KAPITEL   4.

VI UPPREPAR DEN FÖRSTA STROFEN OCH

      FÖRKLARAR DEN.

                   FÖRSTA STROFEN

                 UT I DEN MÖRKA NATTEN

           AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN

             --------- O LYCKLIGA LOTT!  --------

               GICK JAG OSEDD AV ALLA

               TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.

                          FÖRKLARING  

1.   Låt oss nu tilämpa denna strof på reningen,

på kontemplationen, utblottningen eller

fattigdomem i anden, ty allt detta betyder

nästan samma sak.

         Vi kan fförklara den på samma sätt som

själen själv uttrycker sig.

       Det var i fattigdom och hjälplöshet och

utblottning av min själs alla tankar, dvs. i mitt

förstånds mörker, i min viljas ängslan, i mitt minnes

bedrövelse och sorg, som jag gick ut; och jag

     överlämnade mig blint åt den ena rena tron,

som är en mörk natt för alla mina natuliga

själskrafter; endast min vilja, plågad av sorg

och smärta, var uppfylld av längtan efter

Guds kärlek.

Och jag gick ut ur mig själv, det betyder att jag

lämnade mitt eländiga sätt att fatta Gud,

mitt ynkliga sätt att älska honom, mitt torftiga

och inskränkta sätt att njuta honom,

och detta utan att sinnligheten eller djävulen

kunde hindra mig.

2.   Detta blev till en stor lycka för mig och en

härlig lott. 

Ty mina själsförmögenheter, mina böjelser och känsloband som orsakade att jag hade en så

låg uppfattning av Gud och en så torftig

erfarenhet av honom, förintades och lades till

vila och då övergav jag mitt fattiga, mänskliga

beteende och handlingssätt och övergick till

ettg udomligt beteene och handlingssätt.

    Detta betyder att mitt förstånd gick ut ur sig självt, och från att ha varit mänskligt och naturligt

blev det nu gudomligt.

         Det förenade sig med Gud medelst denna rening; det är därför inte längre i kraft av sin

naturliga förmåga som förståndet fattar,

utan i kraft av den gudomliga Vishet som det

förenade sig med.

          Också min vilja gick ut ur sig själv och gjorde sig gudomlig. 

      Förenad med den gudomliga kärleken älskar den

inte längre med sitt inskränkta, naturliga förmåga,

utan med den Helige Andes kraft och renhet.

      Och därför handlar viljan i förhållande till

Gud inte längre på mänskligt sätt.  

      Samma sak kan sägas om minnet, vars alla

hågkomster numera har förvandlats till tankar

om den eviga härligheten.

      Med ett ord, själens alla krafter och känslor

blir denna natt och genom den gamla människans

rening fullständigt omvandlade till gudomliga

anlag och glädjekällor.

          Här följer nu versen:

                           UT I DEN MÖRKA NATTEN.