deras sorg och deras plåga är outsägliga.