KAPITEL.  17.

DEN ANDRA VERSEN ÅTERGES. DET FÖRKLARAS

HUR DENNA DUNKLA KONTEMPLATION ÄR HEMLIG.

1.  För att rätt förstå denna versrad är det lämpligt

att ge en förklaring till tre ord i den.

     De två orden HEMLIG STEGE betecknar den

kontemplationens mörka natt som vi sysslar med;

det tredje ordet, dvs. ordet FÖRKLÄDD, hänför

sig till själen och betecknar henne sätt att vara

i denna natt.

Och främst måste vi vet att i denna vers kallar själen den dunkla kontemplationen varigenom

hon når kärleksföreningen för en HEMLIG STEGE,

och detta på grund av två egenskaper den har:

       den är en stege, och den är hemlig.

Dessa två egenskaper skall vi behandla var

för sig.

2.   Först kallas den dunkla kontemplationen hemlig.

Som vi ovan har sagt är detta den mystiska

teologin som teologerna kallar hemlig vishet

och som enligt den helige Tomas meddelas

och ingjutes i själen medelst kärleken.

      Dett asker hemligt och utan att förståndets

naturliga verksamhet och de andra själskrafterna

vet något om det.

Alla själskrafterna är nämligen totalt oförmögna

att åstadkomma något sådant, utan det är

den Helige Ande som ingjuter och ordnar

kontemplationen i själen, som Bruden i

Höga Visan ( 2:4 ) säger: detta utan att själen,

som det eller vet hur det har gått till.

       Det är därför som denna kontemplation

kallas hemlig.

I själva verket är det inte bara själen som inte

förstår den, utan ingen förstår den, inte ens

djävulen.

Det är den gudomlige Mästaren som undervisar

själen, han finna på ett substantiellt sätt inom

henne där, dit varken djävulen eller den

naturliga kunskapsförmågan eller förståndet

kan tränga in.

3.  Den dunkla kontemplationen kallas hemlig

också på grund av de verkningar den har i själen

        Den är hemlig inte bara när själen befinner

sig i reningens mörker och smärta och den

hemliga visheten renar henne på ett sådant sätt

att hon inte vet vad hon skall säga om den,

utan den är hemlig också efteråt när själen

är upplyst och visheten meddelas henne på ett

klarare sätt; även då förblir den så hemlig

att själen kan urskilja den eller ge den något namn.

       För örigt känne rsjälen alls inte något begär

att överhuvud taget tala om sin dunkla kontemplation, och inte heller finner hon någon

lämlig form eller likhet eller något medel som

kunde ge ett adekvat uttryck för en så upphöjd

nåd och en så oändligt fin andlig förnimmelse.

       Och även om själen verkligen skulle gripas

av en riktigt varm önskan att förklara sin

kontemplation och därför försökte använda

alla möjliga uttryck, så skulle den ändå förbli

en hemlighet för omvärlden och någonting

outsägligt.

     Eftersom denna inre vishet är så enkel,

så almän och så andlig, kan den nte inträda i

förståndet som någon föreställning eller någon

symbolisk bild som vore fattbar för sinnena.

       Och eftersom den ännu aldrig har upptagits

genom sinnena och inbillningskraften och dessa

aldrig har iakttagit dess form och väsen,

så förmår de inte heller ge någon upplysning

därom eller göra sig en föreställning därom

så att de kunde uttrycka sig riktigt, även om själen

alldeles tydligt märker att hon känner och erfar

denna livgivande och mystiska vishet.

         Själen liknar alldeles en person som ser en sak för första gången och som aldrig förut har sett något liknande: han förstår den och njuter av den,

och likväl kan han inte benämna den och inte säga

vad den är för någonting, trots alla sina ansträngningar och trots att det i så fal rör sig om en sak som han kan förnimma med sinnena.

            Desto omöjligare är det då för själen att

tala om något som hon inte kan förnimma

med sinnena.

Detta är en utmärkande egenskap i Guds tal.

           När det är mycket förtroligt och andligt

och översinnligt, så hejdar det med ens harmonien

och all förmåga hos sinnena, både de yttre

och d einre, och bringar dem till tystnad.

4.   Vihar bevis och exempel på detta i den

Heliga Skrift.

Jeremia visar oss sin oförmåga att uppenbara

vad Gud har sagt tillhonom och att utåt tala om det,

när han efter att ha lyssnat till Gud inte kan

svara honom något annat än: A, A, A,  ( 1:6 ).

        Denna inre oförmåga, dvs, de inre sinnenas

och inbillningskraftena oförmåga, samtidigt med den yttre oförmågan att tala uppvisas av Mose,

när denna befann sig inför den brinnnade

busken  ( 2 Mos. 4:10 ).  

Han svarade Gud att efter detta Guds tal kunde

han själv inte längre tala, och att han inte heller

vågade lyfta sina ögon genom den inre inbillningskraften, såsom Apostlagärningarna

berättar  ( 7:32 ).

       Ty han tyckte att inbillningskraften stod

alldeles främmande för Gud, att den inte kunde

bilda sig något begrepp om vad han uppfattade

av Gud, ja att den inte ens var i stånd att alls

uppfatta någon unskap om Gud.

            Då nu denna vishet är Guds tal till själen,

närmare bestämt en ren ande som talar till

en annan ren ande, så förmår inte sinnena som

ju står lägre än anden att uppfatta detta tal,

utan det förblir en hemlighet för dem.

         Sinnena förstår det inte, de kan inte återge

det med ord och har inte ens något intresse

för det, eftersom de inte förnimmer det.

