FÖRSTA STROFEN.   DEL. 1.

VAR HAR DU DOLT DIG,

O ÄLSKADE, OCH VARFÖR HAR DU LÄMNAT

MIG I TÅRAR?

DU FLYDDE MIG SOM HJORTEN,

EFTER ATT HA SÅRAT MIG,

JAG GICK ROPANDE UT EFTER DIG, OCH DU VAR BORTA.

FÖRKLARING.

1.   Gripen av kärlek till Ordet, Guds Son,

sin Brudgum, önskar själen i denna strof att få förena sig med honom genom ett klart och verkligt skådande, hon berättar för honom om all sin kärleksångest och klagar över att han är frånvarande.

Hennes klagande är desto mera välgrundad som hon, efter att ha sårats av hans kärlek, och ha frigjort sig från alla skapade varelser och från sig själv, dessutom måste plågas av sin Älskades frånvaro, ty han har inte befriat henne från hennes

jordiska hölje för att låta henne njuta av honom

i den eviga härligheten.

Därför utropar hon:

         VAR HAR DU DOLT DIG.

Detta vill säga: Du ord, du min Brudgum, visa mig den plats där du har dolt dig.

Med dessa ord ber hon Ordet att uppenbara sin gudomliga natur för henne, ty den plats där Guds Son har dolt sig är enligt den helige Johannes

( 1:18 ) "Faderns sköte", det vill säga det gudomliga Väsendet, otillgängligt för människoblick och dolt

för allt mänskligt förstånd.

Det är detta som Jesaja säger i orden:

"Ja, du är sannerligen en dold Gud"  ( 45:15 ).

Härvid bör man också uppmärksamma, att hur stora upplysningarna och uppenbarelserna från Gud än må vara, hur upphöjda och sublima de uppfattningar

av Gud än må vara som en själ kan få ta emot i detta liv, så är de aldrig hans väsen och har ingenting att göra med detta.

I verkligheten är Gud för själen alltjämt en dold Gud.

   Trots alla de fullkomligheter som hon upptäcker i  honom, bör hon betrakta honom såsom dold och fortsätta att söka efter honom, sägande:

      Vad har du dolt dig?

Ty det är så, att de högsta förbindelser med Gud och den förnimbara känslan av hans närvaro är inte något säkrare tecken på att han är där, än torka och förlust av alla dessa nådegåvor är något bevis för hans frånvaro.

Det är därför som profeten Job har sagt:

"Om han kommer till mig, det vill säga Gud, så skall jag inte se honom; om han går bort från mig, så

skall jag inte förstå det"  ( 9:11 ).

Dessa ord låter oss förstå att själen, trots de  upplysningar, uppfattningar eller känslor som

hon får motta av Gud och och hur upphöjda dessa må vara, inte skall inbilla sig att hon därför äger  honom mera eller står honom närmare, eller att det som hon kan känna än må och uppfatta skulle vara Guds egentliga väsen.

Å andra sidan, om alla dessa förnimbara andliga upplysningar skulle tas ifrån henne, så skall

hon därför inte tro att Gud har tagits ifrån henne;

ty i verkligheten är det omöjligt för henne att i det första fallet med säkerhet veta om hon är i nådens tillstånd, och att det i andra fallet veta om hon

inte är det.

Predikaren har sagt:  "Ingen människa vet om hon är värd kärlek eller hat"  ( Pred 9:1 ).

Själen syfte i den föreliggande versraden är alltså inte bara att be om den förnimbara känslofromheten

som inte kan ge någon klar visshet om att man i detta livet äger Brudgummens nåd, utan hon ber också om närvaron och det klara skådandet av hans

väsen, som hon begär att få visshet om och att

få njuta i saligheten.

3.  Det är detta som Bruden i Höga Visan uttrycker, när hon i längtan efter att få förena sig med det gudomliga Ordet, sin Brudgum, vänder sig till Fadern med dessa ord:

"Visa mig var du för din hjord i bet, eller var du vilar om middagen"  ( Höga V. 1:7 ).

Men att fråga honom var han lever och vilar, det är detsamma som att be honom visa det gudomliga Ordets Väsen; ty Fadern vilar bara i Ordet, sin enfödde Son, och det är i honom som han förhärligas.

Att fråga Fadern var han vilar om middagen, det är att rikta samma vädjan till honom, ty Fadern

vilar och finns bara i sin Son.

      Det är i honom som han finner all sin glädje; han meddelar honom hela sitt Väsen  om middagen, det vill säga i Evigheten, där han ständigt föder honom. 

Vad själen här ber om, det är alltså den betesäng där Fadern vilar sig, och denna blomstersmyckande bädd som är det gudomliga Ordets och där Fadern vilar, dold för alla mäskliga varelsers blickar, honn säger alltså till honom:

"VAR HAR DU DOLT DIG"?

4.   För att fina denne Brudgum för så vitt man kan det i detta liv, bör man här lägga märke till att Ordet, i förening med Fadern och den Helige Ande,

väsentligen bor i själens allra innersta, där han döljer sig.

     Därför måste också den själ som skall finna honom genom kärleksförening lösgöra sin vilja från alla skapade tingen och träda in i en djup andakt inom sig själv, och där inne skall hon underhålla förbindelser med Gud fulla av tillgivenhet och kärlek, och betrakta hela världen som om den inte existerade.

Det är därför som den helige Augustinus i sina Samtal vänder sig till Gud, och säger:

"Herre, jag har inte funnit dig utanför mig själv, ty jag sökte fel när jag sökte utanför, eftersom du finns inom mig".

       Gud är alltså dold inne i själen, och det är där

som den verkligt kontemplativa människan bör söka honom och fråga:

"VAR HAR DU DOLT DIG"?

O ÄLSKADE, OCH VARFÖR HAR DU LÄMNAT

MIG I TÅRAR?

5.   Hon kallar honom Älskade för att påverka honom mera och få honom att lyssna till hennes bön.

Ty när Gud verkligen älskas, så lyssnar han lätt till bönerna från dem som älskar honom.

Och då kan man med full sanning kalla honom sin Älskade, ty själen tillhör honom helt och hållet,

och hennes hjärta är helt frigjort från allt som inte är han.

Men somliga kallar Brudgumen sin Älskade när han inte verkligen är deras Älskade, eftersom de inte helt och hållet har givit honom sitt hjärta;

och det är därför som deras bön inte har ett så högt

värde i Brudgummens ögon.   

6.  Fortsättningen heter det:
"Varför har du lämnat mig i tårar?"

Lägg märke till att den Älskades frånvaro är en ständig plåga inom den älskande själen; eftersom

hon inte älskar någonting utom honom, finner hon inte i någoting annat den vila och tröst hon söker.

Av detta kan man förstå om någon i sanning älskar Gud, ty i så fall nöjer han sig inte med något som är mindre än Gud.

Den helige Paulus låter oss väl förstå vad dessa

rårar är, när han säger:

"Vi suckar inom oss och bidar efter barnaskapet

hos Gud"   ( Rom. 8:23 ).

Som om han hade sagt: Inne i vårt hjärta, där vi har underpanten på vår Älskade, där känner vi vad som plågar oss: hans  frånvaro.

        Så låter den jämmer som ständigt stiger upp

ur själen på grund av den Älskade frånvaro.

Hon ger uttryck åt den framför allt när hon först har fått smaka några av hans upplysningar fyllda av

sötma och ljuvlighet, men sedan blir lämnad i torka och ensamhet.

Detta beteende går henne mycket hårt till sinnes,

och därför tillägger hon:

        DU FLYDDE MIG SOM HJORTEN.