KAPITEL   18.

DET FÖRKLARAS HUR DENNA HEMLIGA VISHET

OCKSÅ ÄR EN STEGE.

1.  Det återstår oss nu att förklara det andra ordet,

nämligen hur denna vishet också är en STEGE.

    Och då är det värt att veta att det finns många

orsaker till att vi kan kalla denna hemliga

kontemplation en stege.

Allra först, liksom man stiger uppför en stege

och tränger in i en fästning för att bemäktiga sig

förråd, skatter och andra föremål som finns där,

just så stiger själen genom denna hemliga

kontemplation, utan att förstå hur, uppåt ändå

till den himmelska kunskapen och till ägandet

av de de himmelska rikedomarna och skatterna.

      Det är detta som den kunglige profeten klart

låter oss förstå när han säger:

"Salig är den man som i dig har sin starkhet,

den vilkens håg står till att stiga upp genom

tåredalen, hän mot det mål han har föresatt sig;

den som har givit befallningen, han giver

också sin välsignelse; så stiga de från

kraft till kraft och såsom från ett trappsteg

till ett annat, till dess de få skåda

härskarornas Gud på Sion"  ( Ps. 84:6-8 ).

Detta betyderatt de skall komma att äga skatterna

i Sions borg, det vill säga den eviga saligheten.

 

2.  I andra hand kalalr vi den hemliga kontemplationen för en STEGE därför att liksom

pinnarna på stegen tjänar både till att stiga upp

och och att stiga ned, så använder denna hemliga

kontemplation samma nådebevis ochljus både till

att lyfta själen til Gud och at ödmjuka henne

i sig själv.

Ty alla nådebevis som verkligen kommer från Gud har det karakteristiska draget att de både

ödmjukar själen och lyfter henne på samma gång.

      På denna väg är nedstigande detsamma som

uppstigande, och uppstigande detsamma som

nedstigande.

Ty den som ödmjukar sig skall bliva upphöjd

och den som upphöjer sig skall bliva ödmjukad

( Luk. 14:11 ).

Utom att ödmjukhetens dygd är något stort för

den själ som övar sig däri, så låter Gud henne oftast

siga uppför denna stege för att hon skall gå

nedför den, och låter henne gå nedför den för att hon skall stiga uppför den, därför att detta

ord av den Vise skall fullbordas:

           "Före fall går högmod i mannens hjärta,

och ödmjukhet går för ära"  ( Ords. 18:12 ).

3.   Och om vi nu ser på detta ur naturlig synpunkt

och alldeles bortser från den andliga synpunkten,

så kan själen om hon lägger märke till det klart

se hur det alltid går upp och ner på denna väg,

och hur den lycka hon njuter snart följes

av någon storm eller prövning; man skulle rentav kunna säga att hon får lugn bara för att förberedas

och stärkas till kommnade prövningar,

men å andra sidan ser själen också att efter olycka och plåga kommer det en överflödande lycka

och frid.

Därför tycker själen ibland att det ser ut som om det vore för att hon skall få uppleva en riktig

festglädje som hon först måste genomgå

enn vigilie eller fast.

Sådan är alltså denn vanliga utvecklingsgången

inom detta tillstånd av kontemplation.

Själen har ännu inte nåt fram till det slutliga

lugna vilandet.

Hon befinner sig aldrig i samma läge, hon är hela

tiden i färd med att än stiga uppåt och än nedåt.

4.   Orsaken till denna växling är den, att eftersom 

fullkomlighetens tillstånd består i ren kärlek

till Gud och förakt för sig själv och inte kan existera utan dessa två villkor, så måste Gud

nödvändigtvis börja med att öva själen i än det

ena och det andra.

Han låter henne alltså smaka denna kärlek

och ana dess härlighet, och sedan prövar han henne

genom att ödmjuka henne.

Och detta får pågå ända till dess att hon slutligen

har förvärvat sig fullkomliga vanor och upphör med

detta uppstigande och nedstigande.

Då har hon nått ända upp och förenas med Gud,

som är det högsta målet på toppen av den

mystiska stegen.

Det är vid honom hon håller sig fast och i honom

hon finner vila.

Denna kontemplationens stege som har sitt

himlafäste i Gud är avbildad i den stege som Jakob såg i sin dröm och på vilken änglarna steg ned

från Gud till människan och upp från människan 

till Gud, som fanns vid toppen av stegen

( 1 Mos. 28:12 ).

Denna dröm ägde rum på natten när Jakob hade

somnat, säger den Heliga Skrift, för att vi skall

förstå hur hemlig denna väg eller uppstigning

är som leder till Gud, och hur olik alla

människotankar den är.

Och detta är lätt att förstå.

Ty vanligen tycker vi människor att det som är bäst för oss, självförgölmmandet och självutplåningen,

är det värsta som kan hända oss; under det att sådant som däremot har ringa värde,

glädjeämnen och njutningar, där vi oftast förlorar

mer än vi vinner, det tycker vi är en stor

lycka. 

5.   Låt oss nu tala litet mera märgfullt och närmare

bestämma karaktären avv den hemliga

kontemplationens mystiska stege.

       Huvudorsaken till att kontemplationen kallas

en mystisk stege, det är att den är ett kärleksvetande, en ingjuten kunskap om

och kärlek till Gud, och att samtidigt som den lyser

in i själen, upptänder den kärleken inom henne för att lyfta henne steg för steg ända upp till Gud,

hennes Skapare.

Ty det är kärleken ensam som binder själen vid Gud

och förenar henne med honom.

Men för klarhetens skall vi här ange de olika

trappstegen på denna gudomliga stege genom

att kortfattat antyda vilka kännetecken

och verkningar de har, och på det sättet kommer

själen att kunna gissa sig till vilket steg hon själv

har uppnått.

      Vi skall särskilja dem genom deras verkningar,

och därvid följer vi den helige Bernhard och den helige Tomas.

Det vore för övrigt omöjligt för oss att lära känna

dem sådana de är i sig själva, med endast våra

naturliga förutsättningar.

Denna stege är som vi har sagt en kärlekens stege,

och den är så hemlig att Gud ensam kan

mäta och känna vikten och värdet hos denna kärlek.