5.   Härigenom kan vi förstå varför somliga

personer som går denna väg, rättsinniga och litet

blyga, och som så gärna skulle vilja avlägga

räkenskap för sina andliga ledare över vad som

sker i deras själ, inte vet hur de skall uttrycka sig

och inte kan säga det.

      Därför känner de stor motvilja mot att tala öppet

i detta ämne, särskilt när kontemplationen är

en smula enklare och själen knappast själv

märker den.

Det enda de kan säga är att de är nöjda och belåtna

och lyckliga, at de förnimmer Gud och att de tror at de är på rätt väg.

 

          Men att uttrycka vad själen upplever, det

är inte ena att tänka på, annat än i allmänna

ordalag sådana som dem vi har anfört.

Det förhåller sig inte på samma sätt när det gäller

mera speciella nådebevis såsom visioner,

direkta gudsupplevelser och liknande.

      Ty vanligen ges dessa nådebevis i någon

sinnligt förnimbar form, och då är det som denna

förnimbara form eller någon annan liknande som

man kan tala.

       Men då beror förmågan atttala därom inte

på den rena kontemplationen, ty den förblir

obeskrivlig som vi har sagt, och det är därför

den kallas hemlig.

6.  Men det är inte bara därför som den mystiska

visheten kallas hemlig och verkligen är det,

utan det är  också därför att den besitter egenskapen att i sig dölja själen.

         Utom de verkningar som den normalt

frambringar bemäktigar den sig ibland själen på

ett sådant sätt och döljer henne så helt i sitt

outgrundliga djup, att själen tydligt märker

hur långt borta från alla skapade varelser hon

befinner sig och avskild från dem.

      Själen känner det då som om hon vore ställd

i en djup och ofantligt stor ödmark dit ingen

mänsklig varelse har tillträde, det är som en oändlig

öken utan gränser åt något håll.

Och djupare och ofantligare och ödsligare den

är, desto behagligare, attraktivare och ljuvligare

är den för själen.

Ju mera själen ser sig upphöjd över alla skapade

varelser på jorden, desto mera känner hon

sig invigd i hemligheten.

I detta outgrundliga djup av vishet förädlas själen

och växer till genom att dricka ur själva källorna till

kärlekens vetande.

Då upptäcker hon inte bara hur låga de mänskliga

förhållandena ter sig i jämförelse med et gudomliga

vetandet och kännandet, utan hon ser också hur dåliga, otillräckliga och odugliga alla de ord

och uttryck är som man använder för att här på

jorden kunna tala om gudomliga ting.

         Likaså inser hon hur omöjligt det är att på

naturlig väg lära känna och förnimma hurdana

de gudomliga tingen är i sig själva, hur upphöjt

och andligt man än förmår tala därom.

För detta är det nödvändigt att själen får se

allting i belysningen av den mystiska teologi

som vi talar om.

Det är endast mitt uppe i dess strålglans som själen

fattar som själen fattar denn sanning som man

inte kan återge med vanliga mänskliga uttryck

och ännu mindre förklara.

Därför är det med all rätt som själen kallar den

HEMLIG.

7.   Dengudomliga kontemplationen äger denna

egenskap att vara hemlig och att övergå vår

normala fattningsförmåga, inte bara därför att den

är övernaturlig, utan vidare därför att den är den

väg som leder till fullkomligheterna i föreningen

med Gud.

Men eftersom dessa fullkomligheter inte är kända

på mänskligt sätt, så måste man söka sig fram 

till dem genom ett mänskligt icke-vetande

och ett gudomligt icke-vetande.

Enligt mystikens språk som vi här använder,

är de gudomliga tingen och fullkomligheterna

inte kända och fattade sådana som de är i sig

själva medan man söker dem och övar sig i dem,

utan först när man redan har funnit dem och har

erfarenhet av dem.

         I detta sammanhang säger profeten Baruk

om den gudomliga Visheten:

"Ingen finnes, som känner hennes vägar,

och ingen som aktar på henens stigar"

( 3:31 ).

När den kunglige profeten talar till Gud om denna väg uttrycker han sig så:

"Ljungeldar lyste upp jordens krets, jorden darrade

och bävade, genom havet gick din väg, din stig

genom stora vatten, och dina fotspår fann

man icke"  ( Ps. 77:19-20 ).

8.   Dessa ord hänför sig andligen till det ämne

vi behandlar.

        Ty det ljus som Guds ljungeldar lyser upp

jorden med, därmed menas det ljus som den

gudomliga kontemplationen sprider

i själskrafterna: att jorden darrar och bävar, 

därmed menas den rening som själen då undgår.

         När det säges att den väg på vilken själen

vandrar framm emot Gud är havet, och att hennes

fotspår därför inte återfinnes, så utsäges därmed

att den väg som leder till Gud är lika hemlig

och dold för själens sinnliga del, som en väg

på havet, vars stigar och fotspår man ju inte kan se, är för det kroppsliga sinnet. 

Likaså är det utmärkande för de vägar som Gud

följer när han drar till sig själarna och fullkomnar

dem genom att förena dem me dsin Vishet,

att de förblir okända.

              Därför står också i Jobs bok, när detta

Guds handlingssätt prisas, följande ord skrivna:

"Förstår du de vida vägar som molnen följa

och har du det fullkomliga vetandet"  ( 37:16 ).

Därmed hänsyftas på de vägar och stigar som Gud följer för att förhärliga själarna och fullkomna dem

i sin Vishet, dessa själar som här liknas vid

moln.

Av allt detta kan vi se att denna kontemplation

som leder själen till Gud är en hemlig vishet.