KAPITEL.  14.

DÄR DEN FÖRSTA STROFENS TRE VERSRADER

ANFÖRES OCH FÖRKLARAS.

1.   Denna lyckliga lott består i det själen nu

bsjunger i de följande verserna:

                JAG GICK UT OSEDD AVV ALLA

                 TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.

     Detta är en l iknelse.

För att kunna förverkliga sin plan har hon på

natten gått ut ur sitt hem, rakt ut i mörkret,

under det att allt hennes husfolk låg och sov

och ingen kunde hindra hennes flykt.

Då själen vil utföra ett så heroiskt och ovanligt

verk som föreningen med hennes gudomlige

Älskade är, så går hon ut ur sitt hus, ty den

Älskade finner man bara därute i ensamheten.

Därför begär Bruden att finna honom ensam när hon

säger: "Vem ger mig dig såsom en min broder,

amad vid min moders bröst, så att jag finge möta

dig därute och finge kyssa dig" 

( Höga V. 8:1 ).

Just så måste den av kärlek gripna själen handla

för att uppnå sitt mål.

På natten när allt hennes husfolk låg och sov

måste hon gå ut, det betyder när själens vanliga handlingssätt och hennes önskningar och begär,

som är hennes husfolk, hade dämpats och bringats till ro medelst denna natt.

Ty detta husfolk stör alltid själen och tillåter

inte att hon gör sig fri från dem, och de hindrar henne alltid från att komma åt nådegåvorna.

De är de tjänare som är människans fiender

och om vilka vår Herre i Evangeliet säger:

"Och envar får sitt eget husfolk till fiender"

( Matt. 10:36 ).

Därför måste detta husfolks verksamhet och många

känslor bringas till ro i denna natt, så att de inte

ståri vägen för mottagandet av det övernaturliga

goda som kärleksföreningen med Gud är,

ty så länge de äger sin fulla kraft och verksamhet

kan själen inte förverkliga sin plan.

Denna naturliga verksamhet och dessa naturliga

känslor för ingalunda till hjälp för själen,

utan de utgör tvärtom de hinder som avhåller

henne från att ta emot det andliga goda som

kärleksföreningen är.

     Därför är också hennes naturliga förmåga helt

odugliga i att förskaffa henne detta övernaturliga

goda, som Gud själv ingjuter i själen,

hemligt ooch stilla, utan hennes medverkan.

Det är alltså nödvändigt att alla hennes själskrafter

tystnar och förhåller sig passiva och att de inte

blandar in sin låga verksamhet och sina eländiga

böjelser, om själen skall kunna ta emot

detta Guds ingjutande. 

2.  Det var alltså en "lycklig lott" för själen att Gud

i denna natt lät allt hennes husfolk somna in,

det vill säga alla hennes själskrafter, alla lidelser,

böjelser och begär som lever både i hennes

sinnliga och hennes andliga del.

På det sättet kunde hon gå ut osedd, det vill säga

utanatt hejdas av alla dessa själskrafter etc,,

som var nedsövda och förkvävda under denna

natt där de hade lämnats i mörker,

för att de inte skulle kunna förnimma eller vara

medvetna om någonting påderas låga och

naturliga sätt.

Ty då skulle de ha ställt sig i vägen för själen

och hindrat henne från att gå ut ur sig själv

och ut sin sinnlighets hus.

Men nu kunde hon alltså nå fram till den

fullkomliga kärlekens andliga förening med Gud.

3.   O vilken lycklig lott för själen att ha kunnat

befria sig från sin sinnerlighets hus!

Enligt min åsikt kan själen inte tillfullo fatta

detta utan att själv ha fått göra denna lyckliga

erfarenhet.

Då först ser hon klart i vilket sorgligt slaveri

hon förut befann sig, och i hur mycket elände hennes lidelser och lustar förut försatte henne.

Nu vet hon att andens liv är verklig frihet

och at det innebär an rikedom av oväderliga

skatter.

Vi skall för övrigt visa upp några av dessa när vi

så småningom utvecklar de kommande stroferna.

Och då kommer läsaren att alldeles klart inse

hur rätt själen har när hon betraktar det som en lycklig lott att ha gått igenom den fruktansvärda

natt vi  har talat om.