KAPITEL.  3.

OBSERVATION OM DET SOM FÖLJER.

1.   De andliga människorna har alltså gjort framsteg

under den tid som de har tillbringat med att

nära sina sinnen med ljuvliga medelanden.

         Och därvid blir den sinnliga delen

så lockad och fängslad av de njutningar som härrör

från den andliga delen, att den förenar sig med anden och anpassar sig helt efter den.

     Båda delarna av själen njuter nämligen

var på sitt sätt en och samma andliga föda,

och som en och samma individ och som

samma person dricker de ur samma källa.

        När dessa båda delar har förenats och så

att säga utgör ett, är de väl förberedda för

den hårda och plågsamma rening av anden

som väntar dem.

     Det är i den som de två delarna av själen,

den andliga och den sinnliga, komer att bli

fullständigt renade, ty den ena delens rening

kan aldrig helt förverkligas utan den andras,

och sinnenas rening blir inte verkligt allvarlig

om inte andens rening också har påbörjats.

         Därför kan ochbör den sinnenas natt

som vi har behandlat snarare kallas en viss

förbättring av lidelserna eller en uppbromsning

av dem, än en rening i egentlig bemärkelse.

      Orsaken till dtta är att alla ofullkomligheter

och oordnade beteenden i den sinnliga delen har sina rötter i anden och får sin kraft därifrån;

det är där som de goda eller dåliga vanorna bildas.

Och så länge dessa vanor hos anden inte har avlägsnats, komer alla uppror och laster hos

sinnena aldrig att kunna fullständigt undanröjas.

2.   I den natt som vi nu skall tala om renas både

den sinnliga och den andliga delen på en gång.

     Det var också i det syftet som den sinnliga delen

i förväg måste undergå den första nattens

omgestaltande verksamhet och tilgodogöra

sig det därur uppstående lugnet, för att den

sedan i förening med anden skulle kunna renas

samtidigt med den, och båda tillsammnas med större ståndaktighet skulle kunna ta på sig

sina lidanden.

3.  Icke desto mindre har de som avancerat

ett umgänge med Gud som alltjämt är mycket lågtstående.

Deras andes guld är ännu inte renat och lysande;

de tänker på Gud som barn, talar om Gud som barn ,

      deras kunskaper och omdömen om Gud är

som barns, i den helige Paulus´ mening

( 1 Kor. 13:11 ).

Ty de har ännu inte uppnått fullkomningen,

själens förening med Gud, i vilken de så att säga

som vuxna utför stora ting i anden, så att deras

verk och själskrafter verkar mera gudomliga

än mänskliga, såsom vi senare skall skildra.

    Gud vill verkligen avkläda dem den gamla människan och kläda dem den nya människan

som är skapad efter Gud genom sinnets förnyelse,

som Aposteln skriver  ( Kol. 3:10 ).

         Gud för in utblottningen i deras själskrafter

och känslor och sinnen, både de andliga och

de sinnliga, både de yttre och inre.

    Han uppfyller förståndet med mörker, viljan

med torka, minnet med tomhet.

    Han sänker själens känslor ned i den djupaste

misär, bitterhet och ångest.

    Och han tar ifrån henne den lustkänsla

och glädje som hon förut erfor i religösa ting.

     Ty detta borttagande av lust och sinnlig glädje

är en av de grundbetingelser som erfordras

i anden, för att den skall bli i stånd att uppta

och med sig förena den andens andliga form,

som är kärleksföreningen med Gud. 

        Allt detta verkar Gud i själen medelst rena

och dunkla kontemplationen, såsom den

första strofen låter oss förstå.

       Visserligen har denna strof redan i början

av första natten förklarats på tillämpligt sätt,

menn själen bör dock förstå att tillämpa den

framför allt på denna andra natt, andens natt,

som utgör den viktigaste delen av själens

rening.  Det är i detta syfte som vi åter

skall erinra oss den och på nytt förklara den.